Författararkiv: christiandahlgren

Linköping borde återfå sin egen polis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/12:

Carl Persson var Sveriges förste rikspolischef och mannen bakom förstatligandet av polisen 1965. Innan dess hade polisväsendet huvudsakligen varit en kommunal angelägenhet. Men i den allmänna centraliseringsvågen under efterkrigstidens uppbyggnad av det ”det starka samhället” (Tage Erlanders uttryck) ansågs det nödvändigt att modernisera och effektivisera polisen.

I sina memoarer Utan omsvep (1990) berättar Carl Persson stolt om 60-talets historiska omorganisering och noterar spefullt: ”Endast en polisman vägrade gå över till staten. Vi kunde naturligtvis inte tvinga honom, han fick gå kvar som kommunalanställd fram till pensionen”.

Denne ståndaktige konstapel förefaller varit en klok yrkesman. Det ser vi inte minst nu långt senare i Linköping. Alliansen har tvingats anslå skattemedel till att anställa kommunala ordningsvakter, som hösten 2019 började patrullera i centrum. Med gott resultat, uppges det. Tryggheten har förbättrats, vilket gett mersmak.

Förra veckan meddelades från stadshuset att polismyndigheten tillåtit kommunens egna ordningsväktare att ”arbeta i ett större område i citykärnan men också vid behov i Berga, Ryd och Skäggetorp”. Det är ju bra. Men också beklagligt. Ty varför har behovet av kommunala ordningsvakter alls uppstått?

Redan kort efter den stora omorganisationen 1965 hördes kritiska röster om att polisens avstånd till medborgarna ökat illavarslande. Förstatligandet gjorde Sverige apart internationellt med en poliskår som saknade lokal förankring. Carl Persson, som avled 94 år gammal 2014, hade sina goda förtjänster. Men hans avskaffande av den kommunala polisen var på många sätt olycklig.

Trots åtskilliga försök till nya organisationsreformer, den senaste 2015, har de gamla bekymren som 60-talets kritiker pekade på kvarstått och förvärrats. I studien Hur kan polisen tackla gängskjutningarna? (Linköpings universitet 2020, redaktör Stefan Holgersson) dras slutsatsen att polisens hårt centraliserade organisation och styvnackat hierarkiska ledningsfilosofi varit till allvarligt men för brottsbekämpningen.

Bland annat blundade höga statliga polischefer i åratal för fältpersonalens varningar om utvecklingen i landets socioekonomiskt utsatta områden. Om inte arbetsmetoder, strategier och prioriteringar förändrades – exempelvis gällande narkotikakriminaliteten – skulle det kunna leda till ”att den grova organiserade brottsligheten växte sig starkare och att konflikter mellan grupperingar eskalerade med grova våldsbrott som följd”.

Fältpersonalen fick rätt. Där är vi nu. Hade polisorganisationen varit plattare, flexiblare och ansvarigt knuten till lokalsamhället kunde nog utvecklingen blivit en annan. Och Linköpings behov av ordningsvakter i polismaktens ställe varit ringa.

Sjöwall Wahlöö och det stora folkhemsbrottet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:

Får vi aldrig nog av Martin Beck? Nyligen hade två färska Beckrullar premiär på C More. Efter årsskiftet väntar oss ytterligare två. Peter Haber har därmed troget knegat i rollen som Sveriges populäraste kriminalkommissarie i 42 filmer sedan 1997. Att han orkar.

”Går det fortfarande att hitta något? Absolut. Människan är outgrundlig. Man måste söka i djupet. Och inte hitta på koko saker, som att Martin Beck blir nudist eller något sånt dumt”, säger den slitstarke gestaltaren Haber i Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (Piratförlaget 2020).

Martin Beck lever numera sitt eget liv. Filmerna där han figurerar i Peter Habers tolkning är ett frikopplat universum från den litterära förlagan, skapad av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De var radikaler på yttersta vänsterkanten, stålblankt övertygade kommunister som hade idolaffischer på Mao, Lenin och Stalin i författarlyan. De förpackade sitt politiska budskap i en serie om tio böcker, utgivna mellan 1965 och 1975, som kom att revolutionera den svenska deckarlitteraturen och gjorde internationell braksuccé på kuppen.

