Upp till bevis, Billström!

Skrivit i CorCorren.ren 21/3:

ÖB Sverker Göranson har lämnat sjuksängen och är åter oförskräckt i elden. I går sköt han skarpt mot migrationsminister Tobias Billström och krävde ett asylprogram för de inhemska tolkar i Afghanistan som bistått våra trupper.

När den svenska Isaf-insatsen avvecklas riskerar annars tolkarna blodig hämnd från talibanerna. ”Det är varumärket Sverige som vi hanterar i detta. Det måste finnas en grad av medmänsklighet”, dundrade ÖB.

Billströms kyligt formalistiska inställning i detta brännande ärende är väl känd. I somras gav han signaler som praktiskt taget innebar tolkarna skulle lämnas åt vargarna. Men nu har Billström knappast råd att hålla fast vid den omänskliga positionen längre.

Efter sina skandalösa uttalanden om papperslösa flyktingar har regeringschefen Reinfeldt mer eller mindre gjort grus av migrationsministerns auktoritet. ”Vägen för att återvinna förtroendet går via att han håller sig till den humana inriktning vi har på politiken och att han arbetar hårt på att återvinna sitt förtroende”, slog statsministern fast under tisdagen.

Kan då en logiskt sett i denna stund förtroendelös Tobias Billström ens vara möjlig i regeringen?

I vilket fall grep ÖB onekligen skickligt tillfället att tränga in Billström ytterligare i hörnet. Att han duckade och bollade över asylfrågan om tolkarna till försvarsministern och dennes svävande svar duger inte. Återvinn förtroendet, sa Reinfeldt. Upp till bevis!

I svampmolnets skugga

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Helt rätt att satsa på Black Hawk

”Försvaret utmärks av en oerhörd tröghet. Dogmer och särintressen har prioriterats, medan man brytt sig mindre om effektiviteten och hänsynen till skattebetalarna.”

Det skriver Folkpartiets smått legendariske försvarsexpert Hans Lindblad i sin bok  Jag var för snäll (1994). Under sina riksdagsår var Lindblad den politiker som mest klarsynt, kunnigt och envist drev frågan om en genomgripande strukturomvandling av Sveriges försvar. Det var en hård kamp.

Främst Moderaterna och Carl Bildt, i allians med höga dignitärer inom arméetablissemanget, var energiska motståndare till större förändringar. I bokstavlig konservativ anda värnade de hellre föråldrad kvantitet, än fokuserade på modern kvalitet. Omsorgen att till varje pris bevara gamla fredstida regementsförband lade en död hand över förnyelsen. Att utveckla en smal och vass, fungerande krigsorganisation – vilket Lindblad stred för – tycktes bisarrt nog länge ointressant.

Tack och lov fick Hans Lindblad till sist gehör för sina tankegångar. Inte minst med Gulfkriget 1990-91 blev det uppenbart att forna tiders massarméer hade spelat ut sin roll. Ett försvar likt Iraks och vårt eget, vars grundläggande modell fortfarande baserades på andra världskrigets erfarenheter, hade ingen suck mot USA-alliansens snabba och rörliga, högteknologiska styrkor.

Men om vägen till en beslutad strukturomvandling var svår och lång för Sveriges del, verkar det inte vara lättare att få den genomförd. Den ”oerhörda tröghet” som Lindblad menade utmärkte försvaret består uppenbarligen. Likaså nonchalansen mot skattebetalarna och den begränsade effektiviteten. Själv brukade Hans Lindblad tala mycket om värdet av helikoptrar. Ofta för döva militära öron.

Nu ska vi äntligen få moderna helikoptrar. Det skulle förra S-regeringen se till. Dock har alltihop blivit en dyr och utdragen skandal. Den nya serien H 14  har hittills kostat närmare sex miljarder kronor och skulle börja tas i bruk 2008. Inte ett rotorblad har dykt upp.

