Kategoriarkiv: Byråkrati

Sveriges grisiga vapenaffärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Galen skattematematik

Publicerad den av
Svara

”Skatteutjämningssystemet, som omfattar miljarder kronor, är så pass obegripligt att det inte går att tränga in i för vanliga väljare. Själva formeln se ut som något en galen matematiker hittat på.”
– Olle Wästberg, klok liberal, kritiserar träffsäkert i sitt senaste nyhetsbrev det snurriga kommunala skatteutjämningssystemet som ett demokratiskt problem.

Fimpa statens folkhälsoförmyndare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Statens folkhälsoinstitut. Bara smaka på namnet. Visst får man en känsla av grötmyndigt 30-tal, Alva Myrdal och uppfostrande slag med den sociala ingenjörskonstens pekpinnar för att inskärpa överhetens ”kvalitetskrav” på ”folkmaterialet” (för att använda Myrdals egna ord när det begav sig).

Statens folkhälsoinstitut är dock ingen gammal överlevande myndighet från denna förmynderiets glansperiod, vilket man kan förledas att tro. Utan är faktiskt en ganska ung företeelse, bildad 1992 och firade förra onsdagen sitt 20-årsjubileum.

Huvudsätet är utlokaliserat till Östersund i Jämtland. Därifrån bedriver institutets byråkrater en livaktig opinionsbildning i syfte att påverka våra levnadsmönster i sundare riktning. Det produceras också diverse lagförslag som riksdagens politiker förmodas nappa på. Ett aktuellt exempel är förbud mot rökning utomhus på allmänna platser, som badstränder och parker (onekligen en spännande uppgift för polisen, om det blir verklighet).

Folkhälsoinstitutet delar även frikostigt ut skattemedel till olika antidrogprojekt. I går avslöjade Ekot att 40 miljoner kronor spenderats för motverka bruket av alkohol, tobak och narkotika. Men kontroll och uppföljning är det sämre med. Hälften av pengarna har skänkts till ideella organisationer som Ungdomens nykterhetsförbund och A non smoking generation. Vilken nytta har deras bidragsaktiviteter gjort? En bra fråga.

”Väldig mycket av de pengar vi lägger på förebyggande arbete vad gäller missbruk går till klämkäcka projekt. Arbete som når de som ändå inte skulle drabbas av problemen”, säger regeringens förra narkotikapolitiska samordnare Björn Fries kritiskt.

Något som Folkhälsoinstitutet tycker är särskilt populärt är vällovliga kampanjer för att få ungdomar att dricka mindre. Riksrevisionen är dock funnit att belägg saknas för om dessa kampanjer gjort någon skillnad. Folkhälsoinstitutet  försvarar sig med  att ”tanken” är vetenskapliga utvärderingar ska göras. Men att modellen för detta blivit ”försenad”.

Under tiden tycker man uppenbarligen det är fritt fram att sprida skattebetalarnas pengar som löv i vinden, oaktat om de faller i sjön eller inte. Motiven är ju, trots allt, goda.

Bestickande nog har Folkhälsoinstitutet tidigare själva öppet medgett att mycket av deras verksamhet gällande skolungdomar är praktiskt taget meningslös. I en skrift med den talande titeln Att göra det omöjliga, utgiven 2006, konstaterar institutet:

”Flera kartläggningar har visat att undervisning om alkohol, narkotika och tobak ökar elevernas kunskaper och riskmedvetande, men inte har någon styrkt förebyggande effekt när det gäller rökning, berusningsdrickande eller andra riskbeteenden. Det man också vet är att preparatinriktad information och skrämselmetoder i värsta fall kan bidra till att förvärra problemen och till och med locka sårbara och osäkra ungdomar att testa.”

Drogförebyggande arbete är angeläget. Men måste vi ha en särskild statlig myndighetsbyråkrati för detta? Vi lever i ett hälsoinriktat, individualistiskt tidevarv där centralstyrda förmyndaromsorger mest ter sig som en kostsam och kränkande utmaning av löjet. 20 år med Folkhälsoinstitutet borde räcka.

Hög tid att tagga ner EU

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.” Detta skrev dåvarande FP-ledaren Gunnar Helén i boken Frihet i gemenskap 1974. Helén var skarpt kritisk mot den offentliga maktfullkomligheten och oroades över det modernas samhällets centralisering.

Politiska och byråkratiska eliter agerade allt mer självsvåldigt, berusade av de till synes gränslösa möjligheterna av maktutövning och reglering som den svällande statsapparaten gav dem. Deras uppdragsgivare, väljarkåren, tenderade att förvandlas från medborgare till undersåtar, praktiskt taget.

Som ett sätt att rida spärr mot denna utveckling lanserade Helén begreppet ”närdemokrati”. Han ville reformera den politisk/byråkratiska sektorn genom nya kanaler för att stärka det folkliga inflytandet underifrån.

