Kategoriarkiv: Bistånd

Ännu en biståndsskandal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

Inga-Britt Ahlenius ryggar som vanligt inte från att uttrycka den ofiltrerade sanningen: ”Det är fullständigt parodiskt och naivt, man blir helt galen när man hör det. Noll koll!”.

Varje skattebetalande svensk medborgare har skäl att instämma. Kritiken som den orädda tidigare chefen för Riksrevisionen och FN:s internrevision riktar mot Sida i Aftonbladet (2/9) kan inte kallas annat än förintande.

”Det är ju verkligen en fars på hur man bedriver utvecklingsarbete”, säger Ahlenius om den senaste biståndsskandalen där Sida årligen rullat iväg hundratals miljoner skattekronor i stöd till African Enterprise Challenge Fund (AECF).

Denna organisation, en av Sidas största pengamottagare, påstår sig ha det altruistiska målet att hjälpa fattiga afrikaner genom att stimulera småföretagsamheten söder om Sahara.

Snarare har den styrande AECF-nomenklaturan varit mycket företagsamma i att stimulera sina egna giriga behov av ett luxuöst privatleverne på den svenska biståndsmyndighetens bekostnad (eller riktigare: det arbetande svenska folkets).

Efter att oegentligheterna kommit i dagen har Sida fryst utbetalningarna, men skadan är förstås redan skedd.

Det är inte första gången, bara i år, som Sida ertappas med uppseendeväckande dålig koll och farsartad skötsel av sitt fögderi.

I våras avslöjades att Sida under två decennier pumpat in totalt omkring 200 miljoner skattekronor till en biståndsorganisation i Genéve, International Center for Trade and Sustainable Development, vars ledning levt ett jetsetliv ”bortom all kontroll” (SvD 9/3).

Förutom demoraliserande haverier av detta slag, kan man fråga sig vilket slags utvecklingsarbete Sida bedriver genom att ge generösa anslag till exempelvis Palestinska myndigheten, internationellt ökänd för grovt förtryck och systematiska brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Statlig biståndsverksamhet måste inte vara fel och kan, rätt bedriven, göra viktig skillnad. Vem kan väl motsätta sig insatser för att bekämpa hunger och fattigdom, eller hjälp till uppbyggnaden av goda institutioner för främjande av fred, demokrati och fungerande marknader?

Problemet med den svenska biståndspolitiken är att den närmast inbjuder till slöseri, maktmissbruk och korruption.

Biståndsbudgeten är nämligen enorm, 51 miljarder kronor för 2019. Detta som automatisk följd av det beslutade målet att 1 procent av bruttonationalinkomsten årligen ska avsättas till biståndsutgifter.

Det kan verka behjärtansvärt på pappret och låter fint att skryta om i den politiska retoriken.

Men i realiteten har enprocentsmålet skapat ett svårhanterbart berg av skatteguld med kontraproduktiva incitament att hellre snabbt spendera och få iväg pengarna till olika projekt, än att spendera pengarna så effektivt och hållbart som möjligt.

Vill man vara mera rättvis mot Sida, kan man säga att det är en myndighet som fått en övermäktig uppgift i att hålla reda på det väldiga biståndsflödet och därför drabbats av administrativ stress – med upprepade skandaler som konsekvens.

Det borde vara en tydlig signal till regering och riksdag om att den nuvarande biståndspolitiken är i starkt behov av reformering.

Ohållbart biståndsregn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Nästa vecka röstar riksdagen om övergångsregeringens avskalade budget och det kan bli spännande. Moderaterna utmanar nämligen med en egen budgetvariant i samarbete med Kristdemokraterna och i förhoppningen att Sverigedemokraterna sluter upp vid voteringsknapparna.

Anar vi här början till formeringen av det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson drömmer om att bilda? En återsamling av borgerligheten inför valet 2022 vore då omöjlig och det liberala kraftfältet i svensk politik hade försvagats betänkligt. Det skulle förvåna om Ulf Kristersson lät något sådant hända.

