Kategoriarkiv: Ekonomi

Reagan hade rätt: sätt skattekoppel på politikerna

Publicerad den av
Svara

Ronald Reagan

Skattetrycket i Sverige är redan ett av det hårdaste i världen, men för de styrande politikerna räcker tydligen aldrig resurserna till ändå. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – tog den politisk/byråkratiska klassen totalt 1653 miljarder kronor från svenska folket. 

Nu kräver den rödgröna regeringen ännu mer. I höstbudgeten för 2016 ska hushåll och företag avtvingas ytterligare över 30 miljarder kronor, höjningar som med kirurgisk precision slår mot den produktiva, närande och arbetande sektorn i samhället.

Bland annat stiger marginalskatten drastiskt, men de negativa konsekvenserna av detta verkar finansminister Magdalena Andersson ta med ro. Hon tänker väl som en gång Gunnar Sträng – att marginalskatten inte finns och att problemen som den medför därför inte existerar! 

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett mycket typiskt politiskt syndrom, tyvärr vanligt i offentliga välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas uppskruvade förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra (något som politikerna själva ivrigt underblåst). 

Samtidigt har förmågan, alternativt viljan, att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras. Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Makt blir rätt. Den politiska grupp som kontrollerar våldsmonopolet ser sig fria att ha legitimitet till närmast ohämmat vittjande av medborgarnas och företagens tillgångar. Alla pengar betraktas implicit som statens pengar. 

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade republikanen Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien försökte han bryta den eviga spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på den politiska klassen.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt, och alltså inte kunna springa iväg hur långt som helst med håven. På så vis avsåg Reagan att disciplinera politikernas skattehunger, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare. 

Som han med sedvanlig pedagogisk elegans förklarade i 70-talets början: 

You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control. 

Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen vägrade (föga förvånande) att godta Reagans idé, varvid han initierade en folkomröstning i frågan. Förslaget kallades Proposition 1 och utformades i samarbete med den marknadsliberale ekonomen Milton Friedman.

I korthet innebar Proposition 1 att en procentuell, lagstadgad begränsning på skattetrycket infördes som ett tillägg i Kaliforniens författning. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens personliga inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent.

Utöver detta, skulle all vidare skattelagstiftning som politiker kunde tänkas hitta på i framtiden kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft. 

I praktisk utformning blev dock Proposition 1 en lång och tekniskt tillkrånglad historia. Reagan råkade vid ett kritiskt tillfälle under folkomröstningskampanjen skämta om att han själv inte begrep det detaljerade lagförslaget, vilket hans motståndare naturligtvis skadeglatt gjorde en stor affär av.

Det ledde tyvärr till att väljarna i november 1973 avvisade Proposition 1 (röstsiffrorna blev 54 procent nej mot 46 procent ja). 

Fast grundtanken var det ju inget fel på. Reagans strid för att sätta koppel på politikerna, banade vägen för den berömda medborgerliga skatterevolten i Kalifornien 1978, då Proposition 13 (som kraftigt sänkte fastighetsskatten) infördes i delstatsförfattningen.

En variant av Reagans Proposition 1 blev också verklighet i Kalifornien 1979 (då kallad Proposition 4). Även delstater som Michigan (1978) och Missouri (1980) hakade på med egna versioner av samma konstitutionella begränsning av skatteuttaget.

Man kan utan vidare säga att Ronald Reagans djärva och orädda kamp i skattefrågan bidrog till ett ideologiskt, frihetligt uppvaknande under slutet av 70-talet och därmed till Reagans seger i presidentvalet 1980. 

Mot bakgrund av den svenska regeringens destruktiva skattesmäll vore det väl sannerligen på tiden om något parti försökte höja The Gippers fana även här. Ronald Reagan visade att ett annat USA var möjligt, varför skulle inte ett annat och liberalare Sverige vara det?

Till skapandets lov

Publicerad den av
Svara

Ayn Rand
Skrivit i Corren 18/7:Corren.

”Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem…

De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar…

Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga”.

Raderna ovan är från ett längre, centralt avsnitt i den rysk-amerikanska liberala filosofen Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957.

Budskapet är fortfarande lika aktuellt. Du arbetar, du gör hederliga insatser, du producerar. Pengarna är belöningen, kvittot på ditt skapande som bidrar till ökat välstånd, till att driva utvecklingen framåt.