Sedan Gunnar Heléns 70-tal har Sverige förvisso liberaliserats avsevärt. Men hans ord har ändå knappast mist sin aktualitet. Särskilt gällande vart EU egentligen är på väg. Det europeiska integrationsprojektet är skapat för att trygga freden och friheten på vår kontinent efter århundranden av blodiga krig. Som idé är projektet utmärkt och har på många sätt fungerat väl.

Samtidigt måste vi vara på vår vakt mot att kärnan i Europatanken inte korrumperas och förlorar i legitimitet. Det finns ju tecken på att Brysseleliten håller på att göra EU till den maktfullkomliga, självförhärligande kollektiva koloss som Helén en gång varande för i Sverige. Fast i större skala.

Ta bara EU-institutionernas ständiga framstötar för att få egen beskattningsrätt i syfte att bli mer oberoende av medlemsländernas pengabidrag. Eller snacket om att eurokrisens lösning kräver ökad överstatlighet. Detta samtidigt som möjligheterna för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll inte direkt tillhör unionens paradgren.

I synnerhet liberalt sinnande människor borde känna misstänksamhet mot EU-kommissionens regleringsiver. Kanske kan EU-kommissionens vice ordförande Viviane Redings utspel om ett hotande direktiv för att kvotera in kvinnor i företagens styrelser fungera som en väckarklocka.

Lagstiftningsvägen vill kommissionen tvinga EU:s privata näringsliv att utse minst 40 procent kvinnor till styrelserummen inom ett antal år. Att något sådant fullständigt strider mot både äganderätten och näringsfriheten spelar ingen roll. Liksom att det näppeligen skulle göra respekten för jämställdhetsarbetet några större tjänster. Vem vill bli tillsatt på grund av sitt könsorgan istället för sina meriter och personliga kompetens?

Men Europaparlamentet har redan bifallit kvorteringslagen. Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) säger emellertid blankt nej och hoppas kunna stoppa eländet. Kvotering är ingenting för EU att besluta om. Det är en sak för medlemsländerna, menar hon. Helt rätt.

Sabuni kunde hänvisa till Gunnar Helén. Hans närdemokrati har även en motsvarighet inom EU: subsidaritetsprincipen. Den innebär att gemenskapen ska byggas underifrån och uppåt, inte tvärtom. Tydligen har kommissionen glömt detta.

Håll tummen i ögat på makten!

Publicerad den av
4

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Fimpa Folkhälsoinstitutet

Publicerad den av
Svara

Statens Folkhälsoinstitut arbetar på förbudslagar mot rökning utomhus, rapporterar DN. Först trodde jag det var ett slags skämt. Men det är uppenbarligen sant. Personligen blir jag bara så enormt trött på sånt här moraliserade pekpinnetrams. De skatteparasiterande DDR-dårarna på denna överflödiga knäppskallemyndighet borde skjutas ut i en omloppsbana kring en av solsystemets yttre planeter. Där är det i alla fall garanterat rökfritt.

Stöld, sa Gustav Möller

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Du tjänar tio kronor. Vad får du ge i skatt? Svar: sex kronor. Det är ganska saftigt, eller hur? Många inkomsttagare med vanlig anställning märker sällan detta i praktiken, eftersom mycket av skatten är dold. Arbetsgivaren har redan dragit av löneskatter och sociala avgifter innan det som återstår betalas ut.

Men om man jobbar som enskild företagare, vilket ibland jag gör, då märks det samlade skattetrycket väldigt tydligt. Frukten av den egna arbetsinsatsen krymper rejält när det offentliga tagit sin bit.

Av de tio kronor som jag ärligt förtjänat ska alltså de fyra kvarvarande kronorna gå till kostnaden för mat, hyra, kläder… Och det är inte jättebilligt att leva. Man skulle kunna säga att de med låga inkomster drabbas hårdast, då deras marginaler är mindre utan att fogden vilar på hanen för det.

”Vi under skatter digna ner”, lyder en rad i arbetarrörelsens kampsång Internationalen. Det är ingen slump att dessa ord finns med. Arbetarklassen under förra sekelskiftet kände berättigad indignation över att tvingas avstå pengar från sina magra inkomster till finansieringen av den dåvarande konservativa överhetsstatens olika påfund.

Nu är situationen annorlunda. Det finns en acceptans för ett relativt högt skattetryck. Förklaringen är förstås att dagens demokratiska välfärdsstat ger oss tillbaka pensioner, sjukvård, omsorg, utbildning, etc. Vi är beroende av att den offentliga sektorns system fungerar, håller hög kvalitet och fortfarande är många villiga att betala tämligen dyrt för detta.

Men ska legitimiteten i skatteuttaget upprätthållas är det politikernas skyldighet att ha hård kontroll på pengarna. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, slog den legendariske socialministern Gustav Möller (S) fast.

