Kategoriarkiv: Arbetsmarknad och sysselsättning

Sagan om den fackliga elefanten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

Den fackliga elefanten stampar på den lilla företagsmyran. Livsmedelsarbetarförbundet kräver att Ingeborgs bageri i Linköping tecknar kollektivavtal för en anställd. Ägarsyskonen Ahmed och Sema Mehdi avböjer och förklarar att fackets löneanspråk inte är förenligt med företagets ekonomi.

Den fackliga elefanten stampar en gång till. Livsmedelsarbetarförbundet sätter Ingeborgs bageri i blockad och belägrar företaget med patrullerande fackliga funktionärer. Ägarna försöker överleva ändå, men inför hotet att deras bageri ska kvävas ekonomiskt tvingas de stryka flagg och skriver under kollektivavtalet. Den anställde sägs upp, eftersom bageriet inte har råd att betala Livsmedelsarbetarförbundets dikterade lön.

Den fackliga elefanten stampar ytterligare en gång så att marken skälver. Livsmedelsarbetarförbundet vägrar acceptera att bageriet inte har råd att betala den dikterade kollektivavtalslönen och kräver att uppsägningen tas tillbaka. Ägarnas redovisning av bageriets krassa ekonomiska verklighet viftas bort. Livsmedelsarbetarförbundet stämmer bageriet inför Arbetsdomstolen och vill att ägarna pungar ut med 650 000 kronor i skadestånd.

Myran ska veta hut, myran ska krossas ordentligt. Då blir det en mindre som drar ett strå till stacken i Linköping. Den fackliga elefanten trumpetar i maktfullkomlig triumf. Vilket vackert slut som artar sig på denna sedelärande saga om facklig kamp, solidaritet och hjältemod.

Vem ska skapa jobben?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1Corren.6/4:

Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Det målet har Stefan Löfven, fackbasen som blev statsminister, bundit sig vid. ”Jag är besjälad av jobben”, bedyrade han i Expressen 13/4.

Den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt brukade säga att arbetslöshet orsakas av brist på företagare. Det är således svårt att vara ”besjälad av jobb” utan att vara besjälad av företag. Vilka ska annars producera de resurser som gör jobben möjliga? Vilka ska anställa? Vilka ska få bukt med arbetslösheten, i synnerhet bland ungdomar och invandrare?

De flesta jobb skapas i små och medelstora företag, men Löfven tycks antingen kallsinnig eller oförstående för sambandet. I annat fall skulle väl inte hans rödgröna regering satsat på ett batteri av skattehöjningar i vårbudgeten, som gör det dyrare att anställa och att bedriva näringslivsverksamhet i Sverige?

”Den jobbfientliga politik regeringen driver kommer leda till att fler människor hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, menar Svenskt Näringsliv. ”Förslagen har en sak gemensamt – de slår alla hårt mot små och växande företag i Sverige”, konstaterar Företagarna.

Samtidigt som de flesta länder i vår omvärld strävar mot att förbättra sin konkurrenskraft och marknadsposition, gör Löfven i praktiken tvärtom vilket snarare är ett recept för ökad arbetslöshet i den närande sektorn.

Hjälp på traven har statsministern fått av sina tidigare fackföreningskollegor i Linköping, där Livsmedelsarbetareförbundets strejktrupper belägrat Ingeborgs bageri och påtvingat det lilla företagets ägare ett kollektivavtal som är bortom deras finansiella horisont.

Konsekvensen är att bageriet nu fått säga upp sin enda fackligt anslutne anställde. Att det saknas pengar i kassan till den fördyrande kollektivavtalslönen vägrar facket godta och hotar att ta saken från lokal till central nivå. ”Vi försöker rädda ett jobb”, förklarar Livs ombudsman (Corren 15/4).

Den gamle Metallordföranden Stefan Löfven är besjälad av jobb, som ska trollas fram genom öka skattekostnaderna för företagen. Livsmedelsarbetarförbundet vill rädda ett jobb, som genom deras egen utpressning prissatts högre än vad det aktuella företaget har råd att betala. Facklig ekonomi och logik är inte lätt att begripa sig på.

