Skrivit i Corren 17/12:

Denna måndag vajar de blågula fanorna över hela Sverige. En tillfällig allmän flaggdag är utlyst – i sig unikt – för att fira hundraårsminnet av den allmänna och lika rösträttens införande.

Det historiska principbeslutet fattades av riksdagen den 17 december 1918. Kejsardömet Tyskland hade precis fallit och tvingats kapitulera i första världskriget. I Ryssland var redan tsaren borta och Lenins radikala bolsjeviker hotade att inspirera till revolution även i livsmedelsbristens och den politiska orons Sverige.

Då gick luften äntligen ur den svenska högerns rösträttsmotstånd.

Kung Gustaf V och inflytelserika storföretagare manade till en uppgörelse med liberaler och socialdemokrater i syfte att rädda samhällsfreden. Så skedde, ett avgörande formativt ögonblick när alla insåg vikten av att lugna ner sig och göra vad utvecklingen krävde. Det var ingen liten sak.

Vägen till fullvärdig demokratisk parlamentarism hade varit lång och svår. Genombrottet kom senare än i våra nordiska grannländer. Den konservativa högerns ovilja att släppa på sina privilegier var stark.

Så sent som i februari 1914 svarade Gustaf V för vad man kan kalla Sveriges sista statskupp, när han i sitt famösa borggårdstal om den infekterade försvarsfrågan tvingade liberalen Karl Staaff – hatad i högerkretsar som nära nog fosterlandsförrädare – att avgå som statsminister.

Om inte världskriget brutit ut kort därpå, vilket tillfälligt bilade den inhemska konstitutionella krisen, kunde vänsterns upprörda känslor över kungamaktens förnedring av Staaff resulterat i republik (”Ers Majestät hade en sabla tur”, påpekade högerledaren Arvid Lindman syrligt till Gustaf V när kanonerna börjat dundra i Europa).

Samtidigt bör minnas att Sveriges tidigare erfarenheter av parlamentariskt partistyre var allt annat än upplyftande. Under 1700-talets frihetstid hade hattarnas och mössornas maktkamp gjort Stockholm till en korrupt spelhåla, intriger och splittring paralyserade landet. Högerns misstro mot nya experiment var alltså inte helt ogrundad.

Även bland progressiva 1800-talsliberaler som Louis de Geer, den förste innehavaren av statsministerämbetet och en lysande reformpolitiker, fanns en djup skepsis mot ett återupprepat partivälde.

Själv vägrade de Geer, trots påstötningar, att bilda något eget regeringsparti av rädsla för att det skulle försvåra hans möjligheter att tjäna det allmänna bästa. ”I den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse”, skrev han i sina memoarer ”Minnen” (1892).

Liberalen Torgny Segerstedt, legendarisk chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bekämpade lidelsefullt nazismen i sina spalter under de fasansfulla åren 1933-45. Men denne demokratiske ljusgestalt var inte heller övertygad om partiväsendets lyckobringande roll.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Partipolitikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Vilken bitter ironi att riksdagspartierna firar denna flaggdag för demokratin med ett oansvarigt, segdraget parlamentariskt haveri som ser ut att ge Segerstedt & Co rätt.

Skrivit i Corren 1/11:

Mer än femtio dagar efter valet och fortfarande dödläge. Talmannen har tvingats inleda terapisamtal i grupp med den kaosaktigt splittrade riksdagens åtta partier. Processen har fått ett löjets skimmer över sig och vilken sorts minoritetsregering som till slut kommer att värkas fram ur röran kan vi bara gissa oss till.

Det är amiral Arvid Lindmans fel, naturligtvis. Han var högerledare under början av förra seklet när kravet på allmän och lika rösträtt var den dominerande stridsfrågan i Sverige. Liberalerna och Socialdemokraterna var allierade i kampen för fullvärdigt folkstyre. Högern, Moderaternas föregångare, var skeptisk och höll emot.

1906 försökte den liberale statsministern Karl Staaff genomdriva en rösträttsreform som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Denna modell från parlamentarismens hemland Storbritannien förskräckte Lindman, som misstänkte att hans eget parti riskerade att missgynnas högst kännbart. Högern vägrade därför bifalla förslaget, vilket då föll och Staaff avgick.

Arvid Lindman tog över statsministerposten och lanserade en rösträttskompromiss, vars bestående princip blev det system med proportionella val i flermansvalkretsar vi har idag. Det lyckosamma i detta kan diskuteras.

Fördelen är att upplevelsen av representativ rättvisa vanligen anses större. Parlamentet får en rikare sammansättning av partier och åsikter, även udda sådana. Mångfalden stärker legitimiteten.

Paradoxalt riskerar prioriteringen av rättvisan också att undergräva legitimiteten. Majoritetsregeringar är mycket svårare att bilda. Det är till nackdel för den demokratiska effektiviteten. Det gör även att små partier kan utöva politisk utpressning och erövra en oproportionell maktställning som inte återspeglar deras faktiska stöd i väljarkåren. Hur demokratiskt är det?

I den nuvarande fragmentiserade riksdagen vet inte ens väljarna vilken utdelning deras röster ger. Kommer statsministern heta Ulf Kristersson, Stefan Löfven eller Annie Lööf framöver? Omöjligt att säga.

Hade Karl Staaffs brittiska modell vunnit gehör 1906 skulle vi fått färre partier och mindre åsiktsrepresentativitet. Men tydligare alternativ, handlingskraftigare regeringar och bättre möjligheter att utkräva ansvar.

Inget valsätt är perfekt. Frågan är dock om inte amiral Lindmans system vid det här laget börjat visa sig moget för en genomgripande översyn.