Tony Iommi: gitarr
Geezer Butler: bas
Andreas Carlgren: xylofon
Bill Ward: trummor
Maud Olofsson: sång, munjiga
Uppträder: Stora torget, Sundsvall
Låt: All Moving Parts (Stand Still)
Vi tolkar världen genom Black Sabbath (7)
4
Kategoriarkiv: Centern
Maud är ute och cyklar
Min senaste krönika i Sydöstran (11/8):
En avkopplande kulturhelg i Stockholm hade jag tänkt mig. Efter några tröttsamma timmars tågresa checkar jag in på Clarion, Södermalm. Och vad är det första min blick möter? Maud Olofsson, spralligt leende.
Hon liksom studsar fram genom lobbyn, äppelkäckt och högljutt förkunnande att hon nu ska cykla (!) en sväng på stan. Stället visar sig vimla av valfebriga centerpartister. De har visst något slags konvent på hotellet. Så mycket för lugn och ro. Jag flyr in i hissen tillsammans med två andra lätt omtumlade och intet ont anande gäster. Vi tittar på varandra i medlidande samförstånd.
När jag efteråt läser nyheterna om vad Centern haft för sig våningarna under mig, kan konstateras att intresseorganisationen Sveriges hotell- och restaurangföretagare är att hjärtligt gratulera. Deras kampanj om halverad restaurangmoms har Maud Olofsson köpt rakt av och gjort till sitt. Dessutom vill hon utöka RUT-avdraget för hushållsnära tjänster och ge speciella skatteförmåner till pensionärer över 75 år.
Suck. Meningen är förstås att stimulera framväxten av fler jobb. Men detta klåfingriga dribblande med olika skattesatser, kombinerat med den tilltagande avdragsdjungeln, gör skattesystemet snårigt och svårbemästrat. Dagens situation börjar likna 80-talets. Ständiga ingrepp hade gjort systemet till ett oformligt, omöjligt lapptäcke.
Ingvar Carlssons S-regering tog tjuren vid hornen. Med det då fortfarande socialliberala Folkpartiet gjorde man upp om den stora skattereformen 1990-91. Dess bärande idé var att skattesatserna skulle vara relativt låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Klokt tänkt.
Dessutom en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.
Så blev det naturligtvis inte. Från höger till vänster har partierna lyckats göra en härva av alltihop igen. Ingen vet om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Företag och enskilda får problematiskt att planera för framtiden, vilket hämmar dynamiken i samhällsekonomin.
Ja, Maud Olofsson är verkligen ute och cyklar. Ty vad som istället skulle behövas är en ny genomgripande skattereform som gör systemet rättvist, förutsägbart och lättbegripligt. Men det kanske är för mycket begärt att ett parti ska föreslå något sådant i en valrörelse?
Kaka söker maka
”Men att Centerpartiet beslutat sig för att inrikta valkampanjen mot högutbildade innerstadsväljare är egentligen en ganska rimlig prioritering av ett parti med begränsade resurser.”
Maria Eriksson, ledarskribent i SvD, kommenterar Stockholmcenterns hemliga valplan som läckt ut till media.
Ursäkta, ”begränsade resurser”? Centern torde tillhöra ett av världens rikaste partier efter försäljningen av sin tidningskoncern och har idag närmare två miljarder kronor i kassan. Som nouveau riche är det väl snarare naturligt Centern fiskar efter en väljarkategori som mer hör hemma i städernas salonger än i glesbygdens ladugårdar.
En ny reform av skattesystemet, tack!
Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (21/7) om behovet av att återupprätta principerna från skattereformen 1990-91:
Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) kampanjar för att sänka restaurangmomsen, från 25 till 12 procent. Vad finns att invända? Det blir billigare att äta ute, vilket är trevligt för konsumenterna. Restaurangerna får fler gäster att servera, vilket ger mer klirr i kassan och utrymme för mer personal att anställa. Enligt SHR kan halverad restaurangmoms skapa 15 000 nya jobb.
SHR har redan fått gehör hos Centern. I Almedalen krävde Maud Olofsson inte bara sänkt restaurangmoms, utan även att landets frisörer skulle få klippa ned sin moms till hälften. Det skulle ge 20 000 nya jobb, menade hon.
