Kategoriarkiv: Borgerligheten

Som ett eko från mellankrigstiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.” Det sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøja sommaren 2011.

Nu är Arbeiderpartiets Stoltenberg bortröstad från makten, ersatt av en minoritetsregering bestående av Høyre och den politiska rörelse där Breivik hade sin bakgrund: Fremskrittspartiet (FrP). Större öppenhet, mer humanitet och demokrati? Norges väg riskerar bli den motsatta.

Ett öppet rasistiskt parti har alltså tagit plats i en nordisk regering, insläppta av Moderaternas systerparti och med parlamentariskt stöd av den borgerliga mitten. Ett haveri som borde väcka starka reaktioner. Vilket det också har gjort.

Internationella medier pekar på FrP:s koppling till Breivik, partiledaren Siv Jensens krav på tvångsdeportationer av romer och den hätska antimuslimska propagandan. FrP är inpyrt av febriga konspirationsmyter om en hotande ”islamisering” av Norge, något som Jensen skyller på Arbeiderpartiets ”landsförrädiska” politik.

Känns takterna igen? Samma förvridna tankegods, fast än mer radikaliserat, som triggade Breivik till att iscensätta blodbadet på socialdemokratiska ungdomar. Historikern och fascistexperten Henrik Arnstad beskriver FrP:s nakna rasism som ”så grov att den vore omöjlig för exempelvis Sverigedemokraterna” (DN 14/10).

Ändå har Høyres samarbete med dessa mörkerkrafter mötts förbluffande lamt av svensk borgerlighet. Glädjen att se socialdemokrater besegrade i valet har tydligen fått den värderingsmässiga kompassen att snurra rejält ur kurs.

Ta bara Fredrik Reinfeldt som vägrar att kritisera sina norska partivänner. Istället säger han sig vara ”övertygad om att Høyres närvaro i regeringen kommer att innebära en ansvarsfull ekonomisk politik och en mer öppen asyl- och migrationspolitik” (DN 17/10).

Förre KD-ledaren Alf Svensson hälsade det norska regeringsskiftet välkommet på Twitter med orden: ”Nu får Fremskrittspartiet i Norge möta verkligheten. Det blir hälsosamt.”

I samma veva publicerade SvD:s ledarredaktion (M) en krönika av Kristin Clemet, chef för den liberala norska tankesmedja Civita, som förkunnade att FrP inte alls var så farliga. Borås Tidning (M) och Nerikes Allehanda (liberal) ansträngde sig för att ”nyansera” eller förneka FrP:s rasism, etc.

Måste läxa läras igen? En av Sveriges främsta liberala opinionsbildare, statsvetaren och chefredaktören Herbert Tingsten, påvisade tidigt hur borgerliga partier – liberala som konservativa – banade vägen för fascismen i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Man såg dels socialister som ett värre ont, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de gavs regeringsansvar. Vi vet resultatet: allt annat än hälsosamt. Att inte svensk borgerlighet ser med större oro på utvecklingen i Norge är därför minst sagt anmärkningsvärt.

Trianguleringens tragedi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Fredrik Reinfeldt vann söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Detta enligt opinionsinstitutet Demoskop som frågat 666 tittare, tydligen gick statsministerns tuffare stil hem i stugorna. Ska vi vara teckentydare väntar möjligen en hätskare valrörelse än på länge.  Sakligt gav bjöd emellertid debatten inte på mycket nytt.

Stefan Löfven hojtar om att Alliansen ”lånar till skattesänkningar” (något han både ogillar och accepterar). Reinfeldt gisslar S för dess oklara regeringsalternativ (styra ensamma, med MP eller också släppa in V?).

Det enda konkret uppseendeväckande utöver den retoriska hettan, slipsfärgerna och Jan Björklunds rufsiga frisyr, var väl att Reinfeldt och Löfven fann varandra i gemensamt motstånd till utökad asylrätt som C, MP och V önskar. Vilket visar att det ännu finns liv i den traditionella järnkoalitionen mellan S och M i flyktingpolitiken.

Av TV-debattens höga tonläge att döma avser partierna att skruva upp konfliktnivån i syfte att elda medlemskår och väljare till större engagemang när slaget om makten väntar. Men ser vi till de större linjerna i politiken, förefaller den nya aggressiviteten mest handla om att skyla över den idémässiga stagnationsfas som de samhällsbärande partierna kört fast i.

Det stora som hänt under senare år är nämligen att lite hänt, ett substantiellt brott i den liberala reformperioden som inleddes efter Palmes segerval 1985.