Enligt senaste uppgifter kan vi först 2017 få se en levererad H 14 vid horisonten. Givetvis helt oacceptabelt. Vad totalsumman för beställningen kommer att landa på står skrivet i skyn. Än allvarligare är att våra trupper i Afghanistan lämnas utan fullgod utrustning. Förslaget att ta avvecklade helikopter 4 ur malpåse och piffa upp dem är väl bättre än inget, men känns ändå som en klen nödlösning. Sannolikt ganska kostnadskrävande också.

Därför är det utmärkt att försvarsminister Sten Tolgfors (M) slagit näven i bordet. ”Regeringen har tröttnat på de ständiga problemen och förseningarna av inkommande helikoptersystem”, dundrade han igår på DN Debatt.

Tydligen siktar Tolgfors på att köpa in den beprövade amerikanska helikoptern UH-60 Black Hawk. Det är en väldigt bra och respektingivande maskin, som direkt kan lösa alla försvarsmaktens behov. Frågan är väl bara varför vi inte satsade på Black Hawk tidigare.

Nå, Sten Tolgfors har i alla fall visat berömvärd kraft för att få ordning på de omedelbara helikopterproblemen. Tidigare har han förklenande kallats ”tomhylsan” av sina kritiker. Idag tycker jag att ”höken” är ett namn som klär honom bättre.

Bra att svenska ”legoknektar” dör i Afghanistan?

Idag anländer kvarlevorna av de två svenska officerare som stupade i den internationella insatsen för ett fritt Afghanistan. Mottagandet i Sverige sker som sig bör med ceremonier och hedersbetygelser. 

Författaren och vänsterikonen Jan Myrdal lär dock enbart vara glad och nöjd över dödsfallen. Under en föreläsning vid St Xaviers collage i den indiska staden Mumbai på lördagen utropade Myrdal: 

”My anger is so strong that I can feel the taste of blood in my mouth when I see TV pictures of US marines, Swedish mercenaries or Nato soldiers in Afghanistan.

And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one.”

Det dröjde sannerligen inte länge innan Jan Myrdals blodtörstiga önskan gick i uppfyllelse. Redan dagen därpå sköts ”legoknektarna” kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ihjäl utanför Mazar-i-Sharif.

Vad ska man säga? Chockerande, vämjeligt, avskyvärt. Förstås. Men kan något som Myrdal gör förvåna oss längre? 

I somras hade jag ett samtal med en av Jan Myrdals yngre vänner, som tyckte att han i grund och botten var att likna vid en ”punkare”. Det är nog inte en så dum karaktäristisk, egentligen. Denne överårige trotsålderskille kan säga vad som helst, inta vilken smaklös åsikt som helst – bara det blir så provokativt och upprörande som möjligt. 

Well, here he goes again… Själv blir jag mest bara trött numera.

Frihetens bittra pris

Två svenska soldater har stupat i Afghanistan. Beskedet tvingar oss åter att inse att kampen för frihet och säkerhet i världen kräver ett högt, tragiskt och bittert pris. 

Men det skulle bli än högre, än värre, än outhärdligare om vi vände oss bort och lät extremisterna triumfera.

Denna tunga och nödvändiga erfarenhet har många andra nationer fått genomgå. Miljoner och åter miljoner människor lämnade sina hem och tog striden mot 1900-talets tyrannier i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Kostnaden blev ohygglig. 

Dock gavs inget val. En framtid i mörker och slaveri var – och är – helt enkelt inget värdigt alternativ. 

Idag känner frihetens fiender inga som helst gränser. Vad som händer i Afghanistan får direkta återverkningar för oss alla. Det var talibanväldet som härbärgerade Usama bin Ladin och gav möjlighet för al-Qaida att iscensätta terrorattentaten den 11/9 2001.

Det var också talibanvärldets totala förakt för mänskliga rättigheter som gjorde varje dag till en kvävande, skräckfylld plåga för Afghanistans invånare.

Det är talibanerna och deras fränder inom den islamistiska våldsideologin som nu åter hotar att destabilisera hela regionen. Den värsta mardrömmen vore om att det skakiga grannlandet Pakistan med dess kärnvapenarsenal hamnade  i fundamentalisternas händer. Konsekvenserna av ett sådant scenario är så fasansfulla att de knappt går att överblicka.