Välkommen till arbetarrörelsens Sverige. Eller ska man säga arbetslöshetsrörelsens?

Arbetarhjälten som aldrig dog

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Första gången jag mötte Joe Hill var under min gymnasietid då jag fick soundtracket från Woodstockfestivalen 1969 i handen. På skivan sjöng Joan Baez med sin varma, innerliga stämma:

”I dreamed I saw Joe Hill last night / Alive as you and me / Says I, ‘But Joe you’re ten years dead’ / ‘I never died’, says he”.

Låten gick bara inte att få ur skallen. Men så är också hyllningsballaden Joe Hill, den odödlige, en brottarklassiker inom den amerikanska folkmusiken.

Enligt en mer konventionell historieskrivning är det dock detta år precis ett sekel sedan Joe Hill rent fysiskt lämnade jordelivet. 100-årsminnet uppmärksammas med en ambitiös utställning om honom på Länsmuseet i Gävle.

Det var nämligen där han föddes 1879, fast då som Joel Emanuel Hägglund. 1902 utvandrade han från fattigdomens Sverige till möjligheternas förlovade land, USA. Konfrontationen mellan dröm och verklighet blev tyvärr inte att leka.

Joe Hill, som han anglifierade sitt namn till, fick slita hårt och försörjde sig genom otaliga tillfälliga jobb i fabriker, gruvor och hamnar. Arbetsmarknadens tuffa villkor ledde till ett politiskt uppvaknade. Industribossarna kunde förvisso vara råbarkade typer, inte sällan hänsynslösa.

Men fackföreningarna var inte särskilt goda att tas med heller. De vägrade att släppa in vilka arbetare som helst, i synnerhet inte färgade och invandrare utan utbildning. Därför anslöt sig Joe Hill till den lika fördomsfritt öppna, som anarkosocialistiskt radikala IWW, Industrial Workers of the World.

Som eldfängd agitator och outtröttlig fackföreningsorganisatör blev han snart dess mest prominente medlem. Joe Hills växande ryktbarhet till dagens legendstatus baserades främst på hans populära, slagkraftiga kampsånger som The Rebel Girl, Pie in the Sky och The Preacher and the Slave.

Sedermera ömt vårdade klenoder i den amerikanska folkviseskatten. Ofta lånade han tonerna från Frälsningsarméns klämmiga och välkända melodier. Ett fiffigt drag, ty varenda gång Hill mötte en ny publik kunde alla omedelbart hänga med i sångerna.

Bob Dylan, en stor beundrare av Joe Hill, kallar i sina memoarer honom för en ”messiasgestalt” och skriver:

”Joe älskades av alla arbetare över hela landet… Vilka de än var, så enade han dem och kämpade för deras rättigheter, riskerade sitt liv för att göra tillvaron drägligare för underklassen, för de icke-privilegierade, för de sämst betalda och sämst behandlade arbetarna”.

Detta var alltså på den tiden då det fanns ett genuint behov av en arbetarrörelse som menade allvar med att hjälpa mindre lyckligt lottade människor till bättre förhållanden.

Man kan ju undra vad Joe Hill hade sagt om Livsmedelsarbetarförbundets maktdemonstrativa mobilisering mot Ingeborgs bageri, drivet av Ahmed och Sema Mehdi som lämnat kaosets Irak för att skapa sig en ljusare framtid i Linköping.

Eller vad han tyckt om Byggnads famösa blockad i Vaxholm 2004-2005, då LO-fackets torpeder skrek ”Go home, go home!” till de lettiska snickarna från andra sidan Östersjön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, menar forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsats är att LO använt sin maktställning och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det egentligen en protektionistisk strategi i syfte att förhindra konkurrens om sina medlemmars jobb och stoppa utvecklingen mot en friare lönebildning.

