Kategoriarkiv: Demokrati

Ett land i sönderfall?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Frihetens demokrati

Publicerad den av
Svara

Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna.

Gösta BohmanGradvis har en politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett samhällsbygge.

Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och kontrollerad av folket självt…

Enligt vår mening förutsätter demokrati att människornas valfrihet skall prägla samhällsarbetet. Att deras livsmönster och deras miljö i vidsträckt mening skall utformas av dem själva och bero på deras egna avgöranden och deras eget ansvarstagande.

Att värna och garantera medborgarnas rätt till frihet, till privatliv och till självständighet, och att vidga möjligheterna för individuellt inflytande och personlig frihet för medborgarna.

– Gösta Bohman, riksdagstal om fri- och rättigheter, den 4 juni 1976.

Att vägra lögnens triumf

Publicerad den av
Svara

havel

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

När Sovjetunionen undertecknade Helsingforsavtalet 1975 trodde härskarna i Kreml att de vunnit en storstilad seger. I syfte att minska kalla krigets spänningar erkände USA och väst resultatet av andra världskrigets gränsdragningar i Europa. Det legitimerade Röda arméns erövring av halva kontinenten som gjort öststaterna till sovjetiska vasaller.

Kremls dominans över länderna bakom järnridån garanterades i evigheter. Priset i utbyte var häpnadsväckande billigt: löftet att respektera universella mänskliga fri- och rättigheter. Haha, naiva väst!

Sovjetapparaten hade utvecklat fulländad expertis i orwellskt nyspråk, den marxist-leninistiska terminologin var ett perfekt instrument för att rutinmässigt vränga ord ut och in i tyranniets tjänst.

Men Helsingforsavtalet blev en trojansk häst i det röda imperiets Absurdistan. En dissidentrörelse formerade sig som insisterade på att diktaturen måste ta orden om universella mänskliga rättigheter på allvar, i sin faktiska betydelse att gälla oberoende av nationsgränser och ideologiska system.

I Tjeckoslovakien signerade 242 oppositionella aktivister, däribland dramatikern Václav Havel, ett dokument kallat Charta 77 med just denna begäran. Regimen svarade med förföljelse och terror. Dock hade en grundval för dess maktanspråk ohjälpligt skakats.

Havel och Charta 77-gruppen vägrade att acceptera den samhällsomfattande lögnen, begreppens tomhet, det nihilistiska bruket av orden.

Totalitärt förtryck kan inte bara bygga på våld och taggtråd, dess fortbestånd kräver att hela verkligheten ideologiimpregneras, att sanning och fakta ständigt förvrängas och relativiseras. Om makten gör allt till kvicksand finns ingen fast mark för kritik och motstånd att ta avstamp från.

Därför blev Helsingsforsavtalets människorättsdel så viktig, dissidenterna gavs den fasta marken att förskansa sig på. Václav Havels paroll om ”ett liv i sanning” slog hål på regimens murar av lögner och bidrog i slutänden till Sovjetkommunismens sammanbrott.

Denna januarimånad är det precis 40 år sedan Charta 77 tillkom. Men var står vi idag? USA har valt en president som gjort principlösheten och sanningsföraktet till sitt adelsmärke. Den liberala demokratins offentlighet är infekterad av tendenser till faktaresistens, åsiktsbubblor, desinformation, misstro mot den professionella journalistiken.

Havel menade att ”när sanningen inte ges full frihet, är friheten inte fullständig”. Frågan är om vi längre vill ha den.

Väckarklockan Brexit?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/1:Corren.

Det är snart 60-årsjubileum för Romfördraget, undertecknat i mars 1957 av Italien, Västtyskland, Frankrike och BeNeLux-länderna. Fördraget gäller enligt artikel 240 ”för obegränsad tid” och murade grunden för den europeiska gemenskapen, det som successivt växt till dagens union med 28 medlemsländer. Men viss sordin lär nog vila över 60-årsfirandet.

I mars väntas nämligen Storbritanniens premiärminister Theresa May formellt anmäla sin nations utträde ur EU. Det är ett klart bakslag för hela projektet, något som går på tvärs mot dess själva DNA – grundkoden i Romfördraget om att skapa ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

Särskilt folklig har dock aldrig sammanslutningen varit. Den har heller inte varit menad att vara det.

