Kategoriarkiv: Demokrati

Kris i demokratin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:Corren.

Partierna sviker de unga! Siffrorna talar sitt tydliga språk. 20 procent av befolkningen är mellan 18-29 år. Men andelen folkvalda i denna åldersgrupp är knappt 10 procent.

Det skeva förhållandet återspeglas även i Linköping. 26 procent av kommunens invånare är 18-29 år, bland våra valda är de endast 16 procent. Också utlandsfödda är underrepresenterade.

I Corren den 18/8 menar Sara Ekenbjörn från Byrån mot diskriminering i Östergötland att denna klyfta hotar demokratin. Förtroendet faller, alienationen växer.

”Man måste använda sig av uppsökande verksamhet och aktivt närma sig de grupper som inte är representerade”, säger Ekenbjörn med adress till partiernas dominerande gubbar och gummor (55-70 år är överrepresenterade, enligt samma sätt att räkna huvuden).

Det finns en poäng i kritiken. Samtidigt bör dock poängteras än kraftigare att representativ demokrati INTE är liktydigt med millimeterrättvis grupprepresentation.

Då hamnar man snabbt och ohjälpligt i ett träsk av matematiskt kvoteringsnominerande utifrån ålder, kön, yrke, bostadsområde, handikapp, hårfärg, hobby eller vad det nu kan vara. Sådana aspekter lämnar mig personligen likgiltig.

Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra hyfsat omdömesgilla avvägningar i olika intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att stå upp i avgörande frågor.

En kandidat jag kan lita på, helt enkelt. Politiker i de beslutande församlingarna brukar  trots allt kallas ”förtroendevalda”, inte ”representationsvalda”.

För övrigt är bara 3 procent av svenska folket medlemmar i politiska partier. 70 procent identifierar sig inte längre med något parti alls. Kanske ett tecken på att partipolitiken bör dra sig tillbaka och låta människor bestämma mer över sig själva istället?

Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Politikerväldet kväver friheten

Publicerad den av
Svara

”Politiska motsättningar är demokratins livsluft.”, läser jag på ledarsidan i dagens DN. Så kan man se det. Men frihetens livsluft är möjligheten att bara få vara i fred, odla sin egen trädgård och ha det trevligt efter smak och förmåga. Bråka kan väl de göra som känner för att ägna sig åt politiska motsättningar.

Dock: ge fan i att störa övriga som inte bett om att bli inblandade och tycker att livet har andra dimensioner att erbjuda. Rätten att vara privat och slippa beskäftig politisk intervention är vår tids största bristvara. Själv betraktar jag förtrampandet av denna rätt som ett avgörande demokratiskt, ja humanistiskt problem.

Folktomt och pengastint

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

”All offentlig makt utgår från folket”, förkunnar den svenska författningens portalparagraf. Sedan tar partierna hand om makten och härligheten, i enlighet med den representativa demokratins princip.

I de allmänna valen ställs partierna till svars för hur de förvaltat folkets mandat. Vissa straffas med minskat förtroende, andra belönas och får ökade maktmöjligheter. Så långt inga konstigheter. Frid och fröjd? Nja.

Av tradition har Sverige vinnlagt sig om att vara en folkrörelsedemokrati, tydligast uttryckt hos Socialdemokraterna och Centern. Partierna skyr, retoriskt åtminstone, allt tal om att blott utgöra valmaskiner för ett politiskt elitstyre.

Oavsett ideologisk bekännelse i övrigt, ska ett svenskt parti ägas av sina medlemmar, organiseras i nära kontakt med medborgarna och deras intressen, stå öppet för bred rekrytering till företroendeuppdrag på skilda nivåer, och så vidare.

Det är ett arv från när vårt moderna partiväsende formades vid tiden kring förra sekelskiftet. Men det var då. Idealen från förr liknar numera mest läpparnas bekännelse.

Enligt tidskriften Dagens Samhälle börjar de etablerade riksdagspartierna bli allt mer folktomma. De senaste tjugo åren har deras medlemskår minskat med dryga hälften, över 300 000 personer har flytt.

Endast 3 ynka procent av svenskarna bär i dag partibok medan 97 procent inte gör det, samtidigt som mer än 70 procent inte identifierar sig som anhängare till något parti överhuvudtaget. Detta kan sägas vara ett demokratiskt problem ur fyra aspekter.

För det första har partierna ett enormt inflytande. De kontrollerar ju hela den offentliga apparaten som medborgarna gjorts beroende av – inte minst genom ett skattetryck som tar i genomsnitt 70 procent av vanliga löntagares inkomster. Och det fasta greppet över enskilda människors plånböcker verkar varken blå eller röda politiker vara särskilt förtjusta i att släppa. Naturligt nog, utan makten över pengaflödet vingklipper de sig själva.

För det andra betyder det stora medlemsraset att bara de mest inbitna och ideologiskt styvnackade blir kvar. Som försöken till förnyelse inom S och C illustrerar gör det partierna mindre dynamiska och anpassningsbara till samhällsutvecklingen.

För det tredje medför den krympande rekryteringsbasen att det blir svårare att hitta kompetens till politiska poster, vilket leder till att tjänstemannabyråkratin kan flytta fram sina positioner.

För det fjärde har partierna gjort sig ekonomiskt fria från sina medlemmar och försörjs istället genom offentliga bidrag, som under denna mandatperiod totalt uppgår till runt fem miljarder kronor.

