Månadsarkiv: november 2020

”Herr Hitler är en förolämpning!”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

Han gillade fina kläder och dyra viner, han var lite barnsligt glad i att tjäna bra med pengar. Han var raljant, besvärlig och snarstucken, han var ömsint och generös. Kan det låta som en liberal? Javisst, det är Torgny Segerstedt som hans dotter, Inger Segerstedt-Wiberg, kärleksfullt beskrivit honom.

Han var religionshistorikern som 1903 fick sin doktorsavhandling underkänd vid Uppsala universitet då den av hans konservativa belackare ansågs sakna ”kristlig teologisk grundval”. Han började medverka i pressen som spetsig frilansande journalist och erbjöds 1914 fast tjänst på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – i sätteriet!

Tre år senare, under brinnande första världskrig, gick det bättre. GHT måste insett att den där omstridde Segerstedt ändå var en sjusärdeles begåvning, en man av rätta virket som tiden krävde och utsåg honom till huvudredaktör. Han, som räknas till förra seklets främste och viktigaste svenske publicist, hade fått sin plattform.

Det var en orolig epok när de civilisatoriska valörerna prövades till bristningsgränsen. Demokratins genombrott efter krigsslutet kunde bli kortvarigt, mäktiga våldsbejakande ytterkantsrörelser till vänster och höger vädrade samtidigt morgonluft.

Socialister tjusades av de falska löften som trumpetades ut från det revolutionära Rysslands kommunistiska arbetarparadis. Segerstedt rev deras illusioner itu, fördömde deras knäfall inför det totalitära barbariet och förkunnade vid nyheten om Lenins bortgång 1924 vad Sovjetstatens skapare var värd:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”

Om Segerstedts avsky för tyranniet råder ingen tvekan. Men han hyste, som den liberale intelligensaristokrat han var, heller inte någon odelat positiv syn på partidemokratin. Karriärpolitikernas fallenhet för billiga poänger, medvetna missförstånd och retoriska överdrifter tycktes honom som ett ovärdigt spel om makt och positioner.

Demokratins bristfälligheter var dock noll och intet i jämförelse med den bottenlösa avgrund som diktaturerna representerade. När nazisterna krossade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands herrar, var det Segerstedt som blev folkstyrets mest glödande försvarare i Sverige.

Det fanns åtskilliga i vårt land som betraktade Adolf Hitler med välvillighet. Han framstod möjligen en smula oborstad, men skulle rädda det arma Tyskland ur Versaillesfredens förnedring och skydda Europa från att falla offer för Sovjetkommunismen.

Segerstedt såg naziledarens verkliga natur – en simpel, råbarkad gangster som kunde bli väldigt farlig om han fick hållas. Vid Hitlers maktövertagande 1933 skrev Segerstedt: ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Det blev för mycket för Hermann Göring, som inskickade en beryktad protest till GHT. Segerstedt lustmördade förstås oförskräckt Görings pompösa genmäle i spalterna. Men statsminister Per Albin Hansson kände sig skakad över att GHT riskerade skada nationens relationer till Berlin och fräste: ”Man bör kunna kritisera Hermann Göring utan att tillgripa skällsord!”.

Ännu jobbigare fick Per Albin det under andra världskriget, då Torgny Segerstedt gjorde slarvsylta av hans samlingsregerings undfallande anpassningspolitik: ”Om vi är för svaga för att göra en insats i den strid som avgör vår tillvaro som fri stat, skall vi åtminstone se sanningen i ögonen: vi leva som snyltdjur på de demokratier, av vilkas seger vår frihet beror.”

Kritiken kostade. Segerstedt sattes under stenhårt tryck medan avgörandet fortfarande var ovisst. Han uppfattades av det svenska etablissemanget som alltför utmanande, stökig, kontroversiell.

GHT annonsbojkottades av Göteborgs handelsmän, rädda att tidningens kompromisslösa antinazism skulle inverka menligt på deras affärsförbindelser. Regeringen tog hans tidning i beslag. Justitieministern hatade honom uttryckligen. Segerstedt mordhotades och lär ha tvingats bära en revolver innanför rocken när han promenerade på stan.

Men han stod pall intill slutet, som beviset på att det också existerade ett annat Sverige, okuvligt och frihetsälskande. Sitt kända credo formulerade Torgny Segerstedt i GHT 1940, ord som lyser lika klart uppfordrande till oss då som nu:

”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. De går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”

Intressant nystart av Cocozza

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

Ingen kan vara så ledsen som en ledsen folkpartist, har det påståtts. Deppigare miner än inom Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet, borde i så fall vara svåra att finna när medlemmarna vaknar upp till en ny opinionsmätning som pekar käpprätt ner i källaren.

