Kategoriarkiv: Borgerligheten

Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

Publicerad den av
Svara

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.

Den borgerliga schweizerosten

Publicerad den av
1


Alliansregeringen flaggar, föga förvånande, för mer skattejonglerande efter tycke och smak, parti och prioriteringar. Ett redan tillkrånglat skattesystem riskerar snart bara att bli än snårigare.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros är med rätta kritisk. Till SvD säger han följande om skattesystemets aktuella tillstånd:

”Det liknar nu en schweizerost, full av ihåligheter. Sverige är i stort behov av en bred och genomgripande skatteöversyn, som ska utgå från principen enkelhet, likformighet och stimulans för tillväxt och jobb.”

Så sant. Regering och opposition borde tillsammans försöka agera rationellt i landets långsiktiga intresse. Och det vore införandet av ett system med enhetlig beskattning på arbete, kapital och konsumtion. Nivån kunde rimligen ligga kring 25 procent.

Det hade gett en rejält stimulerande effekt på sysselsättning och utbildning, skulle vara i stort sett självfinansierande, samt inte minst skapa välbehövlig begriplighet och överskådlighet för medborgarna. Att skatteförvaltningens byråkrater får mindre pappersexercis att sysselsätta sig med på kuppen är näppeligen någon förlust.

En ny stor skattereform efter samma sunda grundprinciper som lanserades 1990-91 var också något som Mona Sahlin efterlyste strax innan valet. Thomas Östros  önskan om en blocköverskridande uppgörelse i detta syfte möttes dock med iskall hand av KD:s Mats Odell, som avfärdade honom med orden:

”Det är en främmande tanke, vi har olika filosofier.”

Sorgligt.

Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:

Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.

I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.

Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.

Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?

Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.

Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.

Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?

Fortsatt politisk cirkus i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Så blev det klart. Eländet i Karlskrona fortsätter fyra år till. En minoritetsstyrande borgerlig femklöver, inkluderat Miljöpartiet, ska försöka halta vidare. Med Sverigedemokraterna som ständig joker i leken.

Risken att rasisterna normaliseras på den borgerliga kanten blir nu än mer överhängande.Tendensen har redan varit tydlig under den förra mandatperioden (ämnet behandlas i min kommande krönika i Sydöstran).

Ytterligare en försvårande omständighet är att de lokala Moderaterna dras med bittra interna personrelaterade stridigheter, vilket knappast gör situationen bättre. Man kan bara beklaga att Socialdemokraterna inte lyckades få till stånd ett blocköverskridande majoritetssamarbete, som kunnat skapa efterlängtad stabilitet och göra slut på den förnedrande sandlådepolitiken.

Karlskronas framtid och utvecklingsmöjligheter känns inte särskilt lovande. Snarare har man god lust att instämma i denna klassiker med The Animals:

KD i Karlskrona om SD: ”Hederliga, tydliga och reko”

Publicerad den av
Svara

Tommy Olsson, kommunalråd (KD) i Karlskrona, har mitt under brinnande valrörelse tagit tillfället i akt att öppet prisa Sverigedemokraterna. Det främlingsfientliga partiet är kommunens tredje största och vågmästare i fullmäktige.

Men för Tommy Olsson är tydligen den socialdemokratiska oppositionen ett värre problem. Intervjuad i gårdagens BLT (6/9) förklarar han:

”Sverigedemokraterna har tydligare talat om vad de vill. Socialdemokraterna har oftare lagt krutet på att tala om att vi gör fel i tekniska frågor och inte så mycket vilken färdriktning de vill ta. Där har Sverigedemokraterna motiverat sig. De har bytt fot, men de har förklarat varför. Det har varit ett hederligare förhållningssätt.”

I dagens Sydöstran (7/9) fullföljer Tommy Olsson sin omfamning av SD genom att kalla partiet och dess gruppledare Richard Jomshof för ”reko”.

Är detta alltså Kristdemokraternas syn på hatets och intoleransens företrädare? ”Tydligare”, ”hederligare” och mera ”reko” än Socialdemokraterna?

Jag undrar om Tommy Olsson egentligen förstår vad han själv säger. Men eftersom han ändå är kommunalråd och en av Karlskronas tyngre politiker måste vi ta honom på allvar.

I praktiken bidrar Tommy Olsson till att legitimera SD och dess naket främlingsfientliga, islamofobiska budskap. Tyvärr är jag inte förvånad. Borgerligheten i Blekinge har genomgående haft notoriskt svårt att hålla rågången mot Sverigedemokraterna. Olssons utspel är bara ett deprimerande exempel i raden. Tendensen är dessvärre tydlig – från allianspartiernas sida har man successivt anpassat sig och riskerar snart bli ett slags medlöpare åt SD.

Varje anständig humanist och värderingsburen demokrat borde ha detta i åtanke inför valet den 19 september.

Nu är det 1979 igen

Publicerad den av
1

”Regeringen Reinfeldt är rökt”. Det sa statsvetaren Sören Holmberg hösten 2007. De rödgrönas övertag var så massivt att alliansen inte hade en sportslig chans. Det dröjde till våren 2010, sedan var Sören Holmberg rökt.

De rödgrönas budgetalternativ imponerade inte, samtidigt som de positiva effekterna av alliansens politik började sjunka in hos väljarna. Plötsligt var det match igen. Regeringen drog ifrån, om än knappt, i mätning efter mätning.