Icke minst riskerar han annars att undergräva Moderaternas egen ställning, byggd på Gösta Bohmans frihetliga legeringsrecept av liberala och konservativa idéer som varit avgörande för partiets framgångar sedan 1970-talet.

Graviterar Moderaterna i SD:s auktoritära, uttalat anti-liberala riktning vore partiet slut som den breda kyrkan för allmänborgerliga väljare och har sannolikt en marginaliserad framtid att möta på högerkanten.

Men låt oss lämna dylika dystra spekulationer därhän tills vidare. Sakligt sett är Moderaternas aktuella budgetalternativ i stora drag ett prima aktstycke, som bland annat utlovar sänkta skatter och ökade försvarsanslag.

Dock uppstod en fnurra på tråden angående biståndet, som KD vill ha kvar i nivå med dagens enprocentsmål. Dit nådde inte Moderaternas förslag riktigt. Men för KD är det en hjärtefråga att 1 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) ograverat ska fortsätta satsas i bistånd 2019.

Det håller även övergångsregeringen, samt Liberalerna och Centern, fast vid. Moderaterna vek sig till slut för KD:s krav och föll in i ledet.

Nog kan det låta toppen och berömvärd solidariskt. I statsbudgeten för 2018 resulterade enprocentsmålet i den största svenska biståndsbudgeten någonsin: totalt 49 miljarder skattekronor, varav 43 miljarder gick till den internationella biståndsverksamheten. Ett enormt belopp.

Tyvärr är det sällan partierna kritiskt och seriöst orkar diskutera den principiella rimligheten i enprocentsmålets konstruktion, som är ett barn av 60-talets radikala vindar. Inte för att statligt bistånd nödvändigtvis måste vara fel – även om forskning visar att frihandel och privata insatser har mycket större betydelse för fattiga länders välståndsutveckling.

Problemet med vår gällande biståndspolitik är att antalet kronor ensidigt tenderar att hamna i blickpunkten. Ett imponerande spenderande i sig blir viktigare än vilken faktisk nyttoeffekt pengarna får.

Guldregnet över biståndsorganet Sida är illustrativt. De höga anslagen gör att deras byråkrater kan dra igång massor av olika projekt. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har nyligen studerat hur många projekt som sedan överlever när Sida upphört med finansieringen. Svaret är blott 2 av 10.

”Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet”, sa EBA:s kanslichef Jan Petterson till SVT Nyheter i somras (27/8).

När det lugnat ner sig i riksdagen borde M, KD och övriga riksdagspartier ta en allvarlig funderare på biståndspolitikens reformering. Enprocentsmålet kan inte vara någon helig ko.

Mugabe, Krokodilen och Sveriges moraliska skuld

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:

Gukurahundi. På shonaspråket i Zimbabwe betyder det ”regnet som sköljer bort skräpet”. Detta ödesdigra terrorns blodiga regn började falla kort efter att den tidigare brittiska kolonin blivit självständig 1980. ”Skräpet” var minoritetsgruppen ndebelefolket i provinsen Matabeleland, där ett starkt stöd fanns för Joshua Nkomo – en rival till landets nya ledare Robert Mugabe om makten.

Mugabe ville inte ha några rivaler. Han tålde ingen opposition som kunde hota hans ställning och hans mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Men på den internationella scenen predikade Mugabe försoning, humanitet, rättvisa. Hans progressiva vidsynhet imponerade på omvärlden.

Vid ett bejublat statsbesök i Stockholm hösten 1981 lät han förstå att Sverige var Zimbabwes förebild i utvecklingshänseende. Gukurahundi blev verkligheten bakom orden, det som oåterkalleligen satte Zimbabwe på kurs mot mörkrets hjärta.

Mellan januari 1983 och december 1987 slaktade den ökända Femte brigaden omkring 20 000 människor i Matabeleland. Ndebelefolket utsattes för en statligt regisserad våldsorgie vars grymma skändligheter utan överdrift stod i paritet med nazistiska SS’ barbari.