Medborgerligt demokratiskt inflytande har snarare setts som problematiska hinder mot de djärva visionerna. Sedan 50-talet har integrationsprocessen företrädesvis dikterats av byråkratiska kommittéer som, drivna av ständig expansionsvilja inåt och utåt, byggt en allt snårigare och oöverblickbarare maktapparat kring sig i Bryssel.

Regelverket som syftar till att styra och uniformera Europa i överstatlig riktning är ett sekreterarregementes våta dröm att förskansa sig bakom – en gigantisk dokumentmassa av direktiv, lagar och föreskrifter.

Vem kan egentligen navigera genom denna ocean av paragrafer förutom imperiets mandariner? Tacka Jean Monnet, den grå eminensen och franske EU-fadern, som konstruerade byråkratprocessen som den upplysta elitens väg för att nå verkligt enande. Det demokratiska underskottet fick man helt enkelt ta, enligt devisen om att ändamålet helgar medlen.

Den stora vinsten har varit freden. Men EU-centralismen svär samtidigt mot det som historiskt gjort vår kontinent framgångsrik och tidigare världsdominerande: den institutionella konkurrensen mellan länderna, den kulturella mångfalden, utveckling genom olikheternas möjligheter, rivaliteten inom en löslig europeisk familjeram (blott alltför krigisk också, tyvärr).

Det liberala Storbritanniens olust och missnöje med EU:s konformistiska ambitioner har i det perspektivet varit en sundhetens väckarklocka. Eller borde varit det.

Bryssel slog dövörat till när förre brittiske premiärministern David Cameron efterlyste en reformerad union med sikte på ökad ekonomisk tillväxtkraft, mindre byråkratiskt överhetsvälde, mer demokratiskt inflytande och en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas särarter. I huvudsak en linje som harmonierade med vad flertalet av EU:s invånare faktiskt tycks ha önskat genom åren – bland breda väljargrupper har aldrig en hägrande federal superstat väckt någon vidare eufori.

Att programmera om EU:s DNA-kod ville sig emellertid inte, att behandla britterna som en unionens trilskande OBS-klass gick inte heller. Därav folkomröstningen som resulterade i Brexit. Theresa May förklarade under tisdagen sitt önskemål om innebörden av denna skilsmässa.

Storbritannien återtar sin fulla demokratiska suveränitet, globalt bejakande, välvillig mot EU som en jämlik partner och god granne, med ett avtal som ger maximal frihandel. Det synes som ett civiliserat och rimligt förhandlingsbud.

Men vad Bryssel lär av Brexitläxan framöver står skrivet i stjärnorna. Att bara blint tuta på i Romfördragets och Jean Monnets anda vore ett äventyrligt utslag av hybris som bär motreaktionens frö till sönderfall inom sig

En unken partikultur

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

När Gösta Bohman, den frihetlige rorsmannen som gjorde Moderaterna till borgerlighetens ledande kraft, talade på partiets stämma 1990 deklarerade han följande:

”Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll”.

BohmanKloka ord, som fångar ett väsentligt inslag i den liberalkonservativa högerns idéuppfattning. Synd bara att Moderaterna aldrig riktigt förmått tillämpa samma recept på sig själva som de skrivit ut för samhället.

Om det är något som deras egen partiorganisation präglas av, så är det just ett slutet toppstyre där ledaren och dennes lilla kommandokrets närmast enväldigt dikterar alla viktigare beslut och förändringar. Lappkastet i migrationspolitiken från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Anna Kinberg Batras ”stäng era hjärtan” bär sorglig syn för sägen.

Den omvittnat hierarkiska partikulturen, slående identisk med Socialdemokraternas, innebär vådliga risker som statsvetaren Katarina Barrling nyligen påpekat. Detta eftersom ”den skänker en sådan samlad kollektiv kraft åt en enskild ledares eventuella missbedömningar. Den behöver därför en ledare som inte tror sig veta allt. Samt besitter förmågan att se fler vägar än Den Enda” (SvD 12/12).

