”Sverige framstår allt mer som ett underskottsområde i säkerhetshänseende. Den stabiliserande roll för regionen som ett någorlunda starkt försvar skapar finns inte.”
Johan Tunberger, tidigare analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, i SvD den 27/1 2009.
Förra veckans svenska regeringsbeslut om att lägga sig platt för Kreml och släppa fram den ryska gasledningen i Östersjön gör onekligen Tunbergers bistra konstaterande än mer aktuellt.
”Dessutom bör man ju alltid komma ihåg att en viktig anledning till att sänka skatten är att skatten då blir lägre.”
Redaktionen för Liberal Debatt (nr 5/09) påminner om ett tungt argument i kampen för ett friare Sverige. I ett land med världens näst högsta skattetryck kan det inte nog upprepas att skattesänkning faktiskt är ett mål i sig.
”I demokratier skapas inget utan duktighet och beska sanningar. Vi misstror bäggedera. Det sägas att Europas politiker numera ägnar mer tid åt sitt återval – PR, tv – än åt lagstiftning. Allt färre går mot strömmen, ingen lovar svett och tårar. (—)
Få av våra ledare är originella, principfasta, djärva. De politiker som skapade det moderna Sverige satte en ära i att konkurrera med varandras idéer; dagens konkurrerar bara om väljare. Det är ett recept på helt nytt system, demokratiskt till formen, men utan innehåll och utan livskraft.”
Nathan Shachar, journalist i Dagens Nyheter, skriver tänkvärt om den moderna demokratins problem (30/10).
Vad göra under gråsega höstdagar när kyliga vindar sveper runt husknuten? Tja, man kan ju alltid damma av en gammal Bo Balderson i bokhyllan.
Förutom seriens roliga deckarparodier bjuder böckerna även på smått geniala stycken av politisk satir.
Tag bara följande rader ur Statsrådet i tiden (1980):
”Om en vanlig politiker ser en medmänniska råka i livsfara, till exempel genom att falla i en strid ström, så stannar han själv sannolikt kvar på trygga stranden, håller tal och brännmärker regeringen som tillåter sådana drunkningstillbud inträffa, kräver omedelbar lagstiftning till skydd för denna eftersatta grupp – de drunknande -, hänvisar till egna motioner i ämnet, yrkar på höjda anslag i allmänhet och till sjöräddningen i synnerhet samt ses senare vältaligt trösta änkan.”
”Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare.”
Salman Rushdie, författare, om pressens bristande solidaritet med danska Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005 (DN 17/10). Rushdie menar att när islamistiska extremister hotade kväsa yttrandefriheten borde ”alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna”.
Det var faktiskt precis vad jag själv tyckte vid tillfället. Jag var då ledarskribent på Borås Tidning och föreslog att vi skulle publicera någon eller några av Jyllands-Postens (ärligt talat ganska fåniga) satirteckningar av principskäl.
Reaktionen från BT:s chefredaktör och ansvarige utgivare kom blixtsnabbt och utan minsta tvekan: ”I helvete!”.
”Hon störde sig på damernas tävlingsdräkt. Jag vet inte vad man ska säga, men intresset för oss ökade. Antagligen bidrog hon till att sporten fick ännu fler utövare i Sverige.”
Petter Jonsson, beachvollyboll-fantast från Karlskrona, om socialdemokraternas feministiske vänsterytter Margareta Winberg (DN 11/10).
2004 rasade Winberg mot beachvollybollen, vilken hon vägrade beteckna som en sport. Den var bara uttryck för ”sexism”.
”As a kid, as a teenager, I was a big believer in socialism, the idea that we should all share equally. Then I realized the person who wants to share the most is the one who has the least.”
Paul Stanley, rockstjärna i den sminkade monstergruppen KISS, sjunger ut om varför han tappade tron på vänstern. (Reuters 9/10).
If you weren’t around when Beatlemania hit, you missed something truly phenomenal. They had as munch impact as World War II but in a positive way.
Ozzy Osbourne, The Prince of Darkness, hyllar den där kända poporkestern från Liverpool (Classic Rock nr 137).
Vad ger man egentligen den där hopplösa personen som redan har allt?
Enkelt. Lär av The Who’s legendariske batteristgalning Keith Moon.
I senaste numret av husorganet Classic Rock berättar vännen Bill Wyman om sin musikerkollegas extraordinärt kreativa uppfinningsrikedom:
”One time he bought a cemetery in the West Country as a birthday present for (Who bassist) John Entwistle”.
”Om man vill påverka och förändra ett samhälle är riksdagen en mycket bättre plats än medier eller teater.”
Jasenko Selimovic, chef för Radioteatern, förklarar varför han ställer upp i Folkpartiets provval till riksdagslistan för Göteborg (DN 30/9).
Lycka till, Selimovic! I dessa cyniska tider är det befriande med någon som faktiskt verkar övertygad om att vårt baktalade parlament fortfarande kan utgöra en viktig, progressiv arena.
Christian Dahlgrens Blogg 