Onekligen en mindre smickrade sida av fackets värnande om nuvarande kollektivavtalsmodell, som i synnerhet tenderar exkludera den grupp av okvalificerade arbetskraftsinvandrare som Joe Hill tillhörde.

Dessvärre fick Joe Hills bana ett tragiskt slut. 1915 föll han offer för en exekutionspatrull i Salt Lake City, centralort i mormonstaten Utah (vilken för övrigt, som första delstat i USA, nyligen återinfört dödsstraff genom arkebusering, också ett sätt att hedra Joe Hills minne…).

Han hade rest dit från Kalifornien för att organisera gruvarbetare. Det gillades inte av den lokala företagseliten, som länge avskytt honom som en orosstiftare och samhällsomstörtare. Han arresterades av polisen och slängdes framför skranket, anklagad och dömd till döden för att ha skjutit ihjäl en affärsinnehavare.

Mycket talar för att Joe Hill utsattes för ett politiskt motiverat justitiemord. ”Allt i hans liv vittnar om heder och ärlighet… Joe hade ljuset i sina ögon”, hävdar Bob Dylan.

Indicierna för hans skuld var mer än lovligt vaga. Rättegången blev också en jätteskandal. I alla större amerikanska städer anordnades protestmöten. USA:s president Woodrow Wilson vädjade, liksom Sveriges borgerliga regering, att fallet skulle prövas på nytt (den svenska arbetarrörelsen teg emellertid skamligt nog).

Förgäves. Utahs korrumperade myndigheter visade ingen pardon. Men Joe Hill levde ändå vidare i det amerikanska medvetandet som martyr och inspiratör i den fortsatta kampen för medborgerliga rättigheter.

Som Joan Baez sjunger på Woodstockplattan: ”From San Diego up to Maine / in every mine and mill / where working-men defend their rights / it’s there you find Joe Hill”.

Det du, Karl-Petter Thorwaldsson!

Joe Hill

Joe Hill. Målning av M Baer 1918.

Att krossa ett bageri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:Corren.

Livsmedelsarbetarförbundet, gren av Sveriges mäktigaste särintresseorganisation LO, spänner musklerna mot Ingeborgs bageri i Linköping som inte vill ha deras kollektivavtal. Sedan några dagar är det lilla företaget på Hunnebergsgatan försatt i blockad.

Fackliga vakter i brandgula västar patrullerar med sammanbitna miner utanför entrén. ”Vi ger oss inte förrän vi har ett avtal påskrivet”, säger LO-Livs förhandlingschef Gerald Lindberg, som hotar att trappa upp striden genom att strypa leveranserna till bageriet och begära sympatiåtgärder från övriga fackförbund (Corren 25/3).

Facket är i sin fulla rätt att statuera exempel på detta Jimmy Hoffa-liknande vis. Men är det rimligt? Ingeborgs bageri har ägts i ett halvår av Ahmed och Sema Mehdi.

Lönsamheten är ännu inte på den nivån att fackets dikterade lönekrav går att uppfylla. ”Vi är inte uppe på noll än. Det är därför vi inte har råd att skriva på kollektivtal”, förklarar Sema Mehdi till Corren. Fast varför skulle facket ta sådana hänsyn?

Uppenbarligen driver LO hellre bageriet i konkurs och spär på arbetslösheten, än avstår från att utnyttja sin fulla vapenarsenal – inte minst i avsikt att skrämma andra företagare till lydnad och underkastelse. Dagens kollektivavtalssystem är både principiellt stötande och strukturellt osunt.

Modellen fungerar som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets särintresseorganisationer sluter bindande överenskommelser som gäller alla företag och anställa inom en viss bransch.

De enskilda aktörerna A och B kan inte ställa sig vid sidan av med egna uppgörelser, utan att drabbas av stenhårda repressalier från den utomstående och resursstarka aktören C. Därmed sätts en fundamental regel i marknadsekonomin ur spel, nämligen den fria och individuella kontraktsrätten.

