Kategoriarkiv: Arbetsmarknad och sysselsättning

Vad vill Reinfeldt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn.

Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars… ”Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad”, sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.

Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader.

Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet.

Löfven däremot… Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?

Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer.

Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?

Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning?

Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Gott så.

Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.

I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats.

Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.

Ett annat problem är bostadsmarknadens katastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas.

Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i Slaget om Rosenbad på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.

Svenska jobb åt svenskarna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Snart ringer klockan in valåret 2014. Det är ingen högoddsare att frågor som rör invandrare, flyktingpolitik och integration kommer att spela en betydande roll i kampen om regeringsmakten.

Illa vore om SD:s främlingsfientliga demagogi tillåts sätta agendan. Tyvärr har S och LO redan gjort en anpassningsrörelse i protektionistisk riktning.

”Svenska jobb åt svenskarna” är den föga maskerade signal som Löfven & Co sänder ut när man talar om nödvändigheten av att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring och att riva upp Lex Laval-domen (vilken begränsar fackets makt att diktera löner och avtalsvillkor för utländska arbetare). Denna oblyga arbetsmarknadsnationalism är mycket olycklig.

SD riskerar att få ett problemformuleringsföreträde i debatten, en felaktig bild skapas av att antalet jobb är statiskt och att öppnare gränser hotar svenska medborgarens egna möjligheter till försörjning.

Som Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson nyligen uttryckte det i Dagens Industri: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben.”

Det är en fördummande retorik som svär mot hur en modern, dynamisk ekonomi fungerar. Drygt 60 000 människor har kommit hit sedan Alliansregeringen lättade på restriktionerna för arbetskraftsinvandring 2008. Många är högutbildade i specialistyrken som svenska företag behövt för att kunna expandera och klara fortsatt konkurrens på marknaden.

Arbetskraftsinvandrarna har bidragit till att göra vårt land rikare och mera välmående, inte tvärtom. Ställ Jan Larssons populistiska villfarelser mot förre Volvochefen Leif Johanssons uttalande i Svenskt Näringslivs skrift Feltolkad folkopinion som publicerades tidigare i år: ”Vi har en fullständigt absurd debatt kring invandring i Europa… Största hotet mot Sverige är bristen på folk som kan driva välståndsutvecklingen framåt genom kvalificerad forskning och utveckling. Och så har vi en debatt som handlar om motsatsen.”

En annan sak är sysselsättningen bland flyktingar som fått asyl i Sverige. Dessa har svårare att få jobb och tvingats inte sällan till långvarigt bidragsberoende. Vems är felet? Deras eget?

Nationalekonomen Andreas Bergh har i en färsk rapport undersökt arbetsmarknadssituationen för utlandsfödda i OECD-området. Hans slutsats är att länder med starka kollektivavtal (som Sverige) har större segregation än andra. Kollektivavtalen ger nämligen facket möjlighet att hindra utlandsfödda från att snabbt komma in på arbetsmarknaden, exempelvis genom lägre löner och enklare jobb.

Detta tvättäkta, hemlagade svenska strukturfel göder ett demoraliserande utanförskap vars nota skjuts över till skattebetalarna, något som sedan SD:s kostymfascister kan exploatera för sprida hat och misstroende mot alla som inte är ”originalsvenskar”.

Anser S och LO att det är ett pris värt att betala för dagens kollektivavtalssmodell? Tycker Alliansen det? Berätta gärna!

Goda nyheter är inga nyheter?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/12:Corren.

Inga braskande rubriker i tidningarna. Ingen storm av inlägg på de sociala medierna. Inga politiker som tog ton i TV-rutan. Knappt ett pip, faktiskt.

Lanseringen av Rädda barnens årsrapport om barnfattigdomen i Sverige skulle därmed kunna ses som ett PR-mässigt fiasko. Den innehöll inte någon dramatik att slå mynt av. Den var helt ospännande. Siffrorna som Rädda barnen presenterade tidigare i veckan visade sig nämligen vara glädjande.

Enligt rapporten, vilken bygger på 2011 års statistik, minskade andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet med 0,6 procent jämfört med 2010. Den långsiktiga trenden är alltså ljus, ty sedan 90-talets andra hälft har barnfattigdomen nästan halverats – från 22,3 procent 1997 till 12,1 procent 2011.

