Kategoriarkiv: Demokrati

Välj Andreas Norlén till talman!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

Sverige står inför sin mest delikata regeringsbildning på mycket länge. Hur partierna ska reda ut det trassliga valresultatet är ännu en gåta, förmodligen också för dem själva. Här skulle statschefen kunnat spela en central roll för att lösa upp knutarna. Så fungerar det i många andra länder, vilket även var på håret att bli i Sverige.

Vilket då vore liktydigt med att Carl XVI Gustaf samlat partiledarna kring sig, sonderat terrängen och utsett statsministern. Ja, hade det inte varit en god idé att en partipolitiskt obunden monark, höjd över småskurna konflikter och ideologiska skyttegravar, tog kommandot i hela nationens intresse vid besvärliga lägen?

Det spåret var faktiskt författningsutredningen inne på i ett förslag under 1960-talets början, när vår gamla konstitution från 1809 skulle ersättas med en uppdaterad variant, menad att förankra parlamentarismens principer i det som sedermera blev 1974 års grundlag.

Vansinne, tyckte den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten. I debattskriften ”Skall kungamakten stärkas?” (1964) sågade han ilsket förslaget som i strid mot utvecklad praxis gav kungen formidabelt inflytande över regeringsbildningen. Bland annat skulle monarken få rätten att avskeda statsministern och förvägra regeringen att utlysa nyval.

Omöjligen kunde något sådant vara förenligt med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati, dundrande Tingsten. Och författningsutredarna ändrade sig. Kungen fick som bekant istället en rent ceremoniell ställning utan några formella maktbefogenheter alls. Det var nog den lyckligaste utgången.

Annars hade monarken riskerat att politiserats och vad det kunde betyda i värsta fall visar ju de mindre upplyftande erfarenheterna från Gustaf V:s tid på tronen.

Å andra sidan blev statschefsämbetet unikt innehållslöst i internationell jämförelse, vilket skapat en betänklig obalans i förhållande till statsministern som fått en närmast presidentliknande position. I den radikalt utformade svenska parlamentarismen är det således riksdagens talman – nummer 2 i rang efter kungen/statschefen – som hos oss nu ansvarar för den grannlaga uppgiften att hitta en tolerabel statsministerkandidat.

Vanligen brukar en riksdagsledamot från det största regeringspartiet utses till talman. Senaste mandatperioden har det varit Urban Ahlin (S). Men han vill inte fortsätta och avgår inom kort, vilket gör att den nya riksdagen måste försöka komma överens om en ersättare. Mot bakgrund av den redan turbulenta politiska situationen lär det inte bli busenkelt.

En bråkig dragkamp om talmansposten samtidigt som regeringsfrågan ligger öppen vore verkligen att ta stökigheten till parodiska nivåer. Förhoppningsvis förstår partierna vikten av att undvika detta.

Vid maktskiftet 1976 valde den tillträdande borgerliga Fälldinregeringen att behålla sittande talmannen Henry Allard (S), eftersom han åtnjöt bred uppskattning och allmänt förtroende i riksdagen för sitt arbete. En person av Allards oväldiga kaliber hade onekligen behövts i dessa dagar.

Den med främst kapacitet att axla hans mantel tror jag är Andreas Norlén, moderat från Norrköping som de senaste åren med föredömlig bravur och i utmärkt samarbete med Björn von Sydow (S) skött ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet.

Och ska någon förmå att vaska fram en statsminister ur den knepiga parlamentariska röran borde det rimligen vara en östgöte, inte sant?

Sakpolitikens triumf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Gunnar Heléns tid är nu

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 17/8:

Gunnar Helén var radiomannen som förevigade fredsyran på Kungsgatan i Stockholm våren 1945, när den efterlängtande nyheten om Nazitysklands kapitulation nådde Sverige. Ett legendariskt reportage i svensk journalistik.

Sedan sadlade Helén om till att bli en mindre legendarisk FP-politiker som ledde partiet 1969-75. Där är väl hans mest ihågkomna bidrag den bevingat missförstådda frasen ”att vara liberal är att vara kluven”, en formulering som förföljde honom livet ut och som fortfarande medlemmarna i hans gamla parti brukar hånas för. Det är djupt orättvist.

