Kategoriarkiv: Byråkrati

Monopolets elefantfot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/7:Corren.

Tänk ett Östergötland som förknippades med goda viner.

Tänk ett Östergötland där man som i kulturländer likt Italien och Frankrike kunde åka runt bland lokala vingårdar, bekanta sig med spännande smaker och utan mankemang köpa med sig några flaskor östgötavin hem direkt från producenten.

Tänk ett Östergötland, känt som norra Europas nya vindistrikt.

Ett orimligt framtidsscenario är det väl inte. Se möjligheterna! Utvecklingen av såväl jordbruks- som besöksnäringen hade stärkts, landsbygden hade fått bättre ekonomiska överlevnadsvillkor, det östgötska varumärket som helhet hade ökat i attraktionskraft.

Tyvärr finns ett mycket svårt hinder i vägen för driftiga människor som skulle kunna göra en sådan dröm till verklighet. Politiken.

Så länge riksdags- och regeringspartierna innanför Stockholms tullar vägrar ge upp statens butiksmonopol på alkoholvaror, något som gör Sverige till ett europeiskt särfall, handikappas de entreprenöriella förutsättningarna drastiskt. Den politiska klassen har i gammal halsstarrig förbudsmoralistisk anda från förra seklet bannlyst gårdsförsäljning.

Ska det saluföras lokalt vin måste det ske genom Systembolagets krångelmaskineri, en egenartad bestämmelse som tydligen är heligare än påven i de offentliga makthavarnas värld (Systembolagets väloljat penningstinna lobbyverksamhet för att skydda sin ställning spelar naturligtvis en icke obetydlig roll i sammanhanget – vilket i praktiken betyder att staten lobbar mot staten, fundera en stund på det demokratiskt hälsosamma i detta).

En person som ändå försökt sätta Östergötland på vinkartan, men nu tvingats kapitulera är Åke Wester utanför Vreta kloster.

”Det blev aldrig riktigt flyt i verksamheten. Små kvantiteter, små serier, och så all den här byråkratin… Det här är fel bransch för mig som är allergisk mot byråkrater”, säger han och kallar myndigheternas paragrafrytteri kring alkoholen ”helt otrolig” (Corren Affärsliv 25/7).

Som vinodlare hade Åke Wester hoppats att förnuftet skulle segra och det partipolitiska motståndet mot gårdsförsäljning upphöra. När så inte blivit fallet är det hans företag Westervin som får upphöra istället. Kanske hade företaget inte lönat sig oavsett. Det får vi aldrig veta.

Men helt klart är att statens hårda marknadsrestriktioner inte precis gör det lätt, smidigt och uppmuntrande för hugade vinproducenter varken i Östergötland eller i övriga Sverige.

Det är så trist, onödigt och förgrämt 70-talsmässigt alltsammans.

Elefant

Tramp, tramp. Statens monopolelefant i aktion.

Säg blankt nej till Kalmar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Sverige ska administreras effektivare, är tanken från ovan. Regeringen har därför låtit Indelningskommittén utarbeta ett förslag som presenterades i våras. Det innebär att landet styckas upp i sex storregioner som ska ersätta den gamla läns- och landstingsorganisationen.

För vår del skulle resultatet bli att Östergötland bakas ihop med Småland och Öland. Detta tycker Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) är toppen. Han har redan utropat sin kommun till residensstad i den framtida regionen. Det främsta motivet för honom är tydligen att Kalmar då skulle få fler statliga jobb.

Ser man till den nya kartindelningen är nämligen sådana arbetstillfällen nu orättvist fördelade och till Kalmars nackdel, menar han. Alltså är det inte mer än rätt att Perssons hemort ges en större bit av den skattefinansierade kakan.

”Det kan komma hit många statliga verk och myndigheter som inte finns i vår region idag”, säger kommunalrådet från sin horisont vid Kalmarsund (Corren 28/6). Så kan man ju resonera.

Men ur Östergötlands perspektiv är frågan vad vi skulle vinna på att stängslas in med smålänningar och ölänningar, där det administrativa beslutscentrat förskjuts långt ner i sydostlig riktning. Vem som ska ha si eller så många statliga myndighetsjobb är knappast heller någon fruktbar utgångspunkt i det här sammanhanget.

