Kategoriarkiv: Demokrati

Något som går sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Vild skottlossning mellan yrkeskriminella ligor i tättbebyggt område. Det låter som rena maffiauppgörelsen á la Sicilien eller gangsterepokens Chicago. Men hände här, i Ryd, under helgen som gick.

Rena turen att inte vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till när kulorna ven omkring dem. Som Corren rapporterat är bakgrunden en maktkamp där de ökända gängen Black Cobra och Asir slåss om herraväldet över Linköping.

De vill helt enkelt inte ha någon intern konkurrens om att kunna hota, trakassera och utpressa sig till pengar, respekt och inflytande i vår stad.

Dessa ligors verksamhet är destruktiv, bokstavligen samhällsfarlig och äventyrar våra medborgerliga friheter. Det gäller också de aktiviteter som andra sorters ligor ägnar sig åt runt om i landet.

Fast dessa gäng är politiska med förryckta ideologiska motiv som drivkraft. De är inte mindre fördärvliga för det. Under samma helg som Black Cobra och Asir härjade i Ryd skadades flera personer, varav en mycket allvarligt, i samband med en feministisk demonstration på Internationella kvinnodagen i Malmö.

Polisen har anhållit tre misstänkta gärningsmän från avgrundshögern, deras brott rubriceras som mordförsök. Nazistiska Svenskarnas parti erkänner själva att deras medlemmar varit inblandade i angreppen på feministdemonstrationen.

Det var inte länge sedan en liknande händelse utspelades i Stockholmsförorten Kärrtorp, där nynazister i mitten av december förra året brutalt attackerade en antirasistisk manifestation.

När vi medborgare inte kan utöva rätten att demonstrera och offentligheten uttrycka våra åsikter utan rädsla för att anfallas av våldsbejakande extremister – då befinner vi oss i en situation vars drag snarare påminner om Weimarrepubliken, än om det trygga Sverige som vi trott oss leva i.

Symptomatiskt är att också ”autonoma” våldsverkare på yttersta vänsterkanten mobiliserar och sätter i system att angripa samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med trakasserier, hotelser och omfattande skadegörelse. Myndigheternas anställda tjänstemän attackeras till och med i sina egna hem. Horribelt!

Säpo befarar ytterligare upptrappning av det antidemokratiskt motiverade våldet under innevarande valår. Även de yrkeskriminella gängen försöker undertrycka demokratin och den fria åsiktsbildningen, genom att ge sig på journalister i syfte att skrämma dem till tystnad om ligornas framfart.

Corren har som bekant viss erfarenhet av sådant. Men detta mediehus viker sig icke en tum. Tvärtom. Betydelsen att vi alla står upp och försvarar det öppna samhället kan inte nog understrykas.

”Något håller på att gå sönder”, brukar Socialdemokraterna säga i sin retorik om dagens Sverige. En svepande och slapp anklagelse riktad mot regeringens skattesänkningar och uppstramade bidrag i socialförsäkringarna.

Men orden riskerar faktiskt att få reell täckning, dock ur ett helt annat perspektiv än S avsett. Något håller verkligen på att gå sönder i Sverige om såväl de yrkeskriminella som de politiska extremistgängen inte möter beslutsamt motstånd.

Detta ”något” är den allmänna säkerheten och demokratins frihetsvärden, minsta sprickbildning som ligorna åsamkar måste ses som oacceptabel.

Satir ur verkligheten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?

Krossa gangsterväldet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Ingen trygghet. Inget samhälle värdigt att leva i. Vi tänker oss gärna Sverige som en skyddad oas; lugn, fredlig och säker. Det stämmer till stor del.

I jämförelse med många andra, mindre lyckligt lottade länder kan vår nation framstå som ett mirakel av civiliserat välmående. Den politiska debatten är tämligen sansad, rent av småtrist lunkande, och kretsar överlag kring hur en redan omfattande välfärdsstat ska kunna maximeras ännu mer, organiseras ännu bättre och effektivare.

Primärt fokus är inriktat på att leverera vård, skola, omsorg, sysselsättning. Dessa områden är den svenska politikens hårdvaluta. Ett parti utan trovärdighet i frågor som dessa är chanslöst på väljarmarknaden. Historiskt sett har vi aldrig haft så välvilliga och generösa makthavare vid politikens roder.

