Kategoriarkiv: Blekinge

Dum lag, vissen präst

Publicerad den av
3

Den blomstertid nu kommer. Doften av syrén minner om skolavslutning, stundande sommarlov och oceaner av löftesrik frihetstid. När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sedan var det bra med det. Portarna slogs upp, school’s out!

Religion har aldrig varit min grej, lockelsen är obefintlig, jag väl född ateist. Ändå tycker jag att skolavslutningarna i kyrkan var fin ritual, en markering av högtidlighet som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade. Numera är tydligen denna tradition förbjuden.

Religion och skola ska inte blandas ihop, det är rätt. Vi behöver dock inte bli oflexibla, fyrkantiga paragrafryttare på köpet. Särskilt som det fortfarande är fritt fram att stänga in barn i religiösa friskolor av mer eller mindre doktrinär natur. Men någon timme i kyrkan innan sommarlovet börjar, det är klassat som kriminellt. Logik, någon?

I Linköping når mig nyheten att brott är på gång i mitt grönbete nere i Blekinge. Det är prästen Ann-Louise Trulsson i Fridlevstad församling som tänker trotsa lagen, hålla avslutning i kyrkan och säga de förgripliga orden ”Gud välsigne er” till ungarna. Hennes kommentar i media är lakonisk: ”Skolinspektionen kommer inte åt mig”.

En skitgrej? Tja, i normala fall skulle jag knappast ens som förtappad, liberal hedning bli direkt upprörd. Snarare känna viss sympati. Men till saken hör att Ann-Louise Trulsson även är distriktsordförande för Kristdemokraterna i Blekinge. Dessutom har hon tidigare varit ordförande i Karlskrona kommuns utbildningsnämnd.

Principiellt blir det därför extra intressant att hon öppet deklarerar sig strunta i både Skolinspektionen och gällande lagstiftning. Denna lagstiftning kan man anse tramsig, dum och debattera rimligheten i. Men det är inte okej att självsvåldigt sätta sig över den. I synnerhet som man samtidigt är politisk representant för vårt demokratiska system. KD borde förstå bättre än att tillåta en sådan vissen vitsippa i rabatten.

Blekinge borde banta

Publicerad den av
1

Jag äger en trevlig bostad på Långö. Det är en idyllisk plats i Blekinge, ofta kallad Sveriges trädgård. Blekinge är också Sveriges minsta län, inklämt som en liten blomsterrabatt bredvid Skåne och under Småland. Här bor sammanlagt drygt 150.000 människor på en yta som är fyra mil från norr till söder, och elva mil från väster till öster. Det tar ungefär en timme att köra igenom alltsammans med bil.

Ett kännetecken för Blekinge är att de offentliga beslutsfattarna är väldigt förtjusta i politisk/byråkratiska strukturer. Detta minilandskap i rikets sydöstra periferi har en indelning i fem separata kommuner, samt ett eget landsting, plus en exklusiv regional apparat, och en länsstyrelse därtill.

Som ytterligare belysande exempel på organisatoriskt imperiebyggande kan nämnas att det i Blekinge anses nödvändigt med två lasarett, ett i Karlshamn och ett i Karlskrona. Landstinget, som länge brottats med finansiella problem, tvingades nyligen höja skatten för att kunna fortsätta driften av de dubbla sjukhusen.

Även i residensstaden Karlskrona, tätbefolkad med kommunalråd i ledningen (jag tror de var sex eller sju till antalet sist någon räknade), talas det om behovet av skattehöjning. Det är bland annat effekten av att man inte tycker sig kunna banta ner alla kommunens skollokaler. Särskilt dem i glesbygden, där det förvisso inte finns särskilt många elever. Men elevernas föräldrar stormar desto mer i media när förändringar föreslås.

Idag fick jag en påkostad tidning i min postbox på Långö. Den var utgiven av regionen och bar titeln Goda sidor av Blekinge. Syftet med detta alster var att informera om region Blekinges strategiska utvecklingsarbete för att ”skapa en identitet”. Man har efter intensivt sammanträdande, konferensande och workshopande kommit fram till följande resultat:

1) Blekinge är vackert.
2) Blekinge har ett fint läge vid Östersjön.
3) Det är bra om folk är kreativa.