Inspirerade av hårdkokta anglosaxiska förebilder som Raymond Chandler och Ed McBain sopade Sjöwall Wahlöö mattan med den borgerligt kodade pusseldeckaren som dittills dominerat i Sverige. Ut med Maria Langs, Stieg Trenters och H K Rönnbloms orimliga intriger och ständigt över lik snubblande amatördetektiver. In med realistiskt polisarbete, grådaskig vardag, dokumentärt anslag och trovärdig mänsklig psykologi. Genren ”Nordic noir” var född.

1971 gick deckarvärldens Nobelpris, Edgar Award, för första gången till ett verk bortom den engelskspråkiga kretsen: The Laughing Policeman som utkommit i USA året innan. Maj Sjöwall och Per Wahlöö kunde triumfatoriskt åka till New York och motta den prestigetunga utmärkelsen. Den skrattande polisen från 1968 var deras fjärde gemensamma alster med Martin Beck, Lennart Kollberg & Co som luttrade brottsutredare i det förment progressiva folkhemmet, vars bistert skildrade verklighet bara ter sig solkigare och solkigare.

Från debuten Roseanna och framåt hade Sjöwall Wahlöö ändå hållit sin illröda samhällskritik och marxistiska maktanalys i tyglar. Det politiska ärendet märks, dock snarare som en lagom besk och icke ointressant krydda i parets högklassigt berättade kriminalhistorier.

Men när den allvetande agitatoriska propagandarösten skruvas upp börjar den konstnärliga kvaliteten bli lidande. Vildsint demagogiskt basunerande skämmer de tre sista böckerna i serien – Det slutna rummet (1972), Polismördaren (1974) och särskilt den avslutande delen Terroristerna (1975). ”Politiken får inte sällan och allt mer också en biton av ren kverulans”, skriver Johan Erlandsson i sin journalistiskt rappa och läsvärda genomgång av Beckfenomenet.

Sjöwall Wahlöös dekalog bär den tematiska undertiteln Roman om ett brott, vilken förstås syftar på det stora överskuggande brottet som författarna vill avslöja: den styrande socialdemokratins förräderi mot det arbetande folket.

Välfärdsstaten är egentligen en bluff, den korrumperade elitens infernaliskt iscensatta system för att gynna sig själva på de breda massornas bekostnad. Samhällsmaskineriets onda hjul klämmer sönder den lilla människan och producerar den kriminalitet som är Martin Becks och hans kollegors lott att hantera. Men de i vidare mening skyldiga skurkarna sitter i toppen av utsugarpyramiden och slipper alltid undan. Med ett prominent undantag…

Nog kan man hysa begränsad sympati för Socialdemokraternas dominanta maktutövning som präglade Sverige under Sjöwall Wahlöös aktiva period på 60- och 70-talen. Fast att det var så bottenlöst folkhemskt djävligt som det vittnas om i Det slutna rummet kunde man väl aldrig tro! Hör här, exempelvis: ”Det så kallade välfärdssamhället överflödar nämligen av sjuka, utfattiga och ensamma människor, som i bästa fall lever på hundmat och som lämnas utan tillsyn tills de tynar bort och dör i sina råtthål till bostäder”.

Samtidigt ökar våldsbrottsligheten explosivt. Polisen vågar knappt visa sig ute, står handfallen inför alla bankrån som sker på löpande band och klarar, vad värre är, heller inte av att skydda vanliga enskilda medborgare: ”Oändligt många fler överfall utfördes mot privatpersoner, som varje timme klubbades ner på gator och torg eller i sina butiker eller i tunnelbanan eller hemma hos sig, över allt och var som helst”.