Gunnar Helén var en bildad kulturmänniska, i grunden akademiker som doktorerat på Birger Sjöbergs författarskap. Såsom intellektuell humanist menade han förstås att liberaler inte kan förfalla till några enögda, pekpinneviftade testuggare utan måste kunna se saker från flera perspektiv, vara resonerande och öppna för argument.

I den andan kom Helén att allvarligt oroas av de politiska och byråkratiska eliternas tilltagande maktfullkomlighet i den svällande svenska socialstatens spår.

Väljarna riskerade att reduceras till röstboskap, undersåtar i ett tondövt pampvälde istället för myndiga människor som deras representanter i maktapparaten är skyldiga att inta en ödmjuk hållning till. Gunnar Helén lanserade begreppet ”närdemokrati” som ett korrigerande recept.

I sin bok Frihet i gemenskap (1974) förklarade han: ”Närdemokratin har som huvudsyfte att göra myndigheter och politiska organ känsligare för medborgarna. Det räcker inte att vart tredje år (numera vart fjärde!, min anm.) välja mellan ett antal åsiktspaket…

Nya kanaler måste till som ger folk möjlighet att mera direkt påverka beslut som nära rör dem. Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet ska vara till för den enskilde”.

Orden har tyvärr inte förlorat i aktualitet. I Sverige som i övriga västvärlden växer misstron mot det politiska etablissemanget, förtroendet för de traditionella partierna är minst sagt skakigt, folkstyrets former lider av ökande legitimitets- och effektivitetsproblem.

Förnyelse är nödvändigt och intressant nog tycks Gunnar Heléns närdemokratiska idéer fått en vältajmad renässans bland Liberalerna här i Linköping. Man anser det olyckligt att stadshusets politiker låter sig granskas av sitt eget skrå i den kommunala revisionen. Därför borde systemet med lekmannarevisorer förändras så att oberoende invånare kan axla uppdraget att syna hur våra skattepengar hanteras.

Ett annat L-förslag är att löpande, och i ett tidigt skede, inhämta åsikter kring olika tänkta fullmäktigebeslut genom enkäter till några hundra slumpvis utvalda Linköpingsbor. ”Dels skulle det ge bättre idéer om hur vi utvecklar Linköping, dels skulle det bli ett närmande mellan politiker och kommuninvånare. Det behövs för att överbrygga känslan av vi och dom”, menar L-politikern Gustaf Appelberg (Corren 16/8).

Initiativen är utmärkta. Som Helén skrev: ”Vi politiker får hålla tillbaka vår klåfingrighet och våra maktanspråk. Vi ska inte göra anspråk på att sitta med och bestämma överallt. Det är de som nära bemöts av en verksamhet som har rätt att kräva, som har rätt att få, inflytande i naturliga, vardagliga former”.

Den kluvne liberalen var inte så dum ändå, eller hur?

Attentat mot demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:

Tre dagar. Längre än så fick inte Sverigedemokraterna i Linköping ha sin valstuga på Trädgårdstorget i fred. Efter natten till tisdagen återstår endast eldhärjade rester.

Polisen misstänker brott och har inlett en förundersökning gällande skadegörelse genom brand. Kan detta fastställas är gärningen mycket allvarligare än blott en fråga om materiell åverkan. Det är ett politiskt attentat, riktat inte bara mot Sverigedemokraterna utan i vidare mening mot den demokratiska processen.

Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på fundamentala spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Det är vad saken handlar om.

Denna ledarsida hyser ett grundmurat ogillande av Sverigedemokraterna såsom varande ett parti i motsatsställning till ett liberalt, pluralistiskt, dynamiskt, öppet, frihetligt, framstegsbejakande Sverige. Det har vi många gånger givit uttryck för och kommer att fortsätta ge uttryck för.

Märk väl att det inte är människorna bakom SD:s åsikter och värderingar vi bekämpar. Det är åsikterna och värderingarna. Och i det bekämpandet är det inget annat än debatt, argument, samtal och personlig anständighet meningsmotståndare emellan som ska råda.

Attacker från mobben får aldrig accepteras eller ursäktas i ett demokratiskt samhälle. Ett gatans parlament á la Weimarrepubliken för att hindra, tysta och kväsa människor med andra politiska uppfattningar än man själv omfattar leder bara ner i mörkret.

