Månadsarkiv: januari 2021

Jobbigt med snö, is och kyla?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Det varnades om klimatet även när jag var en liten parvel för länge sedan. I mitt dåvarande husorgan Kamratposten, barntidningen som kom i brevlådan var tredje vecka, uppmärksammades problemet med kylskåpseffekten.

I ett nummer jag sparat – Kamratposten 11/1978 – möts vi av en teckning där en familj sitter rejält påpälsad i sitt insnöade vardagsrum och huttrar framför TV:n. I rutan huttrar en lika påpälsad nyhetsuppläsare. Bakom familjen syns ett väldigt lurvigt djur med betar mellan två gardiner. Bildtexten lyder: ”Ny istid? Hur länge dröjer det innan mammutarna tittar in genom fönstret?”

Ur artikeln: ”Vi går mot kallare tider. Ja, inte bara mot höst och vinter utan mot en ny istid… Istiden har funnits i olika omgångar på jorden sen många miljoner år tillbaka och därför kommer en ny så småningom, tror forskarna. Den senaste var för 13 000 år sen, när kommer nästa? Kanske påverkar människan själv luftens temperatur med avgaser och andra luftföroreningar.”

Dock avrundar Kamratposten med ett lugnande besked. Hoppet om fler somrar med sol och bad är inte utsläckt på ännu ett tag: ”Hur som helst, du behöver inte vara orolig, istiden dröjer”. Det var ju skönt för oss barn att veta i augusti 1978 – intet ont anande om att vi skulle växa upp till en värld där snö, is och kyla tvärtom börjat bli en bristvara.

Kamratposten hade fel och rätt. Jordens klimat höll verkligen på att skifta fas. Men inte i generellt kallare riktning. Människans egen påverkan genom fossila utsläpp var inte en fråga om ”kanske”. Forskningsläget har numera klarnat och bevisen är helt överväldigande. Vi hade skäl att vara oroliga. Inte för att bli permanent insnöade i en avlägsen framtid. Utan för att mänskligheten snart står inför utsikten att förlora begreppet om vad snö överhuvudtaget är.

Att ordentliga köldknäppar fortfarande inträffar förändrar ingalunda faktum. Temperaturnivåerna stiger världen över och snötäckets utbredning krymper i förskräcklig fart. Hälften av glaciärerna i Alperna riskerar att ha smält bort 2050. Ett barn som idag är i samma ålder som jag var 1978 (9 bast) och lever till slutet av vårt århundrade, kan få se Alpernas majestätiska bergskedja naken och isfri.

Ska vintersäsongens turistindustri hållas igång måste snökanoner laddas i en tidigare aldrig skådad omfattning. Annars hotas två tredjedelar av Europas skidorter att tvingas stänga inom 30 år, enligt prognosen i en FN-rapport. I den ytterst läsvärd boken Snöns historia av författaren och journalisten Mats Ekdahl (Carlssons 2019) hävdas att det är mycket möjligt att skidåkningen dött ut vid nästa sekelskifte.

Mats Ekdahl fruktar, vid sidan av de väder- och naturkatastrofer som följer på den globala uppvärmningen, snöns försvinnande som ett hårt slag mot människan som kulturvarelse. Ty vad händer om vi tappar de erfarenheter och känslor som snön är sammanbunden med?

Min barndoms vintrar på västkusten brukade ofta vara snörika. Jag minns tydlig magin och förväntningarna som ett alldeles färskt vinterlandskap utanför husknuten rymde. Det riktigt pirrade i kroppen. Men om gröna vintrar blir normen?

Jag ömkar, likt Mats Ekdahl, ”de nya generationernas barn som aldrig får leka fritt och kreativt i snön, som inte fått krama en snöboll eller som författaren Pär Rådström kåserat om ’kunnat lägga upp ett ammunitionsförråd av färdigkramade snöbollar’. Eller som det står i romanen Boktjuven: ’En snöboll i ansiktet är ju utan tvekan den perfekta inledningen på en varaktig vänskap’.”

Även som vuxen beklagar jag aldrig ett snöfall, trots de praktiska olägenheter det kan medföra. Det vita pudrets försköning av stad och land, snöns rent estetiska kraft, har jag alltmer kommit att uppskatta och längta efter. Priset i form av hala gator, skottning, långkalsonger, dubbar, försenade tåg och bussar, uthärdar jag med stilla jämnmod.

