Månadsarkiv: december 2020

Utan en stark flotta lever Sverige farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/12:

”Jag ser nu spänning fram mot en ledare som också tar upp den minsta försvarsgren, marinen.” Det skriver Jörgen F Ericsson, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och före detta planeringschef i Försvarsmakten, på debattplats i onsdagens Corren (16/12).

Han noterar att denna ledarsida nyligen argumenterat för behovet av en stark svensk armé och ett starkt svenskt flygvapen. Det är en plädering han instämmer i. Men har vi inte glömt något? Som Jörgen F Ericsson påpekar har även marinen en central betydelse för Sveriges försvarsförmåga.

Dessvärre har politikerna i det senaste försvarsbeslutet försummat nödvändigheten av en adekvat förstärkt flotta. ”Både till antal och kvalitet” saknas därmed erforderliga sjöstridskrafter ”för att uppnå en balanserad och krigsavhållande Försvarsmakt”, menar han i sin debattartikel. Javisst, så är det!

Som vi tidigare (se Corren 18/6) med beklagan konstaterat i detta ämne är det som om frihetstidens hattar och mössor gjort comeback i riksdagen. Ty bland de styrande partierna då som nu lämnar insikten om, och viljan till, ordentliga marina satsningar åtskilligt övrigt att önska.

Precis som på 1700-talet, innan Gustaf III:s statsomvälvning, har Sveriges flotta alltför länge nonchalerats av rikets makthavare. Marinen är liten och föråldrad och Sverige är fortfarande Östersjöns största strandägare med ett fortfarande hotfullt Ryssland in på knutarna.

Det håller inte. Vårt land är i praktiken en ö, där säkrade sjövägar är av absolut vitalt nationellt intresse. Bara en sådan sak att uppåt 90 procent av svensk utrikeshandel går över köl. Blockera farvattnen kring våra kuster och hamnar. Sverige ligger genast väldigt illa till. Marinen är, eller borde sättas i stånd till att verkligen vara, vår första försvarslinje.

Utan respektingivande sjöstridskrafter blottar vi oss på ett sätt som riskerar bli ödesdigert. Illustrativt är att dagens marin har sju korvetter, fyra ubåtar, sju minröjningsfartyg och fem sjöoperativa helikoptrar. Med det aktuella försvarsbeslutet kommer vissa förstärkningar och nyanskaffningar att ske. Det är i och för sig välkommet. Men långtifrån vad professionen bedömer vara tillräckligt för att värna Sveriges vattenvägar och omfattande kuststräckor.

Ska marinen betryggande kunna lösa sina uppgifter krävs enligt Kungliga Örlogsmannasällskapet snarare 14 korvetter, 8 ubåtar, 14 minröjningsfartyg och 10 sjöoperativa helikoptrar (Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2020). En upprustning i den storleksklassen finns inte på den politiska kartan, vilket ger en fingervisning om hur styvmoderligt behandlad flottan blivit.

Jörgen F Ericsson har naturligtvis rätt. Konsekvensen av en anorektisk marin är ett oacceptabelt sårbart Sverige.

Coronakommissionens dom är hård

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:

Dysterheterna duggar tätt. Coronanpandemin överskuggar allt. Under tisdagen meddelades att ytterligare 153 svenskar avlidit som följd av den ökande smittspridningen. Totalt har covid-19 skördat över 7600 människoliv i Sverige. En förskräckande siffra, en siffra som tydligt indikerar att liemannen satt ett särskilt mörkt märke på vårt land medan övriga Norden kommit väsentligt lindrigare undan.

Det är ett blytungt faktum som svårligen kan dribblas bort (även om statsepidemiologen Anders Tegnell gjort tappra försök). Skyddet av gamla och svaga, de medmänniskor som är mest sårbara för smittan, skulle varit en bärande del i den svenska strategin – som ju inte höll.

Det står kristallklart att pandemin blottlagt allvarliga försummelser i det offentliga maskineriet som kostat det svenska samhället och dess medborgare mycket dyrt. Och dyrare pris än många i onödan avlidna människor finns rimligen inte.

Igår presenterades coronakommissionens första delrapport, där det utan omsvep förkunnas att de höga dödstalen inom äldreomsorgen berott på ”sedan länge välkända strukturella brister”, som gjort att denna verksamhet varit illa förberedd på att hantera en pandemi.