Blekinges nya landshövding Berit Andnor, vars senaste merit är att hon var ordförande i Socialdemokraternas valberedning som utsåg Håkan Juholt till partiledare, låter i nämnda tidning förstå att hon nu överser ett samverkansprojekt mellan regionen och de fem kommunerna som ska förbättra länets attityder till företagande. Och sånt älskar ju politiker och byråkrater att snacka om.

Lite svårare brukar det dock vara att konkretisera pratbubblorna till något som de facto gör företagandet lättare. Som att förenkla regelverk eller sänka skatterna. Att allmänt orda om ”attityder” är liksom mera överkomligt.

Har man ambitionen att göra Blekinge modernare, bättre och effektivare har jag i all anspråkslöshet ett förslag. Det förslaget handlar om att lära sig vad begreppen strukturrationalisering och kostnadskontroll innebär. Behövs fem kommuner? Nej. Dessa kan slås samman till en eller två. Behövs ett eget landsting med två sjukhus? Nej. Det räcker med ett lasarett, och landstinget kan lämpligtvis uppgå i en gemensam organisation med Skåne eller Kronoberg och Kalmar.

Behövs en egen regional överbyggnad för Blekinge? Nej. Ingen skulle sakna regionbyråkratin om den försvann. Och behövs en landshövding som reträttpost för avsuttna ministrar? Ungefär lika mycket som Karlskrona behöver massor av småskolor i buskarna, eller en skog av heltidsavlönade kommunalråd.

Tänk vad skattepengar vi hade kunnat spara i vackra Blekinge. Okej, en hel del politiker och byråkrater skulle visserligen förlora sina nuvarande tjänster. Men då kunde dessa istället föregå med gott exempel och starta eget på den privata marknaden när de vurmar så varmt för företagandet i länet. Det gäller ju att vara kreativ, inte sant?

Green, green grass of home…

Publicerad den av
2

Bara några veckor kvar! Den 9 juni invigs Karlskrona TK:s båda gräsbanor. Dagen till ära blir det en uppvisningsmatch mellan Stefan Edberg och Magnus Larsson på det klassiska underlaget. Numera är gräs en sällsynt företeelse som vi vanliga dödliga nästan bara kan se och avundas spelarna i Wimbledon. Karlskrona TK:s gräsbanor är unika, de enda klubbägda i Sverige. 200 kronor i timmen kommer det kosta medlemmarna att få pröva sina racketar på det gröna slagfältet. En billig peng för att leka Wimbledonchampion en stund, inte sant? Vi syns i Karlskrona, tennisvänner!

Saknas: kultur!

Publicerad den av
8

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Snart ska fullmäktige i Karlskrona klubba en vision för hur kommunen ska vara år 2030. Som medborgare bör man hålla sig djupt skeptisk till dylika övningar. De enda som blir riktigt glada av kommunala visionsprojekt är vanligen konsulterna som hyrs in för att göra jobbet åt politikerna och tjänstemännen. Dessa konsulter kan räkna hem ett fett arvode på skattebetalarnas bekostnad. Och skattebetalarna får i utbyte en hög snömos av käcka självklarheter och fromma besvärjelser; allt snabbt bortglömt och saknat av ingen.

Men grundidén med en framtidsvision är förstås inte dum. Givet att det utmynnar i mål som är konkreta, genomförbara och bär drag av djärvhet som kan bli ett inspirerande språng för tanken. Låt mig försöka lämna ett sådant bidrag.

Karlskrona är en bedövande vacker stad. Problemet är att den också känns ganska tom. Det är som man vandrar runt bland fina kulisser på öar långt bortom allfartsvägarna. Östersjöns mötesplats? Knappast. Hit besvärar sig egentligen få utan att ha en uttrycklig, klart definierad anledning.

Vad jag längtar efter som kan skänka kommunen attraktivitet, puls och innehåll är kultur. Det är kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande. Karlskronas mediokra kulturutbud är vår stora akilleshäl. Vi tappar i spänstighet och utvecklingskraft. Luften blir syrefattigare, klimatet tristare, horisonterna snävare.

Själv skulle jag gärna se att vi satsar på bygget av en riktig konsthall, specialiserad på spännande nya konstnärskap, från när och fjärran, som ligger vid gränsen till genombrott. Ungefär som konstmuseet i Borås länge fungerat.Där har kommunen medvetet fokuserat på en ofta radikal samtidskonst som ett sätt att omvandla en tämligen trist och insulär industristad till ett av Sveriges idag mest vitala ställen för kulturella möten.