Ingen tvekan om att kollapsen närmar sig: ”Det rådande samhällssystemet var uppenbarligen föga gångbart och kunde väl endast med den största välvilja betecknas som nätt och jämnt funktionsdugligt”. I den efterföljande romanen Polismördaren heter det att ”varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt”. Och så vidare.

Ni fattar trallen. Dystopiska teser i den ideologiska avgrundsstilen är Sjöwall Wahlöö väldigt pigga på att hamra in. Och låter inte det alarmistiskt anklagande predikandet märkligt aktuellt bekant? Det som var gårdagens vänsterextrema konspirationsretorik återbrukas av dagens vulgärnationalistiska högerpopulister. Hej Trump, SD och gänget!

Hur Sjöwall Wahlöö i Terroristerna hämndlystet låter Sveriges statsminister anno 1975 betala för elitens ”brott” lämnar också en synnerligen dålig smak i munnen. Han skjuts ihjäl. En profetisk dom. Det dröjde bara till 1986 innan Olof Palme faktiskt mötte detta öde.

Utan en stark flotta lever Sverige farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/12:

”Jag ser nu spänning fram mot en ledare som också tar upp den minsta försvarsgren, marinen.” Det skriver Jörgen F Ericsson, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och före detta planeringschef i Försvarsmakten, på debattplats i onsdagens Corren (16/12).

Han noterar att denna ledarsida nyligen argumenterat för behovet av en stark svensk armé och ett starkt svenskt flygvapen. Det är en plädering han instämmer i. Men har vi inte glömt något? Som Jörgen F Ericsson påpekar har även marinen en central betydelse för Sveriges försvarsförmåga.

Dessvärre har politikerna i det senaste försvarsbeslutet försummat nödvändigheten av en adekvat förstärkt flotta. ”Både till antal och kvalitet” saknas därmed erforderliga sjöstridskrafter ”för att uppnå en balanserad och krigsavhållande Försvarsmakt”, menar han i sin debattartikel. Javisst, så är det!

Som vi tidigare (se Corren 18/6) med beklagan konstaterat i detta ämne är det som om frihetstidens hattar och mössor gjort comeback i riksdagen. Ty bland de styrande partierna då som nu lämnar insikten om, och viljan till, ordentliga marina satsningar åtskilligt övrigt att önska.

Precis som på 1700-talet, innan Gustaf III:s statsomvälvning, har Sveriges flotta alltför länge nonchalerats av rikets makthavare. Marinen är liten och föråldrad och Sverige är fortfarande Östersjöns största strandägare med ett fortfarande hotfullt Ryssland in på knutarna.

Det håller inte. Vårt land är i praktiken en ö, där säkrade sjövägar är av absolut vitalt nationellt intresse. Bara en sådan sak att uppåt 90 procent av svensk utrikeshandel går över köl. Blockera farvattnen kring våra kuster och hamnar. Sverige ligger genast väldigt illa till. Marinen är, eller borde sättas i stånd till att verkligen vara, vår första försvarslinje.

Utan respektingivande sjöstridskrafter blottar vi oss på ett sätt som riskerar bli ödesdigert. Illustrativt är att dagens marin har sju korvetter, fyra ubåtar, sju minröjningsfartyg och fem sjöoperativa helikoptrar. Med det aktuella försvarsbeslutet kommer vissa förstärkningar och nyanskaffningar att ske. Det är i och för sig välkommet. Men långtifrån vad professionen bedömer vara tillräckligt för att värna Sveriges vattenvägar och omfattande kuststräckor.

Ska marinen betryggande kunna lösa sina uppgifter krävs enligt Kungliga Örlogsmannasällskapet snarare 14 korvetter, 8 ubåtar, 14 minröjningsfartyg och 10 sjöoperativa helikoptrar (Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2020). En upprustning i den storleksklassen finns inte på den politiska kartan, vilket ger en fingervisning om hur styvmoderligt behandlad flottan blivit.

Jörgen F Ericsson har naturligtvis rätt. Konsekvensen av en anorektisk marin är ett oacceptabelt sårbart Sverige.

