Bluffa inte pensionärerna!

Skrivit i Corren 10/5:

Förtjänar pensionärerna lägre skatt? Naturligtvis! I ett högskatteland som Sverige borde alla få behålla mer pengar i plånboken. Det ger ökad självständighet och större bestämmanderätt över det egna livet. Varför skulle pensionärer förmenas den möjligheten?

Det är precis som Stefan Löfven uttryckt det: ”De som har varit med och byggt upp vårt land och sett till att vi har den välfärd vi har, de ska ha en bra ålderdom och en trygg sådan”.

Därför synes det välkommet att den annars så glatt skattehöjande regeringen faktiskt vill minska skattebördan med runt 2500 kronor per år för 70 procent av alla svenskar över 65 års ålder. Okej, beloppet är inte jätteimponerande, men ändå något – särskilt för dem med små marginaler som tvingas vända på slantarna.

Men det borde kombineras med rejält sänkt skatt på arbete, vilket faktiskt är ännu viktigare för att garantera våra äldre rimligare ekonomiska villkor. Socialdemokraternas vallöfte om att utjämna skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare må låta bra, men bygger i grunden på den vilseledande myten om ”pensionärskatten”.

Begreppet är ren demagogi och lanserades 2006 när Alliansen utmanade Göran Perssons regering med jobbskatteavdraget. Den relativa skillnaden i beskattning som jobbskatteavdraget innebar mellan yrkesarbetande och pensionärer försökte S framställa som en skriande orättvisa.

Uppenbarligen har de lyckats, eftersom det idag även bland Allianspartierna hojats om att ”pensionärsskatten” måste bort.

Retoriken från Kristdemokraternas tillförordnade partiledare Jakob Forssmed är belysande: ”Vi menar att det är orimligt att år efter år upprätthålla skillnaden i beskattning mellan arbetsinkomst och pension. Pension är uppskjuten arbetsinkomst och ska beskattas på det sättet” (Expressen 7/5).

Men pension är inte alls uppskjuten arbetsinkomst i det svenska kollektivistiska kedjebrevssystemet (med dess icke-värdebeständiga statliga fiatvaluta som lök på laxen).

Pengarna som dagens pensionärer betalat in under sin yrkesverksamma tid finns inte. Gårdagens pensionärer har för länge sedan förbrukat dem. De allmänna pensionsfondernas utbetalningar finansieras av dem som jobbar i detta nu.

Gör politikerna det gynnsammare för arbete och företagande, ökar den ekonomiska aktiviteten och tillväxten, vilket i sin tur betyder en robustare pensionsförsörjning. Partier som särskilt säger sig ömma för pensionärerna borde – om de vore ärliga – trycka hårdare på detta fullkomligt avgörande samband.

Eller hur, Stefan Löfven och Jakob Forssmed?

Behövs Stadshus AB?

Skrivit i Corren 14/3:

Linköpings kommundirektör Paul Håkansson får ännu en fin titel på sitt färska visitkort: verkställande direktör i Stadshus AB. Det är alltså moderbolaget i Linköpings vidlyftiga kommunala bolagskoncern, som bland annat omfattar Tekniska verken, Stångåstaden, Sankt Kors Fastighets AB, Resecentrum Mark och Exploatering, med mera.

Syftet med Håkanssons båda stolar är, som han själv förklarar i Corren den 11/3, kommunledningens önskan om att öka samordningen och lättare lösa finansieringen av kommande investeringsbehov. Men, försäkrar dubbeldirektören om Linköpingspolitikens offentligt drivna företagsverksamheter, ”det finns ingen ambition att minska deras självständighet i de affärer de gör”. Varför inte det?

Inget ont om tjänstemannen Paul Håkansson. Dock synes det olyckligt att någon politisk ambition att minska de kommersiella bolagsaffärerna överhuvudtaget inte tycks finnas inom stadshusets väggar.