Mugabe var ingen Nelson Mandela. Snarare en överste Kurtz. Dock dröjde det skandalöst länge innan världen – och Sverige! – behagade ta notis. Allt mer paranoid och maktgalen drev Mugabe och hans hantlangare i partiet Zanu-PF landet över stupet till avgrunden. Av det en gång resursrika Zimbabwe, kallat Afrikas kornbod för sitt högproduktiva jordbruk på kontinentens mest bördiga marker, återstår bara utplundrande ruiner.

Den åldrade Mugabe avsattes i en militär palatskupp förra året, då hans tidigare nära och lojale kumpan Emmerson ”Krokodilen” Mnangagwa tillskansade sig presidentposten. På 80-talet var han säkerhetsminister och chef för underrättelsetjänsten CIO, i högsta grad misstänkt som delansvarig för Gukurahundi, den etniska rensningen som förblivit ett öppet sår i nationens plågade medvetande.

I måndagens val, då Zimbabwes folk äntligen slapp Mugabes namn på röstsedeln, kandiderade Mnangagwa mot oppositionspartiet MDC:s Nelson Chamisa. I skrivande stund är resultatet ovisst. Någon frihetlig, ljusare framtid är svår att se om den djupt komprometterade ”Krokodilen” lyckas ta sig själv och Zanu-PF:s gamla vanstyrande, våldsfixerade, genomkorrumperade etablissemang segrande ur striden.

Märk väl, det är också denna regim som Sverige genom alla Mugabes förskräckliga 37 år vid makten understött med bistånd. I reportageboken Diktatorns blick (2018) beräknar Zimbabwekännaren Stig Holmqvist den totala summan till minst 10 miljarder kronor av svenska skattebetalarnas pengar.

Så sent som 2016 beslutade Sverige att höja biståndsbudgeten till Zimbabwe från 200 till 300 miljoner kronor. Många andra länder skar ner på biståndet eller avslutade det helt. Det ansågs inte längre meningsfullt att ge pengar till aldrig så behjärtansvärda projekt. Det kleptokratiska tyranniets samvetslösa representanter försnillade ändå allt.

Men Sverige, genom UD och Sida, fortsatte envist och överdrivet idealistiskt att skänka biståndsmedel. Fast är det att förvåna, när inte ens Gukurahundi fick vårt land på andra tankar?

Vår man i Harare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/11:

Enligt svensk politisk dogm ska en procent av BNI, bruttonationalinkomsten, gå till bistånd. Tack vare högkonjunkturens feberheta ekonomi kommer därför Sverige att nästa år slå rekord. I S/MP-regeringens budget för 2018 anslås hela 43 miljarder kronor till det internationella utvecklingsbiståndet.

Sida är att gratulera. Det är mer pengar än någonsin förr. En imponerande solidaritetsuppvisning, som vi väl har råd att kosta på oss till mindre lyckligt lottade människors fromma?

Problemet är att ett mekaniskt och godtyckligt satt utbetalningsmål inte garanterar att biståndsmedlen används effektivt och ansvarsfullt, snarare tvärtom. Det kan aldrig vara klokt att fokusera på mängden pengar, istället för vad som faktiskt görs med dem.

I den offentliga förvaltningen har biståndsbyråkratin sedan 70-talet i stort sett varit en skyddad verkstad. Den som dristar sig till att ifrågasätta dess prioriteringar och existensberättigande hamnar lätt i skurkfacket som en rå, hjärtlös och egoistisk högertyp. Bäst att tiga således, särskilt om man är en opinionskänslig politiker.

Men vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i statligt bistånd åstadkommit för att bekämpa fattigdomen och få världen att bli bättre? Deprimerande lite. Välstånd skapas inte genom allmosor. Beprövad erfarenhet visar att fri internationell handel och rörlighet har enormt större betydelse.

Allt bistånd är förvisso inte bortkastat och även Sida gör värdefulla insatser. Chockerade mycket skattepengar har dock under årens lopp försvunnit i projekt som varit direkt kontraproduktiva, för att inte säga skamligt orättfärdiga.