Coronakommissionens dom är hård

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:

Dysterheterna duggar tätt. Coronanpandemin överskuggar allt. Under tisdagen meddelades att ytterligare 153 svenskar avlidit som följd av den ökande smittspridningen. Totalt har covid-19 skördat över 7600 människoliv i Sverige. En förskräckande siffra, en siffra som tydligt indikerar att liemannen satt ett särskilt mörkt märke på vårt land medan övriga Norden kommit väsentligt lindrigare undan.

Det är ett blytungt faktum som svårligen kan dribblas bort (även om statsepidemiologen Anders Tegnell gjort tappra försök). Skyddet av gamla och svaga, de medmänniskor som är mest sårbara för smittan, skulle varit en bärande del i den svenska strategin – som ju inte höll.

Det står kristallklart att pandemin blottlagt allvarliga försummelser i det offentliga maskineriet som kostat det svenska samhället och dess medborgare mycket dyrt. Och dyrare pris än många i onödan avlidna människor finns rimligen inte.

Igår presenterades coronakommissionens första delrapport, där det utan omsvep förkunnas att de höga dödstalen inom äldreomsorgen berott på ”sedan länge välkända strukturella brister”, som gjort att denna verksamhet varit illa förberedd på att hantera en pandemi.

”De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, skrivs det i rapporten. Ansvaret för misslyckandet bärs av innevarande regering. Men också tidigare regeringar (ja – kommissionen tittar på er, avsuttna borgerliga alliansministrar) som haft kunskap om bristerna och trots detta underlåtit att agera.

I detta onådens år 2020 är det dock Stefan Löfven och hans statsråd som styr riket, som är befälhavare på kommandobryggan mitt i stormen. Därför borde de tagit initiativen som ”behövts för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag”.

Coronakommissionen riktar även kritik mot Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. ”Vår bedömning är att dessa myndigheter inte haft en tillräcklig överblick över den kommunala äldreomsorgens problem och brister. Det innebar att vägledning för arbetet i äldreomsorgen dröjde”.

Sammantaget ett ganska så rejält svidande underbetyg. Kommissionen ska lämna sin troligtvis inte mindre skonsamma slutrapport i februari 2022. Då är det valår. Den förvisso skicklige politiske överlevnadskonstnären Löfven lär få det tufft.

Minns tsunamikatastrofen 2004. Minns de förödande avslöjanden som Johan Hirschfeldts granskningskommission sedan offentliggjorde om den dåvarande S-regeringens krishanteringsförmåga, något som starkt bidrog till Göran Perssons fall i valet 2006. Kommer Löfvens öde att beseglas på ett liknande sätt?

Bli beroende av schack, du också!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:

Inget ont med självaktning som inte kommer drällande utan en smula gott i påsen, som favoritaristokraten Bertie Wooster kunde sagt. När pandemin drabbade oss och lade coronasordin på alltihop, behövde folk något vettigt att göra i karantäntristessen och började spela schack.

Höstens TV-succé The Queen’s Gambit på Netflix förstärkte intresset ytterligare. Milt uttryckt. Det vittnas om en jätteyra. Enbart i Linköping har det varit rusning av nyfrälsta medlemmar till den lokala schackklubben.

Vad är så fascinerande med detta pjäsflyttande över ett kvadratiskt bräde egentligen? Stefan Zweig skriver i sin berömda Schacknovell (1942) om schack som ”ett tänkande som inte leder till något, en matematik som inte räknar ut något, en konst utan konstverk, en arkitektur utan substans”.

Icke desto mindre, fortsätter han, besitter det ”en varaktigare existens än alla böcker och konstverk, det enda spel som tillhör alla folk och alla tider, och om vilket inget vet vilken gud som bringat det till jorden för att döda ledan, skärpa sinnena, spänna själskrafterna”.