Ett basalt krav på ett sunt fungerande, fritt och öppet samhälle är klart markerade rågångar mellan dess olika sfärer. Som nyss belysts på denna sida är exempelvis det partipolitiserade nämndemannasystemet i domstolarna skadligt för rättssäkerheten (vilket konstaterats i såväl vetenskapliga undersökningar, som av den professionella domarkåren). Politiker ska helt enkelt inte syssla med rättsskipning.

Politiker bör heller inte utsträcka sina uppdragsrevir till att bygga bolagsimperier på marknaden. Det är till men för både demokratin och näringslivsklimatet att smälta samman ideologisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Ett kommunalt bolag är en slags skvader som snedvrider konkurrensförhållandena (alltid ytterst med insats av skattebetalarnas pengar som riskkapital), beskär utrymmet för privata näringslivsaktörer, samt gör oberoende insyn och granskning av den kommunala sektorn svårare.

Till detta kommer fenomenet med att politiker i de kommunala bolagsstyrelserna inte sällan tenderar att bli mindre representanter för sina partier och väljare, och mer en särintressekrets av företrädare för ”sitt” bolag.

Vore det inte bättre att börja avyttra affärsfloran i koncernen AB Linköping, förlåt Stadshus AB, och låta duktige Paul Håkansson koncentrera sig på den kommunala kärnverksamheten? Det kan väl åtminstone den borgerliga oppositionen fundera på som eventuell valfråga.

”Sweden first”, ropar S och LO

Skrivit i Corren 15/2:Corren.

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Grattis Annika Falkengren!

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

”Annika Falkengren lämnar SEB rik som ett troll. Vid sidan av lönen har bankens incitamentsprogram pumpat aktier för tiotalsmiljoner till hennes privata portfölj.”

Så skriver Dagens Industri om SEB:s avgående vd och koncernchef (hon slutar i sommar och flyttar till Schweiz). Totalt har Falkengren dragit in mer än 204 miljoner kronor under sina år i SEB-toppen.

Bankhöjdarna har inte bara rejält tilltagna löner. Som uppmuntran att prestera på jobbet ska det vara bonusar också. Ett problem?

Fråga ägarna. Hur det privata näringslivet väljer att sköta sin verksamhet är en sak för det privata näringslivet.

Banksektorn finns dock anledning för varenda kotte att hålla mycket kritiska ögon på – ty när det gäller denna bransch har Blå Tåget rätt: ”staten och kapitalet sitter i samma båt”.

Dagens ekonomi är driven av lån, spekulation, artificiella bottenräntor och sedelpressar på högvarv. En fulländad symbios mellan staten och finansmarknaden för att hålla konjunkturen i gång, kan den sangviniskt lagde säga. Men det är ett högt spel med växande skuldberg och ihåliga substansvärden.

Bankerna vinstmaximerar glatt i trygg förtröstan om att de gör storkovan i en för dem skyddad verkstad. Som de senaste finanskriserna visat har ju staterna gjort allt för att rädda den tätt sammankopplade banksektorn – samhällets finansiella blodomlopp – undan kollaps.

En storbank får inte gå omkull, minns Lehman Brothers, då hotar dominobrickorna att falla över hela fältet. Tro inte att Sverige är något undantag.

Osund konstruktion är bara förnamnet på detta system. Incitamenten förvrids, marknadsekonomins mekanismer perverteras, bubblor blåses upp, risken för omfattande krascher ökar.

Många kan råka väldigt illa ut, men bankerna har ju som privat näringslivsaktör den unika förmånen att deras förluster och misslyckanden i slutänden alltid tas hand om staten. Vem skulle inte vilja göra affärer på sådana privilegierade krockkuddevillkor?

Klädsamt vore kanske därför om Annika Falkengren sände en tacksamhetens tanke till oss vanliga skattebetalare. Det är vi som varit den yttersta garanten för pengarna hon tjänat in åt SEB och sig själv.