Då började politikerna styra bort från det gamla statscentrerade monopolitiska folkhemsbygget, som murknat sönder under 70-talets strukturkriser. Palme- och Carlssonregeringarna fram till 1991 avreglerade bland annat kredit- och finansmarknaderna, införde ett nytt skattesystem, bolagiserade och sålde statliga verksamheter.

Statsministrarna Carl Bildt (M) och Göran Persson (S) körde vidare på samma liberala spår. Löntagarfonderna avskaffades, friskolor infördes, Sverige gick med i EU, fick ett robustare pensionssystem, en ny budgetprocess, en fristående riksbank och de offentliga välfärdssystemen stramades upp.

När Persson kroknat, tog Reinfeldt över stafettpinnen 2006 med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, skrotad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna och så vidare.

Men sedan 2010 är det som luften gått ur den övergripande moderniseringsagendan. Kritiska brister lämnas utan åtgärd – som den rigida arbetsrätten, värnskatten, den sönderreglerade bostadsmarknaden.

Nils Karlson, vd för det fristående forskningsinstitutet Ratio, förklarar den uppkomna situationen som ”trianguleringens tragedi”. Partierna, särskilt S och M, har i väljarmaximerande iver trängt ihop sig i mittfältet med konsekvensen att kortsiktiga vinster överordnats principer och framtidsvisioner.

Felaktiga verklighetsbeskrivningar befästas, politikens långsiktiga mål tappas ur sikte, den idémässiga förståelsen för förändringar undergrävs. Med resultat att systemet låst sig. Återstår att höja rösten för att dölja det magra innehåll som är kvar.

Tysk elfattigdom blir svensk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.

Arbetarrörelsens förskingrade arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Henrik Menander tillhör den svenska vänsterns pionjärer, en tvättäkta arbetarkämpe. Han deltog i LO:s grundade 1898, var även verksam som journalist i legendaren August Palms tidning Folkviljan samt i Axel Danielssons Arbetet.

Mest känd är Menander dock som textförfattare till den svenska versionen av Internationalen. Den skrev han 1902 och fångade där på kornet orättvisorna och utsugningen som arbetarklassen upplevde att den konservativa överhetsstaten utsatte dem för.

Särskilt den berömda strofen ”båd´stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter dignar ner” är talande. Ilskan över att bli berövade frukten av sitt mödosamma slit i produktionen är förståelig. Men gissa hur omfattande skattetrycket var i Sverige när Menander fattade pennan? Knappt 8 procent.

Sätt det i relation till 2013 års nivå på drygt 44 procent och den tidiga socialdemokratin framstår som en libertariansk falang inom Timbrosfären. Senare blev förstås S ett statsbärande parti och attityderna förändrades.

Istället blev vaktslåendet om högskattesamhället en integrerad del i rörelsens självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer av medborgarnas pengar politikerna kan kontrollera, ju mer solidariskt och rättvisare är det. Ungefär.

När Alliansen övertog regeringsmakten 2006 hade Sverige fortfarande världens högsta skatter. Sju år senare har vi världens näst högsta. Sänkningarna kan knappast kallas drastiska, men redan från början protesterade S mot varje lättnad av bördorna som Alliansen gjorde.

Inställningen klarlades på ett symptomatiskt vis av Thomas Östros, under förra mandatperioden ekonomisk talesman för S: ”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel” (DN 1/11 2009).

Orden röjer en total identifikation med staten och överheten på bekostnad av människorna som genom arbete och företagande skapar de resurser som håller Sverige igång. Vari ligger det stötande ”slöseriet” att låta dem behålla lite mer av den egna kakan?

Regeringen presenterade i går sin avsikt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och skallet från S var det väntade. Man gillar det inte, vill stoppa det, men om riksdagen beslutar annat kommer man motvilligt att acceptera det.

Precis som tidigare av krasst opinionstaktiska hänsyn. I övrigt riktats skarp kritik mot Alliansens instrumentella huvudargument att jobbskatteavdraget gynnar sysselsättningen. Det gör det visserligen, även om det femte stegets effekter kan diskuteras.

Men det tyngst vägande skälet till jobbskatteavdraget borde vara moraliskt. Det är helt enkelt rätt att folk som jobbar i sitt anletes svett får bättre lön för mödan, ökad frihet och tryggare hushållsmarginaler. Det är trist att S förträngt sitt frihetliga förflutna.

Idag är det snarare vanliga strävsamma svenskar som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta / men när vi nu till vårt försvar / en dag en gräns för dessa sätta / skall solen stråla lika klar”.