Men en sådan insikt om vikten av pluralism och åsiktsmångfald finns ännu inte vid horisonten. Medlemmar och förtroendevalda ska lojalt foga sig i ledet och avhålla sig från att ställa till besvär för den allvisa ledningen, i synnerhet gäller det tydligen när budskapet och kursen för väljarbataljen 2018 ska dras upp.

Faktiskt i pikant motsats till Socialdemokraterna tillåter inte ens Moderaterna att medlemmarna får motionsrätt till partistämman innan ett val – bara efteråt när deras åsikter om den förda politiken i praktiken inte spelar någon större roll.

”Det här är ett korkat förbud som kommer att spä på den spänning som finns inom partiet”, säger östgötamoderaten och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (Corren 27/12).

Han vill reformera bristen på interndemokrati och kräver fri motionsrätt till alla stämmor. Anna Kinberg Batra och hennes vapendragare borde hörsamma honom – såväl för deras egen skull som för partiets och även för nationens.

Vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det traditionella maktbärande partietablissemanget.

Den svenska parlamentariska situationen är en oklar dimbank. Det allmänna intrycket är att försvagning, förvirring och kortsiktigt insulärt taktiserande råder. Nödvändiga, framåtsyftande strukturreformer blir inte gjorda. Frustationen bland seriösa, samhällsengagerade människor som vill Sverige väl tilltar – och det inte minst bland många i Moderaternas medlemskår.

Att i fortsatt skriande otidsenlig hierarkisk självhärskarmentalitet slå dövörat till för dem vore mycket olyckligt och hotar bara skapa, precis som Bohman sa om det toppstyrda samhället, en grogrund för misslyckanden.

Får man önska? Låt då Moderaterna bli ett föredömligt exempel på hur förtroendet för partiväsendet kan återställas genom öppenhet, delaktighet, vital förnyelse och inspirerande liberalisering. Kan det hända? Möjligen efter syndafloden.

Folkmakt eller partimakt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Sveriges historia som fullvärdig demokrati är knappt hundra år, räknat från rösträttsreformen 1921. Men ålderskrämporna börjar bli märkbara, icke minst genom tendensen till en ökad medborgerlig misstro mot det styrande etablissemanget.

All offentlig makt ska utgå från folket. Dock verkar ett allvarligt kontaktproblem uppstått mellan väljarkåren och partierna som ska kanalisera folkmakten.

När vårt moderna partiväsende formades byggde det på folkrörelsedemokratins princip. Ett svenskt parti ska ägas av sina medlemmar, organiseras i nära samklang med medborgarnas intressen, stå beredvilligt öppet för rekrytering till förtroendeuppdrag på skilda beslutsnivåer och så vidare.

Det gäller ännu i teorin, i praktiken är saken en annan.

Färre och färre svenskar känner sig identifierade med något parti överhuvudtaget (i valet 2014 var det endast 27 procent av väjarna som gjorde det). Svenskar med partibok ska vi bara inte tala om, de är nere i diminutiva 3 procent av befolkningen.

Å andra sidan behöver partierna inte värna sin medlemskår längre och har som organisationer lämnat den traditionella förankringen i civilsamhället bakom sig.

Behovet av medlemsavgifter och ideella insatser är numera obefintligt. Försörjning och aktivism baseras istället på frikostig skattemedelsfinansiering – totalt runt 5 miljarder kronor (!) varje mandatperiod – vilket i realiteten betyder att det svenska partiväsendet blivit en del av staten.

Frågan är om dessa organisationer idag egentligen ens behöver sina riksdagsledamöter, annat än som underdåniga knapptryckare för den toppstyrande partielit som bestämmer över bidragspengarna och dikterar kursen.

Symptomatiskt är fallet med moderaten Finn Bengtsson på riksdagens östgötabänk, som dristade sig till att kritisera Decemberöverenskommelsen där partiledningarna upphävde det gängse parlamentariska spelet mellan regering och opposition.

Bengtsson hamnade omedelbart i onåd hos Moderaternas inpiskare. Att han menade sig företräda sina väljare hade ingen betydelse. Finn Bengtsson skulle hålla tyst och veta hut.

