Kategoriarkiv: Bostäder

Kaplan slapp undan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Sorry, kraschen är oundviklig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/11:Corren. 

Svenska folket fortsätter att ha en sangvinisk inställning till sina boendekostnader. Enligt en färsk undersökning, som SCB presenterade förra veckan, är vi minst brydda i hela EU.

Endast 7 procent av hushållen i vårt land känner oro, medan motsvarande EU-snitt är 34 procent. Uppenbarligen har vi blivit invaggade i lugn genom de senaste årens låga räntor och ökade realinkomster. Varningsrop om en hotande bostadsbubbla tycks inte gett något gensvar.

Jag är ledsen, men allt talar för att illusionernas tid snart är förbi. För den som ser kallt på saken, har lite koll på historien, samt är hyfsat bevandrad i den österrikiska ekonomiska skolans teori och empiri (vilket fler borde vara), kan ingen större tvekan råda.

Bubblan är en realitet. Frågan är inte om den ska spricka. Utan när.

Riksbankschefen Stefan Ingves har visserligen länge larmat om bubbelrisken. Därför har han av politikerna krävt förebyggande åtgärder som skuldlånetak, amorteringstvång och fimpade ränteavdrag. Det är inte så lite fräckt (och knappast särskilt effektiva verktyg heller). Ty rimligen måste Ingves själv karaktäriseras som en av ärkebovarna i dramat.

Under hans ledning har Riksbanken pressat ner räntan till artificiella bottennivåer, dränkt Sverige med billiga krediter och pumpat ut fiat-pengar (alltså statsvaluta som trollas fram ur intet, utan koppling till något verkligt värde som exempelvis guld).

Kombinerat med bostadsmarknadens hårda regleringar, vilka saboterat jämnviktsmekanismen mellan utbud och efterfrågan, har konsekvensen blivit enorma prisstegringar och massiv enskild överskuldsättning.

Bankerna har glatt spelat med, väl medvetna om att deras utlåningsrisk till hushåll är mindre än till företag (ett bolag kan göra konkurs och då är pengarna borta, medan privatpersoner får dras med sina skulder livet ut).

Att inte kreditfesten med fiat-pengarna tänt inflationsbrasan, beror sannolikt främst på att stålarna sugits upp i bostadsrallyt och i aktiemarknaden. Samtidigt har produktiva investeringar blivit lidande och BNP-tillväxten per capita har legat strax över noll.

Detta håller inte. Vi befinner oss i en spekulations- och låneekonomi som är dömd att krascha, förr eller senare. Se om ert hus. Eller spring för livet.

Det skadligaste partiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Nyhet: det blev fred 1945

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:Corren.

När det gamla frihetliga Europa snubblade ut i avgrunden 1914, införde de flesta krigförande länder hyresreglering. Sverige var som bekant neutralt, men gjorde ändå likadant 1917.

Intentionen bakom detta politiska ingrepp var välvilligt. Under krigssituation med mobilisering och totalt fokus på värnet av rikets säkerhet, rycks resurser bort från den civila sektorn till den statliga.

Marknaderna kan därför inte fungera normalt och knapphet uppstår. Ransonering anses således oftast nödvändigt, till exempel av livsmedel och bränsle. Tanken med hyresregleringen var att skydda hyresgästerna från en förmodad kostnadsexplosion på bostäder i bristekonomins tecken.

Att hyrorna frystes blev så populärt i folkdjupet att politikerna inte hade lust att avskaffa regleringen när första världskriget tog slut. Konsekvensen visade sig snart. Regleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter och Sverige fick bostadsbrist. Eländet tvingade politikerna att agera, men det satt hårt inne.

Med minsta möjliga marginal (blott en rösts övervikt) avskaffade riksdagen hyresregleringen 1923. Vad hände? Det var som att dra korken ur flaskan. Byggandet mångdubblades och produktionen fortsatte på en hög nivå under 1930-talet, tills världen ånyo stacks i brand.

Samma visa igen.