Det är flott formulerat. Jag kan personligen, som relativt färsk utövare, helt enkelt bara konstatera att schack är ett väldigt skojigt och osedvanligt fängslande tidsfördriv. Har man väl fastnat i de svartvita rutornas intrikata nät bland bönder, springare, löpare och torn – ja, då är det förbluffande svårt att slita sig loss.

Vissa människor uppslukas totalt, vilket Frans G Bengtsson hade erfarenhet av. I den klassiska essän Schackspelare (1938) hävdar han att den sanne schackspelaren indelar mänskligheten i tre kategorier: ”mästare, amatörer och övriga personer. Vad den sistnämnda kategorin egentligen tjänar till och hur den framsläpar sin blinda tillvaro, är för schackspelaren ett ganska dunkelt problem, till all lycka av föga intresse”.

Med andra ord bör måttlighet iakttagas och känsliga Queen’s Gambit-tittare varnas. Om seriens fiktiva geni Beth Harmon har bekymmer med narkotika och sprit, är sådant ingenting mot det unikt beroendeframkallande schackspelet, enligt Frans G:

”Alkohol, morfin och opium ha namn om sig att vara ytterst envisa ting för dem som på allvar hemfallit åt dem”, men för samtliga finns ändå botemedel – ”låt vara besvärliga”. Däremot, skriver Bengtsson, ”kan ingen fullständigt avvänja sig från ett en gång utbildat intresse för schack och ingen vetenskaplig kur finns i det fallet att tillgå”.

Nog låter det som en hemskt spännande drog att testa! Inte undra på att många, som våghalsigt lockats till schackbrädets frestande utmaningar, blivit så hängivet bitna. Ju fler människor som trillar dit, desto bättre är det – om vi får tro den amerikanske grundlagsfadern och upplysningstitanen Benjamin Franklin.

Naturligtvis tillhörde även han skaran av brinnande schackentusiaster. Han lär till och med varit den första historiskt kända entusiasten som de brittiska kolonierna i Nordamerika producerade. Efter att ha gjort frihetsrevolution och skapat USA, kunde sedan en äntligen odistraherad Franklin publicera sin studie The Morals of Chess (1786).

”Schack är inte bara en onyttig förströelse”, låter han meddela. Genom detta spel kan vi förvärva åtskilliga intellektuella och moraliskt värdefulla egenskaper som behövs i livet. ”Ty livet är ett slags schackspel, där vi ofta har möjlighet att vinna och att bekämpa rivaler och motståndare och där det vimlar av händelser, goda och dåliga, vilka i viss mån är resultat av vårt förnuft eller oförnuft.”

Schack skolar oss i konsten att se framåt, att vara försiktigare och förnuftigare. Schack lär oss att överväga konsekvenserna av våra handlingar och ta ansvar för dem. Schack fostrar oss till att visa större artighet, respekt och generositet mot våra medmänniskor. Det är kontentan av The Morals of Chess.

Benjamin Franklin var ju en klok karl, jag hoppas han har rätt. Vilken trevligare värld väntar då inte på att födas ur den veritabla schackboom som följt i coronapandemins kölvatten.

Välkommen till naivisternas rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

Naivism inom konsten är en sak. Vi talar här om konstnärer som medvetet söker det oskuldsfulla, ett alternativt formspråk av mer ”ursprunglig” karaktär som reaktion mot de klassiskt akademiska kraven på stilmässig perfektion.

En inflytelserik företrädare var Henri Rousseau, fransk tulltjänsteman och autodidakt. Ett av hans mest kända verk är Drömmen från 1910 med en naken kvinna, tillbakalutad på en soffa mitt i djungeln.

Det har hänt att jag läser in Moder Svea i den bilden och målningen som en samtidsaktuell kommentar till hur viktiga offentliga angelägenheter tenderar att hanteras av de styrande i vårt avlånga konungarike. Exempelvis Folkhälsomyndighetens internationellt säregna tillbakalutade hållning i bemötandet av coronapandemin.