”Ta med dina polare, eventuella megafoner, och din kampvilja. Let’s crash this party”, lyder budskapet som Vänsterpartiets ungdomsförbund sprider på nätet i syfte att störa ut ett stundande SD-torgmöte med Jimmie Åkesson i Göteborg. Intervjuad i P1 under måndagen kunde inte V-ledaren Jonas Sjöstedt samla sig till något rakt avståndstagande från denna uppvigling, utan förklarade att det var polisen på plats som fick ta ansvar för ordningen.

Bedrövligt. Den som sår vind, skördar storm. Vad har Sjöstedt att säga om det nästa gång är han och hans kamrater som drabbas?

Sverigedemokraterna har samma rätt som övriga partier att bedriva valrörelse på civiliserade villkor och göra sina röster hörda inför väljarna. Att bränna ner SD:s valstuga i Linköping är att vägra godta denna rätt. Att hetsa till upplopp mot SD:s torgmöten är att vägra godta denna rätt. I bägge fall är det liktydigt med att egenmäktigt sätta sig över demokratin.

Sådana handlingar måste därför, vad man än tycker om SD, entydigt fördömas.

Demokrati som lotteri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:

”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten”, förkunnade den store filosofen Aristoteles och slog fast: ”Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras”.

Det var i hans antika Aten, vår västerländska civilisations vagga, som demokratin föddes för 2500 år sedan. Att deltagandet begränsades till manliga atenska medborgare över 30 år bör vi nog ha en smula förlåtande överseende med.

Det var ändå en synnerligen progressiv innovation i sin tid när envåldshärskare brukade vara normen. Faktiskt torde det för oss idag förefalla som ett direkt häpnadsväckande radikalt folkstyre. I Aten var den bärande principen för tillsättandet av de beslutande församlingarnas ledamöter inte val. Det var lottning!

”Jag menar att det till exempel är demokratiskt att ämbetsmännen utses genom lottdragning men oligarkiskt om de väljs”, sa Aristoteles som visserligen själv förespråkade en kombination.

Den dominerande uppfattningen var annars att val ansågs som en elitistisk modell vilken främjade nobelssen. Att lotta fram de styrande bland medborgarna, fattig som rik, och låta dem rotera vid makten var däremot den politiska jämlikhetens melodi och en bättre garant för att besluten gynnade det samhälleliga allmänintresset.

Länge betraktades det som en central demokratisk idé. Förutom i antikens Grekland hade den romerska republiken inslag av detta styrelsesätt. Lottning praktiserades även under renässansen i norditalienska stadsstater som Florens och Venedig.

Upplysningens epokgörande tänkare var också inne på det atenska spåret. ”Röstning genom lottning är utmärkande för demokratins natur, röstningen genom val för aristokratins”, skrev Montesquieu i standardverket Om lagarnas anda (1748).

Rousseau propagerade i sin klassiker Om samhällsfördraget (1762) för en hållning liknande Aristoteles: ”När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel de militära befattningarna. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet”.

Varför har denna urdemokratiska tradition fallit i träda och glömts?

I en nyligen till svenska översatt skrift med den provokativa titeln Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, vill den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck väcka de gamla grekernas folkstyrelseideal till liv igen. Han hävdar att det var den amerikanska och franska revolutionen som förde demokratiutvecklingen vilse.

Det borgerliga skiktet som ledde upproret mot 1700-talets despotiska kungamakt gjorde det i folkets namn, men var inga demokrater utan republikaner som misstrodde vanliga människor. En bildad elit måste regera nationen och säkra frihetens värden. Lottning kunde därför aldrig komma på fråga. Då hotade bara ett farligt pöbelvälde.

John Adams, en av USA:s grundlagsfäder och George Washingtons efterträdare som president, hymlade inte om den saken: ”Kom ihåg att demokrati aldrig varar länge. Den förslösas, slits ut och tar död på sig själv. Det har aldrig funnits en demokrati som inte har begått självmord!”

Istället blev val – enkelt uttryckt – den nya icke-adliga aristokratins sätt att legitimera sig själv och behålla makten i vad man menade vara förnuftets händer. Därur växte den moderna representativa partidemokratin fram.

Men den fungerar inte längre särskilt väl i 2000-talets värld, konstaterar David Van Reybrouck dystert. Partierna har ”oligarkiserat” folkstyret, förlorat sig i parlamentariska intriger och deras medlemsantal smälter bort som smör i solsken. Valen urartar till tröttsamt bråkiga massmediala cirkusföreställningar.