De tävlar i att ösa in skatteresurser till välfärdssektorn och är ivriga att försöka parera uppkomna brister med lösningar, mer eller mindre goda förvisso. Samtidigt finns risken att vi invaggas i en slags trygghetsbubbla, där medvetenheten minskar och beredskapen sänks kring rörelser som hotar att urholka de samhällsfundament varpå allt övrigt vilar.

Den organiserade och växande främlingsfientligheten är ett exempel. Människor ställs människor, minoritetsgrupper utmålas som suspekta, misstänkliggörs, blir kollektiva syndabockar och lastas i svepande, illvilliga ordalag för allsköns synder.

Låter vi sådan retorik få fäste och normaliseras, fräts den mellanmänskliga tilliten sönder och förgiftas. Fördomar, rädsla och intolerans träder in; ett annat kyligare, mörkare och hårdare Sverige väntar om vi inte är på vår vakt.

Ett annat exempel är den organiserade brottsligheten, som man också kan spåra en viss allmän naivitet inför. De kriminella nätverken är inte bara ett storstadsfenomen, tydliga tecken finns på att dess tentakler nu sprider sig till andra delar av landet.

Som Linköping och Norrköping, där gängen ser fina expansionsmöjligheter att berika sig och nå maktpositioner genom hot, trakasserier och utpressning. De parasiterar på det lokala näringslivet, tvingar företagare till tyst underkastelse och bygger upp ett ljusskyggt parallellsamhälle med egna regler baserat på våld och fruktan.

Dessa yrkeskriminella ligor är också fenomenala på att utnyttja välfärdsstatens transfereringssystem och förmåner i bedrägliga syften. De uppträder inte sällan arrogant och hånfullt mot rättsvårdande myndigheter, skrämmer vittnen, sätter sig i otillbörlig respekt i domstolssalarna, etc.

Naturligtvis vill de även gärna sätta munkavle på granskade journalister för att inte störas i sin destruktiva verksamhet. Glöm det! Corren och Norrköpings Tidningar har beslutat att gemensamt i en rad reportage exponera ligorna som härjar i Östergötland. Förhoppningsvis kan det bidra till en bred samling mot gangstergängens infiltration.

De representerar en form av kriminalitet som äventyrar och utmanar våra medborgerliga friheter. Utan lag, ordning och tillit kan samhället inte fungera. Därför måste denna fråga prioriteras högre, inte minst på den politiska dagordningen.

Regeringsmakt till salu

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

I morgon får Linköping besök av LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.Kommer han i det nyfikna syftet att lyssna på sina medlemmars önskemål ute på verkstadsgolven, i byggfuttarna och inom den kommunala äldreomsorgen?

Brinner han av intresse att uppdatera sig om fackliga verksamheten i Linköping? Vill han kolla hur de lokala relationerna till arbetsgivarna fungerar, undersöka vad fack och näringsliv gemensamt kan göra för att skapa ett bättre arbetsliv? Inte primärt.

LO:s ordförande är främst fokuserad på att elda upp Linköpingsborna mot Alliansregeringen i Stockholm. Se själva på debattsidan i dagens Corren. Där finns en artikel med ett rödglödgat partipolitiskt budskap, signerat Karl-Petter Thorwaldsson.

Man kunde tro att han är på röstfiskesturné med målet att själv bli statsminister. Men debattartikeln är också undertecknad av Kristina Edlund, S-ordförande i Linköping. Ty det är genom Socialdemokraterna som LO vill skaffa sig inflytande över regeringsmakten och utnyttja statsapparaten till sin förmån.

Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse (”facklig-politisk samverkan”, som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.

Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt – det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.

Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag.

Men på LO-listan finns också sådant som förbud mot vinstdrivande aktörer i välfärden och mycket annat. S- och LO-politiken flyter ihop, vilken parts ord som väger tyngst med Löfven som statsminister måste vara väldigt svårt för väljarna att avgöra.

Och på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.

Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar.

Närodlat är bäst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Farhågor vädras, är lokaldemokratin hotad? Anledningen är en färsk lag, som tillåter mindre kommuner att skära ned antalet platser i fullmäktige med en tredjedel.

Småkommunerna har tilltagande problem att fylla stolarna, och inte sällan är många lokalpolitiker som idag sitter där tysta och inaktiva. Möjligheten att krympa kostymen ska stimulera vitalare stämningar, är det tänkt. 161 kommuner berörs, alltså mer än hälften av alla i Sverige.