”De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, skrivs det i rapporten. Ansvaret för misslyckandet bärs av innevarande regering. Men också tidigare regeringar (ja – kommissionen tittar på er, avsuttna borgerliga alliansministrar) som haft kunskap om bristerna och trots detta underlåtit att agera.

I detta onådens år 2020 är det dock Stefan Löfven och hans statsråd som styr riket, som är befälhavare på kommandobryggan mitt i stormen. Därför borde de tagit initiativen som ”behövts för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag”.

Coronakommissionen riktar även kritik mot Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. ”Vår bedömning är att dessa myndigheter inte haft en tillräcklig överblick över den kommunala äldreomsorgens problem och brister. Det innebar att vägledning för arbetet i äldreomsorgen dröjde”.

Sammantaget ett ganska så rejält svidande underbetyg. Kommissionen ska lämna sin troligtvis inte mindre skonsamma slutrapport i februari 2022. Då är det valår. Den förvisso skicklige politiske överlevnadskonstnären Löfven lär få det tufft.

Minns tsunamikatastrofen 2004. Minns de förödande avslöjanden som Johan Hirschfeldts granskningskommission sedan offentliggjorde om den dåvarande S-regeringens krishanteringsförmåga, något som starkt bidrog till Göran Perssons fall i valet 2006. Kommer Löfvens öde att beseglas på ett liknande sätt?

Bli beroende av schack, du också!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:

Inget ont med självaktning som inte kommer drällande utan en smula gott i påsen, som favoritaristokraten Bertie Wooster kunde sagt. När pandemin drabbade oss och lade coronasordin på alltihop, behövde folk något vettigt att göra i karantäntristessen och började spela schack.

Höstens TV-succé The Queen’s Gambit på Netflix förstärkte intresset ytterligare. Milt uttryckt. Det vittnas om en jätteyra. Enbart i Linköping har det varit rusning av nyfrälsta medlemmar till den lokala schackklubben.

Vad är så fascinerande med detta pjäsflyttande över ett kvadratiskt bräde egentligen? Stefan Zweig skriver i sin berömda Schacknovell (1942) om schack som ”ett tänkande som inte leder till något, en matematik som inte räknar ut något, en konst utan konstverk, en arkitektur utan substans”.

Icke desto mindre, fortsätter han, besitter det ”en varaktigare existens än alla böcker och konstverk, det enda spel som tillhör alla folk och alla tider, och om vilket inget vet vilken gud som bringat det till jorden för att döda ledan, skärpa sinnena, spänna själskrafterna”.

Det är flott formulerat. Jag kan personligen, som relativt färsk utövare, helt enkelt bara konstatera att schack är ett väldigt skojigt och osedvanligt fängslande tidsfördriv. Har man väl fastnat i de svartvita rutornas intrikata nät bland bönder, springare, löpare och torn – ja, då är det förbluffande svårt att slita sig loss.

Vissa människor uppslukas totalt, vilket Frans G Bengtsson hade erfarenhet av. I den klassiska essän Schackspelare (1938) hävdar han att den sanne schackspelaren indelar mänskligheten i tre kategorier: ”mästare, amatörer och övriga personer. Vad den sistnämnda kategorin egentligen tjänar till och hur den framsläpar sin blinda tillvaro, är för schackspelaren ett ganska dunkelt problem, till all lycka av föga intresse”.

Med andra ord bör måttlighet iakttagas och känsliga Queen’s Gambit-tittare varnas. Om seriens fiktiva geni Beth Harmon har bekymmer med narkotika och sprit, är sådant ingenting mot det unikt beroendeframkallande schackspelet, enligt Frans G:

”Alkohol, morfin och opium ha namn om sig att vara ytterst envisa ting för dem som på allvar hemfallit åt dem”, men för samtliga finns ändå botemedel – ”låt vara besvärliga”. Däremot, skriver Bengtsson, ”kan ingen fullständigt avvänja sig från ett en gång utbildat intresse för schack och ingen vetenskaplig kur finns i det fallet att tillgå”.

Nog låter det som en hemskt spännande drog att testa! Inte undra på att många, som våghalsigt lockats till schackbrädets frestande utmaningar, blivit så hängivet bitna. Ju fler människor som trillar dit, desto bättre är det – om vi får tro den amerikanske grundlagsfadern och upplysningstitanen Benjamin Franklin.