Väljarna tenderar att vända etablissemanget ryggen och populistiska krafter andas en giftig morgonluft som hotar att kväva det öppna samhället. Vi är alla invävda i historiens långa tröga linjer och idag har draksådden, baksidan av de inflytelserika revolutionerna i USA och Frankrike, börjat slå rot. Botemedlet skulle enligt David Van Reybrouck vara att återvända till en uppgraderad version av den atenska demokratin.

Lottning må låta främmande och rent ut sagt tokigt i våra nutida öron. Men vid närmare granskning är det måhända inte så dumt. Trots allt var ju antikens greker inga knäppskallar, utan visste vad de gjorde. I olika varianter, bland annat i Belgien och på Island, har deras metod testats på senare år för att involvera medborgare i politiska beslutprocesser och det med lovande resultat.

När ett slumpvis, representativt urval av vanliga människor samlas öga mot öga för att seriöst tänka över diverse problem, händer nämligen ofta något intressant. En resonerande situation uppstår i gemensam strävan att nå konstruktiva lösningar (förutsatt att inte en liten minoritet av rötägg, narcissister och karismatiska pratkvarnar tillåts kidnappa samtalet, förstås).

Det blir till vad den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas benämnt som diskursiv demokrati, eller deliberativ demokrati. Normalt vuxet, hyggligt utbildat folk är fullt kapabelt att stöta och blöta argument i en anda av ömsesidig förståelse, väga för- och nackdelar, kompromissa och kläcka vettiga förslag.

Van Reybrock ber oss att betänka följande: ”Lottningen är inte irrationell, den är arationell: en avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Precis som Aristoteles och Rousseau pläderar han för att en blandform av valda politiker och lottade oberoende medborgare borde prövas. Gärna i ett tvåkammarparlament med ena kammaren vald och den andra lottad. Det hade dels kunnat återställa det folkliga förtroendet för demokratin, dels hävt de partipolitiska låsningarna som – icke minst i Sverige – är till allvarlig skada för demokratins effektivitet.

Det är en nyttig, lärorik och mycket stimulerande essäbok som David Van Reybrouck skrivit. Jag kan enbart varmt rekommendera den till alla som är oroande över den politiska systemkrisen och ser det som angeläget att värna den liberala demokratins framtid.

Staten får inte vara samhället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/6:

När statsminister Stefan Löfven är ute och i Tage Erlanders anda propagerar för det ”starka samhället” bör vi vara vaksamma. Som den gamle moderathövdingen Gösta Bohman påpekade är ”samhälle” ett missbrukat ord i Sverige:

”Det har förlorat sin ursprungliga givna betydelse som ett samlande begrepp för en gemenskap av medborgare som i frihet och under ansvar formar sin tillvaro och utifrån egna moraliska och etiska, i regel nedärvda värderingar råder över utbildning, yrke och fritid samt på avtals- och näringsfrihetens grund löser uppkommande intressekonflikter” (Svensk Tidskrift 31/12 1985).

Samhället blandas ihop med staten, inte sällan ses begreppen som liktydiga. Löfven är en välvillig person, precis som Erlander var. Men deras ”starka samhälle” är ett samhälle annekterat av den politisk-ideologiska makten, där den enskildes frihetsutrymme är beskuret och medborgarna står i beroende till den partikontrollerade offentliga sektorn.

Att Löfven vägrar sänka det höga skattetrycket är symptomatiskt. Folkets pengar anses göra störst nytta i det kollektiva välfärdssystemet – styrt av politiker och förvaltat av myndigheter. Det minskar individens möjligheter att bygga upp ett ekonomiskt trygghetskapital i privatsfären. Civilsamhällets självständighet blir ytterligare försvagat.

Moderaterna har precis föreslagit en ny parlamentarisk grundlagsutredning i syfte att stärka skyddet för demokratin och rättsstaten. Som det är idag behövs bara två riksdagsbeslut med enkel majoritet och ett val emellan – sedan kan vi hälsa det demokratiska statsskicket och våra mänskliga rättigheter adjö. Kan det verkligen hända?

