Kategoriarkiv: Demokrati

Parkeringar åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Det är krångligt att köra bil i Linköping och det är krångligt att parkera. Det är väl ingen fjäder i hatten för en av Sveriges största städer? (Om man nu inte tycker ideologiskt illa om den individuella folkliga frihetsmaskin som bilen är, förstås). Ett känt sorgebarn i sammanhanget är parkeringseländet vid Universitetssjukhuset.

Patienter och personal kan irriterat få snurra runt länge i väntan på att en ledig plats ska uppenbara sig. Nu ska dessutom vårdpersonalen på US – liksom i övriga regionen – tvingas betala för att parkera medan de jobbar. Det har regionens politiker bestämt.

Fast själva undviker politikerna att smaka samma beska medicin och hävdar rätten att gratisparkera för sitt eget skrå. Ska vi köpa Marie Morells resonemang, hon är andre vice ordförande i regionstyrelsen (M), är detta nödvändigt utifrån demokratisk synpunkt. Tja, vad säger man? Alla ska vara jämlika i vårt system. Men några måste liksom vara lite jämlikare.

Bakgrunden till avgiftsbeläggandet är, som Corren tidigare rapporterat, att Skatteverket ogillar att vårdpersonalen får parkera fritt när inte allmänheten får det. De sjukhusanställda ska förmånsbeskattas i den heliga statsrättvisans namn, lyder budet.

Därför väljer regionpolitikerna, som alltså ersätter sig själva för alla bilrese- och parkeringskostnader i tjänsten (demokratin ni vet), att kräva betalt för de sjukhusanställdas parkeringar i tjänsten. Det tycker inte regionledningen att någon bör sucka över.

Ty blir det dyrare att använda bilen (för andra, nota bene) är det ju bra för miljön, folket ska helst cykla eller åka kollektivt.

Det är dock inte en orimlig invändning som Maria Ljung från Vårdförbundet i Östergötland uttrycker från sitt mer jordnära perspektiv: ”Så länge inte kollektivtrafiken är utbyggd utanför städerna – eller på nätterna – är det många som är helt beroende av bil för att ta sig till jobbet. Många av våra medlemmar har låg lön och för dem handlar det här om mycket pengar” (Corren 31/8).

Det är tufft nog att arbeta i vården och sjukhuspersonalens insatser är bokstavligen livsviktiga. Är det ändå inte fel människor att försura tillvaron för?

Här är ett tips. Låt demokratin på p-platsområdet gälla alla. Är parkeringsutrymmet för snålt, lös det och utvidga. Inga avgifter för någon, inför P-skiva enligt Vadstenas modell.

Vips, problemen är ur världen och regionledningen får tillfälle att visa konkret uppskattning för dem som tar hand om oss när vi är sjuka.

Välkommen Skyttedal!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!

Pressfrihet under tryck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.

Håll gränsen, politiker!

Publicerad den av
Svara

Thorbjörn Fälldin

Skrivit i Corren 3/8:Corren.

Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?

Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”

Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.

I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.

Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.

Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.

Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.

Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.

Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.

Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.

Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.

Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.

Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.

Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.

Ordet och demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

Det var med Henrik Bernhard Palmær, Correns grundare på 1830-talet, som uttrycket ”den tredje statsmakten” myntades om tidningarna.

Regering och riksdag utövade i kraft av mandatet över samhällets våldsmonopol den offentliga, statliga makten. Pressens makt var det fria, oberoende och granskande ordets.

Tidningarna spelade en central roll för demokratiseringen av Sverige. Genom att vara obekväma för etablissemanget, belysa missförhållanden, sätta problem under debatt, utgöra en från det offentliga maktintressets väktare oavhängig nyhets- och informationsspridare, bidrog pressen till att nöta ner det gamla privilegieväldets barriärer.

Samma förhållningssätt gjorde tidningarna till en oumbärlig del av demokratin från den allmänna rösträttens erkännande till den dag som idag är.