Löfvens ambitioner

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 16/9:Corren.

Skatterna höjs med Stefan Löfven som statsminister. Det tydliga beskedet gav S-ledaren själv i DN den 13/9. Han motiverade sin iver att öka pålagorna med att välfärden kräver det.

”Vi kommer även i fortsättningen att ha högre ambitioner än regeringen”, slog Löfven fast. Ett intressant uttalande. Notera särskilt orden ”även i fortsättningen”.

Om ambitionen på det offentliga välfärdsområdet ska mätas i nivån av satsade skatteresurser, som Löfven tydligen vill, blir siffran runt 16 procent för Alliansregeringen. Det är nämligen andelen av BNP som bekostar vård, skola och omsorg i Sverige år 2013.

Men tidigare, innan det borgerliga maktskiftet, var alltså ambitionerna högre. Vilket Löfven lovar en återgång till. Okej, vi kollar. År 2005, när Socialdemokraterna fortfarande styrde landet, var resursandelen av BNP som gick till vård, skola och omsorg… (trumvirvel)… runt 16 procent.

Skillnad i ambition mellan Alliansen och Socialdemokraterna: tja, ingen.

Ändå har Alliansen sänkt det samlade skattetrycket med 4,5 procentenheter (räknat i BNP) sedan 2005. Vanliga löntagare har fått behålla en större del av frukten från det egna arbetet, och därmed getts en stärkt privat välfärd, utan den offentliga dito blivit lidande.

Uppenbarligen verkar de borgerliga kunna hushålla smartare med våra pengar än Socialdemokraterna. Löfven borde nog därför koncentrera sig mer på kvaliteten av sina ambitioner, än nivån på dem.

Helt åt skogen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) var upprörd. ”Det är helt åt skogen, rent ut sagt!”, röt hon i Ekot den 30 oktober förra året. Anledningen till hennes ilska var pengarullningen i EU:s långtidsbudget för 2014-2020.

Det handlade om astronomiska belopp, 9 000 miljarder kronor, varav 40 procent skulle plöjas ned i kapitalförstörande jordbrukssubventioner. Det vägrade Birgitta Ohlsson å den svenska regeringens vägnar acceptera och krävde rejäla besparingar.

Det blev en minskning av Bryssels budgetramar (låt vara ganska blygsam i sammanhanget). Som effekt krymptes anslagen till det svenska landsbygdsprogrammet, som kostat 36 miljarder kronor perioden 2007-2013. Notan har delats lika mellan det svenska och europeiska skattekollektivet.

Som Correns ledarsida tidigare uppmärksammat fick landsbygdsprogrammet nyligen förintande kritik av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Stödpengarna till bönderna och glesbygdens utveckling gjorde ingen egentlig nytta. 36 miljarder upp i rök, en chockerande slöseriskandal.

Men vad gör regeringen? Den låter inte bara programmet fortsätta för en ny sjuårsperiod. Alliansen har också försökt kompensera EU:s nedskurna bidragsdel med att plussa på ytterligare pengar ur den svenska statskassan.

Extraanslaget, ivrigt påhejat av Centern, dämpar inte sänkningen fullt ut. Totalt blir nu kostnaden 32,4 miljarder kronor. Men det är naturligtvis ändå 32,4 miljarder för mycket, en häpnadsväckande skamlös utmaning mot ekonomiskt förnuft, politisk rationalitet och alla skattebetalares blodtryck.

Ett öppet mål för oppositionen? Icke. Socialdemokraterna gisslar inte Alliansen för att den kastar bort folkets pengar på ett bevisligen havererat och utdömt projekt. S gisslar Alliansen för att den satsar på tok för lite skattepengar i landsbygdsprogrammet.

Ja, alltihop är verkligen helt åt skogen, rent ut sagt.

Hög tid för klassisk S-politik!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).

Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.

Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?

Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.

Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.

Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.

Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.

Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.

På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.

Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.

Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.

Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?

Sätt betyg från första klass!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/8:Corren.

Förra veckan erfor 1700 barn i Linköping en av sina viktigaste dagar i livet. De började första klass i grundskolan. Grundskolan är precis vad den heter. Där muras kunskapsgrunden som behövs för all vidare utbildning och den senare färden ut på arbetsmarknaden.

Inget annan samhällsinstitution har större betydelse för att sprida lika möjligheter till livschanser och klassresor, oavsett elevernas sociala eller ekonomiska bakgrund.

Så borde det vara i alla fall.