Tja, vem trodde att Donald Trump kunde bli president i USA? Eller att främlingsfientligt, vulgärnationalistiskt parti med nazistiska rötter skulle vara på väg att storleksmässigt gå om både M och S inför ett val i Sverige? I en tid när högerpopulistiska rörelser vinner mark och auktoritära idéer är i svang kan vi inte ta något för givet.

Under hänvisning till utvecklingen i Polen och Ungern (ett populärt land bland SD:are, händelsevis) vill Moderaterna göra det svårare att ändra grundlagarna och freda domstolsväsendet från politisk intervention. Det är utmärkt.

I sammanhanget vore det även önskvärt om det tandlösa Lagrådet, som under denna mandatperiod förgäves dömt ut flera slafsigt ihoprafsade politiska produkter, kunde omvandlas till en riktig författningsdomstol med befogenhet att stoppa uppenbara juridiska stolligheter från regeringen.

Men den bästa demokratiska frihetsförsäkringen i långa loppet är om civilsamhället fick en autonomare ställning. Staten ska i princip hålla tentaklerna borta från inblandning och tydliga gränser sättas för den politiska maktutövningen.

Redan nu är vi farligt nära en genompolitiserad tillvaro som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsapparatens klienter, ett system vilket är väldigt tacksamt för auktoritärt sinnade krafter att kidnappa och börja likrikta om olyckan är framme. Demokrati är inte bara majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde att styra över sig själv och sköta sina angelägenheter i fred. Ett starkt samhälle i genuin mening är ett samhälle som balanserar staten och genomsyras av en solid, djupt känd civil medborgaranda.

Ett sådant samhälle blir motståndskraftigare mot politiska vettvillingars skadeverkningar och håll det i minnet, ty historien visar att det ändå inte existerar några garantier mot utbrott av kollektivt dårskap.

Balansera partimakten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

Lena Hallengren hann knappt ta över stafettpinnen från Åsa Regnér som barn-, äldre och jämställdhetsminister förrän hon deklarerade att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Utspelet var inte helt oväntat.

Stefan Löfven slog fast målet om en proposition i ärendet redan som nybliven statsminister hösten 2014. Anmärkningsvärt är dock att regeringen nu ändå framhärdar, trots att Lagrådet kritiserat sönder förslaget med motorsåg.

Bland annat påpekas det tanklösa i att bokstavligen, till punkt och pricka, lagfästa barnkonventionen eftersom dess paragrafer är notoriskt allmänt och fluffigt skrivna. Hur den praktiska tillämpningen i enskilda fall ska fungera blir därmed dimmigt oklar, dessutom är risken överhängande att tolkningskonflikter uppstår med andra lagar.

Vidare betvivlas att barnens rättigheter i den befintliga lagen skulle efterlevas bättre bara för att det tillkommer ”ytterligare ett lager av bestämmelser”. Men varningarna från expertisen att alltihop blir en juridisk soppa tar Lena Hallengren sangviniskt lätt på.

Hon menar att det är ”symboliskt viktigt” att FN:s barnkonvention upphöjs till lagtext i konungariket Sverige. Som vore saken enbart en fråga om att plocka ytliga godhetspoäng och sända reklamsignaler om regeringens barnvänlighet, strunt samma i konsekvenserna. Ett oseriöst och föga ansvarsfullt politiskt agerande. Tyvärr saknar Lagrådet möjlighet att bespara oss det.

Denna institution har till uppgift att granska lagförslag genom högt kvalificerade domares ögon, men är enbart en rådgivande myndighet som de styrande partierna kan nonchalera efter behag.

Under innevarande mandatperiod har Lagrådet dömt ut flera uppmärksammade slafsigt ihoprafsade politiska produkter – exempelvis samtyckeslagen för sexuellt umgänge, panikstängningen av Öresundsbron och kväsningen av privata välfärdsföretagare med ett ”vinsttak”.

Vad bryr sig statsråden om det? Juristrådens yttranden kan åsamka regeringen mindre smickrande publicitet, ej mer. Om inte en riksdagsmajoritet går emot, är utrymmet att hitta på dumheter och tvinga andra att böja knä för statens våldsmonopol således mycket generöst. Det är knappast hälsosamt.

Därför borde Lagrådet omvandlas till en författningsdomstol med verklig kraft till normkontroll och befogenhet att ogiltigförklara stolligheter. Särskilt i dessa populistiska tider vore det en angelägen reform att överväga.