Tro inte dem som vill avfärda smal, kvalificerad konst som elitistisk. Det är en totalt felaktig uppfattning. Det värsta man kan göra är att underskatta publiken. Utställningarna ska alltid presentera det bästa och vassaste. Men samtidigt med stora mått av tillgänglighet och regional stolthet i arbetet. Upplever folk att konsthallen är allas angelägenhet kommer också besökarna. Och genom att utmana människors sinnen kan man förändra en kommuns hela mentala landskap.

Borås är ett utmärkt exempel på det. Vilket också Karlskrona kan bli.

Blekinge – en driftkuku på kulturkartan

Publicerad den av
Svara

”I Blekinge Läns Tidning hade jag i ungdomen roat mig med att recensera böcker som inte fanns, med citat och allt”, skriver Per Wästberg i sin tredje memoarvolym Hemma i världen.

Jag ströläser boken en marsgrå eftermiddag vid ett Östermalmsfik och funderar en kort stund på varför Wästberg valde just Blekinge Läns Tidning för sina kulturjournalistiska pojkstreck.

Kanske för att Blekinge är en både geografisk och intellektuell avkrok. Det är tyvärr, om man ska vara krass, den råa sanningen. Atmosfären i residensstaden Karlskrona har traditionellt präglats av inkrökt militär konservatism och arbetarklassens mer handfasta intressen. Något borgerligt medvetet, kulturbärande och bildningsfrämjande skikt har egentligen aldrig funnits. Varken då eller nu. En förädlande bjälke fattas i samhället, vilket gör dess invånare till tacksamma offer för diverse gyckelspel.

Ett aktuellt exempel är bröderna Kulenovic, två pizzabagare från Bosnien som lyckats intala inte bara Blekinge Läns Tidning, utan också Karlskronas lika aningslösa lokalpolitiker, att de äger en äkta målning av Leonardo Da Vinci. Med välsignelse av kommunen har pizzabröderna mitt på Stortorget öppnat ett privat konstmuseum, som mest av allt för tankarna till en turkisk loppmarknad.

Da Vinci-målningen, avfärdad av all seriös expertis som brytt sig om den, har verkligen blivit en tavla. Häromåret drog kommunstyrelsens blåögde ordförande entusiastiskt dit den till Karlskrona besökande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth för att låta henne beundra örlogsstadens stora ”konstskatt”.

Jag antar att kulturministern och akademiledamoten Per Wästberg kunde fnissa ganska gott tillsammans nästa gång de råkades vid någon middagsbjudning i Stockholm. Blekingeborna, vilka efterblivna stollar!

Synd. Blekinge är annars ett bedårande vackert län som förtjänar bättre. Kultur inte minst.

Ge oss spårvagnen tillbaka

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

En kontaktledningsstolpe vid Borgmästarekajen. Det är i stort sett vad som återstår av Karlskronas spårvagnslinje, nedlagd redan 1949. Idag står stolpen som ett nostalgiskt minnesmärke över en svunnen epok. Ett anklagande minnesmärke, rent av.

”Jag beklagar att vi inte behöll spårvagnarna i Karlskrona”, sa tekniska nämndens ordförande Tommy Olsson (KD) när den nyrenoverade kontaktledningsstolpen sattes på plats häromveckan.

Det beklagandet är han nog inte ensam om. Och inte bara av sentimentala skäl. Även strikt rationellt framstår nedläggningen som ett av de minst genomtänkta besluten kommunen fattat.

I nästan fyrtio år rullande våra spårvagnar mellan ändhållplatserna Bergåsa och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. Invigningen skedde strax före jul 1910. Men den satt långt inne. Politikerna i stadsfullmäktige höll sig in i det sista kallsinniga till att bygga modern kollektivtrafik.

Anledningen var undfallenhet mot kapitalstarka fastighetsägare i centrum. Dessa var rädda för att spårvagnar skulle locka deras lönsamma hyresgäster att flytta till billigare boende utanför stadskärnan. Det var först genom en folklig namninsamling och krav på att starta en privat spårvagnslinje, som Karlskronas styrande tvingades ge upp motståndet.

