De fegsnåla medelmåttornas tidevarv

”Det är en oerhört försiktig tid i Sverige nu. Man vill inte satsa på det okända trots att man lever just på det oväntade. Tyvärr blir det inte så spännande filmer när man är så orolig.”

Tomas Alfredson, regissör till succérullen Låt den rätte komma in, sätter fingret på filmindustrins huvudproblem (DN 27/3).

Som inte detta vore illa nog, verkar samma torftigt okreativa fegspelande satt sitt ledsamma märke på betydligt fler branscher. Läs exempelvis närmaste landsortstidning och begråt den strömlinjeformade journalistikens allmänna hopplöshet. 

Regering utan empati och respekt

”Det vore nyttigt med lite mer uppror i leden. Regeringen använder riksdagen som sitt röstboskap. Det är därför det är så jävla skönt att vara vilde. Ta omröstningen om Armenien. Det är klart att vi ska erkänna folkmordet, det har ju för fan ägt rum.

Nu sitter Reinfeldt och beklagar att jag följer min övertygelse. Vad har han för rätt till det? Och den arrogante Carl Bildt! Hur skulle han känna om hans förfäder blev mördade och upphängda på något torg? Det är inte svårare än så. Empati heter det! Respekt för de efterlevande!”

Göran Thingwall, avhoppad moderat och numera frifräsande riksdagsledamot, ger svar på tal i tidskriften Fokus

Dag Vag – de sista entusiasterna

”Idolskapandet har ställt till det och musik har en underordnad roll. Det finns en slit och släng-mentalitet som är obehaglig och ingen artist får en chans att utvecklas. Därför fyller Dag Vag en uppgift, kanske mer än någonsin.”

Stig Vig, frontfigur i Dag Vag, om temperaturläget inom dagens sönderkommersialiserade musikbransch (BLT 20/3).

Den omöjlige ministern

”Det var under de samtalen man trodde sig förstå varför han aldrig fick den ministerpost han så väl förtjänat. Han saknade några för en minister negativa men nödvändiga egenskaper: han lyssnade nämligen på vad folk hade att säga och gav därtill raka svar.”

PC Jersild, författare, skriver minnesord i DN (21/3) om sin nyligen bortgångne vän i kollektivet av bemärkta sommargotlänningar – Carl Johan Åberg (S). 

Med anledning av en nyss timad Melodifestival…

”TV:s program i allmänhet tycker jag inte om. Nu har ju självmorden i Sverige ökat på senare år. Jag undrar om inte TV i viss mån är skuld till det med sina program. Särskilt när det gäller underhållningsprogrammen tror jag har stor del i detta ökande antal självmord.”

Vilhelm Moberg, författare, debatterar i SVT:s Kvällsöppet 19/10 1971.

Om Mobergs analys var korrekt då, är det väl ytterst märkligt varför inte Sverige befinner sig i ett  fullständigt öde och avfolkat tillstånd vid det här laget. 

Plockepinn, inte pussel

”I en av dialogerna reagerar Oscar på att psykiatern använder den nötta metaforen ‘livspussel’. Oscar fnittrar avfärdande och säger istället:

‘Livet är ett plockepinn, sade han. Synd om dem som aldrig inser det.’

Det är en lysande replik. Begreppet ‘livspussel’ antyder möjligheten att livet går att konstruera som en färdig helhet. ‘Plockepinn’ är förstås bättre. Tar man tag i fel pinne rasar alltihop.”

Stefan Eklund, kulturchef på SvD, recenserar Maja Lundgrens nya roman Mäktig tussilago. Läs mer om livspussel i serien Otäcka ordhär

Stieg Larsson, ett svårbegripligt fenomen

Just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Milleniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Ola Rapace, skådespelare, bedyrar att han inte är sotis på hustrun Noomi Rapaces kanonsuccé som Lisbeth Sallander i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millienniumböcker. 

Trots, eller på grund av, den enorma hypen har jag personligen inte kunnat uppbåda intresse att läsa någon av dem. Uppenbarligen är de heller inte mycket att missa, efter att precis ha okulärbesiktigat filmversionerna på DVD. Även om det luktar lite surt sa räven om Ola Rapaces recension – håller hans äktenskap efter den salvan? – har han sakligt sett rätt. Handlingen är krystad och serietidningsmässig, rollfigurerna träakigt endimensionella och det enda bestående intrycket är ett medlidsamt ”jaha?”. 

Förvisso är dessa rullar bättre än det pinsamma pekoralet Arn (för att jämföra med en annan tragisk kioskvältare som jag nyligen plågade mig igenom). Men annars knappast svensk films stoltaste stund. Den oöverträffat främsta inhemska actionrullen förblir tydligen Bo Widerbergs briljanta Mannen på taket – från 1976! Förutom att det säger en hel del om Widerbergs storhet, är det också ett talande fattigdomsbevis att ingen lyckats skapa en lika kvalitetsmässigt engagerande film i genren sedan dess…

I övrigt är det bara trist att Stieg Larssons viktiga insats som granskande journalist på den antirastistiska tidskriften Expo nu för evigt kommer att överskuggas av hans postuma karriär som författare till tre kioskdeckare.