Under torsdagsmorgonen bekräftade väljarbarometern från SVT/Novus att partiets dystra kräftgång fortsätter. Stödet är blott 2,7 procent, vilket är liktydigt med att Liberalerna är slut som riksdagsartist om inte den negativa trenden snart bryts. Oddsen på det, någon?

Förhoppningarna om Nyamko Sabuni som en slagkraftig partiledare med framgångspotential ser tämligen grusade ut. Som debattör har hon varit förbluffande svag, allmänt ger hon ett obekvämt och vilset intryck. Inte undra på.

Partiet befinner sig i otydlighetens limbo mellan ett halvhjärtat samarbete med S/MP-regeringen och krafter som vill stå på oppositionsbarrikaden med Ulf Kristerssons SD-flirtande moderater. Så länge den dödlägeskonflikten består lär det varken bli hackat eller malet, oavsett vad partiledaren heter och gladare opinionssiffror torde inte kunna väntas i första taget.

Särskilt skojfriskt verkar det heller inte vara bland Liberalerna i Linköping. Hos dem har det länge blåst turbulenta vindar och nyligen blev självaste Mr Botrygg – Michael Cocozza – utesluten ur partiet med buller och bång.

Det är nog inte helt och hållet överraskande, kan vi väl lite försiktigt konstatera utan att fördjupa oss för mycket i de direkta orsakerna till rabaldret. Cocozza håller sig inte gärna i några tyglar. Han är en omvittnat stridbar och kontroversiell person. Om han så vore aktiv i den lokala filatelistklubben skulle det sannolikt bli liv i luckan även där med spänningar och fraktionsbildningar.

Men bråkiga liberaler hör samtidigt till jordens salt (tänk bara på Per Ahlmark, Herbert Tingsten, Torgny Segerstedt, Birgitta Ohlsson). Den idag alltmer elitiserade, insulärt styrda och skattebidragsberoende partipolitiken skriker efter förnyelse som kan vitalisera demokratin och öppna för ökat medborgerligt inflytande.

I det perspektivet är Michael Cocozzas uppstudsiga initiativ med Linköpingslistan principiellt väldigt intressant. I Corren den 6/11 skriver han lovande om sitt politiska projekt efter sortin från Liberalerna:

”96 procent av väljarna är utestängda från kommunala uppdrag då de inte är medlemmar i ett parti, Linköpingslistan kommer inte ha några medlemskrav för uppdrag. Vi ger möjlighet för de utan partimedlemskap att vara med och påverka och därmed även bredda kompetenserna och höja nivån på det politiska samtalet.”

Det ska bli rafflande att följa hur det experimentet utfaller i praktiken.

Covid-19 ryckte Raskens ifrån oss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:

För många år sedan, när jag var barn, hade min bästa kompis föräldrar en fritidsstuga i Sätila. Det är ett litet ställe i Västergötland, några mil från Borås, intill en sjö som heter Lygnern. Ett tag var det hur märkvärdigt som helst att hänga med dit. Och det, ska ni veta, var jag inte ensam om att tycka.

Längs de små grusvägarna i trakten kunde det på helgerna komma veritabla bilkaravaner med människor som såg sig storögt omkring. Det var nämligen här som Raskens spelades in, TV-serien som 1976 samlade nära nog varenda kotte framför rutan i vardagsrummen. Make till brottarsuccé är svår att föreställa sig idag.

Vilhelm Mobergs berättelse om den rebelliske bonddrängen som tog värvning som indelt soldat blev Sven Wollters stora genombrott. Även om han under karriären gjorde andra fina roller, inte minst i Bo Widerbergs filmer, är det hans oförglömliga prestation i Raskens som jag främst förknippar honom med och har tagit till hjärtat.

Kärv, egensinnig, charmigt strulig och sliten mellan sina två kvinnor – den bergfast rejäla hustrun Ida (ett fantastiskt kvinnoporträtt av Gurie Nordwall!) och den fala fresterskan Nergårds-Anna (Viveka Seldahl). Soldattorparen Rask och hans levnadsöde i 1800-talets fattig-Sverige är Sven Wollters tour de force.