Ställ dig nu frågan: vem har i första hand rätten till frukten av din möda? Du själv? Någon annan? Eftersom vi bor i Sverige blir svaret: huvudsakligen någon annan. Nämligen den politiska klassen.

I normalfallet tar denna grupp, som kontrollerar den offentliga apparaten inklusive våldsmonopolet, ungefär 70 kronor av varje hundralapp som du tjänat ihop. Detta sker månad efter månad, år efter år, vilken nominell kulör regeringen än har.

Politikerna producerar inget, till skillnad från dig. Ändå låter dom dig endast disponera 30 procent av din egen lön. Resten tillfaller det politiskbyråkratiska systemet, som medborgarnas flertal gjorts helt beroende av då deras inkomster de facto socialiseras.

”Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar”, menade Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-33. Ayn Rands roman utforskar de vidare konsekvenserna av Hoovers tes.

Den allmänna förståelsen för skapandets, arbetets och marknadskapitalismens betydelse har tynat bort. Välståndet tas för givet. Fokus är ensidigt inriktat på kollektivistisk fördelning.

En moralistisk självrättfärdigande plundrarmentalitet råder (ja, Rand brukar det polemiska epitetet ”plundrare” frekvent) som drabbar den närande sektorn hårdare och hårdare. Men! Skapande nyckelpersoner börjar gå i strejk.

De överger abrupt sina verksamheter och försvinner i spårlös exil. Revolten sprider sig som ett gradvis uppvaknande, tills allt ställs på sin oundvikliga spets.

Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller?

Upplös äktenskapet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/7:Corren.

För tre år sedan deklarerade Finlands dåvarande utrikesminister Erkki Tuomioja (S) i brittiska tidningen Daily Telegraph: ”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”. Det var förstås som att svära grovt i den heliga eurokyrkan, men faktum är att den gemensamma EU-valutan knappast varit en lysande idé.

Politiskt var tanken att euron skulle göra underverk för den europeiska integrationen. Istället fick euron en sönderslitande effekt mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt starkare ekonomierna i norr.

De nej-förespråkare som i den svenska folkomröstningskampanjen 2003 varnade för risken av en asymmetrisk chock fick onekligen rätt. Medelhavsländerna, liksom Irland, dopades i realiteten genom att Tyskland tryckte ner deras räntenivåer.

Konsekvensen? Överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Det har varit tuffa återhämtningstider efter den smällen. Värst naturligtvis för Grekland, som skamlöst fuskade sig in i eurozonen och fortsatt att uppträda likt en sangvinisk rufflare ända tills det ohjälpligt fria fallet ner i avgrunden.

I detta svarta hål har andra länder tippat trucklaster med stödpengar, dels för att rädda grekerna från deras synder, fast i än högre utsträckning för att rädda prestigeprojektet eurons luggslitna trovärdighet (finns det någon paragraf i eurons regelverk som medlemskretsen inte brutit mot vid det här laget?).

Senaste ronden i denna föga upplyftande historia är nu att Grekland får ytterligare ett svällande lastbilsflak med miljarder i bidrag. Motkraven på reformer är visserligen hårda och det återstår sannerligen att se om grekerna verkligen är beredda till den nitiska bot och bättring som de dikterats till.

Av tidigare försök i genren att döma finns skäl till skepsis (försiktigt uttryckt). Man skulle tvärtom kunna betrakta det hela som en moraliskt farlig belöning av ansvarslöshet och misshushållning.

Rakare och sundare vore en grexit; att grekerna portades från eurozonen och fick starta om igen med en egen devalveringsbar valuta. Att lappa ihop ett i grunden djupt disharmoniskt och söndrat äktenskap är oftast en fåfäng process. Bästa lösningen är skilsmässa, även om det till en början kan vara psykologiskt svårt att acceptera nödvändigheten.

Skådespelet Grekland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/7:Corren.

Det är som Grekland låtit sig inspireras av gycklaren Dario Fos fars Vi betalar inte, vi betalar inte! Likt en uppstudsig flykt från skuldkrisen valde grekerna i årets början demagogen Alexis Tsipras från vänsterpartiet Syriza till premiärminister.

Och han levererade onekligen politisk teater i Fos anda: agitatoriskt gyckelspel istället för seriösa förhandlingar och smärtsamma, men nödvändiga strukturreformer.

