Kategoriarkiv: Demokrati

Medborgarna har rätt att få veta!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.

Sverige behöver ingen romersk diktator

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Begreppet ”diktator” låter i våra dagars öron inget vidare. Vi tänker på envåldshärskare, tyranni, förtryck, övergrepp, totalitär likriktning av samhället, Hitler, Stalin och andra tungt belastade kriminalfall.

Ursprungligen var ordet inte förknippat med sådana ruskiga associationer. Diktator var den gamla romerska republikens högst legitima titel på en ämbetsmän som utsågs vid extraordinära situationer – vanligen krig – då det var av tvunget med snabba ryck, raka rör och inget sinkande käbbel i senaten.

Diktatorns uppdrag var temporärt; att leda Rom med fullt laglig, oinskränkt makt så länge den farliga krissituationen varade, dock gällde befogenheterna i maximalt sex månader. Med tiden föll ämbetet ur bruk, sista gången det aktiverades lär enligt Nordisk Familjebok (denna folkbildningens forna klippa i svenska hem) varit år 202 före Kristus.

Men nu tänker sig tydligen Stefan Löfven att Sverige ska ta en variant till heders igen. Anledningen är förstås coronapandemin. Regeringen vill i ett hastigt framkastat lagförslag tillskansa sig vad som faktiskt påminner om antik romersk diktatorsmyndighet.

Löfven & Co ska utan vidare kunna drämma till med mycket långtgående frihetsinskränkande kommandobeslut. Som att hindra människors möjligheter att samlas, stänga näringsverksamheter, spärra flygplatser och hamnar. Förvisso kan sådana åtgärder bli nödvändiga för att bromsa smittspridningen, om den nuvarande liberala folkvettsstrategin går åt pipan.

I utomordentligt allvarliga lägen måste staten ha förmågan att spänna musklerna rejält och mobilisera vad som krävs för att skydda sina medborgare.

Men det uppseendeväckande med ”coronalagen” är att regeringen avser att tillfälligt kortsluta demokratin från 18 april till sista juni och ställa riksdagen åt sidan. Någon förankring hos folkets valda representanter för att driva igenom beslut behövs inte, bara i efterhand kan riksdagsledamöterna lägga in ett eventuellt veto och försöka backa bandet.

Det är en suspekt och rättsvidrig ordning som svär mot fundamentala demokratiska principer. Det vore mycket illa om denna undantagslag godkänns och riskerar att bli prejudicerande för framtiden. Att hämta inspiration från den ärevördiga romerska republiken är vanligen berömvärt, men detta är att dra helt fel lärdomar av våra västerländska civilisationsgrundare.

Det svenska folkstyret ska kunna fungera korrekt även i stunder av svåra samhällsprövningar, ja det är extra viktigt just då. Och hittills under coronapandemin har partierna agerat imponerande smidigt, samförstånd råder och väldiga krispaket klubbas igenom i flygande fläng. Vilka trängande motiv har regeringen egentligen för att kastrera riksdagen? ”Coronalagen” är orimlig.

Där lokaltidningen dör vissnar demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:

Nyligen utkom Östra Småland med sitt sista nummer, någonsin. Ska vi se detta som varnande tecken i skyn? Trots högkonjunkturen gick 14 av 22 lokaltidningsföretag med förlust förra året, enligt Dagens Media.

Myndigheten för press, radio och TV förkunnar i en rapport att den svenska dagstidningsmarknaden slog ett historisk rekord i ekonomisk kräftgång 2018. Visserligen noterade många tidningar en tillväxt i digitala prenumerationer, men det kompenserade inte bortfallet för den tryckta pappersvarianten och fortsatt sjunkande annonsintäkter.

Det innebär onekligen en sporrande utmaning för i synnerhet den lokala journalistkåren att bevisa sitt värde och vara relevanta för sina läsare. Annars, om det vill sig riktigt illa, kan Sverige stå inför en amerikansk utveckling med stora vita fläckar på den geografiska mediekartan.