Bakom den sistnämnda siffran döljer sig emellertid 232 000 barn, vilket fortfarande kan låta förskräckande många. Men fattigdom är i detta sammanhang ett lika laddat som diskutabelt begrepp.

Någon skriande materiell nöd i u-landsklass är det ju inte precis fråga inom vår nations gränser. Dock bör inte upplevda ekonomiska begränsningar nonchaleras för det.

Rädda barnens fattigdomsdefinition utgår från barn i familjer med för svenska förhållanden låg inkomststandard och barn i familjer med försörjningsstöd, grupper som relativt sett halkat efter i samhällets generella välståndslyft.

Detta beroende på orsaker som ohälsa eller svag position på arbetsmarknaden, särskilt bland barnfamiljer med utländsk bakgrund. Även om jobbproblematiken är nog så allvarlig, finns ljusnande tecken även där.

Enligt den prognos som Arbetsförmedlingen offentliggjorde igår väntas sysselsättningen öka i hela Sverige under nästkommande år, mest i storstadsregionerna och främst inom det resursskapande privata näringslivet.

Ska ekonomisk utsatthet bland barn framgångsrikt kunna bekämpas även framöver, finns knappast något viktigare än att deras föräldrar kommer i arbete och strukturellt sysselsättningshämmande faktorer avlägsnas.

Ur det perspektivet tål att påminnas om att även löntagare i lägre inkomstskikt fått rejält tjockare plånböcker under senare år. En av de bästa nyheterna i höst, som väckt förbluffande lite uppmärksamhet, är att den svenska köpkraften ökat med fantastiska 23 procent mellan 2005 och 2013.

Det betyder att vi alla blivit mycket rikare (om än i skiftande grad) och det kan vi tacka kombinationen av låg inflationstakt och den borgerliga Alliansregeringens skattesänkningar, som vänsteroppositionen älskar att råskälla på.

Skulle skatterna höjas efter ett eventuellt regeringsskifte 2014 hotas både denna gynnsamma köpkraftsutveckling och den spirande sysselsättningstillväxten.

De som då drabbas hårdast blir förstås människor i hushåll med blygsammare inkomster, eftersom deras marginaler är mindre. Men Rädda barnens årliga fattigdomsrapporter lär väl å andra sidan bli hetare nyhetsstoff.

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.

Landsmöte med klyddets mästare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

”Klyddarpartiet”. Så karaktäriserades Folkpartiet av Sydsvenskans  Per T Ohlsson tidigare i år (11/8). ”Klydda” är ett skånskt begrepp för att klåfingrigt röra till saker, att göra något mer komplicerat än det egentligen är.

”Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det”. Ohlsson anförde en rad generande historiska exempel, som att FP var förtjusta i LO:s löntagarfonder när det begav sig.

Jan Björklunds nyfrälsta iver att ikläda sig rollen som riskkapitalbolagens drakdödare i välfärden får väl sägas bekräfta Per T Ohlssons tes. Sverige behöver riskkapitalbolagen som aktörer i den nödvändiga förnyelsen av välfärdssektorn.

Men det populistiska FP-klyddandet riskerar att lägga en allvarlig hämsko på utvecklingen. Lite självkritisk insikt hos FP-ombuden som nu samlats på landsmöte i Västerås vore på sin plats.

Ty det är inte första gången deras parti ställt till med betydande bekymmer. Två av våra mest oroande strukturproblem, inom arbets- och bostadsmarknaden, är till icke ringa grad ursprungsmärkta med blåklintssymbolen.

I onsdags presenterade Boverket en rapport som förklarade att hyresregleringen är bostadsbristens huvudorsak (något som i decennier påpekats av nationalekonomer som Assar Lindbeck).

Konstlat låga hyror gör att det befintliga bostadsbeståndet inte används effektivt och att blir det olönsamt att bygga nytt. Boverket förordar därför en mjukare övergång till marknadsbaserade hyror. Sådana kunde vi redan haft. S-regeringen på 60-talet hade en färdig proposition i ämnet.

Men FP, som i grunden var ense med S, såg tillfället att vinna kortsiktiga opinionspoäng och blev lika plötsligt motståndare till marknadshyror som Björklund blivit till riskkapitalbolagen.