Få har uttryckt det bättre och sannare än salig mäster Lars Gustafsson: ”Esteten upplever snön som poetisk, snökristallen som betagande i sin sexkantiga, alltid sexkantiga, komplikation och sin spröda tillväxt, en mycket liten katedral, ett av dessa den oorganiska kemins underverk som härmar liv. Och snöfallet, särskilt den milt lugnande rit som är att betrakta från ett nattligt fönster där narcisser står vakt på fönsterbrädan. Ett sakta snöfall försonar oss med livet. En snöstorm påminner oss snarare om dess faror och om att vi inte är fullt så starka som vi tror.”

Skulle till äventyrs några mammutar från Kamratposten råka titta förbi på kuppen är de enbart hjärtligt välkomna.

Synen på Trump blottar SD:s extremism

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:

Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.

Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.

Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.

Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.

Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.

Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?

Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”

Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.

Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?

När en rasist får makten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:

Det var en av de värsta masskjutningarna i USA:s historia och ägde rum på ett köpcenter i El Paso, Texas, den 3 augusti 2019. 23 människor dog och lika många skadades när den 21-årige gärningsmannen Patrick Crusius öppnade eld med sitt maskingevär.

Flera av offren var mexikaner, uppenbart var att Crusius ville mörda som många latinamerikaner som möjligt. Strax innan massakern hade ett invandrarfientligt manifest lagts ut på internet, som larmade om att USA:s vita befolkning håller på att ersättas av utlänningar – en ultranationalistisk konspirationsteori som är stapelvara inom högerextrema kretsar.

Blodbadet i El Paso föregicks av en sommar där USA:s president sin vana trogen excellerat i hätska utfall mot etniska minoriteter. Bidrog Trump till att ha triggat Patrick Crusius vidriga illdåd? Det går knappast att utesluta, det är snarare mycket troligt.

FBI har länge varnat för det högerextrema våldet som det största inhemska hotet i USA. Under senare år antalet rasistiskt motiverade hatbrott och attentat ökat i omfattning. Svarta, latinamerikaner, och även judar, har återkommande stått i skottgluggen.

En återkommande demagogisk refräng från Trump har också varit att systematiskt underblåsa rädslan som finns bland den demografiskt krympande vita majoriteten för att deras traditionella maktdominans snart är borta och farorna detta påstås innebära för det amerikanska samhället.

Den nakna rasismen är en bärande del av Trumps budskap och attraktionskraft långt in i hjärtlandet av konservativa väljare. För USA:s president har heller inte högerextrema grupperingar i stil med ”Proud Boys” setts som något hot, utan som en allierad kärna av sanna amerikanska patrioter.

Naturligen har människor som dessa varit minst sagt mottagliga för Trumps hatretorik och bisarra konspirationsteorier. Från högsta ort har de fått sin förvridna världsbild bekräftad och agerat därefter.

När Trump förra veckan uppviglade sina anhängare till stormning av kongressen var det hans värsta supportrar för bevarandet av det vita Amerikas överhöghet som lystrade och invaderade Kapitolium. Fem människor dog under den högerextrema mobbens framfart. Det kunde blivit fler än så.

Vicepresidenten Mike Pence vägran att följa Trumps order att motsatta sig den folkvalda församlingens konfirmering av Joe Bidens valseger skulle straffas med döden. Det står nu klart att flera av de ideologiskt drivna och beväpnade våldsverkarna var ute efter att lyncha Pence som en landsförrädare.

Stormningen av kongressen var ett terrorangrepp, ett försök till statskupp, en direkt konsekvens av den upptrappade militanta rasism som präglat Donald Trumps presidentperiod.

Kunglig glans över Motala

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:

”Hitta inte på undanflykter som skulle göra din aktivitet okej”, predikade Stefan Löfven i november när den svenska coronastrategin stramades åt. Vi vet ju hur bra statsapparatens höjdare sedan själva var på att föregå med gott exempel.

I synnerhet Dan Eliasson, vars herostratiskt ryktbara ”nödvändiga” solskenstripp till Kanarieöarna gjorde denne olycksalige generaldirektör omöjlig även som MSB-chef. Men det betyder förstås inte att vi andra måste vara dumma och göra oss skyldiga till äventyrligheter i strid mot smittskyddsrekommendationerna.