Finanskrisen för tio år sedan blev i USA rena sotdöden för nätverket av regionala och lokala tidningar. Vad händer med samhällen som plötsligt står utan professionell journalistisk bevakning? En omedelbar konsekvens är att insynen i och kontrollen av den offentliga verksamheten försämras, politiska och byråkratiska makthavare kan lättare komma undan.

Amerikanska studier pekar exempelvis på att medborgarnas skattepengar används mindre effektivt och förvaltningen blir kostsammare när granskningen från oberoende media upphört. Den som tycker det är viktigt att motverka maktmissbruk och slöseri med allmänna medel har således all anledning att hålla fast vid sin tidning.

Historikern Timothy Snyder menar att lokaljournalistiken är omistlig för den liberala demokratin. I sin bok Vägen till ofrihet – som analyserar våra dagars auktoritära högerpopulistiska våg i Ryssland, Europa och USA – skriver han:

”Där det finns lokaltidningar rör journalistiken händelser som människor ser och intresserar sig för. När lokalpressen försvinner blir nyheterna abstrakta. De blir ett slags underhållning, inte rapportering, om det välbekanta”.

Detta, i kombination med en mediekonsumtion som alltmer domineras av de sociala nätjättarnas känslostyrda uppmärksamhetsekonomi, har gett vulgärnationalistiska krafter ett gyllene tillfälle att sprida en växande anda av samhällelig misstro och etablera ett tillstånd där ”ingenting är sant och allting är möjligt”.

Det är något som Vladimir Putin satt i system för att konsolidera sin makt, öppnade för Donald Trumps segertåg till Vita huset och som även Sverigedemokraterna i vårt eget land rider högt på. Inga har mer att vinna om den seriösa journalistiken marginaliseras till förmån för nätdriven nyhetsunderhållning och politisk Twitter-propaganda.

Följden enligt Snyder: ”Auktoritarismen inställer sig, inte för att människor säger sig vilja ha den utan för att de mister förmågan att skilja mellan fakta och önskningar”.

Utan ordning lever republiken farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?

Upp till kamp för friare kommuner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Moderaterna skuggbudget, som presenteras under torsdagen, innehåller flera utmärka förslag. Noterbart är bland annat att partiet föreslår en sänkning av statens drakoniska pålagor på bensin- och dieselpriset med en krona, något som i synnerhet skulle göra vardagsvillkoren för den bilberoende landsbygdsbefolkningen lättare.

Moderaterna vill även ge mer pengar till kommunerna, vilka dignar under kostnadskrävande välfärdsförpliktelser. Men man vill stöpa om de riktade statsbidragen till generella.

Det vore ett mycket välkommet steg i rätt riktning, ty som partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson säger: ”De riktade bidragen kräver extremt mycket administration. Kommunerna måste få större frihet att själva bestämma”.

Det borde falla i god jord hos regeringens nya civilminister Lena Micko, som har ansvaret för kommun- och regionsektorn på sitt bord. Utnämningen av Micko var ett klokt drag av Stefan Löfven.

Hon kommer ju från Linköping och har varit kommunalråd här. Det är väl aldrig dumt för ett statsråd att ha på meritlistan, eller hur? Men framför allt är hon en jordnära, erfaren och pragmatiskt orienterad politisk hantverkare, en uttalad varm anhängare av lokaldemokratin.

I sin tidigare position som ordförande för Sveriges kommuner och landsting har Lena Micko helt stilenligt förespråkat färre riktade statsbidrag och mindre statlig detaljstyrning. Den ståndpunkten stod Micko också fast vid när hon i tisdags mötte pressen som rykande färsk civilminister. Det rimmar lovande med vad Moderaterna nu önskar.

En övergång till enbart generella statsbidrag skulle vara en bra början på att rulla tillbaka den centrala klåfingrigheten som bakbinder kommunerna och på många sätt gör det lokala självbestämmandet till en chimär. Det finns mycket att vinna, såväl ekonomiskt som demokratiskt, om den kommunala sektorn gavs friare tyglar.

