Alla springer omkring och försöker jaga den stora kärleken…

musil

Ingen människa vet ju, vilken av de många kringirrande hälfterna som är den av henne själv saknade. Hon fastnar för en som förefaller henne vara den rätta och gör de mest fåfänga ansträngningar att bli ett med den, tills det slutligen visar sig att det hela var ett misstag.

Om ett barn blir följden av förbindelsen inbillar sig bägge hälfter under några ungdomsår att de åtminstone förenats i barnet; men detta är bara en tredje hälft som snart visar tecken till att vilja avlägsna sig så långt som möjligt från de båda andra för att söka efter en fjärde.

Så ”halverar” sig mänskligheten fysiologiskt vidare, och den verkliga föreningen står lika fjärran som månen utanför sovrumsfönstret.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-42.

Fiktionen är nödvändig

Azar Nafisis

Nafisis lovtal till fantasins republik är smittsam. Fiktionen är ett mäktigt vapen i kampen mot diktaturer. I totalitära stater är litteraturen ett fönster mot friheten, i demokratier dränks den av ”intellektuell lättja”, när vi tar dess frihet för given. Våra skolor – menar hon – övar inte studenterna i att spåra och motstå lögner, illusioner, falska utopier.
Alltså: Läs, läs, som om ditt liv, din identitet och ditt medborgarskap hänger på det!

– Per Wästberg skriver i SvD (15/2) om Azar Nafisi, professor i engelsk litteratur och exiliranier i USA.

Clemenceau om staten och friheten

Georges Clemenceau

Statens auktoritet får bara användas för att försvara individens frihet, och den får aldrig växa till förtryck.

Vi genomförde den franska revolutionen. Våra fäder trodde att det var för att vinna friheten, men så blev det inte. Vi bytte bara ut våra förtryckare. Vi giljontinerade kungen, länge leve staten som kung. Vi avsatte påven, länge leve staten som påven. Vi har kastat ut Gud, som högerflygeln påstår, länge leve staten som Gud.

Staten, och jag känner den väl, har en lång historia full av mord och blod. Alla brott som blivit begångna i världen, alla massakrer, krig, löftesbrott, risker, bestraffningar, tortyr, allt har blivit rättfärdigat i statens intresse.

Jag är en svuren fiende till av stat och kommun fördelad rättvisa.

– Georges Clemenceau, fransk politiker och tidningsman, 1841-1929.

Så knäcktes allmogemakten

Svenska allmogens frihetsstrider Alfred Kämple

En fortgående utvidgning av konungamakten är kännetecknande för medeltidens förra hälft. Ursprungligen hade ju konungamaktens representant endast ansetts som krigshärens högste befälhavare. I stället för att vara liksom den förnämste familjefadern, såsom han varit till ursprunget, framträder konungen under det ryktbara folkkungatidevarvet (1200-talet) såsom en över folket upphöjd härskare.

Han är icke längre den främste ledaren, utan den krävande och straffande husbonden. Genom prästerskapets inflytande infördes ståndsbegreppet, och i dettas spår följde snart den övriga ståndsbildningen i samhället. Sålunda sammansmälte de förut särskilda landskapen i en enda statsenhet, för vilken i synnerhet Magnus Ladulås verkade synnerligen energiskt och planmässigt, då lagmännen, som förut varit allmogens förespråkare, genom sitt inträde i konungens råd kommo i ett närmare beroende av honom och förlorade sitt gamla inflytande.

Därmed var, kan man säga, allmogemakten knäckt — och det har i alla tider sedan dess ansetts mycket förmånligt, när konungarna förmått fästa det demokratiska folkets förtroendemän vid sig.

– Alfred Kämpe, ur Svenska allmogens frihetsstrider, del 1 (1918).