Ingen har undgått att skolan flagrant brister i sitt uppdrag. Skolverket sammanfattar krisläget klart och koncist på sin hemsida. Sedan tidigt 90-tal har resultaten stadigt försämrats i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Varje år det senaste decenniet misslyckas 10 procent av eleverna i årskurs 9 att nå målen i svenska, matematik eller engelska. Hela 25 procent (var fjärde elev!) lämnar grundskolan utan fullständigt slutbetyg. Det är tyvärr vad som väntar Linköpings och övriga Sveriges hoppfulla förstaklassare, om inte trenden bryts.

Vilket också Alliansregeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) i spetsen frenetiskt försöker göra. Framgångarna har hittills inte varit bländande, det är sant.

Men att bygga upp en kunskapsskola i världsklass på ruinerna efter den nu allmänt diskrediterade gamla flumpedagogiska lekstugan till utbildningsväsende är å andra sidan knappast gjort i en handvändning. Ett steg i rätt riktning är att betygen äntligen sätts tidigare, från sjätte klass.

Motivet till den reformen är insikten om att samtal och individuella handlingsplaner inte räcker. Resultaten i kunskapsutvecklingen måste synliggöras tydligare, i synnerhet för att fånga upp svagpresenterade elever. Men varför då vänta med detta ända till årskurs 6? I internationellt perspektiv är det fortfarande påtagligt sent.

Bra är därför att FP vill gå vidare och sätta betyg från årskurs 4. Ännu bättre är Moderaternas förslag om årskurs 3. Bäst vore dock om betygen kom direkt, i första klass.

Då kunde eleverna vänja sig vid betyg som ett naturligt och självklart inslag i skolan, en formativ bedömning som effektivare hjälper dem att nå undervisningsmålen redan för start. Besynnerligt nog upplevs sådant som kontroversiellt i den skolpolitiska debatten.

Men betyg från årskurs 1 var länge normen i Sverige. Det var först med Olof Palmes olycksaliga läroplan LGR 69 från 1969 som betygen fasades ut från grundskolans lägre klasser.

1979 beslutade dåvarande FP-regeringen med stöd av C och S att skrota alla betyg i grundskolan utom i årskurs 8 och 9. Riktlinjerna formaliserades 1980 i läroplanen LGR 80, som bar den moderata skolministern Britt Mogårds signatur.

Socialdemokrater och borgerliga kan alltså broderligt och systerligt dela på skulden till ”flummet”. Erkänn faktum, lämna grollet bakom er och kom överens om en blocköverskridande, långsiktigt hållbar betygsreform som återställer ordningen igen.

Medan vägglössen sprider sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:Corren.

Har du som student råd att köpa dig en egen etta för dryga miljonen? Grattis. Då slipper du köa, snurra runt i hyreskarusellen, kan glömma svartkontrakt, undvika att tvingas sova i kompisarnas soffor, eller i värsta fall tälta.

Inför varje terminsstart i de större universitets- och högskoleorterna är visan densamma. Bostadsbristen gör livet surt, mängder av studenter jagar nervöst tak över huvudet. Då är det bra att ha burgna föräldrar som kan ställa upp med pengar.

I tisdagens Corren rapporterades om hur priserna på små lägenheter stigit kraftigt i Linköping. Det är trycket från studenterna som driver upp köpeskillingen på mindre bostadsrätter. En etta på 28 kvadratmeter i Hejdegården såldes nyligen för 1,2 miljoner kronor.

Linköpings bostadsmarknad börjar bli lika febrigt överhettad som i Stockholm. För dem som inte haft turen att födas i en kapitalstark familj blir bandagen allt hårdare.

Just exemplet Stockholm är symptomatiskt. 80 000 studenter och bara 12 500 studentlägenheter. Lösningen, om det är rätt ord, är att studenterna tränger ihop sig så tätt att sanitetsproblemen tilltar och förvärras.

DN hade i måndags en larmartikel om hur Stiftelsen Stockholms studentbostäder brottas med en formidabel invasion av vägglöss i trångboddhetens spår. Samma bekymmer finns även på andra håll i landet. Enligt Anticimex har vägglössen ökat markant de senaste åren. Det är som om Lubbe Nordströms gamla Lort-Sverige gjort comeback.

Studenternas föga avundsvärda situation är bara en sida av bostadspolitikens haveri. Sverige tillhör de länder som urbaniseras snabbast i EU. Människor söker sig till expansiva städer för att få arbete, utbildning, större socialt umgänge, ökade livschanser.

Det är i grunden en positiv utveckling som förbättrar ekonomin och välståndet. Men bostadsbristens elände utgör en starkt hämmande faktor för tillväxtdynamiken.