Istället för att lyssna på Johan Perssons önskemål, är det nog vettigare att hörsamma Östsvenska handelskammarens påpekande att de regionala kartritarna borde ta mer hänsyn till näringslivets utvecklingsmöjligheter. Det är trots allt i företagen som resurserna skapas till välfärd, sysselsättning och fortsatt ekonomisk blomstring.

Indelningskommittén verkar i sin politiskbyråkratiska värld missat det funktionella tillväxtstråk som strålar ut från Stockholm genom östra Sörmland och Östergötland. Potentialen det ger att knyta denna vitala del av Sverige tätare samman är enorm, vilket bland annat mångmiljardinvesteringen i Ostlänken är uttryck för.

Varför då lägga hinder i vägen med storregionala gränsdragningar som inte tar denna verklighet i beaktande? Det är bara snurrigt.

För övrigt kan man undra varför vi alls måste ha en beslutsfattande nivå mellan stat och kommun. Oavsett om etiketten är landsting eller region, har medborgarnas intresse aldrig varit direkt påfallande. Det är en demokratisk instans som har ungefär lika stark folklig förankring som valfritt EU-organ.

Smidigare och lättöverskådligare offentlig administration? Absolut. Rationalisera bort landstingen, slopa regionidén.

Kalmar slott

Kalmar slott. Ska inte trona i något storregionalt centrum.

Lyssna på Cocozza!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/4:Corren.

Antag att glada gröna gubbar från Mars landade i Sverige och ville skaffa tak över huvudet. Men det är inte lätt. Förmodligen skulle våra nya marsianska vänner stå som levande frågetecken inför det faktum att ett av Sveriges plågsammaste bekymmer är svår bostadsbrist.

Och kunde vi klandra dem? Logiskt sett är det inte klokt egentligen. Vårt land tillhör världens mest välutvecklade. Vi lider inte av utbredd fattigdom och allmän misär. Vi är inte härjade av fientliga arméer som bombat ut städerna. Varför är då bostadsförsörjningen så kroniskt icke-fungerande? Samtidigt är det fullt logiskt.

De glada marsgubbarna vägrar deppa över situationen, utan bestämmer sig för att konstruktivt ta saken i egna händer. Vänligt nog avser de inte endast att bygga ett hus åt sig själva.

De tycker synd om alla bostadslösa svenskar och vill hjälpa till genom att bygga några extra lägenheter att hyra ut när de ändå håller på. Ett antal såna lägenheter kan få ekonomisk vinst i husbygget också. Marsgubbarna gör en kalkyl och drar igång.

Men vips kommer systemets väktare ilsket farande och hindrar spadarna att sättas i marken. Den krångliga byråkratin och detaljregleringarna som kringgärdar byggandet är knappast att leka med.

Förutom segdragna planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter.

Marsianerna baxnar, tappar humöret och deras sista ord innan de schappar i sitt flygande tefat är: Det är ett mirakel att någon har orken att vilja bygga något alls i ert stolliga land!

Men i Linköping, där idéer blir verklighet ni vet, finns faktiskt orken. Var stolta, ty här byggs rejält just nu. Det är bland annat resultatet av den förgående politiska majoritetens arbete, och den nuvarande koalitionen i stadshuset som ångar vidare på den inslagna vägen. Gott så!

Inte minst därför känns det trist och onödigt att tjänstemannabyråkratin uppenbarligen måste trilskas. I onsdagens Corren berättades om att en fastighetsägare på Djurgårdsgatan stoppats från att bygga 16 smålägenheter på sin gård. Borde inte denne entreprenör istället applåderas? Behovet av dylika bostäder är ju skriande. Men enligt byråkratins utlåtande hotades ”kvarterets bebyggelsestruktur” från 1920-talet och det blev nej.

Rött bromsljus har även Botryggs Michael Cocozza fått i sin pågående projektering av Övre Vasastaden. Förklaringen skulle vara att Ostlänkens järnvägsplaner spökar i dessa kvarter och att Botrygg får lägga av tills vidare. Rena nyset menar Cocozza själv, som hävdar att man utan problem kan bygga både fastigheter och järnväg i samma veva.