Naturligtvis tillhörde även han skaran av brinnande schackentusiaster. Han lär till och med varit den första historiskt kända entusiasten som de brittiska kolonierna i Nordamerika producerade. Efter att ha gjort frihetsrevolution och skapat USA, kunde sedan en äntligen odistraherad Franklin publicera sin studie The Morals of Chess (1786).

”Schack är inte bara en onyttig förströelse”, låter han meddela. Genom detta spel kan vi förvärva åtskilliga intellektuella och moraliskt värdefulla egenskaper som behövs i livet. ”Ty livet är ett slags schackspel, där vi ofta har möjlighet att vinna och att bekämpa rivaler och motståndare och där det vimlar av händelser, goda och dåliga, vilka i viss mån är resultat av vårt förnuft eller oförnuft.”

Schack skolar oss i konsten att se framåt, att vara försiktigare och förnuftigare. Schack lär oss att överväga konsekvenserna av våra handlingar och ta ansvar för dem. Schack fostrar oss till att visa större artighet, respekt och generositet mot våra medmänniskor. Det är kontentan av The Morals of Chess.

Benjamin Franklin var ju en klok karl, jag hoppas han har rätt. Vilken trevligare värld väntar då inte på att födas ur den veritabla schackboom som följt i coronapandemins kölvatten.

Välkommen till naivisternas rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

Naivism inom konsten är en sak. Vi talar här om konstnärer som medvetet söker det oskuldsfulla, ett alternativt formspråk av mer ”ursprunglig” karaktär som reaktion mot de klassiskt akademiska kraven på stilmässig perfektion.

En inflytelserik företrädare var Henri Rousseau, fransk tulltjänsteman och autodidakt. Ett av hans mest kända verk är Drömmen från 1910 med en naken kvinna, tillbakalutad på en soffa mitt i djungeln.

Det har hänt att jag läser in Moder Svea i den bilden och målningen som en samtidsaktuell kommentar till hur viktiga offentliga angelägenheter tenderar att hanteras av de styrande i vårt avlånga konungarike. Exempelvis Folkhälsomyndighetens internationellt säregna tillbakalutade hållning i bemötandet av coronapandemin.

Eller hur sangviniskt Sverige i praktiken tog på den islamistiska terrorismen och hotet som de återvändande IS-krigarna från Mellanöstern representerade. När så Säpo i november 2015 larmade om förhöjd terrorfara, fällde en ur slummern plötsligt uppvaknande statsminister Löfven den famösa repliken: ”Sverige har varit för naiva”.

Den sortens naivism hade jag gärna varit utan. Men det tycks ändå vara ett ganska typiskt stildrag på det politiska området. Världens omgivande djungel är nog inte speciellt farlig, trots allt. Rovdjuren är egentligen tämligen snälla, eller angår i vilket fall inte oss. Oskuldsfull vilar en avväpnad och drömsk Moder Svea på sin soffa.

Är det förvånande att det saknas adekvat beredskap och en robust fungerande nationell krisorganisation när ett lömskt dödligt virus överraskande slår till? En tröst i bedrövelsen är att det åtminstone inte blivit krig. Ty att hålla garden uppe med ett starkt militärt försvar har tidigare inte ansetts nödvändigt. Förmågan att avskräcka en illvillig främmande makt från äventyrligheter i vårt närområde eller mot vårt eget territorium är idag beklagansvärt därefter.

Kanske stämmer det att Sverige är ett fredsskadat land och att det skulle förklara den häpnadsväckande naivismen i särskilt frågor som rör rikets säkerhet. Minns den monumentala skandalen på Transportstyrelsen 2017. IT-driften lades sorglöst på ekonomiskt besparande entreprenad utomlands. Konsekvensen blev en massiv läcka av ytterst känslig säkerhetsklassad information.

Nu har DN (8/12) avslöjat något liknande inom försvaret. På nätet har militären öppet lagt ut kartor som röjer lokaliseringen av hundratals topphemliga skyddsobjekt i Sverige, bland annat vapenförråd. Varsågod, alla spioner, bovar och extremister: det är serverat! Som att stjäla godis från en barnunge. Vart tog de vuxna i rummet vägen?

Ost är inget att skoja om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:

Stig Ahlgren, omsusad tidningsman och ledamot av Gastronomiska Akademien, avskydde Jean Anthelme Brillat-Savarins berömda aforism som varenda fransman kan väckas mitt i natten och rabbla – ni vet, den där om att en måltid utan ost är som en vacker flicka med bara ett öga.