Alliansregeringen försöker göra en hel. Minska regelkrånglet, förkorta planprocesserna, underlätta andrahandsuthyrningen, sänka reavinstbeskattningen och så vidare. Utmärkt.

Ändå skyr samtliga riksdagspartier att ens nudda vid det överskuggande strukturfelet: hyresregleringen anno 1942, eller bruksvärdessystemet, som skapat vad nationalekonomen Assar Lindbeck kallat ”en 70 år lång katastrof”.

Den politiska regleringen har effektivt förstört samspelet mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden, gjort nyinvesteringar olönsamma, underblåst handeln med svarta hyreskontrakt och drivit upp priserna på bostadsrätter till absurda nivåer i attraktiva orter.

En successiv övergång till marknadshyror vore det enskilt bästa botemedlet för att häva obalanserna och öka tillgången på bostäder i alla prislägen. Men sådant tal är fortfarande tabu i såväl riksdag som regering. Ytterst kan vi tacka dem att vägglössen sprider sig.

Och var lycklig du som har tillräckligt med pengar att köpa dig fri från bekymren. Många andra kan det inte.

Ett osunt tvillingpar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

De rödgröna oppositionspartierna slår Alliansen och skulle kunna bilda en majoritetsregering med 50,7 procents stöd i ryggen. Detta enligt SCB:s senaste väljarundersökning i veckan.

Eftersom det är över ett år kvar till valet, en ocean av tid i politikens värld, bör man erfarenhetsmässigt inte dra alltför stora växlar på dessa siffror. Alliansen har utropats som ”rökt” förr och ändå klarat skivan när det blivit skarpt läge.

Men borgerligheten gör nog klokt i att börja skaka av sig bilden av tilltagande trötthet och idéfattigdom som satt sitt märke på Reinfeldts snart sjuåriga ministär.

Den kanske nu intressantaste frågan i sammanhanget är väl hur alternativet skulle se ut. Även om opinionsläget för tillfället ger den rödgröna oppositionen majoritet är S, MP och V sannerligen inget ihopsvetsat block, utan står på flera viktiga sakpolitiska områden i opposition även mot sig själva.

Därtill förskräcker Mona Sahlins försök från valet 2010 att gå fram i gemensam trupp. Bara tanken på Lars Ohly i en S-ledd regering skrämde effektivt bort mittenväljarna i drivor och inget tyder på att Jonas Sjöstedt är sämre rustad ur det perspektivet.

Så hur vill Stefan Löfven forma sitt eventuella valvinnande regeringslag? Hittills är den tidigare Metallbasen svaret skyldigt. Inte får han fundera ut sin egen strategi heller.

Kravet från majoriteten av Löfvens gamla fackförbundskompisar i LO är tydligt: S måste möta väljarna som på den gamla goda statsbärande tiden. I ensamt majestät.

Det kunde SvD meddela efter att tidningen kollat med LO-förbundens företrädare i onsdags. Lova icke bort några ministerposter åt varken MP eller V i förväg, lyder befallningen från bland andra Metall, Byggnads, Målarförbundet och Livsmedelsarbetarförbundet.

Så även om Löfven lutat åt en allians mellan S och MP får han väl finna sig. LO har ju fortfarande ett starkt grepp över Sveriges största parti, LO:s folk besitter tunga uppdrag inom S och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är ledamot i det mäktiga VU.

Antag att Svenskt Näringsliv vore lika intimt sammankopplade med Moderaterna, deltog i att diktera dess politik och bestämde med vilka partier M måste regera Sverige. Det vore närmast bisarrt, ja direkt förnedrande.

M-politiker skulle jagas land och rike runt och med all rätt anklagas för att vara i klorna på inflytelserika särintressen. Trovärdigheten hade smält bort som snö i solsken en stekhet julidag. LO och S kan dock ännu uppträda som siamesiska tvillingar och komma undan med det. Är det inte märkligt?

Denna omhuldade fackliga-politiska samverkan är ett arv från 1800-talets arbetarrörelse, men framstår i dag som milt sagt nattstånden och demokratiskt tvivelaktig. Särskilt som knappt hälften av LO:s medlemmar inte ens sympatiserar med S längre.

I Norge och Danmark har LO kapat banden till S och fungerar som självständiga fackliga aktörer. Det gör redan TCO och Saco här hemma, vilket bägge organisationer framgångsrikt tjänat på.

Om LO brydde sig mer om sina vanliga medlemmars intressen borde de överväga att följa exemplet. S skulle sannolikt också må bättre av att slippa stå i beroende av dekret från LO-borgen på Norra Bantorget.