Politikerna införde hyresreglering 1942 som en tillfällig krisåtgärd. Det har nu gått 70 år sedan andra världskriget övergick i fred, men på den svenska hyresmarknaden gäller 40-talets beredskapsransonering ännu i denna dag.

Tage Erlanders S-regering på 60-talet ville visserligen skrota regleringen och införa marknadshyror enligt sunda liberala principer. Men vek sig för protesterna från det osunda Folkpartiet. Något nytt försök har aldrig gjorts.

Politikerna verkar livrädda för att ens ta ordet marknadshyror i sin mun, trots att varken första och andra världskriget längre håller på. Däremot skulle man kunna tro att det, av den massiva bostadsbristen att döma.

Har kvarter efter kvarter blivit sönderbombat? Är byggherrarna helt upptagna med att gräva bunkrar och konstruera fästningar? Har vi en krigsekonomi? Om svaret på dessa frågor är ja, kan man förstå att hyresregleringen är kvar.

Annars verkar det ju helsnurrigt.

Var är liberalismen, FP?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!

Om bostäder inget nytt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/3:Corren.

Statsministern satt i TV-studion, redo att utfrågas inför det stundande valet. Öppningsfrågan av journalisten Lars Orup löd: ”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om ett råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?”

Statsministern tvekade lite: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. Orup fortsatte obevekligt: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta i tio år kanske, om de bor i Stockholm?”

Statsministern svarade lika ärligt som handfallet: ”Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så”.

Replikskiftet från den 8 september 1966 är en modern klassiker och blev en sjunkbomb för det socialdemokratiska regeringspartiet, som förlorade horder av väljare det året.

Beklämmande nog skulle Lars Orup, om han ännu varit i livet, kunna ställa exakt samma fråga i TV till Stefan Löfven nu som han gjorde till Tage Erlander. Situationen för det bostadssökande paret i exemplet ovan är fortfarande tröstlöst. Är det inte fantastiskt i all sin absurda orimlighet?

”Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden”, konstaterade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på DN Debatt i tisdags. Ordet ”bostadsbrist” förekommer 13 gånger i artikeln, dessutom flera gånger med tillägget att den är ”akut”.

Jo tack, det är ett tragiskt faktum som massor av svenskar redan förstått, i åratal. Vad är botemedlet? ”Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen i Sverige. Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder”, hävdar Kaplan och förkunnar att regeringens mål är 250 000 nya bostäder till 2020.

Lycka till! Det var precis vad Erlander gav order om efter sitt fiasko hos Lars Orup, fast i än större skala. Regeringen forcerade fram bygget av en miljon nya bostäder i offentlig regi. Vad hjälpte det?

Bostadsbristen kan inte byggas ikapp, så länge hyresmarknaden är reglerad och förstör de grundläggande mekanismerna för tillgång och efterfrågan (vilket varit fallet i Sverige sedan 1942). ”Det blir som att i danaidernas kärl i den grekiska mytologin: hur mycket som än hälles i kärlet, blir det ingen ändring, därför att det rinner ut lika fort”, som ekonomen Eli Heckscher förklarade saken redan 1952.

Att hyresregleringen var roten till onda begrep så småningom även Erlander. De politiska ingreppen hade skapat en allt omöjligare bostadskris som generade S-topparna. Konsekvens: i mitten av 60-talet förberedde Erlanders regering, som den enda i Sverige hittills, att slopa hyresregleringen rakt av.

Förslaget stoppades efter att FP-ledaren Bertil Ohlin, som egentligen inte tyckte annorlunda, såg chansen att knipa några billiga opinionspoäng på att hycklande kritisera åtgärden som socialt oansvarig. Erlander fick istället, mot bättre vetande och i ljuset av det smärtsamma valnederlaget 1966, satsa på reservplanen: miljonprogrammet.

Tänk om han struntat i Ohlin och låtit marknaden lösa problemet? I det alternativa Sverige som då hade varit dagens, hade vi sannolikt sluppit att läsa någon debattartikel alls av ett planekonomiskt stolligt statsråd vid namn Mehmet Kaplan som orerar om en akut bostadsbrist.