Enligt gårdagens opinionsbarometer från Synovate tycks dock vinden mojnat för regeringen. Ledningen har krympt till ynka 68 000 röster, i praktiken öppet läge.  Är vi månne på väg mot en repris från valet 1979?

Olof Palme försökte då återta makten efter förlusten mot Thorbjörn Fälldin tre år tidigare. Valnatten blev en sällsynt rysare. Fälldin vann med en diminutiv marginal på drygt 8000 röster.

Om det blir Sahlin eller Reinfeldt denna gång verkar avgöras av två saker:
1) Kallast nerver.
2) Bäst tumme med Fru Fortuna.

Friggeboden – en liberal frihetssymbol

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (7/8):

Vad gör FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan numera? Svaret stod i tidningen Sydöstran förra veckan. Han bygger en friggebod på sitt sommarställe i Blekinge.

En händelse som ser ut som en tanke. I år är det nämligen 30-årsjubiluem för friggeboden, en av svensk politiks populäraste reformer. Hur många av dessa små stugor som snickrats ihop sedan 1980 är svårt att uppskatta, men idag lär det finnas långt över en halv miljon.

Det var dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo (FP) som drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Under 70-talet krävdes till och med bygglov för lekstugor.

Över hela det svenska samhällsfältet låg vid denna tid en tung, grå filt av detaljregleringar, myndighetskontroll och statsförmynderi. Tron på politikens allmakt och ingenjörsmässiga styrning hade ännu ett starkt grepp om sinnena. Friggeboden blev ett trendbrott. Plötsligt fick vem som helst – med ett minimum av restriktioner – möjlighet att smälla upp ett litet hus på 10 kvadratmeter (senare ökat till 15) på sin egen tomt. Det betraktades som mycket radikalt.

Föga förvånande hade remissrundan innan lagen trädde i kraft bjudit på starkt motstånd. Var inte detta att ge medborgarna ett ansvar som de inte kunde axla? Instanserna oroades bland annat för ett anarkistiskt byggande som hotade att förfula hela den svenska landskapsbilden.

Men Friggebo backade inte och succén blev omedelbar. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, minns Birgit Friggebo i en tillbakablick (Expressen 21/7). Bara det är väl ganska talande för hur trånga folkhemmets väggar hade blivit. Detta inträffade alltså ungefär samtidigt som politikerna på fullaste allvar diskuterade ett förbud mot parabolantenner…

Elaka tungor säger stundtals att friggeboden är det enda lyckade inslaget från den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Nog kan dagens alliansministär framstå som ett mirakel av sammanhållning och effektivitet i jämförelse.

Ständiga regeringsombildningar, grälsjuka bråk och splittring om kärnkraften, kombinerades med valhänt hantering av en drabbande lågkonjunktur med arbetslöshet, varvs- och tekokris. Fälldin, Ahlmark, Bohman, Ullsten & Co har sällan fått ett direkt bländande betyg av eftervärlden.

Men då bortses från något högst väsentligt. Innan 1976 hade Socialdemokraterna regerat i 44 år, unikt i den demokratiska världen. Kollektiviseringen, monopoltänkandet, byråkratiseringen och pampväldet började bli alltmer kvävande. 70-talets maktväxling innebar i sig en mental förändring.

Ett fönster slogs upp mot ett friskare klimat, de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle inleddes och gick inte att rulla tillbaka. Det blev heller inte något parabolförbud och friggebodarna står här än.

Som symbol för en öppnare epok – vår egen – är den lilla stugan helt klart värd att fira. Lycka till med hammaren, Kofi Annan!

Blott byråkratin är odödlig

Publicerad den av
2

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (31/7) med anledning av inrättadet av den nya Försvarsexportmyndigheten:

Jag hittar ett gammal pressmeddelande på Folkpartiets hemsida. I alarmistisk stil utropar riksdagsledamoten Tobias Krantz att det krävs krafttag mot tillväxten i den statliga byråkratin. ”Det är dags att sätta stopp för det socialdemokratiska myndighetsraseriet”, slår han fast.

Detta var innan valet 2006. Idag sitter Tobias Krantz inte längre i opposition, utan är statsråd i alliansregeringen och kollektivt ansvarig för tillkomsten den nya Försvarsexportsmyndigheten. Intentionerna bakom den låter ju bra. Som det brukar när nya myndigheter skapas.

Dock har Krantz och hans kamrater försökt rensa i byråkratirabatten. 2007 var antalet statliga myndigheter 468, i våras var de 390 stycken. Men enligt Statskontoret är siffrorna skenbara. Verksamheterna i sig har inte minskat, det handlar främst om ändrade organisationer.

Sorry, Folkpartiet. Ronald Reagan hade nog ändå rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Livet efter FN

Publicerad den av
Svara

För alla som undrar vad Kofi Annan egentligen sysslar med nu för tiden, så finns svaret i dagens Sydöstran. Han har tagit hammaren i vacker hand och bygger sig en friggebod i Blekinge.

En stilla hyllning till Birgit Friggebo månne? I år firar nämligen friggeboden 3o-årsjubileum och det kan vi alltså tacka tidigare FP-statsrådet Friggebo för.

Giftiga tungor brukar hävda att hennes reform också är den enda minnesvärda insatsen under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Men eftersom Sverige är ett land befolkat av hemmasnickrande Martin Timelltyper kanske det inte är så dåligt ändå. Till och med Kofi verkar ju blivit inspirerad.