Månadsarkiv: juni 2021

Mannen som stod det onda emot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:

Om kungahuset tyckte Vilhelm Moberg inte. ”I en monarki uppkommer alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen av Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, dundrade han i pamfletten Därför är jag republikan (1955). 

Men trots sin principfasta republikanism och liberala frihetslidelse hade Moberg ett gott öga till Karl XI, kungen som 1680 inrättade det karolinska enväldet. Hur gick det ihop? Svaret finns i skriften Svensk strävan, publicerad under brinnande världskrig 1941 när Sverige hukade under hotet av nazitysk ockupation. 

Innan Karl XI:s regentperiod hade tidigare kungar och drottningar förlänat stora delar av kronans jord- och godsegendomar till adeln (bland annat som belöning för att frälset ställt upp i det evinnerliga krigandet). En fatal konsekvens var att Sverige närmade sig ett feodalt system, där traditionellt fria torpare och bönder blev utlämnade åt aristokratins godtyckliga herremakt. Karl XI satte stopp för detta. Han behövde åtgärda statens konkursmässiga finanser och rusta upp det misskötta militära försvaret. Lösningen? 

Mängder av gods och gårdar som adeln berikat sig på drogs in till kronan igen – den så kallade reduktionen. Högadelns ställning försvagades markant och kronans stärktes till den grad att Karl XI kunde göra kungamakten enväldig. Dock strängt under lagen, vilket han noga påpekade och bondeståndet jublade. Adelns tyranniserande runt omkring i bygderna var ett avslutat kapitel. Äntligen garanterades ordning och rättvisa i den svenska staten, ansågs det. 

Vilhelm Moberg, alltid på småfolkets sida, gav den kungliga politiken ett erkännande som sannerligen inte var fy skam. I Svensk strävan hävdade han: ”Karl XI:s reduktion är den största sociala omvälvningen i nyare tid i Sverige. Den räddade en bondeklass, som höll på att förslavas. Därmed räddade den helt enkelt förutsättningarna för uppkomsten av det moderna Sverige, för uppbyggandet av det land som är vårt. Den betecknar kanske den allra största segern för svensk strävan på frihetsgrund.” 

Det kan låta som en paradoxal slutsats av Karl XI:s väg till sin enväldesposition. Men han var ändå en duglig, seriöst arbetande monark och så himla fel hade väl inte Moberg. Att det sedan gick åt pipan med förskräckelse när Karl XII tog över faderns tyglar må vara en annan femma. Hursomhelst, poängen i resonemanget var att Vilhelm Moberg ville inpränta att det stolta arvet efter generationer av frihetssträvande svenskar då, 1941, var i direkt dödlig fara att gå om intet. 

Hitler och hans mordiska knektar stormade triumferande fram genom Europa. Våra broderländer Norge och Danmark var nyligen härtagna. Det var absolut nödvändigt att bjuda nazisterna beslutsamt motstånd och försvara det fria, oberoende Sverige från att förslavas. Inget opportunistiskt medlöperi, ingen feg och ryggradslös anpassning till den grymma herremakten på folkmaktens bekostnad!

Strax efter krigsutbrottet 1939 publicerade Moberg ett upprop, delvis alluderande på Bergspredikan, för att tydliggöra vad som låg i vågskålen och han var beredd på det yttersta offret: 

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

Nej, haraktigt undfallande inför frihetens fiender – som åtskilliga inom den svenska samhällstoppen dessvärre nesligen var – kan man svårligen anklaga Vilhelm Moberg för. Det mörka året 1941 publicerades inte blott Svensk strävan, den skriften var endast en uppladdning till Mobergs viktigaste insats för att höja allmänhetens beredskapsmoral och stridsvilja. 

På hösten utkom romanen som behandlade konfrontationen med ondskan i 1650-talets småländska Värend. Dess självägande bönder hamnar under oket när svenska kronan skänker markerna till en förtryckande, utsugande tysk adelsman. Bönderna svär att enade resa sig mot inkräktaren. Men de flesta bleknar när det verkligen gäller. Vore det inte förnuftigare med eftergifter och foglighet som kanske får tyrannen på mildare tankar? Sådant moraliskt och civilisatoriskt ruinerande kollaborerande är dock väsensfrämmande för unge bonden Ragnar Svedje. 

Med vapen gör han motstånd och tvingas fly till skogs. ”Rätten var kvar och den var oförgriplig. Den var hans, rätten att råda sig själv. Icke behövde han egen frihet mindre, därför att de andra kunde umbära sin. Icke satte han priset lägre på friheten, därför att de fega kunde vara den förutan.” 