Varför ens tänka på riskabla grejer som att resa till Spanien? Att hålla sig på hemmaplan är många gånger bättre upp. Ty äntligen lite skojiga nyheter i bedrövelsen. Ett enligt Folkhälsomyndighetens restriktioner coronasäkert besök i Motala torde vara en helt okej aktivitet. Rent av nödvändig om man är populärkulturellt intresserad.

Motormuseet i stan har nämligen precis fått dit en gul Cadillac från 1975 som Elvis Presley ägt och rattat. Kärran finns tillfälligt att beskåda tills slutet av augusti och ska tydligen sedan säljas. Jag som hyser en passionerad fascination för Elvis 70-talsperiod skulle gärna lagt ett bud. Dock är prislappen på två-tre miljoner kronor en smula häftig för min plånbok. Men blotta möjligheten att få ta sig en ordentlig titt på åkdonet är inte fy skam.

Jag vill dessutom hävda att medan The King körde denna Cadillac stod han i konstnärlig zenit. En tveklöst lämplig aktivitet är att lyssna igenom Elvisboxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70’s Masters, särskilt delen som samlar Presleys alla singlar 1970-77. Det mesta är fullkomligt suveränt.

Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är i Sinatraklass. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har satt spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare.

John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag. Strikt konstnärligt sett lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär. Och hör sen! 70-talets Elvis skriker efter omvärdering.

För övrigt har meddelats att Baz Luhrmanns film Elvis, med Austin Butler i Presleyrollen och Tom Hanks som superstjärnans manager Tom Parker, ska ha premiär framåt höstkanten. Vad än 2021 har att bjuda så vamkas åtminstone tillfällen att återstifta bekantskapen med Kungen. Och det är ju inte det sämsta.

Hasse Ericson-syndromet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/1:

I januari 1976 avslöjades att Transportarbetareförbundets ordförande Hasse Ericson, gemenligen kallad ”Hoffa” för sin buffliga stil, firat nyår på Kanarieöarna. Det var inte så omdömesgillt att åka dit på den tiden heller. Särskilt om man som Hasse Ericson var en ledande profil inom svensk arbetarrörelse.

På 70-talet plågades Spanien fortfarande av Francos blodiga fascistregim, bevingat fördömd av Olof Palme på S-kongressen hösten 1975 som ”satans mördare” efter att tyranniets bödlar avrättat en grupp politiska fångar. Socialdemokraterna startade en insamling till stöd för det spanska folket och uppmanade till turistbojkott. LO kampanjade på temat ”Res inte till Spanien”.

Det fick effekt. Chartertrafiken från Sverige till den spanska solen minskade märkbart. Vanliga svenskar var uppenbart villiga att i betydande skaror hörsamma rekommendationen. Döm därför om skandalen när Hasse Ericson mitt i allt detta fångades på bild, pösigt jäsande med pipa, svarta solglasögon och trånga badbyxor vid en spansk poolkant.

Som om inte detta var tillräckligt kontroversiellt, hade Transportbasen dessutom valt att semestra på en hotellanläggning som tillhörde arbetarrörelsens motpart Svenska Arbetsgivareföreningen. Och charterbolaget Scanair hade bjussat på flygresan för honom och hans fru.

Dubbelmoral och korruption? Hasse Ericson syntes onekligen leva upp till den amerikanske fackpampen Jimmy Hoffas ökända takter, men vek inte ner sig i snålblåsten.

Hasse Ericson påstod att resan hade skett utifrån goda motiv. I Aftonbladet den 8/1 1976 deklarerade han att det faktiskt inte varit på någon nyårssemester alls. Istället hade han konfererat med spanska oppositionella och lagt fram deras krav på ett demokratiskt Spanien för en rad turistdirektörer.

Förklaringen lät knappast trovärdig och Hasse Ericson uteslöts ur LO:s styrelse. Något förbluffande lyckades ”Hoffa” trots detta bita sig fast som ordförande i Transport till 1980, då han kickades av andra orsaker (ekonomiska vidlyftigheter som märkliga krognotor på medlemmarnas bekostnad).

Nu är inte längre fascism det stora problemet i Spanien. Men att det är olämpligt att resa dit – eller någonstans alls, helst – borde vara givet under denna grasserande pandemi. Särskilt om man heter Dan Eliasson och är generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har en central funktion i hanteringen av farsoten.