Bilden ger obehagliga associationer, menade Ahlgren – vilket han onekligen hade en poäng i. Ty frågan inställer sig ju hur hon förlorade ögat. ”Blev det utrivet av en hätsk medtävlare till marskalk de Roqueforts eller prins Gorgonzolas gunst? Gapade ögonhålan tom och sladdrig mot hennes tillbedjare, polisprefekten Brie, eller hade hon förärats ett porslinsöga av den stormrike grisuppfödaren Camembert?”

Sånt vill man vid sittande bord helst slippa grubbla över när osten saknas – som vore inte den bittra upplevelsen illa nog! Stig Ahlgren kunde dock triumferande meddela att han hos en ostkännare äntligen funnit en lämpligare formulering som ”utan äcklande lyteskomik ger ett slående uttryck för samma svikna förväntan”.

Och den löd (håll i er nu): ”En måltid utan ost, det är lika otänkbart som om Beethoven lämnat ifrån sig trion Ärkehertigen utan ett avslutande allegro presto”.

Nej, ost är minsann inget att ta lätt på. Det kan jag personligen intyga som ystad av ostbitna föräldrar och med den milt syrliga Port Salut som min första stora barndomsförälskelse. Ost är kultur, en konstart, en identitet. Det är djupt beklagligt att Arlas direktörer tycks ha svårt att begripa detta.

Sedan den gamla svenska mejerikooperationen svällde till en internationell jättekoncern har det uppenbarligen blivit problematiskt med markkontakten. Att flytta tillverkningen av originalet bland svenska gräddostar – den östgötska Boxholmsosten – till jämtländska Östersund var mer än en dumhet. Det är en kulturskymning jämförbar med om Västerbottensosten mist sin hemmaort i Burträsk och övertagits av något mejeri i skånska Kristianstad.

Eller som att engelska Stilton – julostens Rolls Royce – inte längre skulle produceras i grevskapen Leistershire, Nottinghamshire och Derbyshire. Utan i Inverness på det skotska höglandet. Den äkta varan, den speciella karaktären, vore naturligtvis borta. Arlas saluförande av Boxholmsost utan Boxholm är Beethoven spelad skärande falskt.

Arlas namn och rykte blir inte bättre av det gnidiga bråkandet om det anrika ostmejeriet i Boxholm, som såldes till kommunen och nu är i Glada Bondens ägo. Arlas begäran om kvarstad har tillbakavisats av Linköpings tingsrätt.

Men tvisten om köpeavtalet lär fortsätta ty Arlakoncernen lovar att överklaga. Varför? För denne marknadsdominant kan det rimligen inte finnas annat än växelmynt att eventuellt vinna. Kan inte Arla bara sluta skvätta sin sura mjölk omkring sig och lämna Glada Bonden som tror på Boxholm ifred?

Ge gårdsförsäljningen en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:

Som det förkunnas i Jesus Syraks vishet, en av Gamla testamentets apokryfer: ”Vin är livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.”

Fast riktigt så roligt ska människan inte ha det i Sverige, där glädjen begränsas av Systembolagets järnhårda förmyndarhand över marknaden. Den statliga monopolisten skryter gärna om sitt förträffliga sortiment. Helt överlägset vad enskilda handlare skulle kunna tillhandahålla, påstås det.

Det räcker med att åka över Öresund och botanisera bland danska vinhyllor för att konstatera motsatsen. Även i det tidiga 1900-talets Sverige var utbudet av vin och andra alkoholhaltiga drycker mycket större, mer varierat och kvalitetsmässigt intressantare. Då hade vi fortfarande en mångfald privata konkurrerande butiker som sålde ädla våtvaror riket runt. Sedan kom Ivan Bratt och tog kål på dem allihop med sitt monopolsystem.

Med hårda restriktioner skulle det vidlyftiga supande stävjas som redan Jesus Syrak varnat för: ”Försök inte spela karl vid bägaren, ty vinet har fört många i fördärvet”. Tyvärr blev priset av statsförmynderiet att även måttlighetsdrickarna drabbades och den seriösa svenska alkoholkulturen fick ett fördärvligt slag som ännu är högst kännbart.

Ett exempel är att Systembolaget vant svenskarna vid otyget att köpa egenartade viner som bara finns här, industriellt tillverkade på importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats i box. Ett annat exempel är Systembolagets envisa kamp mot gårdsförsäljning av lokala specialiteter från småskaliga producenter.