Resultatet? Spårvagnarna blev snart ett kärt inslag i stadsbilden och bidrog till att kommunen kunde expandera och moderniseras. 1946 hade Karlskrona flest antal passagerare per vagnkilometer (6,2) bland Sveriges då elva städer med spårvagnstrafik (jämför exempelvis med Stockholm där motsvarande siffra var 5,2 eller med Göteborgs 4,6).

Ändå blev Karlskrona snabbast med att skrota sina spårvagnar bara tre år senare. Vagnparken var sliten, rälsen illa underhållen och bussar tycktes som ett smidigare alternativ.

Numera har dock spårvagnar fått en renässans över hela världen, inklusive Sverige. Man har sent om sider insett att bussar i stadstrafik står sig slätt mot spårvagnar. De senare har högre kapacitet, är effektivare, säkrare, miljövänligare och långsiktigt lönsammare samhällsekonomiskt. Spårvagnar gör städer attraktivare.

Till skillnad mot busslinjer, vilka när som helst kan dras om och försvinna, representerar spårvagnar kontinuitet och trygghet. Hållplatserna blir som fasta bastioner i en föränderlig värld, och fungerar därmed strukturerande genom att dra till sig butiker, bostäder, service, arbetsplatser och annan verksamhet. Värdet på omkringliggande fastigheter stiger också.

Förvisso var det dumt att fimpa Karlskronas spårvagnar. Men det är kanske inte omöjligt med en comeback?

En julaftonsmorgon i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

I ett torftigt möblerat rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare trettio år hade den allt mer ensamma och förvirrade mannen irrat Europa runt.

Han kallade sig själv överste Gustafsson, men hette egentligen Gustav IV Adolf. Kungen som förlorade Finland i ett ödesdigert krig, avtvingades tronen och fick sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var Karlskrona, min hemstad.

På fregatten Camilla skickades han ut därifrån till den långa och dystra exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.

Men nu var det 1809, vinter och det svenska Östersjöimperiet låg oåterkalleligen slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad sedan i maj. När Camilla hissade segel var det julafton, en bistert kylig morgon. Gustav Adolf fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta.

En dag måste jag skriva nått om detta.

Spanska trappan i Rom blev Nya Slussen i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Det är lätt att bli förälskad i Rom. Audrey Hepburn blev det i Prinsessan på vift (Roman Holiday), den berömda filmen från 1953 som också blev hennes stora genombrott. Där spelar Hepburn en ung kunglighet som smiter iväg för att incognito på sin Vespa upptäcka den eviga staden.

Hon möter en amerikansk journalist i Gregory Pecks gestalt, snart spirar naturligtvis romantiken. I en klassisk scen går de bägge hand i hand på Spanska trappan och, ja – Rom har väl sällan skildrats så intagande och vackert på vita duken.

Nyligen blev också en besökande lokalpolitiker från Karlskrona förälskad i Rom. Särskilt i just Spanska trappan. Så till den grad att han ville bygga ett liknande mästerverk i sin egen hemstad. Platsen skulle vara Ristorgsbacken vid Stortorget på centrala Trossö. Som då såg ut så här:

Lokalpolitikern övertygade sitt eget parti om idén. Han övertygade de andra partierna. Eftersom kommunen hade lite risigt med pengar, övertygade han även örlogsstadens köpmän. Som sköt till slantarna som fattades för att projektet skulle bli verklighet. Vilket det nu blivit.

För några månader sedan invigdes Karlskronas version av arkitekteten Francesco de Sanctis skapelse från 1725, där Hepburn och Peck hade sitt rendezvous vid Piazza di Spagna. Under julens mellandagar begrundade jag själv resultatet. Det ser ut så här:

Sorry. Men inte med den bästa vilja i världen kan jag associera varken till Rom, Francesco de Sancti eller Audrey Hepburn. Om någon prinsessa råkar vara på vift i Karlskrona är nog chansen ganska minimal att hon skulle lockas till ett romantiskt möte på dessa trappsteg. Knappast några andra kärlekssugna människor heller. Däremot har konstruktionen tydligen blivit mäkta populär bland unga killar som skateboardramp.

Den mest träffande kommentaren fällde en av mina vänner från Varberg. Han betraktade Karlskronas nya stolthet och sa: ”Det där ser ju ut som en lightvariant av Nya Slussen i Stockholm”.