Irriterad på Stefan Löfvens rödgröna ministär? Gillar du inte utsikten av Ulf Kristersson i spetsen för nästa regering? Fundera då på vad en Donald Trump, en Marine Le Pen, en Viktor Orbán – eller varför inte en Jimmie Åkesson – vid rodret i Sverige skulle kunna innebära. Vårt system är dessvärre som riggat för att kidnappas, vilket Lagrådets tandlöshet belyser. En författningsdomstol gör det betydligt svårare.

Som medborgare garanteras vi större konsekvens och ordning i lagstiftningen. Den väldiga partimakten i samhället beskärs och balanseras. Individens demokratiska fri- och rättigheter får ett välbehövligt starkare skydd. Vill regeringen ge en tryggare framtid åt barnen är nog det mera värt än en vag och välvillig FN-konvention.

Ett år med president Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/1:

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra”, skrev diktaren Fernando Pessoa.

Men det var innan första världskriget det, när staten var begränsad och skatterna låga (inte mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt före 1914). Därefter expanderade statsmakten kraftigt när den ideologidrivna politiseringen av samhället tilltog, oavsett styrelseskick.

”Ingen kommer undan politiken / För att man är servil och snäll / Inte ger man fan i polemiken / Fast man är trött varenda kväll”, sjöng Marie Bergman i en hitlåt från 1976 och texten (av Ola Magnell) summerar utvecklingen i en träffande kontrast till Pessoas epok.

Att som vanlig medborgare odla sin egen trädgård i civilsamhällets privata vrå och försöka avskärma sig från ”gyttjan” är inte bara praktiskt taget omöjligt. Det är också ansvarslöst. På gott och ont spelar det i våra dagar en väldig roll hur ministrar och guvernörer sköter politiken. Eller presidenter.

På lördag är det ett år sedan Donald Trump installerades i ämbetet som USA:s statschef. Hans chockartade valseger var en triumf för den auktoritära, nationellt inskränkta populismen. In i Vita huset klev en svårartat narcissistisk och ogenerat lögnaktig figur, osande av hatfull retorik och vulgärt förakt för det öppna samhällets liberala ideal och institutioner. Hans obalanserade karaktär förde tankarna till ett förvuxet barn, fastlåst i trotsåldern.

Men som den liberala filosofen Ayn Rand skriver om hatarens natur i en av sina essäer:

”Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ‘låter sig inte påverkas’ av ‘upplevelsen’ och hoppas att något ska hända i hans huvud… Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika”.

Trump i ett nötskal. Världens mäktigaste man i världens viktigaste demokrati.

Ronald Reagan liknade ofta sin vision av USA vid ”a shining city upon a hill”, en frihetens välkomnande hemvist som spred sitt inspirerande ljus över jordens alla folk. Trumps USA representerade motsatsen; isolationistiskt, mörkt och främlingsfientligt. Hade det moderna Rom fallit för barbarerna?

Var timmen slagen för en ny våg av auktoritär populistpolitik, vädjande till människors lägsta instinkter, likt ett eko från 30-talet då försvaret av demokratins bastioner på många håll likgiltigt övergavs? Snarare tycks fenomenet Trump blivit en väckarklocka till starkare engagemang för grundläggande värden, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watchs färska årsrapport (SR 18/1).

2017 gick inte i trumpifieringens framgångsrika tecken. Marine Le Pens nederlag och Emmanuel Macrons övertygande valvinst i Frankrike markerade istället omslaget till ett växande motstånd mot demoniseringens och misstrons krafter i en rad länder.

Och i höstens mellanårsval i USA tyder åtskilligt på att Demokraterna får majoritet i kongressen, vilket beskär Trumps maktutrymme väsentligt (samt ökar sannolikheten för ett riksrättsåtal, beroende på vad den särskilde utredaren Robert Mueller lyckas gräva upp om presidentens förhållande till Putinregimens påverkansoperationer i valkampanjen 2016).

Det finns hopp om anständighetens comeback, ty sällan har statens och stadens angelägenheter angått oss så mycket som nu.

I Cincinnatus anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/12:

Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.

Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen!”.

Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär. Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga.

Han var en bonde som först valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.

Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden. I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus – som längre fram tyvärr Julius Caesar – gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till gården.

Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).

Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.

Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.

Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.

Är vår beredskap god?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:

Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.

Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.

Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.

Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.

Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.

Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.

”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.

I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!

Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.