Ett offer för monopoljättens stora elefantfot är Särtshöga Vingård i Väderstad, vars vision är att ”göra världens bästa mousserande vin på druvan Solaris”. Vad är vunnet på att hämma en sådan spännande östgötsk nischaktör? Varför skulle besökande vinkonnässörer hindras från möjligheten att köpa hem en flaska eller två av riktig kvalitetsvara direkt på plats?

Men så fort det talats politiskt om ja till gårdsförsäljning har Systembolaget, likt en stat i staten, mullrat igång alarmistiska propagandakampanjer och fått sitt veto att gälla. Nu kanske det blir annorlunda. Centern har i januariavtalet fått igenom en ny utredning av frågan, ett uppdrag som gått till Östergötlands förre landshövding Elisabet Nilsson. I december nästa år ska hon vara klar.

I SVT (5/12) berättar Niclas Albinsson på Särtshöga Vingård vad tillåten gårdsförsäljning hade betytt: ”Från dag ett skulle jag direkt anställa en person på heltid. Dessutom så skulle det öppna upp för en helt ny grön näring på landsbygden, där unga personer och små företag skulle kunna försörja sig. Därtill skulle det också gynna turismen”.

Vi håller tummarna!

”Det gäller bara att försöka vara som folk”

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 5/12:

December utan TV:s julkalender? Inte en chans! Nu mer än någonsin behöver vi fantasi, förväntan och mysig eskapism. Barn som vuxna. Hela familjen. Och julkalendern, med sitt perfekta format av 24 korta avsnitt fram till stora dopparedagen, brukar vanligen kunna leverera.

Så även i år. Det första avsnittet av Mirakel har strömmats mer än 810 000 gånger på SVT Play. Vid den linjära sändningen på SVT1 bänkade sig över två miljoner tittare framför apparaterna. Jag var en av dem, givetvis. God barnkultur har ingen övre åldersgräns.

Jag gillar skarpt den magiska berättelsen där flickorna Mira och Rakel byter såväl kropp som tid med varandra. 1920-tal möter 2020-tal och vice versa, i stil med konceptet ”Back to the Future”. Det är dråpligt, kul och rafflande.

Succén för Mirakel är ett välförtjänt bevis på att julkalendern står sig stark som omhuldad tradition. Årets omgång är den 60:e i ordningen sedan urpremiären i rutan 1960 med Tittelure. I den långa raden TV-kalendrar som följde har många svenskar säkert egna barndomsfavoriter i kärt minne, som populära Gumman som blev liten som en tesked (1967), Trolltider (1979) och Sunes jul (1991). Eller kommer ihåg besvikelsen av en del bottennapp, som den infernaliskt sega gammelskånska bondedrapan Det blir jul på Möllegården (1980).

Min personliga älsklingskalender – jag kollar nostalgiskt om den på DVD varje år innan jul – var faktiskt också något av en flopp. Julius Julskötare (alternativt betitlad Kalenderhuset) från 1978 var i vilket fall ingen kioskvältare och kritiserades som alltför avancerad, barnen kunde inte hänga med.

Som nioårig parvel fick jag själv huvudbry och tyckte den var rätt konstig. Idag ser jag Julius Julskötare som ett charmigt, originellt försök att höja underhållningsribban för oss ungar. Även om det kanske misslyckades när det begav sig, är kalendern absolut värd att återupptäcka med mognare blick.

Det svängiga manuset skrevs av krogshow-rävarna Åke Cato och Björn Barlach. För musiken svarade jazzkatten Lasse Bagge, motor i legendariska Gals & Pals – det svenska 60-talets Manhattan Transfer. Handlingen utspelades bakom och framför luckorna i julkalendern. Bokstavligen alltså. Scenografin i TV-studion var en jättelik, utseendemässigt identisk version av pappkalendern som fanns att köpa i butikerna och hade ritats av ingen mindre än mästertecknaren EWK!

Skådespelarna var heller inte fy skam. Medverkade gjorde Birgitta Andersson, Jörgen Lantz, Jon Skolmen och magnifike Per Oscarsson. Deras festliga karaktärer bebodde Julius Julskötares väldiga, innehållsrika kalenderhus med bank, tidningsredaktion, hotell, teater och mycket annat. Till och med en riksdag. Titelrollen axlades av Björn Skifs som angenämt guidande centralfigur genom alla skruvade episoder.