Efterkrigstidens påtvingade våg av kommunsammanslagningar, ett utslag av socialstatens storskaliga expansion och konformerande likriktning, måste nog anses varit tämligen olycklig.

1930 fanns drygt 2500 svenska kommuner. Idag är de blott 290. En allvarlig konsekvens av detta är att medborgarnas inflytande reducerats och avståndet till politiken ökat betänkligt. En återgång till fler och mindre kommuner hade med all sannolikhet varit demokratiskt hälsosamt. Det torde även få positiva effekter för hanteringen av skattemedel till gemensamma åtaganden.

I små närdemokratiskt medborgarförankrade kommuner blir kännedomen om behoven bättre, resurserna kan används mer optimalt och av nödvändighet (förhoppningsvis åtminstone!) prioriteras smartare – särskilt om staten tillåter lokalsamhället experiment med olika välfärdslösningar, på egen hand eller i samverkan med andra kommuner.

Vad säger du, Lena Micko?

Mer glans åt demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Det är något lite fattigt och aningen blekt över riksdagens högtidliga öppnande, om man minns hur det var förr (eller råkat se gamla klipp på Youtube).

Fram till 1974 samlades folkets valda ombud i rikssalen på Stockholms slott till det suggestiva, taktfasta trampet av Karl XI:s drabanter och med kungen i prålig utstyrsel sittande på drottning Kristinas silvertron.

Det var glans och festivitas, en kring det fria svenska statsskicket verkligt vördnadsbjudande ceremoni. Så länge vi ändå har den konstitutionella monarkin kvar – och bekostar hovet med skattemedel – varför inte kräva full valuta för apparaten och låta den tjäna riksdagen med maximal förhöjande historisk prakt?

Ska kungen i egenskap av nationens statschef öppna riksmötet, kan han väl lika gärna göra jobbet ordentligt.

En återgång till den traditionella ordningen, eller en lätt modifierad variant därav, hade troligen ökat allmänhetens intresse för riksdagen och gjort dess öppnande till en omsusad händelse i klass med, tja, den årliga Nobelfesten. Det vore vår demokrati, och det viktiga arbetet i rikets högsta organ för offentlig makt, definitivt värd.

I sin regeringsförklaring påminde Stefan Löfven om att Sverige firar hundra år som demokrati under denna mandatperiod. ”Demokratin vi ärvde av tidigare generationer ska vara starkare när vi lämnar den vidare”, sa statsministern.

Man bör nog inte i det sammanhanget underskatta ceremoniernas respektingivande betydelse för att trygga ett fortsatt vitalt och brett förankrat folkstyre, oavsett ideologiska konjunkturer.

Vi står nu också inför en omvälvande politisk period. Nya block är under formering som helt ritar om förutsättningarna i partilandskapet. Borgerligheten är sprängd, men det är även vänstern.

S/MP-regeringen ska i långa stycken föra en liberal reformpolitik i samarbete med Centern och Liberalerna. Kommer detta resonemangsäktenskap att överleva kompromissernas prövningar och utvecklas till något fastare?

Moderaterna och Kristdemokraterna är å sin sida på väg mot ett allt oblygare närmande till SD och vad blir frukten av detta? Som mönstret artar sig idag, är det inte osannolikt att valet 2022 blir ett nervigt slag mellan en liberalt orienterad mitten/vänster och en konservativt/auktoritärt färgad höger.

I vilket fall lär det vara ett spännande riksdagsår som väntar oss.

Den försvagade staten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.

Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga – givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.

Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.

Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.

Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.

Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?

Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.

Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.

Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.

Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.

I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP – vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.

Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott – det vill säga du och jag – att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!

Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.

Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.

