Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Ekonomi

Ris och ros till Batra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:Corren.

I lördags kröntes Anna Kinberg Batra till ny moderatledare vid partiets extrastämma i Solna. På söndagen avslöjades att ännu en ubåtskränkning troligen skett i höstas.

Kort efter försvarets uppmärksammade insats i Stockholms skärgård under mitten av oktober, jagade militären på nytt en misstänkt främmande farkost i huvudstadens närhet. ”Det är någon som inte respekterar Sveriges territoriella integritet över huvud taget utan använder våra vatten som sin egen bakgård”, säger Niklas Wiklund, örlogskapten i flottan som driver den välrenommerade försvarsbloggen Skipper (SvD 11/1).

Allvaret i vårt klent skyddade lands utsatthet och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen har åter illustrerats. Men det gav i alla fall Batra tur med tajmningen.

I sitt installationstal bröt hon med företrädaren Reinfeldts njugga inställning till försvaret och signalerade en återgång till klassisk moderat politik. Upprustning behövs och ett svenskt Nato-medlemskap ska aktualiseras. Det är lika välkomna som nödvändiga besked från ett parti som tidigare kvaddat mycket av sin trovärdighet på dessa för nationen centrala områden.

Nu krävs en skarp, offensiv och folkupplysande opposition från Batras sida som kan bidra till att nöta ner Socialdemokraternas irrationella motstånd till fullvärdigt medlemskap i Nato.

Det svaga Sveriges allianslösa tillstånd är oansvarigt och omöjligt när orosmolnen tätnar över Europa, och ett anfallskrigande Ryssland bortom allt tvivel demonstrerat att man struntar i andra länders gränser. Om detta bör Batra enträget berätta så länge Löfvenregeringen vimsar med att blanda bort korten i Natofrågan.

En annan utmärkt markering var att Batra avser att hålla fast vid Moderaternas liberala linje beträffande asylrätten och arbetskraftsinvandringen. Dock ska integrationspolitiken bli bättre så att fler nyanlända snabbare kan börja jobba. Förträffligt, men hur ska det gå till?

Förutom att skatten på arbetade människors inkomster fortfarande är extrem (trots den lilla lättnad som jobbskatteavdraget gett), är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en destruktivt stelbent arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal som driver upp ingångslönerna för högt.

Konsekvensen är att enkla jobb straffats ut, företagen vågar inte anställa och sämre kvalificerade personer får svårt att skaffa jobb där kostnaden står i paritet med deras lägre produktivitet. Sysselsättningsproblemen synes hopplösa att komma runt om inte dessa hinder lyfts bort.

Exempelvis kunde Moderaterna förorda en fri individuell kontraktsrätt mellan arbetstagare och arbetsgivare som trumfar fackets kollektivavtal, samt avskaffa Las-eländet. Tyvärr tyder inget på att Batra är intresserad av detta, hon avfärdar uttryckligen sitt ungdomsförbunds krav på en förändrad arbetsrätt.

Surt för alla som idag blir utelämnade åt Ams eller socialkontoret eftersom systemet nekar dem rimliga förutsättningar att skapa en tillvaro baserad på självständig försörjning.

Ett annat minus är att Batra inte utesluter mer statliga förmyndaringrepp i föräldraförsäkringen genom ”stärkt” jämställdhetsbonus på skattebetalarnas bekostnad och ökad kvotering i form av fler pappamånader.

”Vi åkte inte hit i dag och engagerade oss politiskt för att få makt över andras liv. Utan för att fler ska få det över sitt eget”, sa Anna Kinberg Batra till sina partikamrater på Solnastämman. Okej, visa det då.

Reagans recept igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En bensinmack förklätt till ett land, har den amerikanske senatorn John McCain kallat Ryssland. I ekonomiskt hänseende är det en fyndig karaktäristik. Någon avancerad och konkurrenskraftig industriproduktion finns inte, förutom vapenbranschen.

Ryska tillverkare av krigsmaterial har de senaste åren kunnat rulla sig i rubel. Försäljningen ökade med 35 procent 2012 och 20 procent 2013. Årligen motsvarar intäkterna 235 miljarder svenska kronor, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri.