Klyddet väckte helig vrede hos S, som släppte förslaget. Ingen regering har därefter vågat andas om marknadshyror. Dagens FP vill på sig höjd modifiera den destruktiva regleringen en smula.

Däremot ska Björklunds FP ha beröm för att partiet avser att högprofilera sig i frågan om en bättre fungerande arbetsmarknad (avskaffa Las, lägre ingångslöner, etc). Det är ett glädjebesked för de grupper som har svårast att få jobb på grund av de stelbenta reglerna: ungdomar, lågutbildade, invandrare.

Men det var FP som drev fram Las-eländet. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fack och arbetsgivare uteslöt statlig intervention, en förhandlingsmodell som framgångsrikt praktiserades fram till 70-talets början.

FP hade sedan 50-talet hetsat om statliga arbetsmarknadslagar, LO och S höll bestämt emot. 1974 vek man sig tyvärr, av rädsla för att i det då radikaliserade samhällsklimatet bli omkörda av FP från vänster.

Fast vad kan de numera omvända liberala Las-syndarna åstadkomma bortom retoriken? För att genomgripande reformer på arbets- och bostadsmarknaden ska bli politiskt möjliga i närtid (och det brådskar verkligen), krävs realistiskt sett en blocköverskridande uppgörelse mellan tungviktarna M och S.

Istället för att trianguleringsmässigt lurpassa på varandra och borde kunna de ta ansvar för Sveriges bästa. Klyddet kan vi vara utan.

Beklaglig sorti

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/9:

Ett år före valet och Reinfeldt toppar det moderata ministerlaget. Eller snarare försöker hålla ryggen friare. Är det så vi ska tolka regeringsombildningen?

Att Hillevi Engström ryker som arbetsmarknadsminister är då inte förvånande. Både Alliansen och Socialdemokraterna vill ha jobben i fokus. Det är kring förtroendet i sysselsättningspolitiken som väljarslaget ska stå. Engström representerar i det läget en riskabel blotta för regeringen mot bakgrund av haveriet på Arbetsförmedlingen.

Dess skandalomsusade generaldirektör fick nyligen sparken och en översyn av hela AMS-maskineriet har blivit nödvändig. Bort med Engström alltså och in med den i statsrådskretsen obefläckade Elisabeth Svantesson, som närmast kommer från riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Hennes abortmotstånd och uppenbarligen djupt konservativa värderingsbas väcker frågetecken. Men sakpolitiskt när det gäller jobben verkar hon ha klöset som krävs.

Mer uppseendeväckande är att Gunilla Carlsson lämnar biståndsministerposten. Frivilligt? Tillåt oss tvivla. Carlsson hade den lovvärda ambitionen att rensa upp i det biståndsbyråkratiska komplexet. Slut med flummiga pratbubblor och mångmiljardrullning utan koll. Istället transparens, mätbara mål, utvärderingar, konkreta resultat.

Inget som vanligtvis gillas i SIDA-organisationernas skyddade mötes- och konferensverkstad. Även de traditionella biståndskramarna i FP och KD har gett Gunilla Carlsson onda ögat. Tjänstemännen på UD:s biståndsenhet har därtill klagat över hennes hårda nypor.

Det är ingen djärv gissning att hon utmanat för många aktörer i maktapparaten och offras i syftet att förkorta regeringens konfliktlinjer. En beklaglig sorti.

Hillevi Engström som inte rådde på AMS får nu biståndet på sin lott. Om det är signalen att reformtrycket mot SIDA stilla upphör är det än beklagligare.

Hög tid för klassisk S-politik!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).

Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.

Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?

Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.

Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.

Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.

Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.

Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.

På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.

Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.

Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.

Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?

Gärna champagne, men först jobbar vi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/8:Corren.

Helen Gurley Brown (1922-2012) tillhör USA:s legendariska tidningsmakare. I 32 år var hon chefredaktör för Cosmopolitan, en tidskrift med yngre kvinnor som målgrupp och där artiklarna främst handlar om mode, flärd, relationer och sex.

Men Helen Gurley Brown ryggade inte för att påpeka att livet inte bara var champagne, romantik och glamour. Tvärtom, det gällde även att kunna stå på egna ben, försörja sig och jobba enträget. Precis som hon själv gjorde. Ett av hennes råd till läsekretsen löd: ”Att älska arbetet är nästan lika viktigt som att älska en man, kanske lika viktigt”.

