Kategoriarkiv: Byråkrati

Lyssna på Finn Bengtsson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:Corren.

Att misstänkliggöra skattesänkningar och förorda ökat skatteuttag för att trygga välfärden är populärt bland rödgröna politiker. Denna retorik lär de skruva upp ju närmare valet vi kommer.

Men det finns goda skäl att inte alltför okritiskt svälja agitationen om nödvändigheten av mera pengar. Minst lika viktigt är hur befintliga skatteresurser används.

Förvaltningspolitik brukar annars sällan eller aldrig hamna i debattens fokus, särskilt inte under valrörelser, vilket är märkligt med tanke på dess centrala betydelse för våra offentligt finansierade verksamheter. Varför uppvisar exempelvis skolan, försvaret och polisen så generande brister?

Otillräckliga anslag? Inte givet. Orsaken kan istället vara dålig styrning och ineffektiv organisering. Sjukvården är ett illustrativt område. Landstingens kostnader för bibehållandet av en högkvalitativ vård blir alltmer betungande.

Samtidigt är det svårare att blunda för att medborgarnas rätt till en jämlik vård, oavsett var de bor i Sverige, snart inte går att uppfylla. Bör vi därför höja skatten?

Det är knappast en hållbar lösning, eftersom huvudproblemet är den föråldrade och fragmentiserade landstingsstrukturen. Den leder till kraftigt fördyrad specialistvård, hindrar samordningsvinster, försvårar tillgängligheten (kroniskt usel sedan länge), motverkar nära relationer till den medicinska forskningen, skapar inget innovationsvänligt klimat utan snarare motsatsen, handikappar kompetensförsörjningen, et cetera.

”Patienterna lider skada av denna struktur”, skrev Göran Stiernstedt i Dagens Industri den 9/12. Han sysslade tidigare med sjukvårdsfrågor inom Sveriges kommuner och landsting (SKL), och är idag regeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården.

Det är omöjligt att fortsätta med 21 självständiga landsting, menar Stiernstedt: ”Ett normalstort svenskt landsting har inte tillräcklig stor kritisk massa och ekonomi för att klara investeringar i framtiden”.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har samma uppfattning. ”Det är övermäktigt för landstingen att själva klara de utmaningar som sjukvården står för”, sa han i Dagens Medicin den 20/11. Hägglund hade då precis besökt Norge där man 2002 lät staten ta över ansvaret och utvärderingarna av den reformen är undantagslöst positiva.

Läkaren och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping är inne på ett liknande spår. Tillsammans med tre andra moderata riksdagskollegor skrev han i onsdags en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet och föreslog bland annat att staten redan nu tar över universitetssjukhusen.

De fyra moderaterna såg gärna ett blocköverskridande samarbete i syfte att nå en rationellare och modernare sjukvårdsorganisation i Sverige. Den inviten borde kloka socialdemokrater nappa på.

Sagan om FHI

Publicerad den av
Svara

Skrivit iCorren. Corren 18/12:

Den 31 januari går Statens folkhälsoinstitut (FHI) i graven. Äntligen. Dels är det något djupt stötande och otidsenligt 30-talsaktigt med statliga byråkrater som försöker skriva medborgarna på näsan om hur de ska sköta sina kroppar och leva sina liv. Vi klarar oss själva, tack! Myndigheter ska vara våra tjänare, inte våra uppfostrare.

Dels kan man på goda grunder ifrågasätta om skattepengarna som bekostar hela denna pekpinneapparat gör någon egentlig nytta.

Enligt Riksrevisionens granskning av verksamheten (2010) finns exempelvis få vetenskapliga belägg för att FHI:s drogpreventiva insatser ger effekt överhuvudtaget.

Det bekräftades häromveckan vid avslöjandet att FHI fördelat 12 miljoner kronor på olika projekt i syfte att förebygga ungdomars cannabisbruk. Men nästan rubbet förslösades i kampanjer som inte ens nådde målgruppen.

Nu är FHI åter i blåsväder efter att man beställt en studie av forskare på Karolinska. Ämnet gällde om skräckbilder på cigarettpaket kan avhålla unga från att röka. Forskarnas slutsats: går inte att säga.

Folkhälsobyråkraterna, som uppenbarligen förväntat sig ett annat svar, blev sura och vägrade betala notan. ”Vi tycker att detta är exceptionellt allvarligt och märkligt. Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger professor Lucie Laflamme på Karolinska (SvD 16/12).

En myndighet som agerar så flagrant förnuftsstridigt och skämmigt nonchalant har onekligen förbrukat sitt sista gram av existensberättigande (om det alls funnits något). Lyckligtvis är dess dagar ändå räknade, eller hur?