Den internationella insatsen som Sverige deltar i har karaktären av utnötningskrig. Vi måste därför visa att vår vilja och övertygelse är starkare än talibanernas. Det är ett tufft prov och mer blod kommer att spillas. Åtskilliga soldater från flera länder har redan stupat. Liksom våra egna landmän föll de för friheten.

Vi får aldrig låta deras offer vara förgäves.

SIDA rycker undan mattan för Afghanistans skolor

Internationella militära styrkor är inte nog. Ska Afghanistans plågade befolkning få njuta fred och frihet krävs långsiktiga humanitära insatser.

Decennier av krig och förtryck i ett av världens fattigaste länder har medfört skriande behov av grundläggande civil infrastruktur. Här spelar Svenska Afghanistankommittén (SAK) en viktig roll.

Det är en ideell organisation som varit engagerad i landet ända sedan Sovjetunionens inmarsch för dryga kvartseklet sedan. SAK:s uthålliga, praktiskt verkande solidaritetsarbete är utan tvekan imponerande.

Efter talibanregimens fall 2001 har SAK bland annat försökt byggt upp ett fungerande utbildningsväsende på landsbygden. Med goda resultat. Idag driver SAK över 300 byskolor i svårtillgängliga områden, där inte minst flickor som tidigare hållits nere i okunnighetens mörker får möjligheten att skapa sig ett drägligare liv.

SAK:s verksamhet inkluderar särskilda modellskolor med utbildning av lärare. Man lägger också vikt vid att få föräldrarna aktiverade i stödföreningar, nog så betydande i ett utsatt land där barnen annars riskar att slitas från skolbänken och användas som arbetskraft. 

Därutöver finns ett nätverk med kontakter till vänskolor i Sverige och Storbritannien, vilket bidrar till att ge vidare horisonter och stärka banden med omvärlden.

Men detta värdefulla projekt kan nu omintetgöras.  

En stor del av finansieringen kommer nämligen från SIDA. Inte för att den svenska biståndsmyndigheten vill dra ned på stödet till Afghanistan. Tvärtom ökas det årliga anslaget från 300 till 500 miljoner kronor den närmaste treårsperioden.

Dock kommer SIDA:s belopp till SAK (idag cirka 100 miljoner) att sänkas ordentligt. Istället avser SIDA att styra över pengarna direkt till den afghanska statsförvaltningen – som knappast är ett under av styrka och effektivitet. Framtiden för SAK:s skolor blir därmed högst osäker.

– Det är en väldigt korrupt stat. SIDA vill gå in med så kallat sektorstöd för lärarutbildning via den afghanska staten. Mitt intryck är att deras program är väldigt svagt, säger SAK:s bekymrade generalsekreterare Torbjörn Pettersson till Sydsvenskan (15/9).

Lyckas inte SAK ordna pengar från andra biståndsgivare finns ingen annan huvudman som kan ta över driften av deras skolor. Nedläggning är i så fall ett överskuggande alternativ.

Varför den svenska biståndsmyndigheten rycker undan mattan för SAK på detta vis är faktiskt svårbegripligt. Man kunde ju tycka att SIDA borde lärt av forna misstag.

Årtionden av erfarenhet pekar entydigt åt samma håll: pengar som pumpas in i offentliga förvaltningar hos mottagarländer med otillräckliga demokratiska institutioner och kontrollorgan, brukar inte sällan förfela sitt syfte.

Oftast är det enbart smulor som kommer den behövande befolkningen till godo. Allt medan skrupulösa politiker och byråkrater griper chansen att berika sig. Exempel på misslyckade SIDA-satsningar i den här genren kan fylla kataloger. Därmed har man också allvarligt undergrävt förtroendet för hela verksamheten i svenska skattebetalares ögon.

Det är förstås trist, eftersom bistånd kan göra mycket konkret, avgörande nytta. Pengar som går via NGO:s – som Svenska Afghanistankommittén – har i allmänhet visat sig vara en betydligt bättre och konstruktivare väg att hjälpa u-ländernas människor till en ljusare tillvaro.