Det är svårt att tänka sig ett öppet, vitalt och pluralistiskt samhälle utan en fri press. Omvänt är det väldigt svårt för en auktoritär stat att bestå med en fri press. Det är ingen slump att tyranniska härskare som Erdogan i Turkiet och Putin i Ryssland ser det som ytterst väsentligt att kväva sina länders medieklimat och likrikta informationsflödet.

Inga maktfullkomliga potentater har någonsin uppskattat tidningar som vägrat gå i deras ledband, inte heller i Sverige. Ett känt historiskt exempel är när Palmær i Corren gisslande det lokala prästerskapet i Linköping under rubriken ”Yttersta domen i Kråkvinkel”. Biskopen rasade, tidningen beslagtogs, Palmær åtalades. Men domstolen kunde inte fälla honom.

En tung anledning till det var tryckfrihetsförordningen från 1766, som i år firar 250-årsjubileum som världens äldsta presslag. För svensk samhällsutveckling har den varit oskattbar och är så i högsta grad fortfarande. Tryckfriheten ger vitt utrymme för det fria ordets makt.

Dock bygger naturligtvis pressens ställning som trovärdiga nyhetsförmedlare och självständiga opinionsbildare även på läsarnas förtroende. Garanten för detta är ansvarig utgivare, professionella redaktörer, källkritiska journalister, publicistisk värdegrund och etiska regler – nu viktigare än någonsin i vår digitala era.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnar för en ökad desinformation, där nättroll – ibland i främmande regimers sold – pumpar ut falska uppgifter i sociala medier.

Nätet har också, trots sina många välsignelser, en tendens att skapa åsiktsbubblor och ett kraftigt polariserat debattläge. Hatsajter öser galla över den traditionella journalistiken.

Ord utan ansvar som löper amok är farliga, förvränger verklighetsbilden och underminerar demokratin. Desto angelägnare blir den seriösa tidningsarenan som motvikt.

Henrik Bernhard Palmær_1848

Correns grundare. Henrik Bernhard Palmær 1801-1854.

På glid in i mörkret

Publicerad den av
Svara

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.

Politiken, vårt öde

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/7:Corren.

Efter en vecka dränkt i Almedalens politiska nyhetsflod inträder obevekligen en viss matthet. Hur mycket politik tål egentligen Sverige? Kan vi inte bara få softa i fred på badstranden?

De gamla grekerna hävdade att den politiskt ointresserade riskerar att låta sig styras av dårar. På det kan man replikera att om ingen intresserar sig för politik kommer vi istället att kunna styra över oss själva, i lugn och ro.

Tänk att få slippa allt detta, som Stefan Löfven säger, ”käbbel”.

Thomas Mann, den store tyske författaren, hade sin uppfattning klar. ”Politik gör oss brutala, pöbelaktiga och dumma. Avundsjuka, fräckhet och girighet – det är det enda som den förkunnar. Befrielse ger endast själens bildning”, predikade han i boken En opolitisk mans betraktelser (1918). Att ta avstånd från den smutsiga politiken var att värna den högstående kulturella tillvaron.

Sven Aurén ger i sina memoarer, Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942, en intressant bild av stämningsläget i det svenska trettiotalets gryning: ”Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ‘slöa indifferens’. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion”.

Med Almedalens politiska overkill kan den hållningen kännas sympatisk. Men de gamla grekerna hade tyvärr rätt. Vi vet vad som hände under Auréns mellankrigstid. I Europa växte kommunismen, fascismen och nazismen sig stark.

Styret dessa ideologier representerade var mer än dåraktigt, det var dödligt. Att inte engagera sig för demokratins överlevnad var liktydigt med att välkomna civilisationens undergång.

Thomas Mann förfärades av Hitler och tog politisk ställning. Sven Aurén bidrog till att väcka svenska folket ur den inåtvända idyllen med rapporter från en kontinent i avgrundsregimernas klor.

Över dagens värld kastas åter mörka skuggor. Det är inte endast till statsmän förklädda gangsters likt Putin som klampar oroande på världsscen. I demokratierna, många som vi trott så stabila, spricker en växande trend av intolerans, auktoritär populism och etablissemangsförakt fram.