Nja. Statens folkhälsoinstitut försvinner. Dock bara till namnet. Den 1 januari slås verksamheten ihop med Smittskyddsinstitutet och återuppstår i skepnad av Folkhälsomyndigheten.

Sensmoral: det enda som är evigt i jämmerdalen är skattetvånget och statsbyråkratins överlevnadsförmåga.

Öppen dörr för Storebror

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 16/12:

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”. Det skrev Jan Freese i tidningen Computer Sweden hösten 2006. Han var då aktiv pensionär efter en lång ämbetsmannakarriär i statens tjänst.

Mest känd blev han som stridbar generaldirektör för Datainspektionen 1977-86. Denna myndighet firande under ringa uppmärksamhet 40-årjubileum i år. Annat var det när Datainspektionen med klang och jubel bildades 1973. Syftet?

Att granska efterlevnaden av datalagen som riksdagen nyss beslutat om. Det var en betydande händelse, lagstiftningen (delvis utformad av Freese) var världsunik. Den skulle garantera medborgarnas integritet i det nya datorsamhälle som växte fram.

Vid denna period fanns ungefär 800 datorer i Sverige, stora maskiner skötta av män i vita rockar som lagrade sånt som folkbokföring och körkortsregister på snurrande magnetband. Utvecklingen syntes läskig, väntade Orwells Storebror i farstun?

Oro rådde i folkdjupet och bland ledande politiker. Olof Johansson (C) ansåg att datoriseringen hotade demokratin. Gösta Bohman (M) menade att registreringsivern kunde göra oss till överhetens fångar. Kjell-Olof Feldt (S) inskärpte nödvändigheten av en reserverad hållning gentemot datortekniken.

Datalagen och Datainspektionen blev svaret, skyddet mot att myndigheterna löpte amok i hanteringen av våra personuppgifter. Men klimatet förändrades med 80-talets persondatorrevolution, skepsis och vaksamhet förbyttes i entusiasm när smådatorer blev var mans egendom. På 90-talet kunde vi sedan koppla ihop oss över internet. It-teknikens möjligheter är närmast sagolika.

Dock även mardrömsaktiga. Edward Snowdens avslöjanden om amerikanska NSA:s massfiske i datortrafiken, med svenska FRA som intim partner, visar hur villigt tidigare heliga integritetsvärden numera offras.

I fredagens SvD larmade folkrättsexperten Mark Klamberg och Advokatsamfundets Anne Ramberg om att dagens svenska lagstiftning gett övervakningsapparaten öppna spärrar. Svenska folket tycks inte länge bry sig.

Enligt en Sifoundersökning förra månaden är 75 procent av svenskarna varken rädda för statligt intrång i deras datorer eller telefoner. Men lite av den gamla misstänksamheten mot Storebror hade vi nog tjänat på att behålla, särskilt som våra folkvalda mest framstår som osäkra och famlande i mötet med de skugglika myndighetsoperatörerna som rattar den avancerande teknologin.

Jan Freese avled året innan FRA-lagen drevs igenom riksdagen 2008. I den inledande citerade artikeln ovan varnade han för följderna av politikernas bristande ansvar och intresse på it-området.

Regeringens agerande liknades vid Columbus irrfärder: ”Den där killen som 1492 lättade ankar i Palos hamn utan att veta vart han var på väg, aldrig förstod vart han kom och som när han återvänt inte visste var han varit”.

I ljuset vad vi nu ser är det tyvärr svårt att invända mot den beskrivningen.

När makten sluter portarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

”Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.” Glasklara ord ur Utrikesdepartementets informationsskrift EU-avtalet från 1994.

Den gavs ut inför folkomröstningen samma år, då det politiska etablissemanget på jasidan – från moderater till socialdemokrater – bedyrade sin orubblighet om öppenheten.

Och mer än så. Sveriges offentlighetsprincip (förklarad som ett ”omistligt värde” under medlemskapsförhandlingarna av dåvarande Europaminister Ulf Dinkelspiel 1993) framställdes som något av ny exportvara.

Visst var det ett problem att EU:s franskinspirerade myndighetskultur var så glad i hemligstämplar. Men med Sverige i unionen skulle vi aktivt arbeta för att modernisera spelreglerna och göra Europasamarbetet mer transparent.

Det finns inget skäl att misstro de från början goda intentionerna. Tyvärr ser vi med dagens facit i hand att EU-systemets tyngd och tröghet malt ner dem. Istället är det Sverige som gradvis anpassat sig till unionen, inte tvärtom. Förra veckan kom den stora smällen.

Då röstade riksdagen igenom en lagstiftning som på ett svepande sätt ger myndigheterna möjlighet att hemligstämpla allt som kan misstänkas försämra internationella samarbeten och avtal där Sverige är deltagande part. I princip har en blank check utfärdats till byråkratin att låsa in handlingar som de behagar.