Att facket kan pressa företagare att skriva kontrakt mot deras vilja blir en form av tyranni, som borde vara väsensfrämmande i ett öppet och modernt samhälle.

Då Sverige saknar grundlagsfäst individuell kontraktsrätt som skydd mot fackliga övergrepp, missgynnar rådande kartellbildning särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts konkurrera med realistiska löner. Kombinerat med det höga skattetrycket är konsekvensen att massor av jobb prissätts för högt och stora sysselsättningsproblem skapas.

Men viktigare är tydligen att LO:s maktställning förblir ograverad.

Blockad Ingeborgs bageri Linköping

Fackets blockadvakter utanför Ingeborgs bageri i Linköping.

Lotsarna som symptom

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Correns berättelse om de åtta unga eritreanerna som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige och hamnade etableringslotsarnas skuggrike är hjärtskärande. I Linköping skulle de få möjlighet till en ljusare framtid.

Istället lotsades de in i hopplöshetens tillvaro utan varken jobb eller acceptabelt boende. Slutligen tvingades de till socialkontoret i en desperat bön om hjälp.

”Det här är människor som har gått igenom olika sorters förtryck och tortyr. De är resterna av dem som drunknade i Medelhavet. Nu blir de via Arbetsförmedlingen utsatta för korruption och smuggelverksamhet. De får fel information om Sverige och sitter som i fängelse. Det tar bort deras självförtroende helt”, säger deras svensk-eritreanske vän Fesehazion Zemichael (Corren 23/2).

En förkrossande dom över Alliansregeringens stora etableringsreform, lanserad med buller och bång av integrationsminister Erik Ullenhag 2010. Han kommer aldrig att kunna efterträda Jan Björklund som FP-ledare. Ullenhags gjorde en ytterst blek figur på sin statsrådspost, och med lotshaveriet i bagaget borde han rimligen söka sig till Arbetsförmedlingen själv.

Syftet med etableringslotsarna var att ge nyanlända en smidigare väg in i samhället, att lotsföretag knutna till Arbetsförmedlingen piggt skulle trolla fram bostäder, jobb och fungera som en länk mellan den enskilde och myndigheterna.

Resultatet blev etablerandet av ny rufflarbransch, frikostigt gödd med ett guldregn av skattemiljarder. Larmen har varit åtskilliga om att människor utnyttjats i kriminella sammanhang, till och med att rekrytering till Islamiska statens barbariska terrorkrig förekommit.

Kontroll och uppföljning av de privata lotsarnas aktiviteter har varit under all kritik, vilket framgår av Statskontorets och Riksrevisionens rapporter. Även inifrån Arbetsförmedlingen har det uttrycks förtvivlan. En handläggare talar i Corren den 21/2 i termer av kollaps, maffia och människohandel.

Att det nu dragits i nödbromsen för att stoppa avtalen med lotsföretagen är inte en dag för tidigt. Är detta då ett utslag av att mer marknadsmässighet i integrationspolitiken fallerat? Nej, tvärtom.

Det rätt att rikta större fokus på att nyanlända snabbare måste få jobb, bostad och känna samhällelig delaktighet. Men Ullenhags recept om skatteunderstödda privatlotsar var en förvillelse från början.

Problemen på arbetsmarknaden är ju strukturellt betingade. Jobben i Sverige är i hög grad specialiserade, kräver inte sällan omfattande utbildning och fodrar en produktivitet som står i relation till den dryga kostnaden som arbetsgivaren har pålagts genom löneskatterna.

Det ger dåliga chanser för flyktingar med ringa skolgång, och den stelbenta arbetsrätten underlättar inte heller.

I Davos 2013 pekade Fredrik Reinfeldt på att Sverige hade för få enkla låglönejobb (bara 2,5 procent i jämförelse med EU-snittet på 17 procent). Hur ska då den okvalificerade arbetskraften få sysselsättning?