Tillsammans med Gurie Nordwall fångade han den svenska folksjälen, osminkad och genuin. Det är ett talande mått på berörande gestaltning att TV-tittare började vallfärda till Sätila – av alla obetydliga fluglortar på kartan – bara för att spana in sceneriet som skulle föreställa Raskens hemmaplan (Småland egentligen). Gissa om min barndomskompis stuga plötsligt stod högt i kurs, alltså.

Nu är Sven Wollter och hans karaktäristiskt varma, hesa röst inte mer. Aldrig har jag sörjt en kommunist så mycket. Hans benhårda marxistiska övertygelse fann jag avskyvärd och obegriplig. Men vem har sagt att konstnärlig genialitet också garanterar ett gott politiskt omdöme? Jag kan strunta i hans kommunistiska förvillelser.

Jag kan dock omöjligen strunta i att det var den förbannade pandemin som ryckte honom ifrån oss. Sven Wollter var visserligen 86 år och inte i bästa kroppsliga kondition. Desto sårbarare blev han för smittan, han dog i sviterna av covid-19.

Efter vårens prövningar har smittspridningen tagit oroande fart igen, bland annat hos oss i Östergötland. Läget är allvarligt. Nonchalera inte restriktionerna. Håll ut. Viruset är lömskt. Tag inga risker som kan föra det vidare och öka pandemins redan rysliga skörd. Över 6000 människor – många äldre i likhet med Sven Wollter – har hittills avlidit i Sverige. Gör dig inte skyldig till att antalet insjuknade måste bli fler.

Lalandia i den juridiska kvicksanden

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 11/11:

När beskedet offentliggjordes i december 2016 lät det nästan för bra för att vara sant. Vilken grej för Motala och Östergötland. Danska företaget Lalandia A/S ville bygga en stor semesteranläggning i närheten av Varamobaden, vårt läns egen motsvarighet till Côte d’Azur.

Omkring en miljard danska kronor var Lalandia beredda att investera, som bland annat beräknas skapa 340 nya årsarbeten, locka 320 000 nya besökare till Motala och ge 50 000 fler övernattningar i kommunen varje år. Snacka om injektion för såväl den lokala som den regionala turistnäringen.

Men ingen etablering utan smolk i glädjebägaren. Motalas styrande blev tydligen så till sig i trasorna över det danska företagets planer, att Lalandia fick köpa 280 000 kvadratmeter attraktiv strandnära mark för rena vrakpriset: 61 miljoner kronor.

Att värderingen sekretessbelades för folk och fä var nog inte konstigt. Corren avslöjade nämligen att Lalandia skänktes en häftig rabatt på 135 miljoner kronor jämfört med om samma mark istället hade sålts som villatomter.

Knappast det mest lysande exemplet på hur offentlig egendom förvaltas. Man förstår om Motalas skattebetalare har svårt att tro att det är sant hur illa kommunen skötte den affären på deras bekostnad.

Men förlusten på gungorna lär väl kunna tas igen på karusellen – när den färdig att komma igång. Nu är ju detta dock Sverige och här är det även en sanning att byggprojekt som Lalandias ofta kan bli väldigt trögstartade. Åren har gått och ännu har inte en dansk spade satts i den rabatterade Motalamarken.

En förklaring är att detaljplanerna överklagats av mindre nöjda människor i den ideella intresseföreningen Varamons vänner. Det är i princip inget att säga om. Som vän av närdemokrati och lokalt medborgerligt engagemang är rätten att höja rösten mot makten och kräva omprövning av beslut givetvis något mycket värdefullt.

Men det bör också finnas ett mått av sans och balans i det hela. Annars får det karaktären av ett rättshaveristiskt tröskande med okynnesöverklaganden som på ett Kafkaliknade sätt fördröjer byggprocesserna in i absurdum, vilket är till uppenbar skada för det svenska företags- och investeringsklimatet. Är det verkligen rimligt att Lalandias etablering ska behöva gå ända till Högsta domstolen för avgörande?

Den östgötske riksdagsledamoten John Weinerhall (M) tycker inte det. Han har lagt en motion som pläderar för en begränsning av överklaganderätten i detaljplaneärenden. En bättre avvägning mellan folkligt medbestämmande och demokratisk effektivitet måste göras så att inte projekt gång på gång fastnar i en juridisk kvicksand. Riksdagen har goda skäl att bifalla Weinerhalls motion.

Klockbojen

Publicerad den av
Svara

Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!

Klockbojen ringer.

Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft när jag ror.

Klockbojen ringer, ringer.

Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande vind?

Klockbojen ringer.

– Mikael Lybeck, 1903.