Bara på senare tid har media avslöjat hur biståndsorganisationen IDEA förslösat skattepengar på bisarrt höga konsultarvoden. Det har avslöjats att AP-fondernas tjänstemän lever lyxliv för våra pengar. Det har avslöjats att flera myndigheter ogenerat använder miljontals skattekronor till rosévinsjippon i Almedalen med syfte att påverka politikerna att ge dem ännu mer av våra pengar.

Dessa tre exempel tycks tyda på bristande respekt från en ny slags överhet mot oss knegare, vilka arbetar ihop resurserna som håller hela maskineriet igång. ”Stöld”, sa Gustav Möller. Det kan aldrig vara okej.

Friggeboden – en liberal frihetssymbol

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (7/8):

Vad gör FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan numera? Svaret stod i tidningen Sydöstran förra veckan. Han bygger en friggebod på sitt sommarställe i Blekinge.

En händelse som ser ut som en tanke. I år är det nämligen 30-årsjubiluem för friggeboden, en av svensk politiks populäraste reformer. Hur många av dessa små stugor som snickrats ihop sedan 1980 är svårt att uppskatta, men idag lär det finnas långt över en halv miljon.

Det var dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo (FP) som drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Under 70-talet krävdes till och med bygglov för lekstugor.

Över hela det svenska samhällsfältet låg vid denna tid en tung, grå filt av detaljregleringar, myndighetskontroll och statsförmynderi. Tron på politikens allmakt och ingenjörsmässiga styrning hade ännu ett starkt grepp om sinnena. Friggeboden blev ett trendbrott. Plötsligt fick vem som helst – med ett minimum av restriktioner – möjlighet att smälla upp ett litet hus på 10 kvadratmeter (senare ökat till 15) på sin egen tomt. Det betraktades som mycket radikalt.

Föga förvånande hade remissrundan innan lagen trädde i kraft bjudit på starkt motstånd. Var inte detta att ge medborgarna ett ansvar som de inte kunde axla? Instanserna oroades bland annat för ett anarkistiskt byggande som hotade att förfula hela den svenska landskapsbilden.

Men Friggebo backade inte och succén blev omedelbar. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, minns Birgit Friggebo i en tillbakablick (Expressen 21/7). Bara det är väl ganska talande för hur trånga folkhemmets väggar hade blivit. Detta inträffade alltså ungefär samtidigt som politikerna på fullaste allvar diskuterade ett förbud mot parabolantenner…

Elaka tungor säger stundtals att friggeboden är det enda lyckade inslaget från den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Nog kan dagens alliansministär framstå som ett mirakel av sammanhållning och effektivitet i jämförelse.

Ständiga regeringsombildningar, grälsjuka bråk och splittring om kärnkraften, kombinerades med valhänt hantering av en drabbande lågkonjunktur med arbetslöshet, varvs- och tekokris. Fälldin, Ahlmark, Bohman, Ullsten & Co har sällan fått ett direkt bländande betyg av eftervärlden.

Men då bortses från något högst väsentligt. Innan 1976 hade Socialdemokraterna regerat i 44 år, unikt i den demokratiska världen. Kollektiviseringen, monopoltänkandet, byråkratiseringen och pampväldet började bli alltmer kvävande. 70-talets maktväxling innebar i sig en mental förändring.

Ett fönster slogs upp mot ett friskare klimat, de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle inleddes och gick inte att rulla tillbaka. Det blev heller inte något parabolförbud och friggebodarna står här än.

Som symbol för en öppnare epok – vår egen – är den lilla stugan helt klart värd att fira. Lycka till med hammaren, Kofi Annan!

Blott byråkratin är odödlig

Publicerad den av
2

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (31/7) med anledning av inrättadet av den nya Försvarsexportmyndigheten:

Jag hittar ett gammal pressmeddelande på Folkpartiets hemsida. I alarmistisk stil utropar riksdagsledamoten Tobias Krantz att det krävs krafttag mot tillväxten i den statliga byråkratin. ”Det är dags att sätta stopp för det socialdemokratiska myndighetsraseriet”, slår han fast.

Detta var innan valet 2006. Idag sitter Tobias Krantz inte längre i opposition, utan är statsråd i alliansregeringen och kollektivt ansvarig för tillkomsten den nya Försvarsexportsmyndigheten. Intentionerna bakom den låter ju bra. Som det brukar när nya myndigheter skapas.

Dock har Krantz och hans kamrater försökt rensa i byråkratirabatten. 2007 var antalet statliga myndigheter 468, i våras var de 390 stycken. Men enligt Statskontoret är siffrorna skenbara. Verksamheterna i sig har inte minskat, det handlar främst om ändrade organisationer.

Sorry, Folkpartiet. Ronald Reagan hade nog ändå rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.