
Skönaste bilden på kungen



Jovisst, nog är det något glamoröst över svunna tiders tennisracketar, dessa eleganta och svårartat nostalgiframkallande artefakter från den vita sportens gyllene era. En racket i trä vore för mig naturligtvis hopplös att spela med idag, om man ens skulle tänka tanken. Men varför göra det?
Ett vackert, välvårdat exemplar anno dazumal har snarare karaktären av ett konstverk – som mitt senaste förvärv till samlingen: Dunlop MaxPly McEnroe. Modellen kom 1982 och var den sista träracketen som John McEnroe använde (bland annat i det årets Wimbledonfinal mot Jimmy Connors). Nästföljande säsong, 1983, tvingades även McEnore böja sig för utvecklingen och börja spela med en modern grafitracket (Dunlop Max 200G i hans fall).

För allas vår ”superbrat” var skiftet inte helt lyckligt. Han fortsatte spela fantastisk tennis säsongen 1983, och i synnerhet 1984 då hans segerstatistisk i singelmatcher på touren blev närmast överjordiska 82-3! Ändå hade något väsentligt gått förlorat med grafitrevolutionen, tyckte McEnroe.
I sin självbiografi Serious (2002) menar han att träracketen borde göra comback i proffstennisen:
A return to wooden rackets would be a huge improvement for professional tennis. The biggest change in the game in last twenty-five years – the replacement of wood by graphite – has been a bad one. I happen to think that wooden rackets are beautiful aesthetically and purer for the game.
Look at baseball: Kids start with aluminium bats in Little League, than move on to graphite or Kevlar or whatever in college, and then – and only then – if they make it to the majors, do they get to use those beautiful wooden bats that require greater expertise for success.
Why not do the same in tennis? I think it looks great to have a little wand in your hand, instead of some ultra-thick elub big enough to kill somebody with! Wood, to me, has glamour. You need strategy and technique. Tennis, these days, is sadly lacking in all those things. It’s all (as David Bowie said) Wham, bam, thank you, ma’am.



Jag har denna fredag skickat in ett medborgarförslag till Karlskrona kommun om att ett minnesmärke över vår gamle borgmästare J A Henricsson uppförs på Långö, lämpligtvis vid Egilslunden eller i Mimersparken (diarienummer KS 2025/9226 1.2.2).
J A Henricsson spelade i början av förra seklet en avgörande roll för utvecklingen av Långö, från ett fattigt utanförskapsområde med stora sociala problem till vad som sedermera blev en välmående stadsdel i Karlskrona. Det är en fascinerande gräsrotsdemokratisk reformhistoria som förtjänar att ihågkommas och inspireras av (läs mer om detta här!).
Vi får se om Karlskrona kommun nappar på förslaget. Helt omöjligt borde det väl inte vara. Ty en världsarvsstad värnar rimligen om sin historia.