Inte mer än rätt med den där bankskatten som regeringen talar om, tycker nog någon nu. Men säkert som amen i kyrkan är att bankerna inte kommer att offra vinstmarginaler på att betala en sådan skatt.

Den notan får kunderna betala. Som vanligt.

På randen av vulkanen

Skrivit i Corren 9/1:Corren.

Hösten 2008 konkursade Lehman Brothers, Wall Streets fjärde största investeringsbank. Amerikanska staten vägrade täcka de enorma kreditförlusterna. Beskedet punkterade den globala finansbubblan. Många banker visade sig i likhet med Lehman Brothers ha spelat oerhört högt. Hur reagerade branschens insiders?

Dom hamstrade mat, tömde sina privata konton, köpte guld och förberedde sina familjer på evakuering till landsbygden. Systemkollapsen var millimeter bort.

Om detta skriver Joris Luyendijk i boken Simma med hajar (2015) som baseras på runt 200 intervjuer med bankfolk i London City, Europas ledande finansdistrikt. Apokalypsen undveks dock. Statliga livbojar till astronomiska belopp kastades ut för att rädda banksektorn.

Lärdomar? Enligt Joris Luyendijk inte många. Den kortsiktiga finansiella spekulationskulturen kvarstår, inga egentliga strukturreformer har skett.

Att vi var ytterst nära härdsmältan 2008 var såväl politikens som finanssektorns fel. Under Bill Clinton i Vita huset blev mantrat att alla amerikaner skulle äga sina hem, även de som normalt inte hade råd.

Statliga stimulanser perverterade bolånemarknaden med osunda krediter. Dessa packades om i komplicerade värdepappersinstrument, som slappt gavs toppbetyg av kreditvärderingsinstituten och finansvärldens handel rusade feberartat. Tills korthuset rasade. Värsta chocken då har glömts, nu är det fartblinda tider igen.

Centralbankerna trollar fram floder av fiat-pengar (statsvaluta utan koppling till reella värden) ur tomma intet. Det drivs minus- eller nollräntepolitik som dränker marknaden med snorbilliga krediter, vilka till stor del sugs upp av aktiebörserna och blåser på bostadspriserna.

Traditionellt sparande är en förlustaffär. Slösandet är satt i system. Dagens konjunktur bygger på en gigantisk form av ekonomisk doping.

OECD varnar för att många länder, däribland Sverige, har en orimligt överhettad fastighetsmarknad där ett prisfall kan slå väldigt hårt. ”Man kan inte bortse från att det finns en risk för en ny finanskris. Särskilt som den vi hade för snart tio år sedan föregicks av expansiv penningpolitik som användes till dåliga investeringar och konsumtion”, säger nationalekonomen Andreas Bergh (DN 3/1).

Det otäckt att tänka på vad en förstående krasch lär innebära. Konsekvenserna kan bli värre än förra gången. Hur hanterar vi det i så fall? Köper guld och bunkrar konserver som finanshöjdarna 2008?

Mer än några andra visste de ju vilken vulkan världen dansade på randen av – och gör så sorglöst åter.

Vansinnets politik

Skrivit i Corren 11/11:Corren.

Asch, han snackade nog bara.´Tom, uppblåst retorik. Låt oss hoppas på det bästa. Det finns ju en verklighet också.

Men när världens mäktigaste offentliga ämbete, i världens ledande demokrati, väntar på att intas av en oberäknelig joker till ärkepopulist som Donald Trump kan vi inget säkert veta.

Allt förnuft och all rationalitet talar för att hans ekonomiska politik är vansinne. Ska USA börja lösgöra sig från den globala marknaden? Det är ungefär exakt vad Trump lovat göra under sin paroll ”Make America Great Again”.

Han vill reversera utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen genom att återställa jobb och industriproduktion som gått till Kina, Mexiko och andra låglöneländer.

Frihandeln ska strypas och höga strafftullar införas när USA sluter sig inom isolationismens ”trygga” murar. NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet, har Trump hänvisat till papperskorgen. TTP med Asien är att glömma, TTIP med EU likaså.