Att jag inte fattade hur häftigt, coolt och bra det var! Lyckligtvis växer man upp och blir omdömesgillare. Åtminstone som julkalenderkonsument. Men fortfarande är det åtskilliga som missat eller glömt det märkvärdiga i att Björn Skifs, Sveriges främste rock- och popsångare, har Julius Julskötare på sin digra meritlista.

I den färska självbiografin, vitsigt kallad Mitt liv som scengångare, skriver Björn Skifs lakoniskt att hans julskötarinsats 1978 ”tycks ha gått de flesta spårlöst förbi”. Kommentaren han får är oftast: ”Va? Har du gjort julkalendern? I TV?”. Synd, säger jag som ohjälpligt insnöad kalendernörd och notorisk Skifsdiggare. Men en artist med hans annars exceptionellt framgångsrika karriär – bara det att ha legat etta på amerikanska Billboard! – kan nog ta det med ro.

Björn Skifs är en svensk naturtillgång, ej blott inom musiken och det rena underhållarfacket. Tänk vilken värld det vore om övriga mänskligheten präglats av samma genuint sympatiska läggning som denne fenomenale Vansbrokille.

I självbiografin berättar Skifs om sin bakgrund, ett arbetarhem i Dalarna. Föräldrarna var ”typiska socialdemokrater”. Dock tjatades det aldrig om politik kring köksbordet. Han sveptes heller aldrig med av 70-talets vilda vänstervåg. Några som helst krav att agitera på barrikaden har han inte känt från sin publik. Men ibland har Skifs tyckt att det varit ”lite pinsamt” att ideligen verka fly offentliga ställningstaganden. I vissas ögon har det fått honom att ”framstå som både mesig och omedveten”.

Men det låter Björn Skifs förstå att han definitivt inte är. ”Mina ideal är både grundade och tydliga, vill jag påstå. Jag betraktar mig som en klassisk humanist, en människa som försöker hävda allas lika värde oavsett kön, ålder, hudfärg, religion, tjocklek på plånbok eller vad det nu kan vara som skiljer oss åt. Vi har alla samma rätt till ett värdigt liv, till att bli sedda, älskade och respekterade. Inga konstigheter alls egentligen”.

Precis! Och ändå, som han beklagande konstaterar, är det ”värderingar som ju ständigt är satta på undantag i vår värld”. Ja, suck. Hur himla svårt kan det vara att bara vara hygglig? I religiösa ting menar sig Björn Skifs vara agnostiker, men: ”det skulle aldrig falla mig in att försöka övertyga någon åt det ena eller andra hållet. ’Det gäller bara att försöka vara som folk’, sa alltid min pappa och det fick gälla som livsåskådning”.

En förträfflig sådan. Försök bara vara som folk. Försök vara som Björn Skifs. Då lär det mesta ordna upp sig ganska snart. För övrigt aspirerar han med sin aktuella singel (Christmas Eve) After Midnight på att ånyo sköta om julen åt oss. Vem kan vara lämpligare för det uppdraget?

Julkalendern 1978, tecknad av EWK.

Löfven misslyckas katastrofalt och vinner ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:

I SCB:s stora partisympatimätning för november får Socialdemokraterna hela 29,4 procent. Det betyder att partiet inte bara ligger högre än valresultatet 2018. Utan också att S endast backat med blygsamma 4,3 procentenheter sedan SCB:s föregående mätning i maj. Det kan förvisso synas som ett rejält ras.

Men mot bakgrund av pandemikrisens hantering måste Socialdemokraterna sägas ha kommit märkvärdigt billigt undan på väljarbörsen. I synnerhet som statsminister Stefan Löfven vägrat medge att regeringen gjort några fel.

Den övergripande strategin har opolitiska tjänstemän på Folkhälsomyndigheten fått stå för. Bristfälligheterna i coronatestningen – rena rama genomklappningen i Östergötland – har lastats på regionerna. Att skyddet av vårdtagarna på äldreboendena varit skandalöst otillräckligt, ja även det är främst någon annans sak. Löfven sväljer icke en klunk ur den bittra kalken.

Nog finns skäl att rikta kritik mot hur diverse systemaktörer på lägre nivåer skött sig. Och nog kunde beredskapen varit väsentligt bättre på många håll. Men i en bråddjup nationell kris är det regeringen som bär det tyngsta ansvaret för att leda landet genom vedermödorna och se till att systemet klarar rycken när det verkligen gäller. Det torde vara en betydande del av poängen med att alls ha en regering.