Ofriheten begär förtroende

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:

Det har gått trettio år sedan Berlinmurens fall och frihetens triumf över tyranniet. Men nu har den liberala ideologin ”tjänat ut” och blivit ”obsolet eftersom den kommit i konflikt med den överväldigande befolkningsmajoritetens intressen”, enligt vad Vladimir Putin deklarerade i den brittiska tidningen Financial Times i slutet av juni.

Vanligt folk har fått nog av migration, gränsöverskridande rörlighet och mångkultur som det gamla västerländska etablissemanget står för. Reaktionen har manifesterat sig i tidstypiska fenomen som Brexit och Storbritanniens Boris Johnson, USA:s Donald Trump, Ungerns Viktor Orbán, Italiens Matteo Salvini.

”Liberaler kan helt enkelt inte längre diktera någonting för någon som de har försökt göra under de senaste decennierna”, hävdade Rysslands härskare – han som själv genom sin armé av nättroll och påverkansagenter livligt underblåst de inskränkta vulgärnationalistiska populiströrelsernas framfart i Europa och Amerika.

Den liberala demokratin är dekadent och slapp, dess verklighetsfrånvända styrande elit förnumstigt mästrande sina alltmer alienerade medborgare som bara ser kaos omkring sig och längtar efter en stadig hand vid statsrodret, fasta normer och traditionella värden. Det är budskapet, det är bilden, som Putin och hans likasinnade vill trumma in. Och inte utan oroväckande resultat, det måste medges.

Liberalismen må vara trängd för närvarande, men det har den varit förr och ger historien någon fingervisning om framtiden är det knappast i de auktoritära alternativens favör.

Det öppna demokratiska samhället är överlägset på att skapa och sprida välstånd, korrigera misstag och övervinna svårigheter. Liberalismens ideal om frihet och jämlikhet svarar på ett oöverträffat sätt mot individens behov av värde och värdighet.

Vad har förtryckarregimerna att erbjuda i jämförelse annat än sitt syrefattigt kvävande klimat, sina krav på kollektiv underkastelse, sin rättslöshet, enfaldiga personkult, statliga lögnpropaganda, korruption och maktfullkomlighet! I Moskva demonstrerar tusentals ryssar mot Putins tjugoåriga maffiavälde. I Hongkong flammar massprotesterna mot Pekingdiktaturens hårdnande grepp.

Orden i författaren, poeten och filosofen Lars Gustafssons stridsskrift För liberalismen (1980) har knappast förlorat i aktualitet:

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa”.

En idé mogen för dödförklaring? Fan tro´t!

Ställ in nästa EU-val

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

I den enskilda umgängeskretsen kunde även August Strindberg vara en hygglig prick. I förvånad bestörtning mottog således hans vänner i Lund, där Strindberg visades 1896-97, romanen Legender som självbiografiskt skildrade författarens tid i den skånska metropolen.

Sida upp och sida ner av infama porträtt mötte vännerna. De fann sina egna personer karikatyriserade, förvrängda och utmålade som en hop knäppiga mystiker. Urskuldande försvarade sig Strindberg: ”När jag får pennan i handen, får jag fan i kroppen”.

Fenomenet känns tyvärr igen från det svenska EU-valet vi precis har genomlidit. Det är något med valrörelser som får aktivisterna att förbytas från vanligen sansade och resonabla människor i det privata till offentligt skränande hysteriker.

Smutskastningen, flosklerna, jagadet efter billiga poänger, de medvetna missförstånden, det ogenerade underskattandet av väljarkårens intelligens – nej, om partiernas uppförandenivå finns denna gång inte mycket gott att säga.

”EU-fördumningen rullar över riket”, löd en beklagande rubrik på moderata Smålandspostens ledarsida. ”Den sämsta valrörelse jag någonsin upplevt”, skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning med en särskild pik till Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna.

Den politiske veteranen och förre KD-ledaren Alf Svensson suckade i Aftonbladet: ”Jag kan faktiskt inte minnas en valrörelse som har varit så låg. Det har inte varit presentationer av egna idéer utan det har varit ett försök att smeta ner andras idéer”.