Strategin om att vi alla måste ta egenansvar och visa sammanhållning i krisen har som bekant predikats i stränga ordalag från maktens toppskikt. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp”, var statsminister Löfvens kärva budskap inför julen då isolerat hemmasittande i stugorna anbefalldes.

MSB informerade på sin sajt: ”Försök att begränsa ditt kollektiva resande så mycket som möjligt. En transport bidrar inte i sig till smittspridning, men det finns en risk vid möten under resans gång och på resmålet. Inför kommande ledigheter och under julen är det viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra.”

Men Dan Eliasson drabbades tydligen av Hasse Ericson-syndromet och fann ingen anledning till att just han inte skulle få njuta av spanskt solsken under jul och nyår. ”Jag har avstått väldigt många resor under den här pandemin, men den här tyckte jag var nödvändig”, hävdade generaldirektören vresigt när Expressen (2/1) avslöjade hans flygtripp.

Den nödvändigheten, som verkade bestå i besöket hos ett vuxet barn på Kanarieöarna, klingade tämligen ihålig. Moderatledaren Ulf Kristersson krävde Eliassons avgång. MSB-chefens fasoner undergrävde allmänhetens förtroende för gällande restriktioner. Och petat blev han ju i veckan.

Aningen pinsamt för M var dock att även partiets utrikespolitiske talesman Hans Wallmark fått en släng av Hasse Ericson-syndromet och stuckit iväg till Kanarieöarna under helgerna. I semesterorten Las Palmas hade han också, pikant nog, råkat träffa och glatt morsat på Dan Eliasson.

Hasse Ericson-syndromet fick ännu ett ansikte i den moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby. Hon telefonintervjuades i P4 Sjuhärad den 30/12 och kritiserade Stefan Löfvens nonchalans mot smittskyddsrekommendationerna när han sprungit omkring och julshoppat i Stockholms city. Med rätta slog hon fast att Sveriges statsminister måste föregå med gott exempel. Det var bara det att Cecilie Tenfjord Toftby ringde in sin kritik från sin helgsemester i – ja, gissa – Spanien!

Hur ska vi förstå detta elitens hyckleri i Hasse Ericsons föga hedervärda spanska fotspår? Begriper de inte vilka potentiellt förödande risker de tar? Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i kognitiv psykolog vid Stockholms universitet, är det ej alls säkert.

Höga chefer och makthavare befinner sig i en tillvaro med situationer som skiljer sig från vanliga människors. Det kan ofta förvrida perspektivet på det egna agerandet. De får svårt att se själva som ”mannen på gatan” gör och uppfattar inte det personliga handlandet som felaktigt eller stötande. Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra och reser till Spanien. Inga konstigheter… Folkvettet, det får populasen stå för.

Förräderiet mot Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:

Chockvågorna spred sig vida kring den då kända världen. Det som inträffat var ofattbart, omöjligt. Barbarerna hade plundrat självaste Rom, den eviga staden, civilisationens hjärta. Visserligen hade det en gång stolta imperiet redan sett sina bästa dagar och förfallstecknen stått skrivna på väggen sedan länge.

Men för många kom beskedet om att visigoterna under Alarik lyckats tränga in genom Roms portar den 24 augusti år 410 som en mental jordbävning. Ett heligt fundament hade rämnat. En i sekler central orienteringspunkt förflyktigades.

”Min röst fastnar i halsen, och ännu medan jag dikterar detta kvävs jag av snyftningar. Staden som tagit hela världen har själv blivit tagen”, skrev kyrkofadern Hieronymus när den skakande nyheten nådde honom i Betlehem.

Med de osannolika bilderna från Washington DC på näthinnan förstår jag innerligt väl hur det måste känts. Hundratals kongressledamöter fick fly i panik medan en skränande mobb stormade Kapitolium, trängde de patetiskt otillräckliga säkerhetsvakterna åt sidan, krossade rutor, vräkte sig triumferande i sessionssalarna och skändade den amerikanska demokratins högborg.

Det var som år 410 i repris. Det moderna Rom, vars offentliga ämbetsbyggnader uppförts i nyklassisk stil efter förebild från det antika Rom som inspirerade USA:s grundare, hade fallit i marodörernas våld. Fast med en viktig skillnad.

Nu var det inga främmande fiender som härjade. Utan en pöbel ur den egna nationens led som gick till attack – uppviglade av landets president som i sin narcissistiska maktfullkomlighet vägrat acceptera att folkets majoritet valt en annan ledare.