Långö i mitt hjärta

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Jag jobbar i Stockholm. Vet ni vad det bästa med det är? Att komma hem till Långö i Karlskrona. Min släkt har funnits här ungefär lika länge som Långö varit bebott. Vilket inte innebär en så lång historia, egentligen.

Först 1899 började man bygga hus på ön. Dessa hus var indelade i små lägenheter, som fylldes med fattiga arbetare. Långö tillhörde inte ens Karlskrona på den tiden. Utan Augerums kommun.

Norra Långö var jungfrulig mark ända till 1954. Då kom folkhemsmodernismen till ön i form av ett skinande nytt höghusområde. Där har jag en lya. Från mitt fönster kan jag skymta Sjuhalla och Nättraby på andra sidan Danmarksfjärden. Härlig utsikt. Nättraby hade för många år sedan en mycket speciell kyrkoherde. Jag brukar tänka på honom ibland. Han hette Erik Palme. I den egna släkthistorien beskrivs han enligt följande:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter eget huvud.”

Med sådant påbrå var det kanske inte konstigt att kyrkoherdens sonsons sonson son blev statsminister. Olof Palme, alltså.

Någon statsminister har inte Långö fostrat. Ännu. Men vi har haft en egen borgmästare. Så kallades nämligen J A Henricsson i folkmun. Han var socialdemokratisk agitator som flyttade från Sundsvall 1906 för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad i Karlskrona. Det är samma tidning som du nu läser. Den bytte ju senare namn till Sydöstran.

J A Henricsson slog sig ner bland sina främsta supportrar: arbetarna på Långö. Han byggde hus vid Rådmansgatan och inte nog med det. 1908 avknoppades det alltmer tätbefolkade Långö från Augerum och blev ett municipalsamhälle. Enkelt uttryckt betydde det ett visst självbestämmande. Ordföranden i municipalstyrelsen var given: Henricsson.

1934 var dock borgmästarkarriären över. Då inkorporerades Långö med Karlskrona. Anslutningen firades med en rejäl fest på Stortorget. Men innan dess var det annat ljud i skällan. Karlskronas snobbiga borgerskap hade inte mycket till övers för de proletära Långöborna, vilka betraktades som ohyfsade bråkmakare. På 1920-talet dundrade en ledamot i Karlskrona stadsfullmäktige: ”Långö är en avstjälpningsplats och mellan staden och Långö borde finnas en kinesisk mur!”.

Tja. Personligen tycker jag det är ett underbart ställe att stjälpa av både kropp och själ på. Numera har vi också lugnat ner oss en smula här ute.

Lägg ner Karlshamn

Publicerad den av
Svara

Landstinget i Blekinge dras med stora ekonomiska underskott, en ökänt dysfunktionell ledningskultur och personal som mår illa. Rapporterna om det usla läget har blivit en demoraliserande utdragen följetong. Ibland undrar jag om inte det bästa vore statlig tvångsförvaltning för att reda ut härvan (vet inte om det är lagligt möjligt, men vad göra om inte länets politiker är vuxna sina uppdrag?).

Den styrande rödgöna majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen tänker nu i alla fall höja skatten. Det motiveras bland annat med att skatten inte höjts på trettio år och att inkomstförstärkningar är nödvändiga i den finansiella ruin som landstinget förfallit till.

Okej. Men finns det samtidigt någon ordentlig analys gjord på vad som kunde sparas om Blekingesjukhusets enhet i Karlshamn lades ner? Två lasarett – varav det största ligger i Karlskrona – i pyttelän som Blekinge är orationellt, oförsvarligt kostnadsdrivande och på ren svenska: dumt.

Bakom skål och vägg tycker egentligen också många politiker detta (tro mig, jag har en gång jobbat som landstingspolitisk sekreterare i Blekinge). Men man vågar inte ta debatten. Få saker är ju så känsliga som att tala högt om nedläggning av sjukhus. Privat må det önskas att Karlshamns lasarett borde skyfflas bort i havet. Men utåt bedyras det ständigt att inga planer någonsin funnits på något liknande.

Som situationen utvecklats, borde det väl dock numera finnas ett tillräckligt starkt krismedvetande som gör det politiskt omöjliga möjligt. Förhandla fram en blocköverskridande överenskommelse och klipp till! Ibland är det inte fel att helt enkelt göra det som är rätt.