I Expressen korade tidningens politiske reporter Torbjörn Nilsson Socialdemokraterna till ”regerande svenska mästare i negativa kampanjer” och ställde syrligt frågan: ”hur länge kan man fortsätta vara en politisk kraft som är bättre på att sänka andras förtroende än att få sitt eget att växa?”.

Partier är apparater för framställning av kollektiva lidelser, menade filosofen Simone Weil. Det blir extra tydligt i valen, som alla är ett obevekligt nollsummespel där bara någon kan vinna om en annan förlorar. Pressen är hård, nerverna spända, insatserna höga. I kampen om rösterna är det lätt att de stridande proffspolitikerna likt den skapande Strindberg får ”fan i kroppen”.

För det demokratiska samtalet, genomlysningen av sakfrågorna och den mellanmänskliga respekten är resultatet inget vidare. Förstärkt av de sociala mediernas ofiltrerade rännstensretorik och självbekräftande åsiktsnarcissism försuras samhällsklimatet och polariseringens oförsonlighet ökar.

Finns botemedel?

Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck pläderar i boken Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin (tidigare anmäld här i Corren den 10/8 2018) för en återgång till hur den ursprungliga demokratin fungerade i antikens Aten. Val praktiserades inte. Yrkespolitiker var ett okänt begrepp.

Folkstyret baserades på att medborgarna turades om vid makten via lottdragning, en metod Van Reybrouck ber oss att betänka fördelarna av: ”En avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Framöver borde vi måhända pröva att utse Europaparlamentets ledamöter enligt de gamla grekernas demokratiska originalrecept.

Kriget mot vår frihet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:

Inga stormakter har fört direkta krig mot varandra sedan 1945. Det är historiskt remarkabelt. Men krig kan ju utkämpas på andra sätt än med kulor och krut.

Fram till Berlinmurens fall 1989 bedrev Sovjetunionen omfattande påverkansoperationer i det långsiktiga syftet att bryta ner de västliga demokratiernas motståndskraft inifrån.

Särskilt eftertraktade måltavlor var liberaler och allmänt vänstersinnade människor som engagerade sig i fredsrörelser, krävde nedrustning, upprördes av USA:s krig i Vietnam och Israels behandling av palestinierna efter sexdagarskriget 1967.

Denna i sig helt legitima aktivism försökte Moskva – inte utan framgång – infiltrera, utnyttja och radikalisera. Man ville få opinionen att ensidigt fokusera på tillbakadragandet av Natos kärnvapen (vilket skulle lämna Västeuropa öppet för sovjetisk nukleär utpressning) och urholka stödet för det etablerade demokratiska systemet genom att underblåsa en subversivt frätande anda av antiamerikanism, antisionism och antikapitalism.

I Kreml sitter idag andra herrar. Men den ryska propaganda-apparatens ideologiska krigföring har inte upphört. Under Putinregimen har den snarare blivit än skickligare, avancerad och mer intensivt verksam.

Numera är främst inom de växande högerpopulistiska rörelserna i väst som ryssarna söker vinna sina medlöpande nyttiga idioter och nätets sociala medier är deras tacksammaste slagfält.

Fingeravtrycken från Moskvas digitala trollarmé har konstaterats på desinformationskampanjer inför rader av politiska val de senaste åren, som det amerikanska presidentvalet och Brexitomröstningen i Storbritannien 2016. Andra exempel är valen i Frankrike och Tyskland 2017, och valet i Italien 2018.

Aktuell i skottgluggen står det stundade valet till Europaparlamentet, där EU-kritiska populistpartier likt det italienska högerextrema och Putinvänliga Lega väntas kamma hem en storslam.

Kremls strävan är att permanent försvaga den liberala demokratin, öka polariseringen och misstron, så förgiftande split i själva det västerländska psyket. Allt som byggts upp sedan andra världskriget – EU, Nato, Pax Americana – är Rysslands strategiska mål att rasera.

I grunden är det ett krig mot villkoren för vår frihet.