Ett av de värsta exemplen är hur Sverige medverkat till att bygga upp Robert Mugabes socialistiska, skendemokratiska skurkvälde i Zimbabwe. Den nu 93-årige despoten tycks i skrivande stund vara på väg att avsättas efter en intern maktkamp i hans parti Zanu-PF. Men minns att Mugabe länge betraktades som vår man i Harare, gödd med bistånd som hjälpte honom att befästa det vanstyre han inledde 1980.

Folket i den tidigare brittiska kolonin Rhodesia nekades möjligheten till en framtid i frihet. Det har aldrig förekommit ett enda val sedan Zimbabwes självständighet som inte den Mao Zedong-dyrkande marxist-leninisten Robert Mugabe stulit.

Oppositionella rensades ut, tystades, mördades. Ökänd är massakern 1983 i Matabeleland, en del av Zimbabwe där omkring 15 000 verkliga eller påstådda anhängare till Mugabes politiska rival Joshua Nkomo brutalt slaktades. Nkomo klarade livhanken, men gick i landsflykt. Terrorn pågick under hela 80-talet, vilket både Sida och svenska UD kunde konstatera.

Ändå var det inget tal om att avbryta biståndsflödet. 1989 gjorde statsminister Ingvar Carlsson (S) ett officiellt statsbesök hos Mugabe, höll honom kärvänligt i handen och förkunnade att ”Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra”. Moralisk kollaps är bara förnamnet.

Fortfarande ges bistånd till Zimbabwe. Sida bedyrar numera att pengarna slussas förbi den kleptokratiska våldsregimens giriga fingrar. Fast vem vågar lita på det i ett av de mest korrumperade, eländigaste länderna som går att hitta kartan?

Zimbabwe kallades en gång ”Afrikas kornbod” och hade goda ekonomiska förutsättningar. Det som Mugabe lämnar efter sig är ett genomruttet, urfattigt ruckel. Så kan bistånd från svenska skattebetalare också användas.

Ingvar Carlsson och Robert Mugabe, februari 1989.

Beklaglig sorti

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/9:

Ett år före valet och Reinfeldt toppar det moderata ministerlaget. Eller snarare försöker hålla ryggen friare. Är det så vi ska tolka regeringsombildningen?

Att Hillevi Engström ryker som arbetsmarknadsminister är då inte förvånande. Både Alliansen och Socialdemokraterna vill ha jobben i fokus. Det är kring förtroendet i sysselsättningspolitiken som väljarslaget ska stå. Engström representerar i det läget en riskabel blotta för regeringen mot bakgrund av haveriet på Arbetsförmedlingen.

Dess skandalomsusade generaldirektör fick nyligen sparken och en översyn av hela AMS-maskineriet har blivit nödvändig. Bort med Engström alltså och in med den i statsrådskretsen obefläckade Elisabeth Svantesson, som närmast kommer från riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Hennes abortmotstånd och uppenbarligen djupt konservativa värderingsbas väcker frågetecken. Men sakpolitiskt när det gäller jobben verkar hon ha klöset som krävs.

Mer uppseendeväckande är att Gunilla Carlsson lämnar biståndsministerposten. Frivilligt? Tillåt oss tvivla. Carlsson hade den lovvärda ambitionen att rensa upp i det biståndsbyråkratiska komplexet. Slut med flummiga pratbubblor och mångmiljardrullning utan koll. Istället transparens, mätbara mål, utvärderingar, konkreta resultat.

Inget som vanligtvis gillas i SIDA-organisationernas skyddade mötes- och konferensverkstad. Även de traditionella biståndskramarna i FP och KD har gett Gunilla Carlsson onda ögat. Tjänstemännen på UD:s biståndsenhet har därtill klagat över hennes hårda nypor.

Det är ingen djärv gissning att hon utmanat för många aktörer i maktapparaten och offras i syftet att förkorta regeringens konfliktlinjer. En beklaglig sorti.

Hillevi Engström som inte rådde på AMS får nu biståndet på sin lott. Om det är signalen att reformtrycket mot SIDA stilla upphör är det än beklagligare.