Även trösklarna till den strukturellt sönderreglerade bostadsmarknaden är på tok för svåröverkomliga, vilket också drabbar mindre bemedlade människor hårdast. Det är avsaknaden av mera marknad inom dessa bägge helt avgörande områden (så att utbud och efterfrågan tillåts mötas) som är den verkliga skandalen.

Lotsfiaskot är i grunden ett symptom som illustrerar systemfelen.

Sänkta skatter fungerar utmärkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.

Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!

Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.

Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.

Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?

Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?

Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.

Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.

Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.

USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.

Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.

Tiden är inne, höj a-kassan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:Corren.

Gunnar ”Hjule” Johansson i Mjölby älskar sitt jobb. I ett halvt sekel har han arbetat på däckverkstad. Snart fyller han 67 år, men hoppas kunna fortsätta några dagar i veckan ändå.

”Det är vår kamratanda. Det har aldrig varit några konflikter. Alla grabbar har tyckt om en, och alla kunder som man har haft hand om. Om jag försvinner kanske det blir en saknad. Var är den där gubben?”, förklarade Gunnar ”Hjule” Johansson i Corren 3/2.

En sådan tillvaro är sannerligen inte alla förunnat. Hur många är det inte som vantrivs på sina arbetsplatser, sprider dålig stämning, drar ner produktiviteten och förmodligen inte skulle vara saknade en ringaste dag om de försvann?

Men att lämna sin fasta anställning för att byta jobb, särskilt om man har kommit upp i åren, upplevs ofta som ett vågspel med höga insatser. Hellre biter man sig kvar än tar språnget ut i det okända och riskerar sin försörjning, trots tilltagande missmod. Det är begripligt, fast knappast sunt.

Vilket belyser ytterligare ett strukturrelaterat problem med svensk arbetsmarknad. Den tenderar dels att låsa ute människor som saknar jobb, dels låsa in dem som redan har en anställning men borde söka sig vidare.

Såväl mänskligt som samhällsekonomiskt finns goda skäl för reformer i riktning mot större flexibilitet och ökad rörlighet. Exempelvis lägre arbetsgivaravgifter och minskade jobbskatter. Skrotande av lagen om anställningsskydd. Införande av lagstadgad fri kontraktsrätt som trumfar kollektivavtalen.

Men inte utan att samtidigt förbättra a-kassan, vilket det nu talas om från riksdagen. Det är en klok idé. Liberaliseringar kräver att människor kan känna trygghet i förändringen, vilket underlättar uppbrottet från ett arbete till ett annat.

Taket på 18 700 kronor har inte höjts på ett och halvt decennium. Urholkningen över åren är dramatisk och dagens låga nivåer gör i praktiken det som ska vara en omställningsförsäkring till något illusoriskt.

En tidsbegränsad ersättningsökning som verkligen motsvarar 80 procent av lönen för fler normalinkomsttagare är ekonomiskt och psykologiskt rationellt – och kan bidra till att ge politisk legitimitet åt en avreglering av arbetsmarknaden som förr eller senare synes oundviklig.

Klarspråk från Finn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och företagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.

Anders Borg sjunger ut

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

Som moderat finansminister i åtta långa år vägrade Anders Borg att göra något åt Folkpartiets olyckligaste bidrag till samhället: Las, lagen om anställningsskydd. Idag är det annat ljud i skällan.

Arbetsrätten måste bli flexiblare så att unga och invandrare kan få jobb, menar han. Ombytet från Las-kramare till Las-kritiker förklarar Borg med repliken: ”Jag är inte i politikbranschen längre”. Maken till cynisk opportunist!

Eller ska orden hellre tolkas som en luttrad dom över partipolitikens begränsningar och bakvända rationalitet? Arbetsmarknadens strukturella problem är uppenbara. Lösningar kräver dock att nuvarande revirbevakare utmanas, främst LO som ur ett partiegoistiskt perspektiv fortfarande bedöms för dyrt att ta strid med.