Förslagen är inte dumma. Men även om sänkta skatter är önskvärt, vore det samtidigt välkommet med en mer idémässigt sammanhållen och konsekvent skattepolitik. Dribblandet med olika skattesatser, kombinerat med uppsjön av diverse avdrag, må ske utifrån aldrig så behjärtansvärda skäl. Problemet är att skattesystemet tenderar att bli allt snårigare och svårbemästrat.
Ta RUT- och ROT-avdragen. De har betytt mycket för att stimulera tjänstesektorn. Å andra sidan har de lett huvudbry om vilka gränsdragningar som är rimliga. Ska även skatterabatt ges till tjänster som att skruva ihop IKEA-möbler eller rasta hundar?
Ett annat, värre exempel är fastighetsskatten där de politiska buden och motbuden kring utformningen varit oändliga. Och om en eventuell rödgrön regering låter förmögenhetsskatten göra comeback, blir det ytterligare en härva av undantag, begränsningar och kryphål att ta ställning till.
Det hela liknar situationen under slutet av 80-talet, då mängden av ständiga ingrepp i skattesystemet gav upphov till ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade längre. Plötsligt hördes ledande S-företrädare fälla omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa.
Med hjälp av Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons S-regering den stora skattereformen 1990-91, vars utgångspunkter var att skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Det var klokt och rätt tänkt i sak. Men också en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.
Så blev det förstås inte. Dessvärre komprometterades skattereformen efter S-valsegern 1994, då man införde ”värnskatt” på höginkomsttagare. Sedan dess har den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till ruta ett. Ingen kan därför säkert veta om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Det är inte godtagbart, varken för enskilda medborgare eller företag som får svårt att planera för framtiden, med följd att dynamiken i samhällsekonomin hämmas.
Sänkning av restaurangmomsen i all ära. Bättre på sikt vore dock generella åtgärder för att minska det samlade skattetrycket – samt en ny genomgripande skattereform för att skapa ett robust system som är rättvist, förutsägbart och lättbegripligt.
Centerns sista halmstrå: en lång, het sommar?
1973 samlade Centern en fjärdedel av väljarkåren bakom sig. Thorbjörn Fälldin var den självklara utmanaren till Olof Palme och lyckades även tre år senare bli statsminister i den första borgerliga regeringen på flera decennier.
Ack, those were the days. Därefter har det gått stadigt utför. Idag hänger Centern på gärdsgården, kraftigt distanserade av Moderaterna. Någon betalning för deltagandet i Fredrik Reinfeldt-alliansen har det näpperligen blivit. Opinionssiffrorna ser så vissna ut riksdagsspärrens bila hänger över partiet.
Oddsen till en stark mobilisering inför valrörelsens finalmånader verkar heller inte vidare goda. Maud Olofsson fick inte bara sin stora dag i Almedalen överskuggad av Sven-Otto Littorins avgång. Expressen meddelar dessutom att hon själv funderar på att avgå. Idag skriver tidningen vidare att hennes statssekreterare Jöran Hägglund övervägt att hoppa av. Riksdagsledamoten Solveig Ternström har redan gjort slag i saken och stödjer istället den rödgröna oppositionen.
Vågar man gissa att en viss demoralisering sprider sig i centerleden?
Men skam den som ger sig. Centerns kampanjledare Michael Arthursson är den borne optimisten. Funkar inte politiken i övrigt, kan man ju alltid hoppas på att vädret och årstiden ska vända lyckan. I tidskriften Fokus säger han att en lång, solig sommar kommer att göra susen för partiet:
”Allvarligt talat så tror jag att vi gynnas av det. När det är grönt och fint ute ökar känslan för de värden som centerpartiet står för.”
Det verkar onekligen som ett sista desperat halmstrå. Men varför inte? Michael Arthursson borde väl då också satsa på en stilenlig kampanjlåt som summerar ideologin hos ett sant sommarparti. Som exempelvis den här:
Erlandssons hjärta klappar för djuren
Förbud mot tidelag försvann ur den svenska lagstiftningen 1944. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) vill nu befästa sin plats i historien genom att återinföra detta lagrum.
Tidelag kan väl dock knappast kallas något överskuggande samhällsproblem. Utbredningen torde vara tämligen marginell, om inte praktiskt taget obefintlig. Men som DN lite spefullt konstaterar idag:
”Frågan tycks vara en av dem som ligger Eskil Erlandsson närmast om hjärtat.”