Politikerna hoppas, du betalar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Orden är från rapporten Bonde söker bidrag, som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) offentliggjorde den 5 augusti. ESO skärskådade det svenska landsbygdsprogrammet som kostat Sveriges och EU:s skattebetalare 36 miljarder kronor perioden 2007-2013 och kunde alltså konstatera att nyttan var i princip noll.

Bara en dryg vecka senare, i onsdags, höll Centerns partiledare Annie Lööf sitt sommartal i Stockholm och förkunnade, totalt ogenerat:

”Ett av verktygen för att skapa fler jobb och tillväxt i hela landet heter Landsbygdsprogrammet… Det har stärkt vårt jordbruks konkurrenskraft och det har skapat jobb. Min och Centerpartiets ambition är att nivån på programmet under de kommande sju åren ska vara den samma som i dag.”

Rimligen kan inte Annie Lööf undgått ESO:s förintande kritik. I annat fall är väl det minsta vi kan begära att hon informerat sig om den. Ändå denna lovsång till ett av oberoende forskare precis utdömt 36-miljardershaveri, som hon därtill vill ska rulla vidare i lika stor omfattning.

Häpnadsväckande. Lööf borde fundera lite över vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång sa: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Tyvärr är sådana misstag inte ovanliga i politiken. Ta det statliga svenska biståndet nu som pågått i över 50 år. En procent av BNP satsar vi på att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i utvecklingsländerna. Enbart 2013 är anslaget 38 miljarder kronor. Motiven må vara oklanderliga, fast hur effektivt används pengarna?

Även om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) stramat upp hanteringen och krävt tuffare kontroller, lämnar granskningen av de faktiska resultaten fortfarande mycket övrigt att önska. Nog är det anmärkningsvärt.

I synnerhet som senare decenniers forskning pekar på att traditionell fattigdomsbekämpning av SIDA-snitt ofta inte gör någon märkbar skillnad. Eller rent av är kontraproduktiv.

Missgreppen inom den globala miljöpolitiken är ett annat exempel. I gårdagens Expressen skrev Bjørn Lomborg, professor vid Copenhagen Business School, att EU i alarmistisk anda satsar hundratals miljarder kronor varje år på sakligt sett tveksamma gröna energiprojekt.

Syftet är att komma till rätta med klimatproblemen. De vetenskapliga beläggen visar dock enligt Lomborg att vi slösar bort ”enorma belopp på att åstadkomma nästan ingenting”.

Varför blir det så här? Politiska reformer är vanligen ideologidrivna. Stora resurser investeras, mycket prestige står på spel. Man vill göra gott, visa handlingskraft, få erkännande, vinna nytt förtroende vid makten.

Utvärderingar om att älsklingsreformen slagit fel blir då ett hot. Hellre än att korrigera kursen föredrar man att tro och hoppas i det längsta. Ungefär som Annie Lööf. Notan betalar ju ändå någon annan.

Skammen Mugabe

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

1981 kom Robert Mugabe till Stockholm. Det var året efter Rhodesias befrielse från Ian Smiths vita rasistregim och Mugabe blivit den nya staten Zimbabwes ledare, hyllad som en hjälte av Nelson Mandelas kaliber.

Han lunchade med prins Bertil, överlade med statsminister Thorbjörn Fälldin, träffade vännen Olof Palme och höll ett bejublat anförande på Handelshögskolan. Sedan flög han hem med ett guldkantat biståndsavtal i portföljen.

Sverige stödde förtjänstfullt ANC mot Sydafrikas apartheidtyranni, men någon Mandela var sannerligen aldrig Mugabe. Ideologiskt skolad i Maos Kina hade Mugabe tidigt ambitionen att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Internationellt talade han sockersött om försoning.

Mot Zimbabwes invånare visade han ett annat ansikte. Redan det första ”demokratiska” valet efter Smiths fall stal Mugabe och hans politruker i Zanu-PF genom hänsynslösa metoder. Säker i sadeln gjorde han därpå processen kort med sina inhemska rivaler.

1983 mördades 15 000 förmodade oppositionella sympatisörer, nordkoreanska bödlar var Mugabe behjälplig i slakten. Omvärlden blundade och teg, inklusive Sverige som lät biståndsmiljonerna rulla på.