Men vad är då riksdagen? I första hand ett organ för folkets valda ombud som försöker agera i enlighet med ett representativt mandat? Eller ett maktinstrument för en liten krets av partihöjdare som kör sitt eget race?

Vill vi bevara förtroendet för demokratins vitalitet och styrka lär det finnas anledning att se över systemet.

”Det räcker nu”-faktorn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/11:Corren.

Ett spöke går genom den västliga liberala demokratin. Det är spöket är den växande folkliga misstron mot etablissemanget. Trumps triumf är det senaste, och hittills mest chockerande, utslaget av denna trend.

Vad grundar sig missnöjet i? Det är ett komplext spörsmål, men det är ingen djärv analys att upplevelsen att befinna sig i en skild verklighet från det ledande skiktet spelar en central roll.

Låt oss ta Sverige som exempel.

Skatteuttaget på vanliga arbetande människors inkomster är skyhögt. Vad levereras i gengäld? Skolan är kass, vården är bekymmersam, polisen krisar och krisar, bostadsbristen är galopperande och mäklarpriserna rusar, integrationen är dysfunktionell, det militära försvaret är fortsatt anorektiskt svagt trots hotande stormbyar kring våra gränser.

Vad gör partierna vi är vana att lita på? Kavlar upp skjortärmarna, spottar i nävarna, samlar sig till lösningar och krafttag? Inte direkt, va.

Den styrande klassen fumlar snarare vilset förstrött och är upptagna med ett internt schack om maktens köttgrytor. Symptomatiskt är hur Alliansen i ett bisarrt taktiserande drag gett det gamla kommunistpartiet inflytande över budgeten, för att S/MP-regeringen ska tvingas till stollerier som upprör den breda medelklassen och därmed enligt kalkylen gå ett hejdundrande valnederlag till mötes 2018.

När man på detta sätt nonchalerar vilka konsekvenser den praktiken högst påtagligt får för hederligt folks villkor i vardagen, då är det att be om förlorat förtroende. Steget till ilskna proteströster på populistiska alternativ á la ”det räcker nu” är inte långt.

Att mycket av elitdebattens kultur präglas av den moderna skolastik som kallas identitetspolitik gör knappast saken bättre. Intrycket som förmedlas är att Sverige nästan påminner om Saudiarabien när det gäller strukturellt förtryck – fast egentligen lömskare eftersom mekanismerna är mer informella och osynliga. Men tar man bara på sig korrekta ideologiska glasögon blir sanningen uppenbarad.

Beprövad liberal jämlikhetssträvan duger dock inte för att komma åt roten till det onda. Sånt krafs är uttryck för falsk tolerans som i subtilare former befäster diskrimineringen baserat på kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning eller vad det nu kan vara som avviker från de blytungt kvävande och kränkande normerna i Det Vita Manliga Sverige.

Därför måste det kvoteras, genusutbildas, kompenseras, gruppsepareras, ges särskilda rättigheter för representation, jagas postkoloniala förgripligheter, suddas i Tintin och Pippi Långstrump, och så vidare. Snacka om att vilja tända en ständigt flammande polariserande samhällsbrand.

Fråga ett antal slumpvis utvalda passerande personer på gatan vad de tycker om detta. Tror ni att de känner igen sig i problematiken och i bilden av strukturförtryckets Sverige som kolporteras så ivrigt från elfenbenstornen?

Johan Hakelius skriver i Fokus: ”Historiskt har folkstyre bara fungerat när de som velat leda, har lyckats fångat medborgarnas fantasi och förtroende. När de inte har stuckit iväg i värderingar och idéer, som många upplever som främmande. När de har begripit vad deras beslut innebär för vanliga väljare och brytt sig om resultaten”.

Uteslut icke att SD kan bli största parti efter nästa val.

Gentlemen emellan

Publicerad den av
Svara

gentlemen

Skrivit i Corren 24/10:Corren.

Förra måndagen skrev jag här om det offentliga samtalsklimatet, där takt och ton ibland tenderar att lämna en del övrigt att önska. Yttrandefriheten är en fundamental rättighet som måste ha vidsträckta, mycket vidsträckta, ramar.

