Men i Österrike var det lite mera invecklat. Ty österrikarna hade visserligen också segrat i alla krig i sin historia, men efter de flesta av dessa krig hade de måst avträda ett eller annat. Det ger en något att tänka på, och i sin uppsats om fosterlandskärleken skrev Ulrich, att en sann fosterlandsvän aldrig får betrakta sitt eget fosterland som det bästa.

Ja, med en plötslig ingivelse om tycktes honom lysande, fast han mera bländades av dess glans än såg vad den innebar, hade han efter denna misstänkta sats ytterligare tillfogat, att Gud med all sannolikhet också helst talade om sin värld i coniuncitvus potentialis (hic dixerit quispiam = här kunde man invända…), ty Gud skapar världen och tänker därvid att det kunde precis lika gärna göras annorlunda. – Han hade varit mycket stolt över denna sats, men han kanske inte uttryckt sig tillräckligt klart, ty den vållade stor uppståndelse och han hade så när blivit reglerad från skolan.

Man kom bara inte till något beslut, därför att man inte kunde avgöra huruvida hans förmätna anmärkning var att uppfatta som en skymf mot fosterlandet eller en hädelse mot Gud. Han fick vid den tiden sin uppfostran i Theresianska riddarakademiens förnämliga gymnasium, där statens förnämsta stöttepelare rekryterades, och fadern blev djupt förbittrad över den smälek han måste lida för detta äpple, som hade fallit så långt från trädet, och skicka i väg Ulrich utomlands, till en liten belgisk internatskola i en stad som ingen hade hört talas om.

Anstalten sköttes med klok företagsamhet rent affärsmässigt och hade – mot billiga avgifter – en stor omsättning av urspårade elever. Där lärde sig Ulrich att internationellt att utvidga sitt förakt för andras ideal.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Det är verkligheten som skapar möjligheterna, och ingenting kunde vara mer felaktigt än att förneka detta. Det oaktat skall det i totalsumman eller genomsnittet alltid förbli samma möjligheter som upprepar sig ända tills det kommer någon, för vilken en verklig sak inte betyder mer än en tänkt. Det är han som först ger de nya möjligheterna deras mening och bestämmelse. Han skapar dem.

En sådan man är emellertid ingalunda någon särskilt entydig företeelse. Då hans idéer, såvitt det inte rör sig om rena fantasifoster, inte är något annat än tills vidare ofödda verkligheter, har naturligtvis även han ett verklighetssinne; men det är ett sinne för den möjliga verkligheten och kommer mycket långsammare till målet än de flesta människors sinne för deras verkliga möjligheter.

Han siktar liksom på skogen och de andra på träden, och skog, det är ett något svävande begrepp, medan träd däremot betyder så och så många kubikmeter av en viss kvalitet. Mannen med det vanliga verklighetssinnet är lik en fisk som hugger efter metkroken och inte ser reven, under det att mannen med detta verklighetssinne som man också kan kalla möjlighetssinne drar en stor metrev genom vattnet och inte har en aning om huruvida det finns något bete på kroken. En utomordentlig likgiltighet för det liv som nappar på betet ställer honom inför faran att utföra de mest excentriska saker.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Vill man utan omak komma in genom öppna dörrar måste man ta hänsyn till det faktum att de har en fast ram: denna princip, som den gamle professorn hade hyllat i hela sitt liv, är helt enkelt ett verklighetssinne. Men om det finns ett verklighetssinne – och ingen torde betvivla att det har sitt existensberättigande – då måste det också finnas något som man kan kalla möjlighetssinne.

Den som har det säger till exempel inte: Här har det eller det hänt, kommer att hända eller måste hända, utan han tänker: Här kunde, torde eller borde det eller det hända. Och om man förklarar för honom att något är som det är, då menar han: Nå, det kunde förmodligen också vara på ett annat sätt.

Möjlighetssinnet skulle alltså rent av kunna definieras som en förmåga att föreställa sig allt som lika gärna kunde vara, och inte fästa större vikt vid det som är än det som inte är. Man inser lätt att följderna av en sådan skapande begåvning kan bli anmärkningsvärda, och beklagligt nog kommer de inte sällan det som andra människor beundrar att verka falskt och det som i andras ögon är förbjudet att synas tillåtet eller kanske också bägge delarna likgiltiga.