Men den helt dominerande köparen är Vladimir Putin i Kreml, som storsatsar på att modernisera den ryska militären. Och för det, plus att hålla sin befolkning på gott humör, är han beroende av pengarna från Rysslands export av olja och gas. Den ryska ekonomin står och faller med dessa råvaror.

Putin har onekligen lyckats i sin ambition återskapa en situation som påminner om kalla krigets Sovjetepok. Vapenmakt och olja var även basen för det sovjetiska imperiet. Putin borde kanske tänkt på vad som inträffade under 80-talet när USA:s president hette Ronald Reagan.

I sin strategi för att knäcka Sovjetunionen fick han USA:s allierande Saudiarabien, världens ledande oljenation, att närmast dränka marknaden med det svarta guldet. Saudiarabiens officiella skäl för att dumpa priset var att försvara sin globala marknadsposition, vilket också försvagade många andra oljeproducerande länder. Den tidigare mäktiga OPEC-kartellens inflytande i världspolitiken slogs sönder.

Men framför allt blev det hej då Sovjetunionen.

När oljepriset rasade förlorade Kreml sin enda egentliga källa till livsviktig hårdvaluta, kunde inte hänga med i Reagans militära upptrappning och började blöda till döds. Ser vi nu en repris på historien?

Saudiarabiens oljekranar flödar ånyo. Dels handlar det om sänka den regionala arvfienden Iran, vars ekonomi redan är svårt pressad från omvärldens straffsanktioner till följd av mullornas kärnvapenprogram.

Dels är det ett svar på Rysslands inblandning i Syrienkonflikten. Saudierna gillar inte Putins stöd till Bashar al-Assads regim, som är allierad med Iran. Priset per fat är idag runt 60 dollar. Kremls kalkyler för att hålla sin affär igång bygger på ett pris kring 100 dollar. I kombination med EU:s och USA:s sanktioner efter Krimockupationen är konsekvenserna förödande.

Rubeln faller som en sten, inflationen rusar, räntorna stiger mot himlen för att parera, den internationella kreditmarknaden är stängd, ingen varken kan eller vill investera längre, kapitalutflödet är epidemiskt, utländsk valuta är en bristvara och tillväxten krymper.

Ekonomiskt liknar Ryssland en groggy boxare som vinglar omkring i ringen efter träffen av en stenhård högerkrok. Frågan är bara vad nästa kapitel blir. Förra gången slutade det med att Sovjetunionen kastade in handduken i fredliga former. Hur Putin och hans kumpaner agerar framöver är höljt i ovisshet.

Men vi bör nog försäkra oss om att kunna hålla garden uppe, precis som Reagan gjorde. Han förstod att tränger man in den ryska björnen i ett hörn, är det bäst att vara rustad.

Ronald Reagan

Kommunal uppfostran, nej tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 15/11:Corren.

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Bilen är frihet

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 10/11:Corren.

Färre östgötar ska köra bil. Fler ska åka kollektivtrafik. Så kommer det att bli, om den nya majoriteten (S, MP, C och FP) i region Östergötland får som de vill under mandatperioden.

Även den färska koalitionen (S, MP och FP) i Linköpings kommun har ett mindre gott öga till folk som själva sätter sig bakom ratten. Helst borde Linköpingsborna hoppa upp på cykelsadeln.

”Vi vill sätta cykeln i fokus och i stadsplaneringen ska vi utgå från cykeln snarare än bilen” förklarade Nils Hillerbrand (MP) i tidningen Extra Östergötland nyligen.

Bättre kollektivtrafik är utmärkt och cykling är toppen (men kanske inte i snö, kyla och regn). Dock kvarstår faktum. Bilen är för många direkt avgörande om vardagen ska fungera. Buss, tåg och cykel i all ära. Inget transportfordon är så flexibelt, tidsbesparande, mångsidigt och bekvämt som just bilen.

Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.

Istället för att betrakta bilismen som ett problem som måste motverkas och begränsas, borde politikerna inta en positivare attityd. Bilen hämmar inte Linköping och Östergötland. Bilen bidrar på ett fundamentalt sätt till utvecklingen av vårt län.