Sannolikt vet en sådan erfaren byggherre vad han talar om, så varför inte lyssna på honom? Jäklas inte med folk som visar framfötterna och, trots allt, kämpar på för att göra bostadsmarknaden drägligare.

Låt Linköping utvecklas till en verkligt urban metropol, förtäta staden så mycket som det bara går, håll de konservativa krafter som försöker sänka andra människors energi och ambitioner kort!

Sluta rita och pussla

Publicerad den av
Svara

Pussel

Skrivit i Corren 6/4: Corren.

Någonstans långt bortom östgötaslättens disiga horisont, i ett rum högt över våra huvuden, huserar kartritarna och pusselmakarna.

Ivrigt böjda över sitt sammanträdesbord – kantat av Ramlösaflaskor, kaffekoppar och halvätna ostmackor – har dom plockat isär Sverige, skissat nya gränslinjer mellan städer, berg och floder, tagit rejäla bitar av landet och klistrat ihop delarna igen i spännande, annorlunda formationer.

Den lille medborgaren nere i gräsrotsmyllan kanske saktfärdigt undrar: Vilka är dessa märkliga figurer? Vad håller dom egentligen på med? Jo, det är Indelningskommittén förstår ni.

Indelningskommittén är er vän. Indelningskommittén har på ett demokratiskt klanderfritt sätt fått regeringens mäktiga uppdrag att omorganisera Sverige i ett fåtal större regioner. På så vis – och ni kan lita på att Indelningskommittén är vis! – kommer den politiskbyråkratiska nivån mellan stat och kommun att fungera mycket effektivare, mycket bättre och alla blir mycket gladare.

Se bara vad fint Indelningskommittén har ritat och pusslat för vår del; vips är Östergötland, Småland och Öland inom samma trivsamma hägn. Kolla sedan hur rättvist och kreativt Indelningskommittén har filurat: Kalmar kan exempelvis vara residensstad, Växjö kan välsignas med ett regionparlament, Linköping får basa för sjukvårdsförvaltningen och Jönköping, tja i den kommunen kan man ju pyssla med regionala utvecklingsfrågor eller nått sånt.

Det blir väl en härlig gemenskap? Va, är lokalpolitikerna inte nöjda? Värst vilket gnäll det plötsligt blev! Jasså, har Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) börjat skryta och brösta sig över alla hundratals offentliga jobb hans stad kommer att få som styrelsemetropol i regionen? Nä, men nu blir Indelningskommittén ledsen. Inget är bestämt, det var ju faktiskt bara ett tankeexperiment! Lägg av att bråka, ordning i klassen!

Allvarligt talat, den uppseglande huggsexan om vilka städer som ska få vilka regionala karameller i innovationen ”Östra Götaland” lär knappast förvåna någon. Och mer kråkvinkelkivande är garanterat att vänta ju längre denna tragikomiska historia fortgår. Till vilken nytta?

Hela regionidén tycks ändå krångligt feltänkt, onödig och kemiskt fri från folklig förankring. Oavsett etiketten landsting eller region har denna organisatoriska skvader till mellannivå alltid haft något anonymt och artificiellt över sig. Dess viktigaste ansvar, sjukvården, borde redan för länge sedan varit en nationell angelägenhet utan dagens uppenbart icke-rationella, svårartat kostnadsdrivande och för medborgarna ojämlikt fungerande reviruppdelning.

Det tycks även mer än lovligt tokigt att Östergötland skulle låsas till Småland, när framtiden ligger i ett fortsatt närmande till det heta tillväxtnavet i Stockholm och Mälardalen. Skicka hem kartritarna och låt Indelningskommittén insomna i frid. Kommuner borde flexibelt kunna samarbeta där så behövs, och samspela med staten där så behövs, i övrigt punkt.

Polis, polis, potatismos

Publicerad den av
Svara

Recenserat i CorrenCorren. 6/2:

Bok: En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån
Författare: Hanne Kjöller
Förlag: Fri tanke

Mordet på Olof Palme är uppklarat. Det trodde ni kanske inte. Men jag lovar, det är sant – enligt den svenska polisens redovisning. För att ett brott ska räknas som uppklarat krävs nämligen bara att en person på något vis har knutits till gärningen. Gällande Palmemordet är det Christer Pettersson.