Sveriges misslyckande i bemötandet av pandemin är en tragedi som börjat eka varnande över världen. På ledarplats i amerikanska Washington Post trumpetades den 1 december ut: ”Swedens anti-lockdown experiment flopped. Now it faces av wave of pandemic pain”.

Tidningen noterar att Sverige har såväl dramatiskt högre dödstal i covid-19, som antal konstaterade nya smittfall, jämfört med övriga Norden. Även om vårt land nu, sent omsider, tvingats ändra kurs mot hårdare restriktioner, slår Washington Post fast att det finns en viktig lärdom att dra av Sveriges tidigare milda linje: ”pröva den inte, om du vill rädda liv”.

Inget vackert betyg. Den så kallade ”Sverigebilden” utomlands lär sannolikt för långt tid framåt präglas av det blågula coronahaveriet. Men ”regeringsbilden” hos väljarna här hemma är trots allt förbluffande positiv, om man ska tro SCB.

Borträknat Liberalerna, som befinner sig fortsatt under isen, och inräknat Vänsterpartiet, samlar regeringssidan över 50 procent i opinionen. Alternativet högerut (M, KD och SD) får nöja sig med 45,1 procent. Någon säker prognos för ett maktskifte kan knappast utfärdas. Stefan Löfven må vara en föga imponerande statsminister. Men som politisk överlevnadskonstnär tycks han i absolut särklass.

Heja Roland, sänk skatten i Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:

Coronaeländet har bara börjat. Även med ett vaccin i faggorna kommer vi att tvingas hantera pandemin hela nästa år, på alla nivåer i samhället. Det kärva budskapet ger regeringskansliets krissamordnare Elisabeth Backteman i DN (29/11). Med Sverige översköljd av farsotens andra våg blir inte minst ekonomin än mer pressad.

Vad kan göras för att lindra prövningarna? I Linköping har S föreslagit att den kommunala bostadsjätten Stångåstaden borde avstå från att höja hyrorna under 2021. Correns ledarsida har instämt och pläderat för att det vore en pragmatiskt riktig krisåtgärd i dessa exceptionellt tuffa dagar då vi alla måste hjälpas åt (se ledaren den 19/11).

Den styrande Alliansen har dock avvisat S-förslaget, trots att Stångåstadens ekonomi nog utan större problem skulle klara ett års frysta hyresnivåer för den goda sakens skull. Tidskriften Hem & Hyra belyste i januari hur kommunen årligen plockar Stångåstaden på runt 60 miljoner kronor som går till annan verksamhet. Detta stora vinstuttag kritiserades av Hyresgästföreningen i Linköping som bevis på att det politikerkontrollerade bolagets hyror var oskäligt höga.

Förvisso är kommunala bolag en styggelse och inget som hör hemma i en sund marknadsekonomi. Fast oavsett ideologisk hållning i den frågan får man väl ändå konstatera att Stångåstaden lär ha marginaler för en ”coronarabatt” på hyrorna – något som kunde vara befogat i rådande undantagsfall från alla normala omständigheter.

Roland Larsson, C-ledamot i styrelsen för kommunkoncernen Stadshus AB, tycker inte det. ”Det är högst förvånande att Corren på ledarplats förordar något så unikt som att kommunen skall börja bedriva fördelningspolitik genom sina bolag”, skriver han i ett inlägg i måndagens tidning. Jo, möjligen.

Men låt oss erinra om vad som står på första raden i det borgerliga samverkansprogrammet för mandatperioden 2018-2022: ”I Alliansens Linköping sätts människan före systemet”. I unikt svåra tider är det kanske på sin plats för Allianspartierna att leva upp till den devisen och visa lite flexibilitet.

Å andra sidan har Roland Larsson förstås fullständigt rätt i att det inte kommer alla Linköpingsbor till del om Stångåstaden fryser hyrorna. Han menar att ett bättre och rättvisare fördelningspolitiskt instrument är sänkt kommunalskatt. Absolut! Vilken ljuv musik i våra öron!

Alliansen har i sitt program deklarerat en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Den ambitionen har ledarsidan, skam att säga, tvivlat på. Icke längre. Heja Roland! Gör verklighet av orden. Nu är det perfekta tillfället att lätta bördorna och hjälpa Linköpings skattebetalare att klara pandemikrisens ekonomiska påfrestningar.