Iscensättningen av söndagens folkomröstning bär syn för sägen. Utgången blev ett rungande nej. Oklart dock vad det egentligen innebär, mer än en allmän protest mot långivarnas krav. Resultatet firades i alla fall uppsluppet på gatorna som om den bankrutta nationen hade lyckats besegra verkligheten.

Att Tsipras vitriolsprutande clown till finansminister, Yanis Varoufakis, meddelat sin avgång tyder dock på viss moderation av fantasterierna.

Hans anklagelse att EU ägnar sig åt ”terrorism” blev tydligen en taskspark för mycket. Själv påstod han att euroländernas kreditorer inte tål honom längre och det kan man förstå. ”Jag ska bära borgenärernas avsky med stolthet”, löd Varoufakis stilenliga avskedsreplik.

Så vad väntar i nästa akt? Tja, säg det.

Det land som var civilisationens vagga bjuder i dessa dagar på en osannolik blandning av tragedi och komedi. Men dels är det följden av EU:s lättsinniga bortseende från Greklands notoriska fusk med bokföringen och illavarslande tradition av statskonkurser på löpande band.

Alla vid sunda vätskor visste att Grekland inte var kvalificerat för euron och att det var ett högriskprojekt att pumpa in floder av pengar till den grekiska staten.

Dels är det konsekvensen av Greklands institutionella svaghet (ruttenhet är kanske ett brutalare men ärligare ord), utbredda politiska klientelism och välfärdsgirigt självömkande mentalitet att övriga Europa (i synnerhet Tyskland) på något sätt är skyldiga att sörja för att grekerna garanterades en hög levnadsstandard.

Alexis Tsipras är ett symptom på en process som pågått länge, men nu nått sitt logiska haveri. Det finns inga fria luncher och man kan inte konsumera på kredit i evighet.

Grekland blänger ilsket på notan och gör ett Dario Fo-spektakel av saken. Trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF) å sin sida är som en tillnyktrad kamrer, plötsligt sträng och obeveklig morgonen efter att slarvern fått låna friskt ur kassan på firmafesten.

Vem får betala innan ridån går ner? Antagligen publiken.

Dags att skiljas åt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/7:Corren.

Klockan passerade midnatt, juni blev till juli och Internationella valutafonden (IMF) fick vänta förgäves. Någon skuldbetalning på 1,5 miljarder euro kom aldrig från Grekland.

Därmed har den vänsterpopulistiske premiärministern Alexis Tsipras försatt sitt land i vad som lite eufemistiskt kallas ”teknisk bankrutt”. Historiskt sett är det närmast rutin.

Grekland en lång, lättsinnig tradition av hög skuldsättning och återkommande perioder av statsbankrutter (1826-1878, 1894-1897, 1932-1964). Fanns någon anledning att lita på att Grekland skulle förvandlats till den ekonomiska mönstergosse som eurointrädet 2002 fordrade?

Redan innan eurovalutan blev verklighet hade EU:s statistikbyrå Eurostat varnat för att den grekiska regeringens uppgifter om sin finansiella situation bara var ruffel och båg. Övriga EU-medlemmar valde att blunda, politiskt ansågs det viktigt att Grekland fick vara med ändå. Gissa om man flinade i Aten?

Ytterligare en moraliskt förödande signal kom 2004, när EU:s kärnländer Tyskland och Frankrike förklarade sig fria att bryta mot stabilitetspaktens krav på budgetbalans.

Sedan dess har varenda paragraf i EMU:s regelverk visat sig vara av tuggummi. Inte minst förbudet mot att medlemsländerna och centralbanken ECB ska kunna lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna. Vilket Aten förstås noterat och agerat därefter.

EU har förvisso varit oansvarigt. Att låta grekerna byta sin drachma mot hårdvalutan euro var som att ge tonårspojkar fri tillgång till whisky och bilnycklar (för att travestera den amerikanske satirikern PJ O’Rourke). Men inget av detta fråntar naturligtvis den självständiga nationen Grekland skulden för sitt eget beteende.

Euron kunde varit en gyllene chans för grekerna. Om man investerat klokt, rustat upp ekonomin och gjort den mer konkurrenskraftig. Istället utlöste euron en offentlig konsumtionsfest som om det inte fanns någon morgondag och inga nödvändiga reformer skedde.

