Min senaste krönika i Sydöstran (14/7) handlar om ”progressiv cykling”. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:

Jag är i Malmö och cyklar från Slottsstaden ut till ett par bekanta i Limhamn. Det är en bit, tio kilometer ungefär. Bil? Aldrig. Att stänga in sig i en plåtlåda en strålande sommardag som denna?

Då är det trevligare att uppleva tillvaron från cykelsadeln. Lagom fort går det också. Man känner marken dofta, hör fåglarna sjunga, samtidigt som vindarna från Öresund fläktar rogivande. Världen blir liksom öppnare, vackrare, friare.

Jag rullar fram på mina två hjul och tänker på Hjalmar Gullberg. Han hade en cykel vid namn Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara?

Måhända är det ingen slump att många progressiva människor ofta cyklat sin väg genom livet.

Gunnar Sträng var, innan han blev legendarisk finansminister, en minst lika legendarisk agitator för lantarbetarförbundet. Det var få ställen som han inte besökte för att organisera arbetarklassen och mana till uppslutning bakom den demokratiska socialismen. Givetvis cyklade han.

Även radikala författare som Artur Lundkvist och Ivar Lo var flitiga cyklister. Vilhelm Moberg cyklade alltid när han återvände till sin hembygds Algutsboda. Han brukade anlända med tåg till Emmaboda och hyra cykel hos den lokale cykelhandlaren, Teodor Elmgren.

En gång blev det dock lite trubbel. Moberg var som bekant stridbar republikan av mycket principfast kaliber. Att han skulle färdas på en cykel av märket Monark var därför uteslutet. Även Rex (härskare) fick bestämt nobben. Det enda Elmgren hade kvar att erbjuda var ett mindre exemplar av en cykel där det stod Stanley på ramen.

Egentligen passade cykeln inte alls den reslige Moberg. Men han sken upp och trampade glatt iväg på sin visserligen obekväma, men garanterat icke-kungliga velociped – trodde Moberg i alla fall. Man får väl förlåta Elmgren att han undanhöll informationen att Stanley tillverkades av Monark…

Nästan framme i Limhamn ser jag Öresundsbron i det solglittrande vattnet. Tio år har bron funnits klar nu. Lusten att fortsätta över till Danmark är snudd på oemotståndlig. Problemet är bara: ingen cykelbana finns. 110 miljoner hade en sådan kostat. Vilket i relation till brons prislapp på 19 miljarder vore en nullitet. Ändå ansågs det som dyrt och obehövligt.

Gunnar Sträng skulle nog sagt att det var typiskt en borgerlig regering att fatta ett sådant korkat beslut.