Först vid millennieskiftet, då förtryckaren i Harare gav sig på Zimbabwes vita farmare för att avleda befolkningens växande missnöje, blev det annat ljud i skällan. Mugabe stämplades som en paria av världssamfundet. Det var så dags.

Nu är det val igen, oppositionsrörelsen MDC som bildades 1999 för att avsätta Mugabe, fläckas istället av sitt samregerande med honom. 89 år gammal har Mugabe förklarat att endast Gud kan få honom att lämna makten. Tydligen är det enda hoppet att han avgår med döden.

Historiens dom kommer ofrånkomligen att falla hård över denne blodsbesudlade despot. Inte blir den vackrare av att Sverige länge höll honom under armarna.

Reformeringen måste fortsätta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

”Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas”, sa biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i Ekots lördagsintervju för drygt ett år sedan.

Det statliga svenska biståndsetablissemanget fyllde då jämt. Födelsen kan dateras till 1962, när Tage Erlanders S-regering bildade Nämnden för internationellt bistånd, senare dagens Sida.

Anledningen var avkoloniseringen i tredje världen, fattigdomsproblematiken blev plötsligt het. Borde vi inte göra en solidarisk insats för att få med jordens utsatta på moderniseringståget?

Bistånd hade förkommit tidigare, men främst bedrivet av enskilda organisationer och missionärer. Nu skulle staten ta ledningen och visa vägen. Grundidén var att massiv resursöverföring från rika till fattiga stater kunde påskynda utvecklingen, likt ett snabbspår till nya blomstrande ekonomier.

I enlighet med detta beslutade riksdagen 1968 att Sverige skulle avsätta en procent av bruttonationalinkomsten till bistånd (enprocentsmålet).

2012 kunde alltså 50 år av statligt biståndsengagemang summeras och Gunilla Carlssons dom i radion var knappast nådig: prat och prat! När hon tog över som biståndsminister 2006 sattes välbehövligt fokus på konkreta resultat, transparens, effektivitet och mätbara mål.

Det väckte föga förvånande ont blod hos Sida och övriga svenska u-landsintressenter, som länge huserat i en sluten tillvaro där det ofta räckte med att tala svävande om vilken nytta biståndet gjorde i största allmänhet.

Men att bara hänvisningar till god vilja och ömmande hjärtan kan inte vara okej. Under ett halvt sekel har hundratals miljarder skattekronor betalats ut i bistånd, enbart 2013 uppgår regeringens biståndsanslag till svindlande 38 miljarder.

Då är det högst relevant att kräva noggrann utvärdering. Vad har fungerat och vad har inte fungerat? Att exempelvis pumpa in pengar direkt till korrupta regimers statsbudgetar är bevisligen rent kontraproduktivt. Massiv resursöverföring i sig är ingen lyckad metod för att trolla fram välstånd.

Viktigare är handel, hälsovård, etablerandet av goda institutioner, utbildning, etc. Sida har gjort betydelsefulla insatser därvidlag, men att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska är också klart.

Nyligen har förödande kritik riktats mot Gunilla Carlssons ledarskapsförmåga. Tydligt är att något slagit allvarligt slint i relationen mellan politiker och tjänstemän på UD:s biståndsenhet. Carlsson har uppenbarligen haft hårda nypor, det är ingen djärv gissning att även byråkratiskt motstånd mot förändringar spelat in.

I vilket fall vore det djupt olyckligt om den nödvändiga reformeringen av biståndspolitiken äventyrades på grund av internt käbbel. Ytterst ligger fattiga människors möjligheter till rimligare levnadsvillkor i vågskålen.

Dessa människor är värda ett bättre öde än att bli gisslan i en demoraliserande prestigekamp mellan ett statsråd och dennes underlydande förvaltning.

SIDA rycker undan mattan för Afghanistans skolor

Publicerad den av
Svara

Internationella militära styrkor är inte nog. Ska Afghanistans plågade befolkning få njuta fred och frihet krävs långsiktiga humanitära insatser.