Nödvändiga reformer som ger långsiktiga vinster för landet, men riskerar kortsiktigt kännbara opinionsförluster för partiet, är inte värt att spendera politiskt kapital på. Först den som övergett spelet kan tala fritt om vad de tidigare kollegerna i politikbranschen egentligen borde göra.

Fast vilken reformvän blir mycket gladare av någon som kunde lagt sin tyngd i vågskålen mot Las, men väntade tills det ingenting betydde?

Ris och ros till Batra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:Corren.

I lördags kröntes Anna Kinberg Batra till ny moderatledare vid partiets extrastämma i Solna. På söndagen avslöjades att ännu en ubåtskränkning troligen skett i höstas.

Kort efter försvarets uppmärksammade insats i Stockholms skärgård under mitten av oktober, jagade militären på nytt en misstänkt främmande farkost i huvudstadens närhet. ”Det är någon som inte respekterar Sveriges territoriella integritet över huvud taget utan använder våra vatten som sin egen bakgård”, säger Niklas Wiklund, örlogskapten i flottan som driver den välrenommerade försvarsbloggen Skipper (SvD 11/1).

Allvaret i vårt klent skyddade lands utsatthet och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen har åter illustrerats. Men det gav i alla fall Batra tur med tajmningen.

I sitt installationstal bröt hon med företrädaren Reinfeldts njugga inställning till försvaret och signalerade en återgång till klassisk moderat politik. Upprustning behövs och ett svenskt Nato-medlemskap ska aktualiseras. Det är lika välkomna som nödvändiga besked från ett parti som tidigare kvaddat mycket av sin trovärdighet på dessa för nationen centrala områden.

Nu krävs en skarp, offensiv och folkupplysande opposition från Batras sida som kan bidra till att nöta ner Socialdemokraternas irrationella motstånd till fullvärdigt medlemskap i Nato.

Det svaga Sveriges allianslösa tillstånd är oansvarigt och omöjligt när orosmolnen tätnar över Europa, och ett anfallskrigande Ryssland bortom allt tvivel demonstrerat att man struntar i andra länders gränser. Om detta bör Batra enträget berätta så länge Löfvenregeringen vimsar med att blanda bort korten i Natofrågan.

En annan utmärkt markering var att Batra avser att hålla fast vid Moderaternas liberala linje beträffande asylrätten och arbetskraftsinvandringen. Dock ska integrationspolitiken bli bättre så att fler nyanlända snabbare kan börja jobba. Förträffligt, men hur ska det gå till?

Förutom att skatten på arbetade människors inkomster fortfarande är extrem (trots den lilla lättnad som jobbskatteavdraget gett), är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en destruktivt stelbent arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal som driver upp ingångslönerna för högt.

Konsekvensen är att enkla jobb straffats ut, företagen vågar inte anställa och sämre kvalificerade personer får svårt att skaffa jobb där kostnaden står i paritet med deras lägre produktivitet. Sysselsättningsproblemen synes hopplösa att komma runt om inte dessa hinder lyfts bort.

Exempelvis kunde Moderaterna förorda en fri individuell kontraktsrätt mellan arbetstagare och arbetsgivare som trumfar fackets kollektivavtal, samt avskaffa Las-eländet. Tyvärr tyder inget på att Batra är intresserad av detta, hon avfärdar uttryckligen sitt ungdomsförbunds krav på en förändrad arbetsrätt.

Surt för alla som idag blir utelämnade åt Ams eller socialkontoret eftersom systemet nekar dem rimliga förutsättningar att skapa en tillvaro baserad på självständig försörjning.

Ett annat minus är att Batra inte utesluter mer statliga förmyndaringrepp i föräldraförsäkringen genom ”stärkt” jämställdhetsbonus på skattebetalarnas bekostnad och ökad kvotering i form av fler pappamånader.

”Vi åkte inte hit i dag och engagerade oss politiskt för att få makt över andras liv. Utan för att fler ska få det över sitt eget”, sa Anna Kinberg Batra till sina partikamrater på Solnastämman. Okej, visa det då.