Kallt har tydligen den grekiska regeringen räknat med att långivarna ska fortsätta att betala partyt. Det har varit en slags utpressning där marknadens förtroende för ”den evigt oåterkalleliga” euron legat i andra vågskålen.

Stödpaket till svindlande belopp har skyfflats in i det grekiska svarta hålet och förhandlingarna har urartat till rena farsen (folkomröstningen som ska äga rum i Grekland på söndag är ett talande exempel).

Både euron och marknaden klarar nog rycken av att Grekland skickas på porten. Visst får grekerna det mycket tufft att komma ur krisen. Men flera tidigare kommunistländer i Östeuropa har ju framgångsrikt stålbadat sig genom det moderniserande systemskifte som Aten hittills vägrat.

Illa för Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Som H L Mencken, legendarisk amerikansk journalist, uttryckte det: ”För varje komplext problem finns en lösning som är klar, enkel, och fel”.

Regeringen har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och hur ska man fixa det? Ett knivigt spörsmål när samma regering, precis som den föregående, duckar för liberaliserande strukturreformer som skulle göra arbetsmarknaden mera marknadsmässig.

Den vägen – att försöka nå naturligt fungerande jämvikt mellan utbud och efterfrågan – har politikerna av flera skäl låtit vara stängd (det kostar för mycket att utmana mäktiga särintressen som LO, det är svettigt att ta debatten, det svär mot gamla ingrodda ideologiska positioner, etc).

Konsekvensen är problemkomplexet med många människor som har svårt att efter nuvarande förhållanden bli anställningsbara. Generellt är jobben i Sverige till icke ringa del specialiserade, kräver ofta omfattande utbildning, samt fordrar en produktivitet som matchar det genom löneskatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete.

Men Stefan Löfvens ministär har kommit på en klar och enkel lösning: tvång.

Det offentliga gör upphandlingar för hundratals miljarder skattekronor varje år. Varför då inte stipulera att privata företag som lägger anbud på dessa kontrakt måste vara ”sociala” och ta arbetsmarknadspolitisk hänsyn?

Ett fiffigt sätt att skjuta den bittra ansvarskalken ifrån sig, inte sant? Ett aktuellt exempel är Ostlänken.

Aktörerna som vill delta i budgivningen på Sveriges maffigaste infrastrukturprojekt ska tvingas anställa, eller ge praktik åt, en viss mängd långtidsarbetslösa. Det är regeringens DDR-doftande order till Trafikverket (som sköter upphandlingen). Så varför är det fel?

Det belastar budgivarna med ett synbarligen välvilligt, men i sak irrelevant krav som ligger utanför den egentliga uppgiften. Om inte renodlat fokus ligger på bästa leverantör till bästa pris får vi mindre valuta för skattepengarna, sämre effektivitet, sannolikt lidande kvalitet och konkurrensen snedvrids.

Det riskerar att särskilt missgynna lokala små- och medelstora företag i Östergötland med mindre kassor och marginaler än de nationella jättarna (som har helt andra möjligheter att svälja politiskt motiverade extrakostnader).

Och blir det en värdig situation för någon part, om professionella företag ska piskas att omhänderta för dem okänd och på den reguljära arbetsmarknaden icke-attraktiv personal med tveksam yrkesmässig kompetens?

Mycket tyder på att det här är ett både ekonomiskt och socialt olyckligt experiment.

Varför straffas skapandet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Antag att skatten höjs på någon skapande verksamhet i samhället. Vad händer? Verksamheten blir mindre lönsam, förstås.

Aktören som drabbas kan i kompensationssyfte välja att ytterligare försöka öka produktiviteten (utöver vad det normala konkurrenstrycket på marknaden redan framtvingar). Eller så höjer aktören priset på sin verksamhet gentemot sina kunder.

Sväljer inte marknaden den fördyrade kostnaden faller efterfrågan. Den skapande aktören får inte lika mycket sålt, producerar mindre och kan i värsta fall se det som omöjligt att fortsätta.

Alternativen – beroende på verksamhetens art – är då att lägga ner, överträda gränsen till den svarta ekonomin eller flytta produktionen till ett skattemässigt gynnsammare territorium utomlands.