Vill man däremot allvarligt försvåra människors tillvaro, utarma de mindre kommunerna, missgynna företagandet, sabotera besöksnäringen och arbetsmarknaden – ja, då är det förträffligt att hitta på åtgärder som hindrar bildäcken från att rulla.

Inget ont om andra kommunikationsmedel. Men i verkligheten kan varken bussar, rälsbunden trafik eller cyklar ersätta bilens överlägset smidiga roll i samhället, snarare utgöra värdefulla komplement.

Visst är avgaserna bekymmersamma. Fast det är politisk demagogi att överdramatisera Sveriges bilpark som värsta klimatboven. Motorerna blir allt bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Mellan 2005-2012 minskade koldioxidutsläppen från nya svenska bilar med hela 30 procent, det är jämte Nederländerna bäst i EU.

Dessutom har andelen nyregistrerade miljöbilar i år ökat med 17,6 procent, enligt Bil Sweden. Så varför denna märkliga bilfientlighet?

På riksplanet har det närmast varit en politisk sport att klämma åt Sveriges bilister. Den groteska bensinskatten är talande. Denna pålaga infördes 1924 och var ursprungligen 4 öre (motsvarande 1 krona i 2014 års penningvärde). Syftet var vällovligt: att finansiera utbyggnaden och underhållet av vägnätet. Kopplingen är för länge sedan borta.

Numera används intäkterna till precis vad som helst i statens budget, utom att investera ordentligt i vägar. Det är inte lite pengar som staten tankar in genom att skinna vanligt folk vid pumpen.

Säg att Preem på Rydsvägen i Linköping skyltar med ett bensinpris på 13,78 kronor per liter (vilket macken råkar göra i skrivande stund). Det riktiga marknadsmässiga priset är då 5,97 kronor. Resten – 7,81 kronor – är koldioxidskatt, energiskatt och ovanpå detta moms, som absurt nog blir skatt på skatten!

Sverige skulle kunna haft motorvägar av guld om den egentliga idén med drivmedelsskatten behållits.

Ladda om och sälj!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:Corren.

Kommunstyrelsens avgående ordförande Paul Lindvall (M) är Linköpingspolitikens Mr Feelgood. Han låter ständigt förstå hur nöjd, stolt och belåten han är över Linköping. Allt går bra, allt är toppen.

Rimligen måste det kommit som en smärre chock för honom att väljarna ändå röstade bort den lokala Alliansen från makten. Förvisso har Lindvall skäl att vara tillfreds.

Det borgerliga styret han lett under åtta år har på flera områden varit framgångsrik. Linköping växer och är välmående, även om problem med utanförskap och den organiserade brottslighetens härjningar fläckar bilden. ”Den nya majoriteten kommer i alla fall inte till några tomma lador”, lät Lindvall lite syrligt förklara i onsdagens Corren.

Uttalandet kom i samband med en pressträff där det strålande ekonomiska tillståndet för Linköpings kommunala bolag presenterades. En försiktig kalkyl av det potentiella marknadsvärdet uppskattas till cirka 24 miljarder kronor, en värdestegring på 6 miljarder kronor sedan 2008. Härligt. Det borde ge rejält med råg i ryggen för alla partier som vill sälja bolagen. Ett aber. Inga sådana partier existerar i Linköping.

Enigheten är bedövande om att verksamheterna bör förbli i offentlig ägo. Bolagen ska användas som politiska instrument för än det ena, än det andra. Bostadsbyggande, miljö- och klimatteknik och diverse andra satsningar – plus att de ger fin avkastning förstås. Det illustrerar baksidan av att vara Mr Feelgood och identifiera sig själv med kommunen.

Viljan till reformer och förnyelse mattas, idéutvecklingen vissnar, det kamerala förvaltarperspektivet tar överhanden. Linköpings borgerlighet kan liknas vid en spinnande fet katt som börjat tappa gnistan och instinkten att jaga vidare.

