När Noice fann formen med Europa

Noice bästa skiva!

Jag gillar verkligen Noice. Såväl debuten Tonårsdrömmar (1979), som Bedårade barn av sin tid (1980) och Det ljuva livet (1981), är album som snurrat flitigt i mitt hushåll genom åren. Men jag tycker nog ändå att den riktiga formen infann sig när sångaren Hasse Carlsson hoppade av (liksom trummisen Fredrik von Gerber) och gruppen reducerades till en trio med nykomlingen Niclas Östergren bakom mikrofonen.

Sista plattan Europa (utgiven hösten 1982) är briljant synthpop där Freddie Hansson dominerar som kreativ kraft. Om ödet varit rättvist borde denne store talang seglat vidare i musikbranschen och intagit positionen som Sveriges Thomas Dolby (jag träffade Freddie några gånger i partysvängens Malmö under slutet av 80-talet och då försörjde han sig som mentalvårdare!).

Europa är en sorgligt underskattad skiva, men lyssnar man på den förutsättningslöst är det uppenbart att Lustans Lakejer fått tuff konkurrens som konungarikets bästa New Romantics-band. Synd att det inte höll längre än det gjorde. Noice var inne i en lovande utveckling som hade varit mycket intressant att följa.

I sammanhanget bör också nämnas att Kee Marcello – sedermera känd från Easy Action och Europe – bidrar med smakfullt gitarrspel på albumet (han deltog även på turnén som Noice gjorde i kölvattnet av albumsläppet). Egentligen var han påtänkt som Noice nya sångare, men det stöp på att hans norrländska dialekt inte ansågs passande för rollen…

Jag föredrar fysisk media och har fått betala svindyrt för CD-versionen av Europa som bara utgavs i en mindre upplaga på 90-talet. Självklart värd varenda spänn. Plattan finns emellertid även på Spotify, testlyssna gärna om ni diggar eleganta toner från en gyllene epok.

Söndag i myrlandet

Vandringspremiär i nationalparken Store Mosse, beläget en bit utanför Värnamo. Här står jag tolv meter upp i det stora fågeltornet intill Naturum med utsikt över det imponerande gungflyet vid Kävsjön.
På gångbron över järnvägen vid Kittlakull som leder till dagens vandringsetapp runt Lilla Lövö (drygt 6 kilometer).
Stora Mosse räknas som Sydsveriges största myrmarksområde (totalt 8000 hektar) och landskapet är verkligen en suggestiv upplevelse att vandra igenom.
Min arbetskollega och vandringskompanjon Per visar vägen på den blöta, något hala spången.
Med fast mark under fötterna på Lilla Lövön.
Majestätiska vidder. Jag längtar redan till nästa besök i detta fantastiska småländska myrhav.

Existens-maximum

Morgon på Fjärås Bräcka och redo för en dagsvandring i mina sköna nordhalländska hemtrakter.
Vid den mäktiga Lygnerns strand.
Över fälten, in i skogen längs en bit av Hallandsleden från Fjärås till Hjälm och Iglatjärn.
Bara så ni vet, easy riders!
Forntidsstämning. Gravhögar från bronsåldern (1800–500 f Kr) uppe på Brattabjär.
Ner från höjden och ut på Rossaredsvägen med ett begynnande regn i luften.
Stensjön.
Rolfsån vid Hjälms bro.
Iglatjärn off season.
Lunchpaus i Iglatjärns vindskydd (där jag övernattade i somras). Duggregn, lite kyligt, men man reder sig!
Vid Iglatjärn lämnade jag Hallandsleden och vandrade istället in mot Kungsbacka längs Hällingsjövägen. Och där väntade en trevlig överraskning. Hjälmeskulla handelsträdgård har öppnat ett kafé sedan sist jag var i krokarna.
En välkomnande eldstad och en kopp varm choklad – vad kan en vandrare mer begära? Tack Hjälmeskulla.
Lycklig målgång på toppen av ett regnigt Tölöberg. Om Kungsbacka vore musik så är det Hansson de Wolfe United. Existens-maximum!

Fröding

Gustaf Fröding, 1860-1911.

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

– Gustaf Fröding, Idealism och realism, ur Nya dikter 1894.