Vidare ska alla illegala invandrare kastas ut. Men Trumps stora skattesänkningar låter väl bra? Problemet är att Trump lovat väldiga infrastruktursatsningar samtidigt som han vägrar skära ned på utgifterna till de offentliga välfärdsprogrammen.

Konsekvenser? Det redan närmast astronomiska underskottet i USA:s statsfinanser skulle explodera. Ytterligare en svår smäll vore deportationen av de många miljoner människor som jobbar utan uppehållstillstånd i landet och som företagen är beroende av. Realismen i att kunna flytta hem gamla arbetstillfällen i branscher som blivit olönsamma, är som om Stefan Löfven beslutat att de svenska varven skulle återuppstå i sin forna glans. Och på detta ett handelskrig mot övriga världen!

Make America Very Poor. Det är den faktiska innebörden av Donald Trumps kampanjslogan. Och han skulle dra övriga industriländer med sig ned i en global recession.

Historiskt är ekonomisk tillbakagång och protektionism ett säkert recept för underblåsande av politiskt vettvilliga krafter och ökade internationella spänningar. ”Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det”, menade den franske 1800-talsliberalen Frédéric Bastiat – inte utan fog.

Trumps ekonomiska program är en farlig och motsägande förvillelse, men han har vunnit presidentposten på det. Även om det finns åtskilliga sansade och frihandelsvänliga republikaner i kongressmajoriteten – samt en mäktig amerikansk näringslivssektor som förstås har insikt i elementa – får man aldrig underskatta vad oförnuft och irrationalitet kan ställa till med.

Den globala marknadsliberalismen bevisade sin överlägsna välståndsbildande förmåga kring förra sekelskiftet. Det stoppade som bekant inte stormakterna från den monumentala dumheten att slå sönder denna frihetliga ordning och sedan inta en restriktiv hållning med ett batteri av statliga regleringar, tullar och handelshinder.

Donald Trump förmår rimligen inte att genomföra sin ekonomiska politik till punkt och pricka. Det är sant att verkligheten är en tung, bromsande och modererande faktor. Men Trump kan ändå åstadkomma stor skada med kursen han förespråkar och bidra till att världsekonomin går in i en regressiv fas.

Och som sagt, minns att verkligheten har ställts på ända förr. Klart att det kan hända igen. Det hände precis nyss.

En fullständigt osannolik person som Donald Trump är vald till USA:s president.

En värld att återvinna

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.

Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?

Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:

”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.

Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).

Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.

Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.

Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.

Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.

Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.

Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.

Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?

Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.

Till ägandets försvar

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Alla förståndiga människor borde som hökar vaka över äganderätten och näringsfriheten. De är två helt centrala fundament för skapande, välstånd, fungerande marknader, fredligt samarbete och civilisation.

Där inte äganderätt och näringsfrihet existerar – eller respekteras – finns bara fattigdom, underutveckling, plundring, godtycke och otrygghet.

Den starkes makt regerar oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra, skyddade kontraktsmässiga relationer är möjliga. Vad kan växa i ett sådant samhälle? Endast tistlar och ogräs. Kapitalismen kan aldrig slå rot.

Istället blir det en rövarekonomi av kortsiktig rovdrift på människor och natur, där en elit med våld tillskansar sig det lilla överskott den kan få tag på, medan folkmajoriteten lämnas i förtryck och elände. Det är den empiriska erfarenheten genom historien, icke minst är det illustrativt hur 1900-talets socialistiska experiment i Kina och Sovjetunionen utföll.

Detta visar vilken avgörande betydelse äganderätten och näringsfriheten har. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att nagga dem i kanten eller börja urholka respekten för dem, även i mogna demokratier och oavsett vilka ideologiska modeåsikter som råkar vara i svang.

När röda vindar blåste under 70-talet borde exempelvis Folkpartiet – som då var ute efter att fiska röster i den traditionella arbetarklassen – vetat bättre än att driva en motvillig S-regering till att statligt utreda LO-fackens idé om förmögenhetsutjämning via indragning av företagens ”övervinster”.