Så vann Alliansen heller inte valet. Väljarna brukar sällan belöna mätta katter, dåsiga av tidigare meriter. En tid på oppositionsbänken kan då vara nyttig för att trimma rondören, vässa klorna och återfinna hungern igen.

Förslagsvis kan M, C och KD ladda om med att revidera sin syn på Linköpings kommunala bolag, denna djupt osunda hybrid mellan politisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Bolagen stör konkurrensen på marknaden. De har kvävande effekter på det privata näringslivet. De försvårar möjligheterna till insyn, kontroll och granskning av den kommunala sfären. De har också skadlig inverkan på den politiska kulturen.

Oavsett ideologisk hemvist tenderar ofta politiker som sitter i kommunala bolagsstyrelser att smälta samman till en egen snäv intressekrets. Mer än att företräda medborgarna och sina ordinarie partier, riskerar de att bli representanter för ett slags informellt ”bolagsparti”. Vilket naturligtvis är demokratiskt bekymmersamt.

Starta den borgerliga nytändningen inför 2018 genom att överväga avyttring av hela bolagsfloran. Investera istället resurserna i sänkt skatt för att öka medborgarnas frihet, stärka den ekonomiska dynamiken och gynna de välståndsbildade krafterna i Linköping.

Kommunens roll bör sträcka sig till att vara beställare av olika verksamheter. Kommunen måste inte nödvändigtvis även agera utförare och producent. Det kan andra aktörer göra lika bra eller bättre.

Allians för missväxt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Spännande koalition

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.

Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.

Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.

Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.

Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.

De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?

Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.

Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.

Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?

Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.

Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?

Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?

Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.

Vinsten öppnar rymden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/10:Corren.

I somras var det 45 år sedan människan för första gången satte foten på månen. Det tog USA bara ett drygt decennium att utveckla ett avancerat rymdprogram, mer eller mindre från scratch, för att klara den bedriften.

Kunde människor vistas i rymden? Gick det att landa på månytan? Vilken teknologi behövdes? När statliga rymdflygstyrelsen Nasa bildades i oktober 1958 hade man ingen aning. Sedan gick det undan så det visslade efter att president Kennedy beordrat erövring av månen innan 1960-talets slut.

Enorma resurser satsades i en hängivet fokuserad offensiv. Vilken dock abrupt avbröts efter sex månlandningar, den sista i december 1972.

Med Apolloprogrammet och den enorma Saturnus V-raketen hade Nasa en infrastruktur färdig att göra rymdålderns grandiosa drömmar till verklighet. Redan på 80-talet kunde USA haft permanenta månbaser och åkt vidare till Mars, om de ursprungliga planerna följts. Vad hände?

Hela Apolloprojektet var resultatet av kalla krigets rivalitet med Sovjetunionen. När USA genom Neil Armstrongs månkliv i juli 1969 bevisat nationens överlägsenhet i rymden ansågs segern vunnen. Allmänhetens intresse falnade, liksom politikernas. Nasas budgetanslag krymptes rejält.

Den lika imponerande som dyra investeringen i Apolloteknologin gick bokstavligen till skroten. Av den bemannade rymdåldern blev det jämförelsevis en tumme. Så kan det gå när allt hänger på politisk ambition och statligt engagemang.

En stat under tryck kan samla överlägsna resurser (kapital, kunskap, teknik, personal), rikta dem mot ett klart definierat mål och inom ramen för uppdraget lösa väldigt svåra uppgifter. Som att bygga en atombomb för att besegra Japan. Eller resa till en fjärran himlakropp för att utklassa Sovjet.

Men den politiska sfärens uthållighet är begränsad, den brottas ständigt med skiftande intressen som pockar på uppmärksamhet och är i sina prioriteringar beroende av en lättflyktig opinions humör.

Som USA:s snopet avbrutna språng mot stjärnorna visar, utgjorde stat och politik ingen långsiktigt hållbar grund för att driva utvecklingen vidare. Det krävdes att robustare krafter förmådde ta vid. Förutsättningarna fanns inte på 60- och 70-talet.