Bakom lagändringen, hårt kritiserad av bland andra Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, står en bedövande politisk majoritet. Endast V och MP röstade emot. Heder åt dem, men nog är det märkligt inga kraftfulla röster till öppenhetens försvar höjts inom varken de borgerliga partierna eller från Socialdemokraternas sida.

Offentlighetsprincipen har ändå gamla svenska traditioner och funnits sedan frihetstiden på 1700-talet. Den är ett fundament för att kunna granska makten, förhindra korruption, avslöja rättsröta och värna en sunt fungerande demokrati.

Sekretess kan absolut vara befogad, men då ska hemligstämpeln användas som ett välmotiverat undantag och inte utifrån rutinartad regelmässighet. Det är faktiskt chockerande att riksdagen antar en gummiartad lag som ger så stort utrymme för godtyckliga inskränkningar i medborgarnas rättighet att kontrollera den offentliga maktens verksamhet.

Offentlighetsprincipen är även utan EU:s försorg naggad i kanten. Journalistförbundet och fackförbundet ST larmade i söndagens SvD om att JO-anmälningarna mot svenska myndigheters ovilja lämna ut offentliga handlingar ökat dramatiskt de senaste åren.

Ofta beror det på att tjänstemän i stat och kommun saknar grundläggande kunskap om vilka skyldigheter de har gentemot medborgarna. Vi bevittnar nu en tendens av att maktapparaten blir allt mer sluten för oss, samtidigt som den kräver allt större befogenheter att få insyn i våra privatliv. Det rimmar lika illa som det är oroande.

Om Albanien kan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Sjukvård brukar prioriteras högt när svenska folket tillfrågas om de viktigaste valfrågorna. Enligt en Sifoundersökning i juli återfinns vården på andra plats efter skolan (med sysselsättningen som trea).

Politikerna har inte varit sena att uppfatta budskapet. Räknat i andel av BNP satsar Sverige mer på hälso- och sjukvård än EU:s genomsnitt. Vi får dessutom fin valuta för skattepengarna. Svensk vård är mycket kvalificerad, behandlingsresultaten är väldigt goda.

I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdssystemen i trettiotalet europiska länder, kom Sverige sexa i senaste mätningen 2012.

Holland är bäst, följt av Danmark, Island, Luxemburg och Belgien. Egentligen skulle vi toppat listan, om det vore för ett ganska väsentligt aber. Vården må vara suverän. Problemet är bara för de svenska patienterna att få den.

Usel tillgänglighet har länge varit den feta plumpen i protokollet som hindrat oss från att nå guldmedaljen i Europas sjukvårdsliga. Till och med fattiga Albanien är bättre på det området. Vilket torde visa att det inte är bristande resurser som orsakar landstingens ringlande köer. Utan byråkratiska strukturfel.

Doktor Arne Björnberg, som ansvarar för HCP:s rankning, kallar det hela för ”en mental åkomma, som drabbar sjukvårdsadministratörer och profession”. Han menar att det inte är fler kömiljarder som behövs. Det är en botande insats. Tydligen får vi vänta även på denna.

Ett tips under tiden: leta upp ett sjukhus i exempelvis Holland. En ny lag i höst gör det nämligen smidigare att söka vård i valfritt EU-land. Notan betalar landstinget. Måhända kan det pressa vårdbyråkraterna här hemma att äntligen lösa tillgänglighetseländet.

Om inte annat kan de väl åka på studiebesök till Albanien.

Integritet i kläm

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

I Sverige betraktar vi gärna staten som den gode herden, vilken ger oss trygghet, välfärd och omsorg. Därför betalar vi fortfarande höga skatter utan att knota nämnvärt, och låter våra liv ringas in av statens rika flora av myndighetsorgan. Storebror ser dig, men det är väl inget problem då Storebror i grunden är snäll och välvillig. Eller?

Även i en mogen demokrati som Sveriges finns skäl att vara på sin vakt. Trots att statens roll är att vara vår tjänare med allmänhetens bästa för ögonen, finns alltid risken att friheten och integriteten hamnar i kläm mellan de offentliga systemens dominanta kugghjul.

Ett signifikativt exempel är DN:s avslöjande att flera myndigheter bedriver omfattande försäljning av personuppgifter om oss till kommersiella aktörer. Detta är alltså information som inhämtas genom statens tvångsmakt och som sedan bjuds ut på marknaden.

Guld värt för företag som vill sälja sina produkter via riktad reklam. Och en fin intäktskälla för myndigheterna som sitter på dataregistren. Verksamheten är fullt laglig som konsekvens av offentlighetsprincipen.