Eller hur sangviniskt Sverige i praktiken tog på den islamistiska terrorismen och hotet som de återvändande IS-krigarna från Mellanöstern representerade. När så Säpo i november 2015 larmade om förhöjd terrorfara, fällde en ur slummern plötsligt uppvaknande statsminister Löfven den famösa repliken: ”Sverige har varit för naiva”.

Den sortens naivism hade jag gärna varit utan. Men det tycks ändå vara ett ganska typiskt stildrag på det politiska området. Världens omgivande djungel är nog inte speciellt farlig, trots allt. Rovdjuren är egentligen tämligen snälla, eller angår i vilket fall inte oss. Oskuldsfull vilar en avväpnad och drömsk Moder Svea på sin soffa.

Är det förvånande att det saknas adekvat beredskap och en robust fungerande nationell krisorganisation när ett lömskt dödligt virus överraskande slår till? En tröst i bedrövelsen är att det åtminstone inte blivit krig. Ty att hålla garden uppe med ett starkt militärt försvar har tidigare inte ansetts nödvändigt. Förmågan att avskräcka en illvillig främmande makt från äventyrligheter i vårt närområde eller mot vårt eget territorium är idag beklagansvärt därefter.

Kanske stämmer det att Sverige är ett fredsskadat land och att det skulle förklara den häpnadsväckande naivismen i särskilt frågor som rör rikets säkerhet. Minns den monumentala skandalen på Transportstyrelsen 2017. IT-driften lades sorglöst på ekonomiskt besparande entreprenad utomlands. Konsekvensen blev en massiv läcka av ytterst känslig säkerhetsklassad information.

Nu har DN (8/12) avslöjat något liknande inom försvaret. På nätet har militären öppet lagt ut kartor som röjer lokaliseringen av hundratals topphemliga skyddsobjekt i Sverige, bland annat vapenförråd. Varsågod, alla spioner, bovar och extremister: det är serverat! Som att stjäla godis från en barnunge. Vart tog de vuxna i rummet vägen?

Ost är inget att skoja om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:

Stig Ahlgren, omsusad tidningsman och ledamot av Gastronomiska Akademien, avskydde Jean Anthelme Brillat-Savarins berömda aforism som varenda fransman kan väckas mitt i natten och rabbla – ni vet, den där om att en måltid utan ost är som en vacker flicka med bara ett öga.

Bilden ger obehagliga associationer, menade Ahlgren – vilket han onekligen hade en poäng i. Ty frågan inställer sig ju hur hon förlorade ögat. ”Blev det utrivet av en hätsk medtävlare till marskalk de Roqueforts eller prins Gorgonzolas gunst? Gapade ögonhålan tom och sladdrig mot hennes tillbedjare, polisprefekten Brie, eller hade hon förärats ett porslinsöga av den stormrike grisuppfödaren Camembert?”

Sånt vill man vid sittande bord helst slippa grubbla över när osten saknas – som vore inte den bittra upplevelsen illa nog! Stig Ahlgren kunde dock triumferande meddela att han hos en ostkännare äntligen funnit en lämpligare formulering som ”utan äcklande lyteskomik ger ett slående uttryck för samma svikna förväntan”.

Och den löd (håll i er nu): ”En måltid utan ost, det är lika otänkbart som om Beethoven lämnat ifrån sig trion Ärkehertigen utan ett avslutande allegro presto”.

Nej, ost är minsann inget att ta lätt på. Det kan jag personligen intyga som ystad av ostbitna föräldrar och med den milt syrliga Port Salut som min första stora barndomsförälskelse. Ost är kultur, en konstart, en identitet. Det är djupt beklagligt att Arlas direktörer tycks ha svårt att begripa detta.

Sedan den gamla svenska mejerikooperationen svällde till en internationell jättekoncern har det uppenbarligen blivit problematiskt med markkontakten. Att flytta tillverkningen av originalet bland svenska gräddostar – den östgötska Boxholmsosten – till jämtländska Östersund var mer än en dumhet. Det är en kulturskymning jämförbar med om Västerbottensosten mist sin hemmaort i Burträsk och övertagits av något mejeri i skånska Kristianstad.