Men de finns nu. Tack vare modernare teknik, riskkapitalister, djärva entreprenörer och hägrande vinster. Företaget SpaceX utanför Los Angeles bygger raketer på löpande band som gör uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. Virgin Galactic står på tröskeln till att öppna rymden för turism (även om biljettpriset ännu inte är något för normala plånböcker).

Enskilda investerare plöjer ner stora belopp på utsikterna att hämta hem värdefulla metaller och ämnen i rymden. De kommersiella möjligheterna som månen och asteroiderna erbjuder är svindlande, om man kan få ekonomi i kostnaderna för själva gruvbrytningen.

En sådan infrastruktur skissas, projekteras och räknas det på för fullt – komplett med tankstationer runt jorden fyllda raketbränsle som utvunnits på månen (amerikanska Shackleton Energy Companys affärsidé). Science fiction? Privatkapitalet och vinstintresset ser i vilket fall inga gränser.

Håll i er, eller häng med! Snart kan människans tid i rymden börja på allvar.

Rödgrön pyrrhusseger

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 17/10:

Sysselsättningen borde varit Alliansens trumfkort i valrörelsen. Men de borgerliga partierna misslyckades att visa det. Istället kunde den rödgröna trion hamra in föreställningen att Alliansens jobbpolitik varit ett fiasko.

Arbetslösheten hade ju ökat med 1 procentenhet sedan 2006 till nuvarande 7,9 procent! Men argumentationen var ett trick med rök och speglar. Det menar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning, i gårdagens SvD.

Han slår fast att det är sysselsättningsmåttet som är det intressanta och där är Sverige bäst i EU. Inget annat land i unionen har en lika hög sysselsättningsgrad som vi: 80 procent i åldersgruppen 20-64 år. Detta trots att Alliansen fick den globala finanskrisen på halsen.

Fler svenskar fick jobb, sysselsättningen ökade. Det är Alliansens facit.

Men, påpekar Henrekson, fokuserar man enbart på arbetslöshetsmåttet blir intrycket ett annat. Många kan vara arbetslösa fast sysselsättningen är hög, eftersom en person måste vara aktivt arbetssökande för att räknas till kategorin.

Och fler arbetssökande blev det mycket riktigt under Alliansen, då politiken gick ut på att stärka svenska folkets drivkrafter för att gå från bidragsförsörjning till produktiv sysselsättning.

De rödgröna lyckades dock vända detta emot borgerligheten, genom att ensidigt vifta med arbetslöshetssiffran. En lika fiffig demagogisk manöver som Stefan Löfvens löfte om att pressa ner Sveriges arbetslöshetsnivå till EU:s lägsta år 2020.

Det öppnar oanade möjligheter för en slug politiker.

Göran Persson var en sådan. Han trollade bort massor av arbetslösa människor genom att helt sonika förtidspensionera dem. Ty den person som saknar jobb och inte söker något, den personen är heller inte arbetslös. Statistiskt sett alltså.

Löfven kan lätt infria vad han lovat genom att skicka varenda arbetslös svensk till att snurra runt i kunskapslyftande kurser på obestämd tid. Vips, arbetslösheten bedöms som obefintlig! Om samtidigt de riktiga jobben blir färre och sysselsättningen faller, ja det är liksom en annan femma…

Eftersom Alliansen brast i att övertygande inpränta dessa elementa hos väljarkåren, och därmed värna förutsättningarna för en fortsatt god sysselsättningsutveckling, har den nya regeringen kunnat excellera i gammal rödgrön vänsterideologisk ”rättvisepolitik”.

På bordet ligger idag ett batteri av tillväxthämmande förslag: höjda arbetsgivaravgifter för unga, större pålagor på energin, avtrappade jobbskatteavdrag, ytterligare uppdriven marginalskatt (som redan är världens värsta), fler ska tvingas betala statlig inkomstskatt, privata aktörer inom välfärdssektorn ska få svårare att bedriva verksamhet, och så vidare.

I grönvänsterns retorik håller Sverige på att gå sönder. Därför behövs mer intäkter till de offentliga kassorna. Tvärtom kan det bli mindre skattepengar än innan. Aldrig har vård, skola och omsorg haft så mycket resurser som under Alliansens tid. Vilket berodde på att man gjorde arbete och företagande lönsammare, och fler i sysselsättning genererade fler skattekronor.