Afghanistans invånare lever i ett land där korruptionen fortfarande är näst intill epidemisk. Vad som kommer hända med SIDA:s sektorstöd kan därför knappast kräva någon Einstein för att räkna ut.

Och Torbjörn Pettersson borde veta. Han har ej blott sedan 80-talet gedigna kunskaper om Afghanistan. Han har även mångårig erfarenhet av SIDA som tidigare avdelningschef på just denna myndighet, samt har även verkat som biståndsråd vid Sveriges ambassad i Tanzania.

SIDA har alltså goda skäl att lyssna på honom. Om inte annat för afghanernas skull. 

Om utopismens förbannelse

Herbert Tingsten skrev en gång om ideologiernas död. I den mogna demokratin hade de eldfängda ideologiska striderna falnat till förmån för den upplysta och toleranta kompromissen för det gemensamma bästa. 

Kanske inte så jättekul samhälle att leva i för brinnande själar med radikala politiska idéer.

Men bara något år efter Tingstens förkunnelse rullade 1968 års värsta vänstervåg igång med tillbedjan av Marx, Mao, Lenin och Castro. Per Ahlmark har i sin bok Vänstern och tyranniet (1994) förtjänstfullt åskådliggjort hur dessa stollerier förpestade Sverige under ett galet kvartsekel. 

Idag har kommunismens träldomsläror gjort bankrutt och dess företrädare kan stå där med skammen (om de har någon). Å andra sidan har vi fått en värld där vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och förintelse för att uppnå sin medeltidsmässiga gudsstat på jorden.

Svensk militär deltar på FN:s mandat i Afghanistan just för att hindra dessa fundamentalister från att på nytt göra landet till en mänsklig avgrund – och exportör av blint slående massdöd (11/9!). Att en gammal Berlinmursnostalgiker och Lenindyrkare som Lars Ohly kräver att Sverige måste retirera från detta uppdrag är följdriktigt. 

Samhällsomstörtande utopister har, trots att deras visioner må skilja sig åt, släktband som sällan förnekar sig. Radikalt blod är tjockare än ideologiskt vatten. 

En närmast övertydlig illustration är Hitler och Stalin, som aldrig upphörde att känna djup beundran för varandra, även när deras stater drabbade samman i det vidrigaste krig som historien dittills skådat. 

Valet i Afghanistan den 20 augusti är ett litet stapplande steg på den svåra vägen mot demokratisering, frihet, jämlikhet och försoning för ett plågat och utsatt folk. Det kommer med all sannolikhet att dröja mycket lång tid innan målet uppnåtts. Men tills dess är det avgörande att USA, FN och Sverige är uthålliga och håller fast vid sitt engagemang. 

Här hemma kan man förvisso ofta uppleva leda vid politiken. Fredrik Reinfeldts teknokratiskt inriktade moderater och den tilltagande partiträngseln i mittfåran inger sällan känslan av entusiasm och lidelse.

Tingstens tes om ideologinernas död verkar på svensk botten vara lika aktuell nu som när den först formulerades. 

Men även idag vet vi inte vad som väntar runt hörnet. En ny form av 68-vågen, fast med andra förtecken? Utanför våra gränser räcker det att kasta blicken mot det samhälle som talibanerna gjorde av Afghanistan. 

Deras utopi var mycket extrem, dock visar exemplet vad brinnande, radikala idealister är kapabla att utföra när de får fritt spelrum. Tänk tanken om även de unga svenskar som okritiskt hyllade Mao fått samma obegränsade utrymme att stöpa om Sverige när det begav sig… 

Trots allt är jag benägen att hålla med Svenska Dagbladets förträfflige Richard Swartz, som i dagens tidning (18/8) ger oss följande memento för framtiden:

I Bibeln står att de ljumma skola utspys. Men för ett samhälle är just de ljumma och milda att föredra. Redan de gamla grekerna visste att metron– måttfullhet och jämvikt – är både individens och gemenskapens ideal. Utopin eller Trotskijs permanenta revolution är andra beteckningar för Helvetet.