Så vad är det som driver honom? En jordbruksminister borde ändå ha viktigare saker att spilla sitt krut på. Självfallet ska vi inte misstänkliggöra statsrådets ärliga uppsåt och motiv.
Men verkar inte hans intresse för djursex en smula… hmm… hur jag säga… osund?
Kolla bara detta inlägg av Erlandsson i riksdagsdebatten den 15/5 2008:
År efter år och ingen i Centern visste?
I fredags avslöjade SVT:s Rapport att en av Centerns riksdagskandidater i Stockholm är en antisemitisk propagandist. Mannen heter Ove Svidén, står på Centerlistans plats 26 och tänkte driva en personvalskampanj inför höstens val.
På sin hemsida (här) hävar Svidén, bland annat mycket annat, att judarna var ansvariga för terrorattentaten den 11 september och det judiska folket arrangerat Förintelsen. Så här skriver han exempelvis om bakgrunden till Israels grundande 1948:
”Denna uråldriga attityd till offer finns kvar i modern tid. Därför kunde de äldste judarna inse att ett offer skulle behövas för att verkställa den utlovade drömmen: ‘Nästa år Jerusalem.’ Därför gick de med på att välja ut de 5 miljoner judar som var mindre lämpade för att bli pionjärer i ett nytt land. Samtidigt gav det ju västvärlden det dåliga samvete, som möjliggjorde staten Israels bildande.”
Botanisera gärna själva bland Svidéns texter och åsikter, om ni orkar. Man storknar väldigt fort. Hemsidan är späckad med bisarra konspirationsteorier i övermått och röjer en föreställningsvärld som komplett absurd. Ingen någorlunda normalbegåvad person kan undgå intrycket att Ove Svidén är en uppenbar sjövild stolle och politisk extremist.
Av hemsidan framgår med all önskvärd tydlighet att Svidén spridit sina sjuka idéer under flertalet år. Han var i farten redan vid förra valet 2006. Då åtnjöt han plats nio på Centerns riksdagslista.
Men det krävdes först negativ uppmärksamhet i media innan Centern förmådde sig till att reagera. Igår kungjorde Stockholmsdistriktets ordförande Per Ankersjö att hans styrelse efter ett panikinkallat möte beslutat begära att Ove Svidén stryks från årets valsedel och även utesluts ur partiet:
”Stockholmscentern vill med detta handlande tydligt markera att de åsikter och värderingar som Svidén luftat på sin hemsida och i fredagens sändning av Rapport är fullkomligt oacceptabla och oförenliga med såväl kandidatur som medlemskap i Centerpartiet.”
Jasså. Ska vi alltså tro att Ove Svidéns ”fullkomligt oacceptabla” åsikter och värderingar har varit helt obekanta för partiet ända tills nu? Har inte en enda av Svidéns partikamrater i Centern hört något, läst något, misstänkt något förrän Rapport stack mikrofonen under stollens mun? År efter år och ingen fann anledning att lyfta ett finger?
Per Ankersjö & Co borde rimligtvis för länge sedan vetat vad Ove Svidén gick för.
Tyvärr fungerar förbluffande ofta den svenska partikulturen på detta vis när rötägg dyker upp i den egna medlemskåren – man mörkar hellre, låtsas inte se, orkar inte ”bråka”, koncentrerar sig på annat, hoppas att problemen ska försvinna av sig själva.
Men sen, plötsligt, faller taket ner. En journalist har fått nys på saken och då blir det en väldig fart. Räfst och rättarting, offentliga bedyranden. Vad hade hänt i fallet Svidén om inte Rapport hängt ut honom? Den frågan tål att tänkas på.
Företagarna i det politiska kretsloppet
”Nu omfamnar vi entreprenörskapet. Vi för helhjärtat en politik för fler och växande företag.”
Vem sa detta? Om inte riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S). Under sitt förstamajtal i Växjö utropade han till de församlade skarorna att Socialdemokraterna är ”det nya småförtagarpartiet”.
Sålunda bekräftade han den rådande trenden inom svensk politik. Från vänster till höger stjäl man ogenerat varandras kläder. Moderaterna jobbar hårt på att locka arbetets söner och döttrar in i högerburen. Socialdemokraterna kontrar med att vilja bli företagarnas bästa vän. Särskilt det lilla trängda Centerpartiet, som försökt nischa sig som entreprenörernas spjutspets i regeringen, får väl se upp när Luciano Astudillo går på offensiven:
”En rödgrön näringsminister kommer efter den 19 september att arbeta som en bäver för att förenkla vardagen för småföretagen, för att stärka svensk konkurrenskraft och för att bistå våra företag att komma ut på större marknader.”