Donald Trump är en politisk gangster, en storhetsvansinnig demagog, patologisk lögnare och förrädare mot den konstitution han svurit att försvara. USA är trots alla påfrestningar robust nog att överleva honom, detta är inte Roms dödsryckningar och Trumps kriminella vanstyre är snart obevekligen förbi.

Men att det amerikanska samhället är svårt förgiftat står onekligen klart, när världen i skräckslagen häpnad tvingas bevittna hur ett gäng fanatiska huliganer kan mobiliseras till att invadera det ikoniska Kapitolium och jaga iväg dess lagstiftande församling. Det är ej blott Donald Trump som bär ansvaret och skulden.

Det förr så ärorika republikanska partiet kollaborerade med den auktoritära högerpopulismen, blev till sist övermannande av den och lät sig ryggradslöst ledas ner i träsket. Republikanerna tog med öppna ögon en galen kejsare i famn och brände det Rom som man själva representerade.

Må det vara flammande varning för partier i alla demokratiska länder – i Sverige främst den SD-flirtande duon M och KD – att inte försöka sig på samma ödesdigra ruinerande spel.

Läxan som kunde lärts av spanska sjukan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/1:

Legendariske Expressenjournalisten Sigge Ågren, uppvuxen i Göteborg, ger i sina memoarer en isande ögonblicksbild av spanska sjukans härjningar hösten 1918:

”En bror och tre nära släktingar i Uddevalla föll offer på en vecka. Min bror jordfästes i kapellet på Västra begravningsplatsen. Det var en råkall tisdag i november månad. När vi kom in i kapellet stod fjorton vita kistor uppradade framme vid koret.

Officiant var en delvis avsigkommen komminister som hade rationaliserat massbegravningarna. Han började vid kistan som stod längst till vänster och sade: ’Av jord är du kommen’. Sedan gick han utmed hela raden och upprepade: ’Och du med, och du med’. Samma procedur vid ritualens fortsättning: ’Och jord skall du åter varda’”.

Spanska sjukan var en elakartad influensasjukdom som krävde minst 50 miljoner, kanske uppåt 100 miljoner människors liv innan pandemin klingade bort 1920. I Sverige avled omkring 38 000 personer (exakta sifferuppgifter varierar), motsvarande 0,6 procent av befolkningen.

”En ny pandemi är oundviklig. Vi vet bara inte hur allvarlig den blir nästa gång”, sa Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, i ett SVT-inslag 2018 som uppmärksammade hundraårsminnet av spanska sjukans utbrott. Ja, och i onådens 2020 drabbades världen av covid-19.

Pandemin vi genomlider är ruskig. Men åtminstone inte lika extremt förödande som spanska sjukan, och de medicinska förutsättningarna att få bukt med viruseländet är helt andra idag, lyckligtvis.

Det är dock märkligt att Sverige – i synnerhet experterna på Folkhälsoinstitutet – inte beaktat de dyrköpta erfarenheterna från spanska sjukan i högre grad. Även med 1918 års dimmiga kunskapsläge gällande virus, förstod man för ett sekel sedan att smittspridningen var ett livshotande gissel. Ändå reagerade beslutsfattarna förbluffande lamt inledningsvis, vilket möjligen ekar en smula bekant…

Halvhjärtade försök gjordes att stänga skolor och lägga band på nöjeslivet. Då som nu rekommenderades svenska folket att tvätta händerna, i övrigt var restriktionerna knappt värda att tala om. Människor fortsatte trängas. Värst var att värnpliktiga kallades in i drivor till repövningar. Smittan tog fart som en rasande skogsbrand.

Spanska sjukans förlopp var delvis annorlunda i USA. Moderna forskningsstudier visar att amerikanska städer som tidigt stängde ner offentlig verksamhet – skolor, kyrkor, bibliotek, etc – och befallde fysisk distansering, klarade sig väsentligt lindrigare undan pandemin än städer som inte gjorde det (Vetenskapsradion i SR 14/4).

Dödligheten kunde med dylika icke-farmakologiska åtgärder minskas dramatiskt och trycket på sjukvården lättas. Troligen hade det inte skadat om vi hållit spanska sjukans läxa i bättre minnet. Det ska fan vara efterklok, för att bittert travestera August Blanche.