Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world.
– President Calvin Coolidge, ständigt aktuellt julbudskap anno 1927.
Detta hände sig på den tiden när USA fortfarande hade vettigt folk i Vita huset. Calvin Coolidges inspirerande ord var därtill det första officiella julbudskapet från en amerikansk president. I det här hushållet är Coolidge en gammal kär favorit och vi håller hoppet uppe att någon av hans kaliber snart intar scenen igen.
Nu på väggen i min heliga hörna: Bancroft Borg Personal. Det var racketmodellen som Björn Borg exklusivt spelade med i USA och Japan åren 1975-79 (i europeiska turneringar som på Roland Garros och i Wimbledon var det Donney som gällde).
Den läckra racketen är i perfekt nyskick och har därtill ett Borgblått ”B” målat i strängningen. När modellen såldes på marknaden under 70-talet var det annars med ett svart ”B”. Kan man bli gladare som samlande tenniskonnässör?
Björn Borg i US Open 1978, där han gick till final mot Jimmy Connors. Jimbo, som det året förlorat stort mot Borg i Wimbledonfinalen, tog nu revansch och vann med 6-4, 6-2, 6-2.
Den 5 juli 1980 utmanade John McEnroe sin rival Björn Borg om mästartiteln på All England Club i Wimbledon. Det blev en legendarisk batalj i fem set, inte minst minns vi det nervknäckande tiebreaket i fjärde som McEnroe efter långt om länge vann med 18–16 (”Det är roligt med spänning. Men den här spänningen är nästan obehaglig”, utbrast SVT:s kommentator Bengt Grive under tvekampen).
Stilstudie: John McEnroe med sin Jack Kramer.
Men det räckte inte. Borg kom iskallt tillbaka, avslutade matchens sista kapitel med 8-6 och kunde lyfta Wimbledonbucklan på centrecourens gröna gräs för femte gången. Surt för McEnroe, som ändå spelat gudabenådad tennis med sin Wilson Jack Kramer Pro Staff i vänsterhanden.
Den racketmodellen tillhör nu samlingen hemma på Långö, ett utsökt exemplar i nyskick att låta ögonen njuta av. Det är sånt som gör livet värt att leva! Att Björn Borg också använt racketen, när han vann Kungens Kanna 1971, gör förstås inte saken sämre.
Wilson Jack Kramer Pro Staff, en klassisk skönhet.Kungens Kanna i Stockholm 1971: Björn Borg och Jack Kramer.
Den fjärde juli 1981 blev det favorit i repris för Wimbledonpubliken, Borg ställdes åter mot McEnroe i finalen. Men denna gång hade amerikanen bytt racket till Dunlop Maxply Fort. Och det var med detta vapen som Björn Borg detroniserades från tennistronen med setsiffrorna 4-6, 7-6 (7-1), 7-6 (7-4), 6-4.
John McEnroe i segerögonblicket när han tar Wimbledontiteln från Borg 1981.
Tja, vad vore då ett anständigt tennishushåll utan en MaxPly Fort? Naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att införskaffa även denna modell att stoltsera med hemmavid. Exemplaret är i nyskick och ger en berusande förnimmelse om tiden när gudarna fortfarande duellerade på gräs, grus och hardcourt.
Läcker ”Borgdödare”: Dunlop Maxply Fort.Men juvelen i kronan är trots allt Björns Borgs racket från 1980- och 81-års holmgångar: Donnay Borg Pro!
Coolaste majestätet. Carl XVI Gustaf, oförlikneligt fångad av den briljante fotografen Bruno Ehrs på Skeppsholmen i maj 2002. Visas nu på Nationalmuseums utställning Porträtt! som pågår till den 15 mars 2026.
Jovisst, nog är det något glamoröst över svunna tiders tennisracketar, dessa eleganta och svårartat nostalgiframkallande artefakter från den vita sportens gyllene era. En racket i trä vore för mig naturligtvis hopplös att spela med idag, om man ens skulle tänka tanken. Men varför göra det?
Ett vackert, välvårdat exemplar anno dazumal har snarare karaktären av ett konstverk – som mitt senaste förvärv till samlingen: Dunlop MaxPly McEnroe. Modellen kom 1982 och var den sista träracketen som John McEnroe använde (bland annat i det årets Wimbledonfinal mot Jimmy Connors). Nästföljande säsong, 1983, tvingades även McEnore böja sig för utvecklingen och börja spela med en modern grafitracket (Dunlop Max 200G i hans fall).
En skönhet som pryder sin plats i varje tenniskonnässörs hem.
För allas vår ”superbrat” var skiftet inte helt lyckligt. Han fortsatte spela fantastisk tennis säsongen 1983, och i synnerhet 1984 då hans segerstatistisk i singelmatcher på touren blev närmast överjordiska 82-3! Ändå hade något väsentligt gått förlorat med grafitrevolutionen, tyckte McEnroe.
I sin självbiografi Serious (2002) menar han att träracketen borde göra comback i proffstennisen:
A return to wooden rackets would be a huge improvement for professional tennis. The biggest change in the game in last twenty-five years – the replacement of wood by graphite – has been a bad one. I happen to think that wooden rackets are beautiful aesthetically and purer for the game.
Look at baseball: Kids start with aluminium bats in Little League, than move on to graphite or Kevlar or whatever in college, and then – and only then – if they make it to the majors, do they get to use those beautiful wooden bats that require greater expertise for success.
Why not do the same in tennis? I think it looks great to have a little wand in your hand, instead of some ultra-thick elub big enough to kill somebody with! Wood, to me, has glamour. You need strategy and technique. Tennis, these days, is sadly lacking in all those things. It’s all (as David Bowie said) Wham, bam, thank you, ma’am.
John McEnroe i Wimbledon 1982 med Dunlops skräddarsydda trämodell MaxPly McEnroe.
Jag har denna fredag skickat in ett medborgarförslag till Karlskrona kommun om att ett minnesmärke över vår gamle borgmästare J A Henricsson uppförs på Långö, lämpligtvis vid Egilslunden eller i Mimersparken (diarienummer KS 2025/9226 1.2.2).
J A Henricsson spelade i början av förra seklet en avgörande roll för utvecklingen av Långö, från ett fattigt utanförskapsområde med stora sociala problem till vad som sedermera blev en välmående stadsdel i Karlskrona. Det är en fascinerande gräsrotsdemokratisk reformhistoria som förtjänar att ihågkommas och inspireras av (läs mer om detta här!).
Vi får se om Karlskrona kommun nappar på förslaget. Helt omöjligt borde det väl inte vara. Ty en världsarvsstad värnar rimligen om sin historia.
Långöskolan, ännu full av stojande elever, 1989. Det stora skolhuset vi ser på bilden uppfördes 1909 och var då alltså prick 80 år gammalt. Detta foto, taget på skolgården mot Lagmansgatan, är från samma tillfälle 1989. Tyvärr sjöng verksamheten på sista versen. Året därpå lades den idylliska Långöskolan ner och bytte skepnad till bostadshus. Observera ovan trädet skyltarna för ett övergångsställe på Lagmansgatan, även det är borta numera.
Blekinge Folkblad den 27 december 1906.Vidare i dito nummer (27/12 1906) kåserar J A Henriksson, signaturen ”Lurifax”, under den stående rubriken ”Bakom kulisserna” varur detta Långörelaterade stycke är saxat.