Det här är givetvis en schematisk bild, men beskriver förenklat vissa huvuddrag som inträffat i Sverige.

Det uppskruvade skattetrycket under efterkrigstiden – i kombination med stelbent arbetsmarknadslagstiftning och facklig övermakt på kollektivavtalssidan – har i hög utsträckning drivit bort de enklare jobben (exempelvis inom tekoindustrin som försvann till andra länder på 70-talet). Många hantverkare och städare började svartjobba för att överleva och så vidare.

Rot- och rutavdragen är inte skattefilosofiskt idealiska lösningar, men har bevisligen fungerat stimulerande för tillväxten inom bygg- och tjänstesektorn. Jobbskatteavdraget, heller inte idealiskt, har på ett liknande sätt gjort det något mera lönsamt att arbeta rent generellt (fast marginalskatterna är fortfarande ett stort problem).

Skattetrycket i förhållande till BNP har sänkts av både S- och M-ledda regeringar under 2000-talet, vilket sammantaget haft positiv inverkan på välståndsbildande krafterna och genererat större reala intäkter till det offentliga. Men dagens rödgröna regeringskonstellation går i motsatt riktning. Mönstret i politiken är illavarslande.

Ett tecken är försämringen av rotavdraget, vilket som Corren rapporterade om igår, väntas äventyra minst 310 arbetstillfällen bara i Östergötland och bidra till ökat svartjobbande igen.

En annan skapande verksamhet, kärnkraftsproduktionen av el, fördyras genom höjd effektskatt. Konsekvensen – tydligen helt avsiktlig – är att flera reaktorer i nuvarande lågprisläge på elmarknaden görs olönsamma och får stängas i förtid.

I längre perspektiv hotas därmed särskilt näringslivets behov av stabil energiförsörjning, en extremt viktig förutsättning för jobben, industrin och företagandet i Sverige.

Bra villkor för skapandet av värden är grunden till allas välfärd. Den läxan trodde denna ledarsida att Stefan Löfven kunde som ett rinnande vatten. Vi hade fel.

Politisk osäkerhet knäcker skapandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Entreprenörer är människor som har en idé om att skapa värden och tar en risk. Risken är att idén inte håller. Tid, möda och kapital som investerats går förlorade. Marknaden har avvisat idén.

Entreprenören hoppas naturligtvis att kalkylen bakom idén är så bra att marknaden istället belönar risktagaren (vinst uppstår). Entreprenören har då skapat ett värde åt sig själv, och ett värde åt aktörerna på marknaden som uppskattar den tjänst eller produkt som erbjuds.

Som alltid är det ett vågspel. Ingen kan vara säker på vad resultatet blir, succé eller fiasko. Men välstånd, tillväxt, ekonomisk och samhällelig utveckling i stort, är beroende av att det ständigt finns hugade entreprenörer som vågar ta dessa risker.

Det bästa politiken kan bidra med är ett gynnsamt klimat, som underlättar för risktagaren att ta språnget in i den ovissa framtiden. Viktigast är fasta och rimliga spelregler som reducerar osäkerhetsfaktorn.

Plötsliga ändringar kan bli fatala och ändra marknadssituationen så att entreprenörens kalkyler spricker. Kan aktiva eller potentiella risktagare inte väsentligen lita på att politikernas lagda kort ligger, vissnar förutsättningarna för produktivt skapande och som konsekvens: mindre värden till allas gagn.

Det är vad som hotar att hända nu. Som ytterligare ett tecken på att de senaste decenniernas liberala reformepok i svensk politik nått sitt slut, har ett negativt trendbrott skett inom nyföretagandet.

Sedan 2007 fördubblades entreprenörernas skara i Sverige. Men mellan 2013-14 minskade andelen entreprenörer från 8,2 procent till 6,7.

Tappet är särskilt dramatiskt gällande kvinnliga entreprenörer, under samma period föll deras andel från 6,2 procent till 3,8! Detta enligt den färska rapporten Global Entrepreneurship monitor.

Det är effekten av politiska orossignaler om att stoppa vinster i välfärdsbranschen och försämra villkoren för hushållsnära tjänster. Många kvinnor är verksamma inom denna sektor och föga förvånande vill färre av dem ta risker längre när lagda kort kan ryckas bort. Dessutom av en regeringskonstellation som påstår sig vara ”feministisk”! Sorgligt.