Uppmuntrad av det liberala stödet blev LO ännu radikalare och resultatet? Löntagarfonderna. Hade förslaget blivit verklighet i Rudolf Meidners ograverade version skulle Sverige omvandlats till en fackligt styrd socialistisk ekonomi, utan varken någon äganderätt eller näringsfrihet att tala om längre.

I dessa dagar är det jämlikhet och feminism som står högt på den politiska agendan. Inget fel i det, i och för sig. Men när det slår över i en statssanktionerad rödfärgad genuspopulism bör vi ana fara för liberala värden. Mycket riktigt har S/MP-regeringen aviserat en lag om könskvotering av börsbolagens styrelser.

Att det innebär ett övergrepp mot äganderätten och näringsfriheten anses tydligen må vara hänt i den goda sakens namn. Det är långtifrån lika allvarligt som löntagarfondskatastrofen naturligtvis, men sveket från politiska krafter som borde begripit bättre och hållit vakt vid gränsen är identiskt.

I den förra regeringen lekte Moderaterna och Folkpartiet eftergivet med den radikalfeministiska elden och hotade upprepade gånger företagen med tvångskvoteringslagar. Grattis till det krattandet av manegen!

Ännu absurdare är att Östsvenska handelskammaren nu ryggradslöst meddelar att man anser S/MP-regeringens kvoteringsförslag vara ”ett välkommet hot”. Och detta ska alltså vara näringslivets egen intresseorganisation i vårt län, suck!

Det är icke staten, utan ovillkorligen företagens ägare som ska bestämma och ta ansvar för hur stolarna fördelas könsmässigt i deras privata styrelserum. Att vägra acceptera sådant som en självklarhet, är att lämna äganderätten och näringsfriheten öppen för nya attacker och inskränkningar. Hur lyckat blir det, tror ni?

Rutschbana ner

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Under den tidigare mandatperioden, då Alliansen styrde i stadshuset, klättrade Linköping i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i landets 290 kommuner. Valåret 2014 placerade sig Linköping på plats nummer 34, en vandring uppåt i tabellen från plats 52 år 2010.

I fjol, när den nya S-MP-L-majoriteten tagit över, backade Linköping ett hack. Kanske inte så farligt. Men nu måste man tala om ett direkt, markant, oroande trendbrott. I den senaste undersökningen, som bygger på såväl objektiv statistik (till exempel skattenivå och andel i arbete) som de lokala företagarnas egna vardagliga upplevelser, är det rena fria fallet till plats 97!

Mitt i halvlek innan nästa val kan raset inte ses som annat än ett underbetyg för trepartikoalitionen. Det förstärker intrycket av majoritetens politiska valhänthet och bristande målfokus vid rodret.

Förvisso är denna ranking inget officiellt domslut från någon oberoende vetenskaplig institution. Men är ändå en värdefull riktningsvisare och påverkar Linköpings varumärke.

I rättvisans namn hade även Alliansen bekymmer med styrfarten mitt i sin första period efter maktskiftet 2006. När vi skrev 2008 dalade Linköping 17 placeringar på Svenskt Näringslivs lista till en föga imponerande plats 86.

Jämförelsevis måste man dock säga att läget tycks allvarligare idag, eftersom tappet är så mycket större: hela 62 placeringar!

Fast kunde Allianspartierna spotta upp sig när de blev varma i kläderna, borde väl också Koalition för Linköping klara det – om man har samma vilja och kapacitet. I så fall gäller det att snabbt och raskt verkligen ta itu med en rad områden som indikeras vara särskilt problematiska av våra företagare i undersökningen.

Det rör servicen till företagen, den kommunala konkurrensen med näringslivet, samt den vissna attityden som kommunpolitikerna och tjänstemännen anges ha. Ett trist aktuellt exempel på detta är bemötandet av Österssons, som vill bygga en andra större livsmedelshall i Linköping.