Björn Borg från Slazenger till Donnay

Björn Borg hemma i pojkrummet på Torekällgatan 30 i Södertälje. Det är hösten 1974 och Borg kopplar av med att läsa serietidningen Buster. Vi ser att han även har Fantomen (nr 23/1973) på nattygsbordet. God smak! Men nu är det inte Borgs intresse för serier vi ska titta närmare på, utan hans tennisracketar.
Slazenger Challenge No 1. En given racket i samlingen, ty det var med denna klassiska modell som Björn Borg under tidigt 70-tal gjorde entré i de stora sammanhangen.
Den 5 maj 1972. Den blott 15-årige Björn Borg debuterar i Sveriges Davis Cup-lag som möter Nya Zeeland i Båstad. Han kliver direkt in i världseliten med sin Slazenger Challenge No 1 och slår sensationellt toppspelaren Onny Parun i fem set: 4-6, 3-6, 6-3, 6-4, 6-4.
Björn Borg med Slazenger i hand gör sin Wimbledon-debut sommaren 1973, skapar tonårshysteri med sin rockstjärne-look och brittiska tidningar skriver om ”Borgmania”. Borg når kvartsfinalen där han besegras av Roger Taylor med siffrorna 1-6, 8-6, 6-3, 3-6, 5-7.
Björn Borg vinner sin första Grand Slam-titel på Roland Garros i Paris den 16 juni 1974, då han med sin Slazenger slår Manuel Orantes i finalen. Siffrorna blir 2-6, 6-7 (4-7), 6-0, 6-1, 6-1.
Donnay är dock det racketmärke som Björn Borg är mest förknippad med. 1975 började han spela med denna modell, Donnay Diamant.
1975 är Borg tillbaka som titelförsvarare på Roland Garros. Men denna gång med Donnay Diamant som sitt nya vapen. Den 15 juni möter han Guillermo Vilas i finalen och vinner i tre raka set: 6-2, 6-3, 6-4.
Från gruset i Paris till gräset i London. Med sin Donnay Diamant anländer Borg till Wimbledon senare samma junimånad 1975 och når åter kvartsfinalen, där det blir förlust mot Arthur Ashe: 2-6, 4-6, 6-8, 1-6.
Borg skulle inte spela länge med Donnay Diamant, bara omkring ett halvår. Under senare delen av 1975 och fram till 1979 blev Donnay Allwood hans fruktande vapen på tennisbanorna (undantaget Nordamerika och Japan, där han denna period spelade med Bancroft).
Den 19-21 september 1975 är det semifinal i Davis Cup. Sverige besegrar Chile på gruset i Båstad med Björn Borg som ankare i laget. Men nu har han bytt racket från Donnay Diamant till Donnay Allwood.
Den 21 december 1975, Kungliga tennishallen i Stockholm. Det är DC-final mot Tjeckoslovakien och Björn Borg har precis slagit Jan Kodes med sin Donnay Allwood i tre raka set: 6-4, 6-2, 6-2. Borg hissas av lagkaptenen Lennart ”Labbe” Bergelin efter segermatchen, vars utgång betyder att Sverige för första gången vunnit Davis Cup.
Den 3 juli 1976. Det är final i Wimbledon. Björn Borg med sin Donnay Allwood möter Ilie Nastase. Borg tar hem sin första titel på All England Clubs gröna gräs i tre raka set: 6-4, 6-2, 9-7.
1980 bytte Björn Borg till modellen Donnay Borg Pro som han skulle spela med under återstoden av karriären, vilket egentligen endast blev två säsonger på touren. I praktiken slutade ju Borg redan efter finalförlusten mot John McEnroe i US Open 1981.
Den 5 juli 1980. Borg har precis, med sin Donnay Borg Pro, bärgat sin femte Wimbledontitel i följd, efter att ha besegrat John McEnroe i en monumental finalmatch som kommer att gå till historien. Segersiffrorna blir 1–6, 7–5, 6–3, 6–7 (16–18), 8–6.
Time den 30 juni 1980: ”Now, less than a month past his 24th birthday, Borg is an incredible tennis machine, an inexorable force that is one part speed, one part top-spin and two parts iron will.”
Donnay lanserar sin nya racket i USA (där Borg tidigare spelat med Bancroft): ”Winners together in Europe since 1975 the Borg Donnay championship combination celebrates 1980 by coming to North America with the new Borg Pro. A wooden racket made to win. And at Donney we’re used to winning”.