Notera: bäver. Astudillo draperar sig till och med i Maud Olofssons egenartade språkdräkt.
Nå, det är lätt att ironisera över detta. Man kan förvisso med fog ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet på företagarområdet. Men har den borgerliga Alliansen varit så mycket bättre?
När finansminister Anders Borg nyligen presenterade regeringens sista budget innan valet, haglade besvikna kommentar över honom från företagarnas intresseorganisationer. Kommentaren från Per Lidström, ordförande i Företagarförbundet, sammanfattade kritiken:
”För fyra år sedan vid den här tiden ville Alliansen satsa 15 miljarder på småföretag och företagande. Var är de ambitionerna nu?” (Privata Affärer 15/4, läs mer här).
Näringsminister Maud Olofsson fick också sina fiskar varma under sitt framträdande på Företagarförbundets stämma förra veckan.
Mats Eriksson, företagare i cateringbranschen, gav uttryck för det bistra stämningsläget:
”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag.
Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten” (SR 24/4).
Maud Olofsson försvarade sig med att hon riskerade att bli utbytt efter hösten val och skramlade med det värsta vänsterspöket som finns tillgängligt:
”Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.”
Förutom att demagogin framstår som fåraktig och desperat (att Ohly erbjuds – eller ens vill ha – en sådan statsrådspost är lika sannolikt som snöbollskrig i helvetet), kan det knappast kallas imponerade att skyla över egna tillkortakommanden med att alternativet skulle vara ännu sämre än det nuvarande.
Egentligen illustrerar alltihop ett förhållande av närmast tragikomiska dimensioner. Oavsett regeringarnas kulör, är oftast det ingen hejd på den högtidliga retoriken om företagsvärldens betydelse. Minns ni Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare var vår tids ”hjältar”?
Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande för Göran Perssons näringsdepartement, snackades det så mycket om företagen att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Men några substansiella resultat av ordverkstan fick vi titta i månen efter, även då.
Politiker och entreprenörer är som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två.
Ibland undrar jag om inte Joseph Schumpeter hade rätt: den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, och den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i långa loppet det största hotet mot kapitalismen.
Klimatfantast med resfeber
Om man råkar vara i Luleå idag kl 14.00 finns tillfälle att lyssna på ett föredrag av Magnus Andersson. Han är förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund och ska enligt pressmeddelandet som jag precis läser ha gjort en ”klimatresa till jordens alla hörn”.
Killen har ivrigt transportera sig själv till länder som Tanzania, Bangladesh, Bosnien, USA, Brasilien, Kina. Kors och tvärs, hit och dit har han åkt. Allt i syfte att rädda klimatet från växthuseffekten.
Det trodde jag att Al Gore-lärljungarnas obekväma sanningssägare brukade hävda att vi gjorde bäst genom att stanna hemma.
Ta bladet från munnen, Maud Olofsson!
Visst, det var en skenmanöver. Den kontroversielle ryske oligarken Vladimir Antonov fintade med rök och speglar och köpte ut sig själv för att Saabaffären skulle gå i lås. Han kontrollerar fortfarande Spyker (se här, här och här).
Vd:n Victor Muller tiger ännu om sanningen, det är husbonden Antonov som börjat lägga korten på bordet. Vidare hävdar Antonov att såväl GM, som den svenska regeringen, var medveten om charaden. Äger dessa uppgifter riktighet är det förstås mycket anmärkningsvärt. Saken blir inte bättre av att näringsdepartementet försöker fly undan genom att vägra kommentera Antonovs påståenden.
Vad ska man egentligen tro? Spelade regeringen högt för att slippa en för Alliansen politiskt besvärande debatt om Saabs nedläggning under ett valår? Det förefaller ändå väl dumdistrigt.
Men faktum kvarstår: regeringen fixade fram ett mångmiljardbelopp från EIB (ett avgörande villkor för affären) till ett bolag i händerna på en minst sagt dubiös figur. Enligt både Säpo och CIA är Vladimir Antonov förbunden med kriminella aktiviteter.
Näringsminister Maud Olofsson (C) har en del att förklara.
Christian Dahlgrens Blogg 