Ingen människa vet ju, vilken av de många kringirrande hälfterna som är den av henne själv saknade. Hon fastnar för en som förefaller henne vara den rätta och gör de mest fåfänga ansträngningar att bli ett med den, tills det slutligen visar sig att det hela var ett misstag.

Om ett barn blir följden av förbindelsen inbillar sig bägge hälfter under några ungdomsår att de åtminstone förenats i barnet; men detta är bara en tredje hälft som snart visar tecken till att vilja avlägsna sig så långt som möjligt från de båda andra för att söka efter en fjärde.

Så ”halverar” sig mänskligheten fysiologiskt vidare, och den verkliga föreningen står lika fjärran som månen utanför sovrumsfönstret.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-42.

Nafisis lovtal till fantasins republik är smittsam. Fiktionen är ett mäktigt vapen i kampen mot diktaturer. I totalitära stater är litteraturen ett fönster mot friheten, i demokratier dränks den av ”intellektuell lättja”, när vi tar dess frihet för given. Våra skolor – menar hon – övar inte studenterna i att spåra och motstå lögner, illusioner, falska utopier.
Alltså: Läs, läs, som om ditt liv, din identitet och ditt medborgarskap hänger på det!

– Per Wästberg skriver i SvD (15/2) om Azar Nafisi, professor i engelsk litteratur och exiliranier i USA.