Typiskt Helen Gurley Brown, typiskt Amerika. Det är ingen slump att USA, världens största ekonomi, uppvisar en sådan enastående dynamik och produktivitet. De senaste årens finanskris har förvisso slagit hårt, arbetslösheten är alltjämt hög (senast 7,6 procent, nya siffror presenteras i dag).

Dock kan nationen förlita sig på en inneboende återhämtningskraft som utan tvekan är imponerande. BNP-tillväxten för andra kvartalet i år har redan överträffat förväntningarna. Karaktäristiskt för USA är just att aldrig ge upp, vad som än händer: bit ihop och jobba.

Amerikanen är ständigt på jakt efter att arbeta mer, söka ett annat jobb, få bättre lön, ta ytterligare ett trappsteg i karriären. Gärna starta eget, gärna flytta över hela kontinenten om så krävs.

Misslyckas man på ett ställe, bryter man upp och prövar lyckan någon annanstans. Osentimentalt och utan att blicka tillbaka. Framåt, alltid framåt. Den mentaliteten sitter djupt förankrad i USA:s själ. Detta kan vi i socialstatens Sverige snobbigt rynka på näsan åt och tycka massa saker om.

Men minns att det var hårt arbete, flit och företagsamhet som även byggde vårt land. Från 1800-talets fattighus gick vi till ett rikt och välmående folkhem. Det uppstod inte ur tomma intet. Resurserna skapades av en befolkning som varje morgon gick till jobbet i förtröstan om att en bättre framtid var inom räckhåll.

Och den dåvarande socialdemokratin var sannerligen inga mjukryggar i sin politiska attityd: gör din plikt, kräv din rätt. I den ordningen. Det var arbetslinje det!

Nu klagas det från vänsterhåll att Alliansregeringen ställer för tuffa krav på de arbetslösa. Bidragsnivåerna är inte som förr, man kan inte stämpla i åratal, arbetssökande ska snart tvingas skicka in rapporter till Arbetsförmedlingen om antalet sökta anställningar, etc.

Visst, det är en svår situation att sakna jobb och konjunkturläget gör inte förutsättningarna på arbetsmarknaden lättare. Fast hur är det egentligen? Är vi som amerikanerna villiga att flytta till vilken del av landet som helst för ett jobb? Anstränger vi oss lika mycket, tar vi hellre ett mindre statusfyllt arbete än stämplar ytterligare en månad? Att starta eget, är det ens en tanke som finns på kartan när andra möjligheter synes uttömda?

Måhända finns en del att lära från Helen Gurley Browns USA om vikten av att älska arbetet. Som hon kunde ha sagt: gärna champagne, men först jobbar vi.

Löfven och LO under falsk flagg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Go home!”, skrek fackets torpeder mot lettiska byggjobbare i Vaxholm 2004. Händelsen är en tragiskt ökänd symbol för den svenska fackföreningsrörelsens protektionistiska syn på utländsk arbetskraft.

Traditionellt har Sverige bejakat frihandel. Varken LO eller Socialdemokraterna har önskat resa höga tullmurar mot omvärlden för att värna sina medlemmars jobb i svensk industri. Man har förstått frihandelns centrala betydelse för vårt välstånd.

Men denna insikt har enbart gällt utbyte av varor över gränserna. Inte tjänster, inte att människor från andra länder ska jobba här. I Vaxholmsfallet, där Byggnads satte sina kollegor från Lettland under blockad, försökte facket göra gällande att det handlade om solidaritet. LO försvarade letterna från att utnyttjas, helt enkelt. Trots att de redan hade relativt sett god lön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, skriver forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsatser är att LO länge använde sin maktposition och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. Motivet var rädslan om svenskarnas jobb. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det samtidigt en strategi för att hindra konkurrens och utvecklingen mot en friare lönesättning.

Att LO år 2004 ogillade att EU:s nya och fattigare medlemsländer i öst (som Lettland) skulle omfattas av unionens gemensamma arbetsmarknad var väl därför ganska givet.