Men att vi kan säga nästan precis vad som helst, nästan hur som helst, om vem som helst, innebär inte nödvändigtvis att vi alltid bör göra det.

Icke minst nätets sociala medier har medfört fantastiska möjligheter, snudd på en demokratisk revolution, i att ge många fler plattformen att uttrycka sig, debattera, reagera över missförhållanden av olika slag, sprida åsikter, idéer. Det är givetvis förträffligt.

Samtidigt har vi ett ansvar för våra ord, i den demokratiska andan ligger implicit en civilisatorisk fordran att försöka vårda en anständighetskultur i det mellanmänskliga meningsutbytet. Illa vore det annars om de vidsträckta friheter som står oss till buds blir sin egen fiende.

Under veckan som gick råkade jag på sajten Gentlemannaguiden finna några väl valda till svenska översatta stycken ur Cecil B Hartleys 1800-talshandbok A Gentlemans Guide to Etiquette. Mossiga grejer? Snarare påfallande aktuella.

Forna tiders råd för höviskt beteende i sociala sammanhang är inte så dumma, faktiskt. Lite till mans och kvinns kanske det inte skadar att ta lärdom av exempelvis dessa punkter när vi munhuggs:

1. ”Du får gärna ha en bestämd politisk åsikt, men manifestera den inte vid alla tillfällen och framförallt, försök inte tvinga andra att hålla med dig. Lyssna lugnt på andras idéer om samma ämnen och ifall du inte kan hålla med, var artig även när du för fram din avvikande åsikt. Medan din samtalspartner kanske försöker påpeka att du är en dålig politiker, låt honom åtminstone tvingas erkänna att du är en gentleman.”

2. ”Var aldrig högfärdig eller tala på ett diktatoriskt sätt; låt alltid din konversation kännetecknas av vänlighet och öppenhjärtighet samt avsaknad av tillgjordhet.”

3. ”En man med äkta intelligens och kultiverat sinne är i allmänhet anspråkslös. I sin dagliga tillvaro känner han kanske att hans intellektuella färdigheter ligger på en högre nivå än de runtomkring honom; men han låter ändå inte någon i sin omgivning känna sig underlägsen eller mindervärdig.”

4. ”Om du märker att du håller på att bli arg i en diskussion, byt ämne eller var tyst. I stridens hetta kanske du använder ord som du aldrig skulle använda dig av i lugnare situationer och vars innebörd du bittert kunde ångra när du yttrat dem.”

Håll dörren stängd!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/9:Corren.

Liberalen Olle Wästberg, bland annat tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och chefredaktör för Expressen, gör en tänkvärd markering i sitt senaste nyhetsbrev.

Han skriver: ”Det finns just nu de i svensk politik som tror att Sverigedemokraterna kan ‘tämjas’ genom att man samarbetar, lyssnar, bjuder in. Till dem skulle jag vilja överräcka ett citat ur John F Kennedys installationstal: ‘De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage'”.

Precis så. SD:s framgångar har onekligen stökat till det för de etablerade partierna, låsta som de fortfarande är i den traditionella blockpolitiken. Så länge SD:s nuvarande väljarstöd består är utsikterna att bilda handlingskraftiga riksdagsmajoriteter av gammalt höger- eller vänstersnitt släckta. Den bräckliga S/MP-regeringen med V som stödhjul bär syn för sägen.

Chansen för Alliansen att göra comeback med egen majoritet efter nästa val tycks också i dagsläget fåfänglig. Jimmie Åkesson har påpassligt skurit i pipor i vassen genom att locka med idén av koalition mellan SD, M och KD. Och enligt en färsk opinionsundersökning, publicerad söndagens i DN, är en tilltagande andel av borgerliga sympatisörer positiva till ett SD-samarbete. Bland M- och KD-väljarna är dessa rent av fler än dem som är emot.

Ett vägskäl börjar närma sig, där resultatet mycket väl kan bli att anständighetens spärrar viker och SD släpps in som en ”normaliserad” partner i det blåa lägret.