Det är en farlig häxbrygd. Liberalismens samhällssystem och den fria åsiktsmångfald som Almedalen är ett uttryck för, går inte att självklart ta för given.

Att önska måttlighet vad gäller politiseringen av det gängse samhällslivet, att kräva en större individuell frizon från kollektivt beslutade ingrepp, är en sak. Men vi kan aldrig slå oss helt till ro i den egna trädgården. Mot dem som hotar fundamentala frihets- och jämlikhetsvärden måste vi alltid stå rustade och käbbla emot.

I annat fall blir det dårarna som dikterar våra livsvillkor.

Allians i upplösning?

Publicerad den av
Svara

Churchill Roosevelt 1944

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

I tredje bandet av sitt väldiga verk om andra världskriget, Den stora alliansen (1950), skrev Winston Churchill:

”Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden”.

Dessa rader var sprungna ur mellankrigsperiodens bittra erfarenhet. Totalitära våldsideologier, rop på enkla lösningar och starka män, ultranationalistisk berusning, antisemitism och annat rasistiskt gift – i olycksalig kombination med demokratiernas splittring och eftergivenhet – hade åren efter det gamla Europas sammanbrott 1914-18 bäddat för en ny, än värre civilisatorisk genomklappning.

När krutröken sedan skingrats för andra gången, gick det ungefär som Churchill ville. Två tillfredsställande organisationer bildades för att hålla hatets smitthärdar under kontroll och behandling.

Den ena var EU, syftande till att säkra freden mellan de forna stridande europeiska länderna, trygga demokratin och välståndet. Den andra var Nato, syftande till att hålla Sovjetkommunismen stången i det kalla kriget.

Både EU och Nato kan ses som konsekvens av, och fortsättning på, den transatlantiska allians som smiddes mellan Churchills Storbritannien och Roosevelts USA under trycket från Nazitysklands härjningar.

Washington var pådrivande för EU:s födelse. Och utan varken USA:s intervention i kriget, eller Storbritanniens vägran att ge upp 1940-41, hade inte EU funnits. Inte Nato heller.

Hela Europas framtid hade dikterats av Hitler alternativt Stalin.

Nu hotar detta viktiga arv att förskingras. Att Storbritannien är less på Brysselelitens maktfullkomlighet är begripligt. Men blir resultatet av folkomröstningen den 23 juni att britterna lämnar EU, riskerar det på flera sätt utlösa ett europeiskt sönderfall som spelar Rysslands revanschistiskt geopolitiska ambitioner i händerna.

Blir dessutom resultatet av USA:s presidentval i höst att Donald Trump segrar, får vi en uttalad Putinbeundrare och oberäknelig amerikansk isolationist i Vita huset. Vad är då USA:s garantier till sina Natoallierande och andra bundsförvanter i världen värda?

Det råder idag ingen brist på farliga smitthärdar. Går mellankrigstidens försvagning i repris bland demokratierna kan det gå mycket, mycket illa.

Att rusta tyranniet

Publicerad den av
Svara

Wiehe

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…

Tanke i deklarationstider

Publicerad den av
Svara

DollarAntag, rent hypotetiskt, att du meddelar Skatteverket att du, under hänvisning till den negativa föreningsrätten, utträder ur de politiskbyråkratiska organisationerna stat, landsting och kommun. Därför avser du fortsättningsvis inte att betala skatt längre.

Du har tröttnat på att den politiska klassen tar 7 av 10 kronor ifrån dig varje månad, år ut och år in (utan att ens ha anständigheten att redovisa det verkliga skattetrycket som drabbar vanligt folk). Nu vill du istället behålla alla dina egna pengar, klara dig själv som en vuxen och fri människa, bara vara ifred och ha det trevligt, tack och hej!

Vad skulle hända? Tillåts du att i vårt svenska samhälle bli din egen herre? Knappast. Förr eller senare kommer systemets anställda knektar – med de våldsmonopolkontrollerande partiernas välsignelse – att sparka in dörren på ditt hus och med gevärspipan som yttersta argument tvinga dig till underkastelse.

En stilla undran: är detta att klassa som demokrati eller tyranni?