Föga förvånade var tyvärr också att LO stormade mot alliansregeringens arbetstillståndsreform från 2008. Då liberaliserades de tidigare hårda reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Metalls tidigare fackbas Stefan Löfven, som nu aspirerar på att bli socialdemokratisk statsminister, har naturligtvis lovat att riva upp reformen.

Intervjuad i Expressen den 28/5 hävdar han att arbetskraftsinvandrare ofta tvingas ”leva under vidriga förhållanden, knappt får lön, inte skatten betald”.

Den generella bilden utifrån OECD:s utvärdering är dock att ”lönerna inom de rekryterande företagen är högre än i företag som inte rekryterar arbetskraftsinvandrare” (Recruiting Immigrant Workers: Sweden 2011). Konfronterad med dessa uppgifter svarar Löfven förbluffande barnsligt och anti-intellektuellt: ”OECD påstår, men de kan ju inte påstå”.

Som av en händelse mobiliserade hela LO i går med förnyade krav på att den utomeuropeiska jobbinvandringen måste hejdas och återregleras. Gissa varför?

Liberaliseringen har medfört att invandrarna inte kunnat garanteras schyssta löner och arbetsvillkor, enligt LO:s ständigt lika ömmande företrädare. Och de kan ju tydligen i motsats till OECD ”påstå”.

Det gamla solidaritetskortet spelas ut alltså igen som en maskering av den krassa hållningen ”svenska jobb åt svenskarna”. Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Släpp in de utestängda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Människor med funktionshinder upplever sig alltmer marginaliserade, enligt en färsk rapport från Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning). Funktionshindrade deltar i långt färre sociala aktiviteter än övriga befolkningen. Många säger sig sakna nära vänner.

Isolering, ångest, brist på motion och ekonomisk utsatthet är en farlig kombination för vilken människa som helst. Än värre naturligtvis för personer som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har svårare än andra att bryta den onda cirkeln.

Nyckeln till komma ur det samhälleliga utanförskapet är arbete. Men tröskeln är ingalunda enkel att forcera. Finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen har inte gjort situationen lättare.

Endast 44 procent av personer med nedsatt arbetsförmåga har jobb, konstaterar Handisam. Sätt den siffran i kontrast till övriga svenskar: 75 procent. ”Arbetsgivare måste våga anställa personer med funktionsnedsättning i större utsträckning än vad som görs i dag”, skriver myndigheten. Javisst.

Men problemet är inte olikt det som drabbar ungdomar och invandrare på vår arbetsmarknad. Även dessa grupper sorteras ofta bort. Ser man det från arbetsgivarnas perspektiv är riskpremien för anställning helt enkelt för omfattande.

Ingångslönerna är höga, arbetsrätten stel och oflexibel. Då vågar man inte gärna chansa på ett osäkrare kort i högen av ansökningar. I princip finns hur mycket arbete som helst att utföra i samhället. Vad det handlar om är att prissätta arbetsuppgifterna rätt.

I Sverige har vi emellertid låtit den politiska sfären och inblandade intresseorganisationer rubba marknadsmekanismerna så att utbud och efterfrågan fått besvärligare att mötas.

Och detta förhållande slår hårdast mot människorna som har sämre förutsättningar att konkurrera om de jobb som erbjuds. Massor av andra jobb som skulle kunnat uppstå existerar inte alls, eftersom skevheterna i marknaden gjort dessa jobb ekonomiskt omöjliga.

Med detta sagt, kan man förstås inte bortse från att även diskriminerade attityder mot funktionshindrade är en del av problemet. Åtskilligt vore vunnet om vi började fokusera på de enskilda människorna och deras individuella kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras handikapp och därför döma dem till passivt bidragsberoende.

Här har vi ändå en stor outnyttjad arbetskraftsresurs som kan göra vårt land rikare och bättre. Rådande stigmatisering är olycklig, dock inte hopplös.

Erfarenhetsmässigt tenderar anställningen av en funktionshindrad person på en arbetsplats att bana vägen för fler. Företag som hamburgerkedjan Max och ICA-koncernen har medvetet satsat på att öppna sina dörrar för funktionshindrade med goda resultat.

Startsträckan innan de kommit in i jobbet må vara längre, men få utför sedan sitt arbete lika plikttroget och entusiastiskt. Det blir en bra affär för samtliga parter. Humanism, marknad och mångfald är vägen framåt. Återstår att ta bort hindren.