Kommunen är mycket sval till idén, enligt Österssons vd Anders Lindblom. ”Min känsla är att man mer eller mindre motar bort oss”, säger han (Correns nätupplaga 21/9).

Även om Linköping växer i lovande takt, så är just snårigheten och oginheten kring byggandet ett återkommande klagomål från många entreprenörer. Vittnesmål saknas inte om byråkratins stundtals hopplösa tröghet, vilket icke minst får menliga konsekvenser för bostadsförsörjningen med allt vad det för med sig (hämmad ekonomi, arbetsmarknad, integration, etc).

Att Linköping delar bostadsbristens djupgående strukturella trassel med övriga Sverige är emellertid ingen ursäkt för passivitet i reformarbetet.

Låt istället Linköping visa vägen mot lösningar. Kommunen är som bekant stor med åtskillig disponibel mark. Corren har tidigare föreslagit att något område undantas från hela den jättelika apparaten av restriktioner och detaljföreskrifter där det ges möjlighet att bygga fritt.

Är majoriteten i stadshuset sugen på att nappa, skulle det nog förvåna om inte Linköping tar ett rejält skutt uppåt i Svenskt Näringslivs ranking nästa gång. Vad finns att förlora?

Snälla, stoppa skatten!

Skrivit i Corren 8/9:Corren.

All beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är bara en sorts legaliserad stöld. Det uttalandet av USA:s förnämlige president Calvin Coolidge borde stå i eldskrift över varje finansministers skrivbord.

Tyvärr tycks så inte vara fallet när det gäller Magdalena Andersson, vår nuvarande rikshushållare i regeringskretsen. Enligt vad som avslöjats om innehållet i hennes kommande budgetproposition föreslås ytterligare ökade bördor på det strävsamma, arbetande folket.

Många tusentals fler svenskar ska fråntas mer av sin mödas frukt genom att tvingas betala statlig inkomstskatt. Vidare sträcks fångsthoven ut så fler svenskar även drabbas av den så kallade ”värnskatten”.

Marginaleffekterna riskerar bli rent sorgliga. ”Det här är helt fel väg att gå. Höga marginalskatter i ganska blygsamma lönelägen kan leda till att viljan att vidareutbilda sig eller ta mer ansvar på jobbet minskar”, konstaterar TCO:s Eva Nordmark.

Summorna som dessa riktade skatter mot flitiga människor ger staten är relativt ringa. Skadeverkningarna är desto större på den närande ekonomin, eftersom det blir en politisk bestraffning de facto av duktighet, ansträngning, utbildning och initiativförmåga. På vilket sätt gynnar sådana negativa incitament samhällets välfärd?

Sannolikt är knappast Magdalena Andersson – hon är ju ingen dumbom – omedveten om något av detta.

Det hela verkar vara en trist eftergift för att göra Vänsterpartiet på ideologiskt glatt humör i budgetförhandlingarna, Jonas Sjöstedt är också sprudlande nöjd över den ”rättvisa” han nu drivit igenom. Moderaterna är självfallet väldigt kritiska.

Men är det inte precis så här som det största och tongivande Allianspartiet önskade?

Den lilla bräckliga S/MP-regeringen skulle pressas att samarbeta med V och få schavottera inför väljarna med skämmiga förslag som är usla för landet. Vilket enligt kalkylen skulle maximera Alliansens chanser att återkomma till maktens köttgrytor efter valet 2018. Vi får väl se hur det går med det.

Hittills har ändå denna schackspelsstrategi, med svenska folkets väl och ve som insats, åtminstone bidragit till en riktigt ordentlig potentiellt destruktiv skattesmäll.

Grattis alla direkt eller indirekt ansvariga i regering och riksdag. Fundera dock gärna en stund på det vettiga, praktiskt som moraliskt, i att låta staten idka prickskytte på enskilda medborgares produktivitet och skaparkraft.