Men om färre fullmäktigemandat står på spel, riskerar mindre partier att missgynnas. De får svårare att vinna tillräckligt med röster för representation. Tjänstemännens inflytande över besluten kan också öka otillbörligt om politikerskaran bantas. ”Reformen kan ses som ytterligare ett symptom på att Sverige nedmonterar den så kallade folkrörelsedemokratin”, menar statsvetaren Gissur Ó Erlingsson (Corren 1/2).

Dock har folket redan i praktiken rört sig från detta gamla demokratiideal. Bara 3 procent av svenskarna bär numera partibok. Över 70 procent vill inte identifiera sig med något parti alls (Dagens Samhälle 17/4 2013). Inte konstigt att rekryteringen till partiuppdrag då blivit en bekymmersam affär, särskilt i småkommunerna.

Underlaget kan emellertid breddas om dessa slås ihop till större och livskraftigare enheter. Men vad vi ser är i grunden en partikris, inte en demokratisk. Anpassa istället samhällslivet efter utvecklingen och öppna portarna för ett genuinare folkstyre genom att återge mer makt till medborgarna.

Eller som Kindas kommunalråd Pia Tingvall sa i måndagens Corren när hon förklarade vad Centerns nya slogan ”närodlad politik” betyder: ”Att vi politiker ska bestämma så lite som möjligt. Vi tror att människor är kloka och kan bestämma själva. Sen ska vi se till att det finns förutsättningar för att det ska kunna ske”. Det låter som framtidens melodi.

När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

När makten sluter portarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

”Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.” Glasklara ord ur Utrikesdepartementets informationsskrift EU-avtalet från 1994.

Den gavs ut inför folkomröstningen samma år, då det politiska etablissemanget på jasidan – från moderater till socialdemokrater – bedyrade sin orubblighet om öppenheten.

Och mer än så. Sveriges offentlighetsprincip (förklarad som ett ”omistligt värde” under medlemskapsförhandlingarna av dåvarande Europaminister Ulf Dinkelspiel 1993) framställdes som något av ny exportvara.

Visst var det ett problem att EU:s franskinspirerade myndighetskultur var så glad i hemligstämplar. Men med Sverige i unionen skulle vi aktivt arbeta för att modernisera spelreglerna och göra Europasamarbetet mer transparent.

Det finns inget skäl att misstro de från början goda intentionerna. Tyvärr ser vi med dagens facit i hand att EU-systemets tyngd och tröghet malt ner dem. Istället är det Sverige som gradvis anpassat sig till unionen, inte tvärtom. Förra veckan kom den stora smällen.

Då röstade riksdagen igenom en lagstiftning som på ett svepande sätt ger myndigheterna möjlighet att hemligstämpla allt som kan misstänkas försämra internationella samarbeten och avtal där Sverige är deltagande part. I princip har en blank check utfärdats till byråkratin att låsa in handlingar som de behagar.

Bakom lagändringen, hårt kritiserad av bland andra Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, står en bedövande politisk majoritet. Endast V och MP röstade emot. Heder åt dem, men nog är det märkligt inga kraftfulla röster till öppenhetens försvar höjts inom varken de borgerliga partierna eller från Socialdemokraternas sida.

Offentlighetsprincipen har ändå gamla svenska traditioner och funnits sedan frihetstiden på 1700-talet. Den är ett fundament för att kunna granska makten, förhindra korruption, avslöja rättsröta och värna en sunt fungerande demokrati.

Sekretess kan absolut vara befogad, men då ska hemligstämpeln användas som ett välmotiverat undantag och inte utifrån rutinartad regelmässighet. Det är faktiskt chockerande att riksdagen antar en gummiartad lag som ger så stort utrymme för godtyckliga inskränkningar i medborgarnas rättighet att kontrollera den offentliga maktens verksamhet.

Offentlighetsprincipen är även utan EU:s försorg naggad i kanten. Journalistförbundet och fackförbundet ST larmade i söndagens SvD om att JO-anmälningarna mot svenska myndigheters ovilja lämna ut offentliga handlingar ökat dramatiskt de senaste åren.

Ofta beror det på att tjänstemän i stat och kommun saknar grundläggande kunskap om vilka skyldigheter de har gentemot medborgarna. Vi bevittnar nu en tendens av att maktapparaten blir allt mer sluten för oss, samtidigt som den kräver allt större befogenheter att få insyn i våra privatliv. Det rimmar lika illa som det är oroande.

Vårt devalverade privatliv

Publicerad den av
4

Skrivit i Corren 20/11:Corren.