Men han förblir inte ensam. En hemlig budkavle sprids från by till by som manar de förtryckta till uppror. ”Neka dagsverken! Hemsök adelsgårdarna! Kvittera herrarna! Vi skall göra oss frie! En eld är någonstans i lönndom upptänd, och nu löper den omkring… Budkavle kommer! Budkavle går! Rid i natt, i natt!”

Det gick inte att ta miste på den dagsaktuella symboliken. Berättelsen Rid i natt! blev en jättesuccé, slukades i stugorna, en klar indikation om var vanliga svenskar stod. Friheten var folkets arvedel och den skulle fortsatt värnas i prövningens stund. Hos den överväldigande majoriteten vilade uppslutningen bakom demokratin, rättsstaten och humanismen på solid grund. 

80 år har passerat sedan Rid i natt! första gången mötte läsarna och åter präglas tiden av krafter som utmanar våra frihetsvärden. Hur stark är viljan, beredskapen, förmågan, att stå det onda emot numera? 

Sommar, sol och sopor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:

Loja vågor nere vid strandkanten, lekande måsar i skyn. Omsluten av idel flytande blått vilar dagen på årorna och det är skönt att leva. Ett stilla jubel i bröstet. Underbara juni med frihet, ljus och prunkande rikedom. 

Har någon tolkat känslostämningen bättre än gamle Israel Kolmodin i psalmen, den mest älskade av dem alla, det svenskaste av soundtrack: ”Den blomstertid nu kommer / med lust och fägring stor. / Du nalkas, ljuva sommar, / då gräs och gröda gror. / Med blid och livlig värma / till allt som varit dött, / sig solens strålar närma, / och allt blir återfött.”

Ja, lyrisk är sommaren, den efterlängtande. Det svalkar härligt från sundet där båten är förtöjd. Jag ligger på klippan, ser ut över vattnet och himlen, dricker kaffe, äter en fralla och bläddrar lite förstrött bland nyheterna i tidningen. En anspråkslös picknick i naturens vänliga famn. Vem kan väl vara inomhus dessa dagar, om man inte tvunget måste? 

Det är också tydligt att mitt tillfälliga smultronställe frekventerats av andra utelivsnjutande personer, vilket jag självklart inte har något emot – om det inte vore för spåren som de lämnat. Några tömda läskburkar, sladdriga matförpackningar i papper och plast, en använd engångsgrill. Allt nonchalant kringspritt på marken intill ett buskage i närheten. Det är sånt som får ilskans mörka moln att fara genom sinnet. 

Den blomstertid nu kommer, hand i hand med den stora nedskräpningstiden då konsumtionssamhällets sopor bland gräs och gröda gror! Svärande tog jag ansvaret för mina okända medmänniskors ansvarslöshet och plockade upp eländet, givetvis. Men ska det verkligen vara nödvändigt? Saknar folk grundläggande vett och hyfs och basal miljömedvetenhet? Den hedervärda organisationen Håll Sverige rent har tagit fram intressanta siffror. 

Förra året i juni uppskattades att 35 miljoner skräpföremål, motsvarande 60 ton skräp, kastades på marken bara under en vecka i vårt avlånga konungarike. Vanligast är cigarrettfimpar, följt av snusprillor, därefter (i fallande skala) material i plast, papper/kartong, metall och glas. Varför dessa skamliga 60 veckovisa ton överhuvudtaget kunnat hittas, mätas och vägas är dock gåtfullt. 

Enligt den opinionsundersökning som Håll Sverige rent redovisar på sin hemsida tycker nämligen 99 procent av oss, alltså i princip varenda kotte, att nedskräpning är fel. Ändå ligger skräpet där. Konstigt va? Att agera dumt, trots att man vet att det är dumt, är dummare än dummast. Skärpning, medborgare. 

Hälsa inte sommaren välkommen med ovälkommet avfall, undvik att skita ner Sverige när det är som vackrast. Var glad, var vettig. Det är inte huvudet du ska stoppa i närmaste soptunna, det är ditt skräp. 

En fåfäng röd nostalgitripp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/6:

Pengarna som svenska folket sparat på sina ISK-konton har fått det att klia i finansminister Magdalena Anderssons fingrar. Få har nog missat det alarmerande beskedet att S tänker ändra reglerna och skicka statens skattefogdar på kalasande roffarstråt. Det har, föga överraskande, fått blodet att svalla i många vanliga människors ådror. 

”Det har varit en överväldigande respons, att straffa sparandet väcker stor ilska”. Det säger Frida Bratt (DI 6/6), sparekonom på Nordnet, som startat ett upprop mot regeringspartiet under parollen ”Rör inte vårt sparande”. Efter bara några dagar har hon samlat ihop närmare 27 000 protesterande namn på nätet. 