Eller som att engelska Stilton – julostens Rolls Royce – inte längre skulle produceras i grevskapen Leistershire, Nottinghamshire och Derbyshire. Utan i Inverness på det skotska höglandet. Den äkta varan, den speciella karaktären, vore naturligtvis borta. Arlas saluförande av Boxholmsost utan Boxholm är Beethoven spelad skärande falskt.

Arlas namn och rykte blir inte bättre av det gnidiga bråkandet om det anrika ostmejeriet i Boxholm, som såldes till kommunen och nu är i Glada Bondens ägo. Arlas begäran om kvarstad har tillbakavisats av Linköpings tingsrätt.

Men tvisten om köpeavtalet lär fortsätta ty Arlakoncernen lovar att överklaga. Varför? För denne marknadsdominant kan det rimligen inte finnas annat än växelmynt att eventuellt vinna. Kan inte Arla bara sluta skvätta sin sura mjölk omkring sig och lämna Glada Bonden som tror på Boxholm ifred?

Ge gårdsförsäljningen en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:

Som det förkunnas i Jesus Syraks vishet, en av Gamla testamentets apokryfer: ”Vin är livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.”

Fast riktigt så roligt ska människan inte ha det i Sverige, där glädjen begränsas av Systembolagets järnhårda förmyndarhand över marknaden. Den statliga monopolisten skryter gärna om sitt förträffliga sortiment. Helt överlägset vad enskilda handlare skulle kunna tillhandahålla, påstås det.

Det räcker med att åka över Öresund och botanisera bland danska vinhyllor för att konstatera motsatsen. Även i det tidiga 1900-talets Sverige var utbudet av vin och andra alkoholhaltiga drycker mycket större, mer varierat och kvalitetsmässigt intressantare. Då hade vi fortfarande en mångfald privata konkurrerande butiker som sålde ädla våtvaror riket runt. Sedan kom Ivan Bratt och tog kål på dem allihop med sitt monopolsystem.

Med hårda restriktioner skulle det vidlyftiga supande stävjas som redan Jesus Syrak varnat för: ”Försök inte spela karl vid bägaren, ty vinet har fört många i fördärvet”. Tyvärr blev priset av statsförmynderiet att även måttlighetsdrickarna drabbades och den seriösa svenska alkoholkulturen fick ett fördärvligt slag som ännu är högst kännbart.

Ett exempel är att Systembolaget vant svenskarna vid otyget att köpa egenartade viner som bara finns här, industriellt tillverkade på importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats i box. Ett annat exempel är Systembolagets envisa kamp mot gårdsförsäljning av lokala specialiteter från småskaliga producenter.

Ett offer för monopoljättens stora elefantfot är Särtshöga Vingård i Väderstad, vars vision är att ”göra världens bästa mousserande vin på druvan Solaris”. Vad är vunnet på att hämma en sådan spännande östgötsk nischaktör? Varför skulle besökande vinkonnässörer hindras från möjligheten att köpa hem en flaska eller två av riktig kvalitetsvara direkt på plats?

Men så fort det talats politiskt om ja till gårdsförsäljning har Systembolaget, likt en stat i staten, mullrat igång alarmistiska propagandakampanjer och fått sitt veto att gälla. Nu kanske det blir annorlunda. Centern har i januariavtalet fått igenom en ny utredning av frågan, ett uppdrag som gått till Östergötlands förre landshövding Elisabet Nilsson. I december nästa år ska hon vara klar.

I SVT (5/12) berättar Niclas Albinsson på Särtshöga Vingård vad tillåten gårdsförsäljning hade betytt: ”Från dag ett skulle jag direkt anställa en person på heltid. Dessutom så skulle det öppna upp för en helt ny grön näring på landsbygden, där unga personer och små företag skulle kunna försörja sig. Därtill skulle det också gynna turismen”.

Vi håller tummarna!