Att byråkrater agerar grosshandlare i personliga uppgifter om medborgarna känns emellertid inte helt klockrent, för att uttrycka det milt. Tilliten till myndigheternas oväld riskerar att äventyras, särskilt som vetskapen i folkdjupet om denna vidlyftiga hantering är tämligen blygsam eller rent obefintlig.

Också politikerna i riksdagen verkar ha tagits på sängen. Från M, FP och S hörs nu krav på åtgärder för att strama upp informationsförsäljningen.

Ett tips: titta på Finland. Där är integritetsskyddet betydligt bättre. Vill myndigheterna kränga personuppgifter i kommersiellt syfte måste först uttryckligt godkännande inhämtas från människorna det berör. Den modellen borde även Sverige överväga.

Statligt datorhaveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/6:Corren.

Först är det Radiotjänst som börjar kräva TV-licens för svenska folkets hemmadatorer. Sedan är det Lotteriinspektionen som startar jakt på internetkaféer, vilka erbjuder spel av typen World of Warcraft och liknande.

Detta är alltså inte spel om pengar i automater som Jack Vegas. Men enligt myndighetens kreativa tolkning av lagen ska internetkaféerna ändå avkrävas tillstånd och avgift för sina komplett hasardfria speldatorer.

I Lotteriinspektionens ögon ska de absurt nog jämställas med enarmade banditer. Något är onekligen sjukt i byråkratins Sverige.

Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Rökning är inte längre så hippt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

En förförisk Marlene Dietrich, tuffingen Humphrey Bogart, flärdfulla Audrey Hepburn. Vad vore dessa legendariska stilikoner på bioduken utan en rykande cigarett?

Att röka var snyggt, coolt och världsvant. Det räckte med att handla en ask Camel eller Lucky Strike för att känna sig lite som en filmstjärna själv. 1946, året efter andra världskrigets slut, rökte hälften av Sveriges manliga befolkning. Men enbart 9 procent av kvinnorna.

I mitten av 70-talet hade emellertid det kvinnliga blossandet ökat till 41 procent, medan männen trappat ner på rökningen till 32 procent. Numera har de flesta svenskar fimpat helt eller aldrig börjat. Andelen dagliga vanerökare är nästan jämt fördelade mellan könen: 10 procent män och 12 procent kvinnor.

Fortfarande kan man naturligtvis se denna krympande skara som på tok för många. Men det går ju stadigt åt rätt håll i alla fall. Att röka är helt enkelt inte fashionabelt längre, vilket den populärkulturella utvecklingen ger tydliga indikationer på.

Ingen kan förvandla sig till Bogart eller Hepburn genom att blott tända en Camel. Snarare hamnar man i samma sociala lågstatuskategori som de odrägliga kedjerökande tvillingsystrarna Patty och Selma i The Simpsons.

Medvetenheten om hälsofarorna är så utbredd att praktiskt taget varenda kotte är väl bekanta med dem: lungcancer, hjärt- och kärlsjukdomar, KOL. Den allmänna toleransen gällande rökning har också blivit påtagligt mindre.

Förbud mot att blossa på krogen och i andra offentliga lokaler har massiv acceptans. Få kan tänka sig en återgång till dagarna då det ännu var okej att ha askkoppar på restaurangborden. Denna epok ter sig mycket avlägsen, men rökförbudet på svenska serveringsställen trädde faktiskt inte i kraft förrän 2005.

Frizonerna som återstår är antingen ute, eller inom det privata hemmets fyra väggar (där rökarna knappt ändå röker eftersom det luktar så illa).

Men för bidragsfinansierade organisationer som A Non Smoking Generation och Folkhälsoinstitutet är allt detta inte nog. De kan ju inte bara lägga av och nöja sig, utan måste motivera den egna existensen och sina anställdas jobb genom att tvärtom mobilisera ännu hårdare mot tobaksbruket.

Passiv rökning utomhus utmålas därför som rena skräcken, trots att hälsoriskerna är tämligen försumbara. Folkhälsoinstitutets byråkrater filar på förslag till nya förbudslagar som skulle innebära att polisen tvingas jaga rökare i parker, gathörn och på badstränder.

A Non Smoking Generation har förstås glatt hakat på och dragit igång en namninsamlingskampanj i syfte att förbjuda rökning på alla svenska lekplatser.

Nog är det olämpligt om vuxna sitter och röker i sandlådan tillsammans med sina barn, men är det verkligen ett sådant stort och hotande samhällsproblem att statsmakten måste ta fram batongen?

Den beskäftigt tramsiga förmyndarmoralism som bägge organisationer ger uttryck för, framstår lika omodern och ur takt med tiden som rökningen i sig.