Det är uppenbart att det inom S finns en längtan att släppa lös en vänsterpopulistisk offensiv, vilket torde återspegla en frustration med det till betydande delar borgerligt färgade Januariavtalet som Stefan Löfven & Co varit fjättrade vid denna mandatperiod. Slopad värnskatt, liberaliserad arbetsrättslagstiftning, marknadshyror i nyproduktion. Det är reformer som inte ens Alliansregeringen vågade sätta i verket, men som statsminister Löfven likt vår gamle Linköpingsbiskop Hans Brask blivit nödd och tvungen till. 

Fast om drygt ett år är det val igen. S kan börja mobilisera i full ideologisk frihet och hänge sig åt sitt allra käraste favoritområde: ökade pålagor. Symptomatiskt är att flera tunga S-distrikt, bland annat i Stockholm och Malmö, kräver ett återinförande av fastighetsskatten. 

Symptomatiskt är att en arbetsgrupp i partiet centralt vill återinföra förmögenhetsskatten (”miljonärsskatt” som heter nu). Symptomatiskt är att samma arbetsgrupp gett sig på ISK-sparandet och diskuterat ett maxtak på 100 000 alternativt 200 000 kronor, över den nivån planeras hårda skattebud.

Men symptomatiskt är även att S har mycket svårare idag att komma undan med en skattehöjarpolitik av tidigare beryktat gränslöst märke. Att lansera en comeback för den i stugorna massivt avskydda fastighetsskatten vore politiskt självmord. Fråga Göran Persson. Han ansåg sig ha förlorat valet 2006 på den. Upprördheten över den aviserade attacken på medborgarnas ISK-sparande har redan fått Magdalena Andersson att retirera till att maxtaket istället ska ligga kring 3 miljoner kronor. 

En ny förmögenhetskatt skulle bara leda till återkomsten av orgier i skatteplanerande, stora belopp som försvinner utomlands, sämre investerings- och näringslivsklimat i Sverige med sura konsekvenser för jobb och välfärd. Att konfiskera andra människors pengar hur som helst är inte längre så lekande lätt som under Socialdemokraternas maktfullkomliga glansperiod. Den röda vänstermajoritet i riksdagen som krävs för en dylik nostalgitripp kan Partiet endast fantisera om att uppnå. Lyckligtvis! 

Björn Afzelius och svarta gänget

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 5/6:

”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt. 

Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga. 

Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”. 

Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då. 

Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt. 

Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras). 

Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen. 

Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom. 

Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande. 

Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans. 

Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater. 

Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism. 

Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal. 

I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).

Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”. 

Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!  

Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände? 

Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”

Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på? 

Välförtjänt för både Lööf och Sabuni

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:

Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018. 

Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.  

Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger. 

Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så. 

Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist. 

Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion. 

Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister! 

Heidenstam och längtandet hem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Om inte utbildningen i svenska skola totalt kapsejsat, borde nog de flesta vara bekanta med Verner von Heidenstams klassiska diktrader i debuten Vallfart och vandringsår (1888):  

”Jag längtar hem sen åtta långa år, / i själva sömnen har jag längtan känt. / Jag längtar hem. Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken / jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

August Strindberg skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt betecknade som ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande kommentar: 

”Jag längtar hem sen åtta långa år. (Vem har inte gjort det?) / I själva sömnen har jag längtan känt. (Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!) / Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Slut! Det är alltihop.)”

Strindberg fortsätter i lustmordet på Heidenstams lyriska tillkortakommanden: 

”Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ‘lekt barn’, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.”

Det kan man kalla sågning. Till saken hör dock att Strindberg inte var så lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation då han klev fram på parnassen som Förnyaren av svensk poesi. Stycket om hemlängtan var de facto ett mästarprov. Ingen hade skrivit lika virtuost förtätat tidigare. Tyvärr blev resultatet av Strindbergsfejden 1910-12 att Heidenstams rykte som nationalskald svärtades svårt och inte riktigt hämtat sig än. 

Det har jag aldrig förstått. Själv längtar jag inte bara stenarna där barn jag lekt. Jag längtar rena rama stenhuggeriet (numera museum) som finns på skärgårdsön nere i sydost, där jag sedan späd ålder brukar vistas när sommarljuset bryter in. 

Och idag, den 1 juni, är den officiellt här: sommaren! Semester och solvarma klippor vid havet väntar. Men härligast: slutet för pandemin skymtar äntligen, restriktionerna börjar lättas och det betyder att vi alla efter lång tids längtan snart kommer att vara hemma igen – i det gamla gängse lunkande samhällslivet och dess fria umgänge med folk. Det smäller ändå högst, om titanen på Övralid ursäktar.