Det vore mer än olyckligt och riskerar att upprepa ett avgörande misstag ur det förflutna.

Statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten, en av förra seklets främsta liberala opinionsbildare i vårt land, påvisade tidigt i boken Den nationella diktaturen (1936) hur borgerliga partier – liberala och konservativa – banade vägen för högerextremismens seger i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Dels ansågs socialisterna vara ett värre hot mot samhällsordningen, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de fick regeringsansvar.

Vi vet hur försöken att rida tigerns rygg gick den gången. En lika katastrofal utgång behöver det nödvändigtvis inte bli med SD i Sverige.

Men ge makt åt ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, som avskyr den oberoende pressen, som vill likrikta kulturen, som har tydliga kopplingar till diverse hatsajter på nätet, som vänslas med Putin-Ryssland, och så vidare – det är tillräckligt för att urholka grundläggande frihetsvärden och skapa ett klimat av gradvis ökad otrygghet och intolerans.

Något annat vore farligt naivt att tro, givet SD:s natur. Framtida generationer kommer att döma oss efter hur vi hanterar dessa i kostymer klädda gengångare från Europas 20- och 30-tal.

SD har rubbat den ordinarie, invanda spelplanen för svensk politik. Men lösningen kan aldrig vara att anpassa sig efter SD. Utan att visa mogenhet, samling och vuxenansvar för att skydda demokratin från att frätas sönder.

Det borde vara ett överordnat intresse för alla som verkligen värnar Sverige som fortsatt hyggligt gott samhälle att leva i.

Kontanter att värna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:Corren.

Cash is king! Så brukade det heta förr, åtminstone.

Att utan krusiduller betala kontant ingav respekt, borgade för trovärdighet och stadd kassa. Ofta vid större affärer kunde kontantbetalaren räkna med ett visst övertag, en extra fördel, i förhandlingen med motparten. Den person som öppnade plånboken och lade pengarna direkt på bordet gjorde intryck, det var ingen att dribbla med.

Företag som hade god tillgång på likvida medel visade att verksamheten var lyckad, finanserna sunda och potentialen lovande.

Men går trenden idag mot omvända världen – cash is nothing?

Det uttrycket tycks i alla fall de svenska bankerna anammat, ivriga som de är att slippa besvärlig och fördyrande kontanthantering. Samtidigt har användningen av kort och olika former av digitala betalvägar vunnit stadig mark i folkdjupet. Fortsätter utvecklingen som hittills framstår snart inte länge det kontantlösa samhället likt en utopi.

Något att välkomna? Björn Eriksson, vår tidigare landshövding i Östergötland som är still going strong inte bara i egenskap av krönikör i Corren utan även bland annat som ledare för kontantupproret, anser definitivt inte det.

På nyhetsplats i lördagens tidning pekar han på baksidan av storbankernas kontantfientlighet. Exempelvis hamnar inte sällan pensionärer i kläm som föredrar att betala räkningar på gammalt hederligt vis. Föreningslivet får det besvärligt när banksektorn ogärna vill ta emot deras sedlar och mynt. Et cetera.

Nu är ju kontanter ännu i högsta grad ett legalt betalningsmedel. Att bankerna utifrån omsorg av sina vinstmarginaler ändå försöker tvångsomvända människor till användning av kort och transaktioner via dator eller mobil, skulle därför kunna ses som våld mot demokratin.

En annan aspekt på det, är vad en helt kontantlös tillvaro betyder för den individuella integriteten.

Vi skulle aldrig ens kunna köpa en glass i kiosken utan att lämna digitala spår efter oss. Våra liv kan kartläggas i minsta detalj av en orwellsk Storebror. Inte ett förtjänat eller spenderat öre kan undanhållas från redovisning, om de som rattar kontrollapparaten är på det humöret.

Med endast digitala slantar vore vi även piskade att lita på banksystemets absoluta trygghet, då vi saknar möjligheten att ta ut fysiska pengar från kontot och gömma i madrassen eller liknande under mindre trevliga tider.

Kort sagt, det finns goda skäl att låta cash förbli king. Ty cash är också freedom.