Att han frikänts i domstol spelar ingen roll. Det är till och med likgiltigt om han skulle blivit åtalad eller ej. Statistiskt blir det ändå en glänsande stjärna åt polisen för att ha klarat upp ett fortfarande ouppklarat brott. Verkar det snurrigt? ”Fullständigt idiotiskt” menar Thomas Bodström, som idag ångrar att han som tidigare justitieminister aldrig förmådde reformera polisens kreativa bokföringsmetoder.

En svensk tiger Hanne KjöllerVill ni veta mer om ordningsmaktens sorgliga tillstånd rekommenderas DN-journalisten Hanne Kjöllers svidande vidräkning med en av landets viktigaste myndigheter.

Ser vi till riktiga, ofriserade siffror har polisen aldrig löst så få brott som nu. Trots att Sverige aldrig haft fler poliser i tjänst och trots att dessa poliser aldrig fått så mycket skattepengar i anslag. Ansvariga politiker, oavsett partifärg, tycks dessutom ha kapitulerat i försöken att få rätsida på polisens kroniskt dysfunktionella organisation.

Hanne Kjöllers bok är skriven i kallt och nyktert raseri över en sjuk myndighetskultur, där cheferna är besatta av att dölja systemets många brister, kräver blind lojalitet av sina underlydande och inte är främmande för ibland rent kriminell repression mot kritiska röster inom de egna väggarna.

Det må låta hårt, men Kjöller har samlat på sig ett gediget material och presenterar nio fall av polisanställda som blivit svårt trakasserade när de brutit mot den falska kårandan.

En av dessa är den även internationellt ansedde Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson. Hans doktorsavhandling, en riksomfattande kartläggning av polisens ofta skrämmande skrala arbetsprestationer och dåliga yrkesmotivation, väckte stort medialt genomslag.

Men polisledningen vägrade befatta sig med Holgerssons rön, fryste ut honom och stoppade hans vidare poliskarriär. Mats Löfving, tidigare länspolismästare i Östergötland, ansåg inte ens att den tungt meriterade Holgersson var kvalificerad som vanlig närpolis i Norrköping!

Läs den här boken. Ni kommer inte att sova gott om natten.

Ingen uppgift är staten främmande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Söker du jobb? Då finns chansen att bli kommunikatör på Nämnden för hemslöjdsfrågor, NFH.

Enligt platsannonsen är det en ”myndighet under Kulturdepartementet med Tillväxtverket som värdmyndighet. NFH:s syfte är att stärka hemslöjd i hela Sverige genom att planera, driva och följa upp aktiviteter med såväl kulturella, närings-, mångfalds- och hållbarhetsperspektiv. NFH fördelar statligt stöd inom hemslöjdsområdet.”

Varför är det nödvändigt att ha en myndighet för sånt? Vad ligger bakom idén att just hemslöjd ska vara en statlig angelägenhet? Kan inte de som är intresserade av att virka, väva och göra näverkorgar klara sig utan hjälp av skattefinansierade byråkrater?

Inte undra på att NFH behöver anställa en kommunikatör för att förklara det.

Tygla EU och värna friheten

Publicerad den av
Svara

EU flaggor

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

Många Europavänner anser förmodligen att David Cameron slår ut sig när han vill ha en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. Och en sådan blir det redan före utgången av nästa år, enligt den regeringsförklaring som drottning Elizabeth II läste upp i veckan.

Visst, det är en djärv attackboll. Men det är upp till Bryssel att returnera. Ett EU utan de frihandelsvänliga britterna vore förstås en hemsk tanke.

Camerons avsikt är dock i grunden god. Brysselapparatens maktfullkomlighet och överbyråkratisering skämmer det europeiska projektet. Nu ökar pressen, hårdare än i mannaminne, på att EU hejdar utvecklingen mot ett fullskaligt mandarinvälde och går back to basics.

För att åter hänvisa till den amerikanske republikanske senatorn Barry Goldwater (1909-1998): ”Frihetens fiende är otyglad makt, och frihetens förkämpar måste slåss mot maktkoncentration varhelst de finner den”.