Äntligen stod moderatledaren i talarstolen. Han hade många gånger varnat för att den svällande statsapparaten hotade att äventyra de medborgerliga rättigheterna. Nu tog han upp ämnet igen, ur perspektivet av USA:s datoriserade bevakning av telekommunikationerna över Atlanten:

”Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri.

Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

Orden kommer inte från Fredrik Reinfeldts mun. De är från Gösta Bohmans anförande på MUF-stämman i Rättvik, den 22 november 1975. Nästan exakt på dagen 38 år senare berättar SR:s Ekoredaktion att Säpo sitter i ljusskygga förhandlingar med svenska teleoperatörer. Syftet?

Att skaffa sig helautomatiserad direktåtkomst till inhemsk dator- och mobiltrafik. Det nya systemet för att Säpo snabbare ska komma åt våra mejl och telefonsamtal är i detta nu under inkörning hos Linköpingsföretaget Maintrac.

Det säger en del om utvecklingen. Den amerikanska övervakning som Bohman talade om 1975 är en stilla vindpust jämfört med masslyssningen i 11 september-attackernas kölvatten.

USA har sitt NSA, som samlar och lagrar svindlande mänger information om vanliga, enskilda personer. Och Sverige har Försvarets Radioanstalt, en viktig länk i västvärldens spionerihandelskedja.

När FRA-lagen klubbades sommaren 2008 föregicks den av en stormig diskussion om integritetsriskerna. Vi försäkrades att signalspaningen var av begränsad natur, riktad enbart mot utländsk trafik och att avlyssningen stod under säker parlamentarisk kontroll.

Oron över att vi skulle passera en kritisk gräns, och beträda det sluttande planet mot något slags orwellskt 1984-samhälle, avfärdades som hjärnspöken hos finniga ynglingar i Piratpartiet.

Men nyligen beskrev Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala universitet, i en Expressenartikel (7/11) hur FRA kommit att agera i praktiken. Man trålar mer eller mindre fritt i all information som finns tillgänglig, med regeringens goda minne.

Lägg till detta Säpos automatiserade massfiske i telenäten, och vi anar konturerna av en statsmakt som i fartblind iver att stävja brottslighet och terrorism invaderar medborgarnas privata sfär som det blott vore gäspig rutin. Det är inget beteende som vanligen brukar utmärka demokratier, utan snarare totalitära stater. Ska vi verkligen vänja oss vid att tolerera sånt?

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa Fredrik Reinfeldt efter att han fått igenom sin kontroversiella FRA-lag. Dom som tror att Gösta Bohman instämt kan väl räcka upp en hand.

Banta 15 till 5

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

15 personer i Östergötland är bland de mäktigaste i riket. De kontrollerar hundratals miljarder kronor. De kan ingripa i vår tillvaro på ett högst kännbart sätt. Diktera nivån på hur mycket vi får behålla av lönen varje månad. Påverka hur skolan, sjukvården och arbetsmarknaden ska fungera. Stifta lagar och regler på alla upptänkliga områden.

Vet ni vilka dessa 15 personer är? De tillhör en skara, 349 stycken totalt, som äger den högsta offentliga makten i Sverige. De är våra riksdagsledamöter, som i tisdags efter en lång sommarledighet samlades igen för ett nytt parlamentariskt år. Sommarledighet är förresten fel.

Dessa personer har ingen semester, de måste jobba jämt, har bra betalt för det, och är alltid i tjänst. Dygnet runt faktiskt. Fråga dem själva vad de har gjort mellan juni och september. Nära kontakt med väljarna brukar ju samtliga partier säga sig prioritera.

Med tanke på vilket förtroende vi lagt i deras händer, borde Östergötlands invånare kunna namnen på våra 15 representanter i maktens boning som ett rinnande vatten. Men så är det näppeligen, eller hur? Inte är det annorlunda i andra läns valkretsar heller.

Riksdagsfolket är, frånsett partiernas toppkrets, ett tämligen anonymt kollektiv. Och även om ledamöterna formellt har en väldig makt, är den vanliga enskilda ledamotens inflytande i realiteten ringa, generellt sett. Utrymmet för eget agerande är hårt beskuret av partieliterna. Frifräsare gör sig sällan besvär. Det är synd.

Politiken skulle må bättre av en vitalare parlamentarisk församling, där väljarna får möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda ges en starkare koppling till sina uppdragsgivare på hemmaplan.

Renodla personvalet, banta den 349-hövdade skaran rejält. Hellre 4-5 riksdagsmän från Östergötland som märks och alla känner till, än 15 diffusa ansikten som få har koll på.