Decennier av krig och förtryck i ett av världens fattigaste länder har medfört skriande behov av grundläggande civil infrastruktur. Här spelar Svenska Afghanistankommittén (SAK) en viktig roll.

Det är en ideell organisation som varit engagerad i landet ända sedan Sovjetunionens inmarsch för dryga kvartseklet sedan. SAK:s uthålliga, praktiskt verkande solidaritetsarbete är utan tvekan imponerande.

Efter talibanregimens fall 2001 har SAK bland annat försökt byggt upp ett fungerande utbildningsväsende på landsbygden. Med goda resultat. Idag driver SAK över 300 byskolor i svårtillgängliga områden, där inte minst flickor som tidigare hållits nere i okunnighetens mörker får möjligheten att skapa sig ett drägligare liv.

SAK:s verksamhet inkluderar särskilda modellskolor med utbildning av lärare. Man lägger också vikt vid att få föräldrarna aktiverade i stödföreningar, nog så betydande i ett utsatt land där barnen annars riskar att slitas från skolbänken och användas som arbetskraft. 

Därutöver finns ett nätverk med kontakter till vänskolor i Sverige och Storbritannien, vilket bidrar till att ge vidare horisonter och stärka banden med omvärlden.

Men detta värdefulla projekt kan nu omintetgöras.  

En stor del av finansieringen kommer nämligen från SIDA. Inte för att den svenska biståndsmyndigheten vill dra ned på stödet till Afghanistan. Tvärtom ökas det årliga anslaget från 300 till 500 miljoner kronor den närmaste treårsperioden.

Dock kommer SIDA:s belopp till SAK (idag cirka 100 miljoner) att sänkas ordentligt. Istället avser SIDA att styra över pengarna direkt till den afghanska statsförvaltningen – som knappast är ett under av styrka och effektivitet. Framtiden för SAK:s skolor blir därmed högst osäker.

– Det är en väldigt korrupt stat. SIDA vill gå in med så kallat sektorstöd för lärarutbildning via den afghanska staten. Mitt intryck är att deras program är väldigt svagt, säger SAK:s bekymrade generalsekreterare Torbjörn Pettersson till Sydsvenskan (15/9).

Lyckas inte SAK ordna pengar från andra biståndsgivare finns ingen annan huvudman som kan ta över driften av deras skolor. Nedläggning är i så fall ett överskuggande alternativ.

Varför den svenska biståndsmyndigheten rycker undan mattan för SAK på detta vis är faktiskt svårbegripligt. Man kunde ju tycka att SIDA borde lärt av forna misstag.

Årtionden av erfarenhet pekar entydigt åt samma håll: pengar som pumpas in i offentliga förvaltningar hos mottagarländer med otillräckliga demokratiska institutioner och kontrollorgan, brukar inte sällan förfela sitt syfte.

Oftast är det enbart smulor som kommer den behövande befolkningen till godo. Allt medan skrupulösa politiker och byråkrater griper chansen att berika sig. Exempel på misslyckade SIDA-satsningar i den här genren kan fylla kataloger. Därmed har man också allvarligt undergrävt förtroendet för hela verksamheten i svenska skattebetalares ögon.

Det är förstås trist, eftersom bistånd kan göra mycket konkret, avgörande nytta. Pengar som går via NGO:s – som Svenska Afghanistankommittén – har i allmänhet visat sig vara en betydligt bättre och konstruktivare väg att hjälpa u-ländernas människor till en ljusare tillvaro.

Afghanistans invånare lever i ett land där korruptionen fortfarande är näst intill epidemisk. Vad som kommer hända med SIDA:s sektorstöd kan därför knappast kräva någon Einstein för att räkna ut.

Och Torbjörn Pettersson borde veta. Han har ej blott sedan 80-talet gedigna kunskaper om Afghanistan. Han har även mångårig erfarenhet av SIDA som tidigare avdelningschef på just denna myndighet, samt har även verkat som biståndsråd vid Sveriges ambassad i Tanzania.

SIDA har alltså goda skäl att lyssna på honom. Om inte annat för afghanernas skull.