Ett korrektiv till allt detta skulle kunna vara att helt enkelt avskaffa partianslagen på skattebetalarnas bekostnad. Partierna får återgå till att finansiera sig själva med medlemsavgifter och frivilliga donationer (öppet redovisade), vilket sannolikt framtvingar ökad vitalitet, lyhördhet och attraktivitet, samt motverkar tendenserna till strukturell förstening och insulärt ombudsmannavälde.

Den svarta måndagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 17/8:

Boston, Massachusetts, är den amerikanska revolutionens vagga. Här inleddes emancipationen från kolonialmakten Storbritannien med det berömda ”tepartyt” i hamnen 1773. Här, precis i närheten av staden, utspelades de första striderna mot det brittiska imperiet under frigörelsekriget 1775-83.

Revolutionärerna var starkt inspirerade av upplysningsfilosofernas ideal om frihet, jämlikhet, förnuft och tolerans – de universella värden som republiken USA bygger på och som utgör fundamenten i alla moderna demokratiska samhällssystem.

Måndagen den 15 april firades Patrioternas dag i Boston, till åminnelse delstatens modiga män och kvinnor som på 1700-talet lade grunden till nationen. Patrioternas dag sammanfaller med Boston Maraton, som arrangerats varje år sedan 1897.

Hit kommer löpare från hela världen, inklusive Sverige, för att tävla och umgås. Här kan man verkligen tala om folkfest. En hyllning av friheten och demokratin, jämsides med internationell förbrödring genom idrotten. Det ger en vacker bild av oss människor som bäst.

Detta år blev allt annorlunda. Ett skändligt terrordåd förbytte glädje till tårar och sorg, liv till död och skräck. Två bomber exploderade vid maratonloppets målsträcka. Hundratals människor skadades, flera var barn. Bland de tre som hittills rapporterats omkomna fanns en åttaårig pojke.

Tragedin fördjupas ytterligare av att Boston Maraton 2013 även skulle varit en manifestation mot våldet. Arrangörerna ville med årets lopp hedra offren för skolmassakern i Newton, Connecticut nyligen.

I skrivande stund är vet ingen vem eller vilka som ligger bakom blodbadet i Boston. Spekulationerna om motivet är många. En sak kan dock sägas med absolut säkerhet. Detta var ett attentat mot det öppna samhället, en skymf mot all humanism och medmänsklighet.

USA och övriga världen har tvingats genomlida åtskilliga liknande och än värre dåd under det senaste decenniet. Terrorns upphovsmän vill injaga hat och oförsonlighet. De önskar rulla tillbaka den frihetens civilisationsprocess som Boston idéhistoriskt står symbol för. Vi kan aldrig helt skydda oss från deras illgärningar och bomber.

Men vi kan skydda oss från att låta deras ondska smitta våra hjärtan. Minns vad Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter Utøya: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Publicerad den av
2

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

Demokrati under hot

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 11/12:

I januari 2011 sköts den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet. Det skedde under ett politiskt möte i Arizona. Giffords överlevde mirakulöst trots svåra skador. Gärningsmannen Jared Lee Loughner greps snabbt av polisen och ansågs psykiskt störd. Nyligen dömdes han till livstids fängelse.

Det är ingen tvekan om att Loughner agerade ensam. Dådet hade dock speciella omständigheter. Innan hade nämligen den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens drottning Sarah Palin publicerat en lista över 20 förhatliga demokratiska kongressledamöter vilka skulle ”oskadliggöras”. Samtliga hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Sarah Palins avsikt var förstås inte bokstavligt menad. Men hennes militanta retorik och bildspråk kan ha bidragit att trigga en virrpanna som Loughner till handling. Det hela kan tjäna som en tragisk illustration av dagens polariserade politiska klimat i USA. Tonläget mellan partierna har blivit allt hårdare, allt oförsonligare.

Polemik, stundtals hetsig, ligger i demokratins natur. Men tillåts känslorna svalla så högt att meningsmotståndare tenderar att avhumaniseras kan konsekvenserna bli ödesdigra.

I jämförelse med USA är den etablerade politiska debatten i Sverige ett under av mildhet. Att även idyllen har mörka stråk står dock smärtsamt klart efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Det var exceptionella händelser som visade att också det otänkbara är tänkbart. Skyddet av våra ledande politiker har blivit bättre sedan dess, tack och lov.

Men kanske finns fortfarande en kvardröjande naivitet i synen på hur utsatta de förtroendevalda i den svenska demokratins tjänst faktiskt är. Glopord, hatmejl och anonyma hotelser på nätet från väljare som tappat balansen är tyvärr inte ovanliga.

I går offentliggjorde Brottsförebyggande rådet en rapport kallad Politikernas trygghetsundersökning, den första genomgripande kartläggningen i sitt slag. Alla ordinarie ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag har tillfrågats. Resultatet är djupt oroande: var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Bland partierna är Sverigedemokraterna överlägset mest utsatta.

Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Att ogilla andras åsikter är en sak. Men utan grundläggande respekt för människorna i politikerkostymen äventyras demokratin som system. Trenden att vräka ur sig grovheter på nätet får inte nonchaleras. Ta bara rasistsajten Avpixlat som nu manar till aktiv förföljelse av misshagliga politiker och journalister. Fråga Gabrielle Giffords vad sånt i värsta fall kan medföra.