Sådana möjlighetsmänniskor lever, kunde man säga, liksom inspunna i en skirare väv, i en väv av inbillning, fantasi, drömmerier och konjunktiver. Om barn visar dylika anlag ser man till att de blir grundligt botade och talar i deras närvaro alltid om den sortens människor som fantaster, drömmare och veklingar eller kallar dem för uppblåsta, småaktiga och klandersjuka viktigpettrar.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Man har vunnit i verklighet och förlorat i dröm. Man ligger inte längre under ett träd och kikar upp i himlen mellan stortån och andra tån utan man arbetar; man får heller inte gå omkring hungrig och försjunken i drömmerier om man vill vara en dugande person, utan man måste äta biffstek och göra undan sina sysslor.

Det är precis som den gamla ineffektiva mänskligheten hade legat och somnat på en myrstack, och när den nya vaknade hade myrorna krupit den i blodet, och alltsedan dess måste människorna ständigt underkasta sig de mest våldsamma ansträngningar utan att kunna skaka av sig den där erbarmliga känslan att få lova att vara flitiga som myror.

Man behöver verkligen inte orda mycket om det. Det står utan vidare klart för de flesta människor nu för tiden att matematiken som en ond ande har farit i allt vi företar oss i livet. Alla dessa människor tror kanske inte på djävulen, åt vilken man kan sälja sin själ, men folk som måste ha en viss kännedom om själen, därför att de i sin egenskap av präster, historiker och konstnärer gör sig stora inkomster på den, kan betyga att matematiken har blivit deras ruin och att matematiken bildar upphovet till ett illvilligt förnuft som visserligen gör människan till jordens herre men också till maskinens slav.

Den inre torkan, den onaturliga blandningen av skärpa ifråga om detaljer och liknöjdhet beträffande det hela, människans oändliga övergivenhet i en öken av enskildheter, hennes oro och ondska, hennes hjärtas enastående likgiltighet, kyla och våldsamma framfart som kännetecknar vår tid, lär enligt dessa utlåtanden endast och allenast vara följderna av de förluster som ett logiskt skarpt tänkande tillfogar själen!

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Ulrich var febrilt fängslad från första ögonblicket då han beträdde mekanikens lärosalar. Vad skall man med Apollo från Belvedere till när man har de nya modellerna till en turbindynamo för ögonen eller kolvens fram- och återgående rörelse på en ångmaskin! Vem kan längre intressera sig för den tusenåriga frågan om vad gott och ont är, när det har visat sig att detta inte är några ”konstanter” utan ”funktionsvärden”, så att det goda som ligga i gärningarna är beroende av de historiska förhållandena och människornas godhet av den psykotekniska skicklighet, med vilken man utnyttjar deras egenskaper!

Världen är helt enkelt komisk när man betraktar den ur teknisk synpunkt, opraktisk ifråga om alla relationer människor emellan, i högsta grad oekonomisk och inexakt i sina metoder, och för den som är van att klara av sina affärer med räknestickan är gott och väl hälften av alla mänskliga påståenden omöjliga att ta på allvar.

Räknestickan, det är två oerhört skarpsinnigt kombinerade system  av siffror och streck; det är två små vitlackerade stavar med plant trapetsformigt tvärsnitt som glider i varandra, ett hjälpmedel varmed man på ett ögonblick kan lösa de mest invecklade problem utan att slösa en tanke på dem i onödan. Räknestickan är en liten symbol som man bör i bröstfickan och känner som ett hårt vitt streck över hjärtat.

Om man är i besittning av en räknesticka och det kommer någon med tvärsäkra påståenden eller stora planer, så säger man: Ett ögonblick om jag får be! Vi skall först beräkna felgränsen och det aproximativa värdet av allt det där!

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Oerhört många människor känner sig i våra dagar stå i beklaglig motsats till oerhört många andra människor. Det är ett för kulturen utmärkande drag att människor hyser den djupaste misstro mot den som lever utanför hennes egen krets, så att inte bara germanen betraktar juden som en ofattbar och mindervärdig varelse, utan också fotbollsspelaren ser med samma ögon på den som spelar piano.

En sak existerar när allt kommer omkring endast i kraft av sina gränser och därmed i kraft av en så att säga fientlig akt gentemot sin omgivning; utan påven hade det inte funnits någon Luther och utan hedningarna ingen påve, därför är det obestridligt att en människans djupaste anknytning till sina medmänniskor ligger i hennes avståndstagande från dem.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Kommentaren gällde denna utmärkta litteraturartikel av Ann Heberlein. Hon skriver bland annat: ”Det som gör mig deprimerad är synen på litteratur som med nödvändighet uppbygglig, inskränkningarna i författarens frihet, ängsligheten och den absurda idén att det är omöjligt att skriva om någon som är annorlunda än man själv. Låt oss för Guds skull slippa kravmärkt litteratur.”

När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

– Eric Linklater, Det blåser på månen, 1944.