Det var den federala statsmaktens svällande centralistiska anspråk i USA på 60-talet, liksom fackföreningarnas och de stora industribolagens monopolitiska tendenser, som han talade om. Men orden kunde lika gärna gälla dagens EU.

”Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer”, meddelade drottning Elizabeth i parlamentets överhus under onsdagen. Det låter lovande. En reformering i liberal riktning vore inte en dag för tidigt.

Dels för att bryta ner det toppstyrande byråkratiseringsraseriet, dels för att göra Europas ekonomier mer globalt konkurrenskraftiga. Hur ska vi få EU att börja leverera igen?

Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea och professor i nationalekonomi, förordar ett lika kärnfullt som klokt recept: ”Vi måste sänka skatterna. Vi måste göra oss av med regleringar och ta bort en massa tokiga EU-regler, var sig det gäller gurkor eller glödlampor eller gud vet vad” (Dagens Industri 28/5).

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i alla upptänkliga frågor. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för värnet av freden, friheten och den öppna marknaden.

Allstatlighetens faror

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.

Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.

Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.

Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.

Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.

Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.

Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).

Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?

Var är liberalismen, FP?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!

Fristad Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:Corren.

Varför ser vi inte fler lyftkranar och grävmaskiner? I en attraktiv och expansiv kommun som vår borde hammarslagen eka dag som natt. Det tröga byggandet är ett djupt allvarligt bekymmer som hela Sverige brottas med. Roten till det onda är politikertillverkade strukturella problem hindrar marknaden från att fungera.

Den absurda hyresregleringen har exempelvis gjort mer för att skapa bostadsbrist och jaga bort investeringsvilligt byggkapital än något annat enskilt offentligt ingrepp. Tyvärr förmådde aldrig Alliansregeringen att genomföra någon skarp nationell reformpolitik på området, och större handlingskraft är knappast att vänta från Stefan Löfvens tillträdande ministär (om den ens överlever året ut).

Givet situationen kunde ändå Linköping vara avsevärt offensivare. Belysande för rådande läge är frustationen som byggentreprenören Johan Eklöf uttryckte i Corren den 11/9 över den sega och ointresserade byråkratin i stadshuset.

Hans företag hade köpt tomtmark i Ljungsbro för att bygga ett 50-tal bostäder och lämnade in detaljplanen till kommunen i början av 2009. Ännu har inget besked lämnats, trots åtskilliga påstötningar. Rena skandalen.

Moderaterna ursäktar de långa väntetiderna med att ”det sker så många spännande satsningar i Linköping att det är svårt att hinna få fram alla detaljplaner”. Socialdemokraterna vill skynda på tillståndsprocesserna genom ett kommunalt ”bostadsråd” där tjänstemän, byggherrar och näringsliv ska mötas och prata ut. Som om fler sammanträden och mer kaffedrickande vore lösningen!

Det finns bättre sätt, som också kunde göra Linköping till en svensk modell för hur man på det lokala planet kan komma runt låsningarna. Kommunen är stor med mycket mark. Sondera möjligheterna att få inrätta zoner för fritt byggande utan krånglig byråkrati och detaljregleringar.

Förutom evinnerliga planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter.

Det är egentligen ett mirakel att någon vill bygga något alls.

Men i frizonerna behöver inte entreprenörerna ta sådana hänsyn, de kan bygga hur de vill, restriktionerna (om några) ska hållas till ett absolut minimum. Liknande försök har gjorts med stor framgång i Storbritannien, där man som ett led i återuppbyggnadsarbetet decennierna efter andra världskriget skapade så kallade New Towns.

Det var områden som slapp den gängse katalogen av förordningar, vilket bland annat födde Milton Keys utanför London. Byggstart skedde 1967, nya bostäder och arbetstillfällen tillkom i snabb takt. Milton Keys har fortsätt växa expansivt, invånarantalet har stadigt ökat. Men trots detta är bostadspriserna lägre än det brittiska genomsnittet (mer information om New Towns finns på Reforminstitutets hemsida, kolla gärna).

Tänk ett Linköping som får samma dynamiska chans till ekonomisk och urban utveckling! Då skulle vi snart bli en storstad på riktigt.