Berghamn var mitt Sverige och skärgården var världen. Människorna som bodde i världen var vi samt de som vi tyckte om eller tänkte på, saknade eller drömde om.

Därför är Berghamn som alla andra verkliga eller drömda hem en plats där man fick känna kärlek och längtan, en plats där man fick drömma medan oxeln blommade och körsbären mognade.

Där man som barn kunde leva i ett skimmer, ett skimmer av solsken och förundran.

Med en stor vidbrättad stråhatt på huvudet hade jag som tvååring suttit naken på stranden och för första gången känt den svala beröringen av Östersjöns vatten. En augustinatt hade jag som tolvåring legat på en klippa och sett upp mot stjärnhimlen och känt min litenhet och skrämts av döden.

Där hade jag också för första gången tänkt på evigheten.

Under många år kände jag mig vilsen utan Berghamn, namnlös och förlorad tills jag återvände dit. Jag blev ett barn van att visas vid en strand och lyssna på vågor och vindar.

Där fanns, under många år, ingen ondska för den som sedd av ingen drev i en eka, liggande på rygg, seende på molnen.

– Beppe Wolgers, ur Månsken över Dalarö, 1985.