Löfven och hans kamrater tycks vara offer för sin egen framgångsrika svartmålning av Alliansens Sverige när de nu satsar på åtgärder som hotar att få motsatt effekt.

Humanisten som bankman

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 29/9:

Suck. Nu är bankdirektörernas vidlyftiga ”incitamentsersättningar” på tapeten igen. Förra veckan avslöjade SvD att Nordeas vd Christian Clausens bonusprogram skenat iväg till att kosta den delvis statliga banken 10,5 miljoner kronor.

Detta alltså utöver Clausens fasta årslön på 11,7 miljoner. Till råga allt har Nordea försökt mörka Clausens bonusmiljoner i årsredovisningen, vilket knappast ökar allmänhetens förtroende för den skamfilade banksektorn. Säkert känner sig förespråkarna för bankskatter och mer politiska regleringar stärkta på kuppen. Grattis Nordea till den bedriften.

Men det finns en annan banktradition i Sverige, som borde visa branschen vägen till en marknadsekonomiskt sundare affärskultur: Jan Wallanders. Denne legendar (född 1920) blev direktör i Sundsvallsbanken 1961 och rekryterades 1970 till vd-stolen för Svenska Handelsbanken av dess styrelseordförande Tore Browaldh.

Wallander axlade Browaldhs mantel 1978 och innehade ordförandeposten till 1991. I Handelsbanken existerar inga chefsbonusar. Det är Wallanders verk, ty han tror inte på sådana: ”Det finns inga som helst bevis för att vd:ar jobbar bättre eller mer med bonusar. Det är bara onödigt slöseri”.

Istället införde Wallander 1973 ett vinstdelningssystem i Handelsbanken med lika andelar för personalen oavsett roll, vd som vaktmästare. Avsättningar sker varje år banken överträffar konkurrenternas genomsnittliga lönsamhet. En stiftelse (Oktogonen) förvaltar pengarna, vilka betalas ut när den anställde går i pension. Resultatet har genom åren blivit fenomenalt, både för banken och dess anställda.

”Trots att systemet är över 40 år håller det än idag, kanske till och med bättre nu”, sa Oktogonens ordförande Tommy Bylund i våras. Stiftelsens förmögenhet är nu drygt 23 miljarder kronor. Trotjänare som jobbat i banken sedan 70-talet kan kvittera ut mångmiljonbelopp i extra pensionstillskott (tyvärr lägger politikerna rabarber på mycket av dessa pengar genom Skatteverkets fogdar, men det är ju inte Handelsbankens fel).

Wallander är ett strålande exempel på vilken avgörande betydelse det goda ledarskapet har. Med honom vid rodret seglade Handelsbanken förnuftigt genom 1980-talets vilda lånestormar. När kasinocirkusens avgrund öppnade sig hösten 1990 höll hela den svenska banksektorn på att rasa ner i djupet.

Undantaget Handelsbanken, som aldrig ens behövde överväga att tigga statliga stödmiljarder. Under värsta finanskrisen 2008-09 var Handelsbanken också den enda av de svenska storbankerna som inte tvingades ta in nytt kapital.

Wallander är så långt man kan komma från vänsterns nidbild av en kortsiktig, ytlig girgbuk till bankdirektör. Han är snarare en slags renässansman, som kombinerat sitt finansiella värv med hängiven odling av klassisk bildning inom litteratur, konst och arkitektur.

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var förmodligen något väsentligt på spåren när han i boken Löpsedeln och insidan (1994) skrev:

”Att Svenska Handelsbanken i 80-talets spekulationsyra höll huvudet kallt berodde inte minst på att Jan Wallanders huvud var kallt. Kan det också ha berott på en banktradition där humanistisk läsning, humanistiskt intresse – hos Wallander liksom hans företrädare Tore Browaldh – skapat kunskap och fantasi om den mänskliga natur där också bankaffärer tar sin början?”.

Fundera på det Nordea!