Månadsarkiv: oktober 2020

När Jackie O stod för intervjuandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Ibland, när folk frågar vad jag gör, brukar jag säga mig vara i samma bransch som Jacqueline Kennedy Onassis. I egenskap av medarbetare på Corren kan jag faktiskt komma undan med det påståendet. Coolt, eller hur?

Innan Jackie gifte sig med John F Kennedy och blev USA:s mest glamorösa första dam genom tiderna, var nämligen denna mytomspunna stilikon yrkesverksam journalist. Låt vara inte på Corren. Men man kan ju inte begära allt.

Istället sökte hon som ung och grön och fortfarande lystrande till flicknamnet Bouvier upp redaktionen på Washington Times-Herald, en numera sedan länge nedlagd konservativ tidning i den amerikanska huvudstaden DC. Jackie var förvisso välutbildad. Några särskilda kvalifikationer för att jobba inom media hade hon dock knappast.

På den här tiden – 1951 – var det heller inte nödvändigt. Chefredaktören Frank Waldrop gav henne en chans ändå: ”Hon sa att hon ville göra karriär. Hon erkände att hon inte skrev maskin något vidare, och att hon inte visste något om hur man gör reportage, men att hon ville lära sig det. Jag trodde henne”.

Eftersom Jackie hävdat att hon förmådde hantera en kamera, tilldelades hon en egen stående frågespalt i tidningen. Uppgiften var att gå ut på stan, fotografera och lättsamt intervjua ett antal slumpvis valda personer.

Om du själv infångats av Jackie där och då (en intressant tanke, inte sant?), skulle du fått svara på typiska frågor som:

”Vad tror ni kvinnor åtrår mest?”
”Njuter rika människor mer av livet än de fattiga?”
”Om ni skulle bli avrättad imorgon bitti, vad skulle ni då beställa som er sista måltid?”

Ja, fundera på det. I januari 1953 fick hon i uppdrag att intervjua en viss senator Kennedy. Vad hade han för uppfattning om tjänstemännens arbete i kongressen? ”Jag har ofta tyckt att landet skulle klara sig bättre om vi senatorer och tjänstemännen kunde byta jobb. Om en sådan regering någonsin kommer till stånd, så skulle jag gärna lämna över kommandot”, svarade JFK.

En smula överraskande åsikt av den kommande presidenten måste man nog säga, om vi inte ska skriva in det på hans skämtsammare konto. Mellan honom och Jackie blev det desto seriösare. De hade mötts tidigare och redan börjat kila stadigt.

Bröllopet gick av stapeln i september 1953 och därmed var hennes korta journalistkarriär förbi. Hon slutade på topp. Under sommaren det året reste Jackie till London och bevakade Elizabeth II:s kröning i en serie artiklar som hamnade på Times-Heralds förstasida.

Tidningens garvade murvlar har i efterhand sagt sig vara måttligt imponerade av sin superkända före detta kollegas talanger. ”Hon var oerfaren och mycket rädd. Hon rörde sig fumligt och arbetade fumligt. Det var fullt klart att hon inte kunde sköta en kamera. Hennes bilder var ständigt oskarpa”, berättade en av Times-Heralds reportrar i C David Heymans biografi Kalla mig Jackie (1989).

Chefredaktören Frank Waldrop genmälde: ”Hon gjorde sitt jobb. Vi hade nytta av henne – annars skulle hon inte fått det”. Snart får vi bättre möjlighet att bedöma vem som har rätt.

Till våren släpps nya boken Camera Girl som helt fokuserar på Jackies journalistiska insatser. Författare är Carl Sferazza Anthony, historiker med USA:s presidentfruar som specialitet. Men när det handlar om Jackie O, kan hon vara annat än underbart fantastisk på vilket område som helst?

En judehatares ansikte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

Medlemmarna i Norrköpings judiska församling lever i ständig rädsla för sin säkerhet, rapporterade Corren förra veckan. En tilltagande mörk stämning lägrar sig kring dem med ökande fientliga uttryck, hakkorsklotter och attentat. Såväl islamister som högerextremister ingår i hotbilden.

På högtiden Yom Kippur i september demonstrerade nazister utanför Norrköpings synagoga och i staden affischerades det med antisemitisk hatpropaganda. Polisen hade vid detta och flertalet andra tillfällen mest ryckt på axlarna åt de lokala judarnas prekära situation.

Församlingen håller av försiktighetsskäl en genomgående låg profil –tragiskt bara det – men tvingas ändå hyra in privata vakter för att ens kunna ha sammankomster. ”Om du inte själv har eller haft det här hotet riktat mot dig är det nog svårt att förstå hur det känns. Du är hela tiden på spänn”, berättade en församlingsmedlem i Corren (9/10).

Oerhört att det ska behöva vara svenska judars vardag. Liknande uppgifter är sannerligen heller inte ovanliga från andra städer i landet. Judehatets urgamla förbannelse är fortfarande en högst påtaglig och verksam realitet, vilket en rad studier under senare tid bekräftat.

Häromåret släppte EU:s byrå för mänskliga rättigheter en omfattande undersökning i ämnet. Över 16 000 tillfrågade judar i tolv av unionens medlemsländer – inklusive Sverige – vittnade om en växande europeisk antisemitism med hot och trakasserier, glåpord och vandalism. Nio av tio judar ansåg hatet på sociala medier som det värsta problemet, följt av utsattheten på offentliga platser (SR 10/12 2018).

I en annan EU-undersökning från förra sommaren uppgav unga judiska européer att de kände sig mer drabbade av antisemitistiska attityder idag än tidigare deras föräldrar (SR 5/7 2019). Att sociala medier blivit en kokande häxkittel för judehat råder ingen tvekan om. Enligt en färsk kartläggning från Totalförsvarets forskningsinstitut är vart fjärde inlägg som handlar om judar präglat av antisemitism (SR 6/10).

Det är inte blott ogenerat skyltande nazister och öppet militanta islamister som sprider giftet via sina tangenter. Det kan vara vem som helst av oss. Exempelvis en offentligt uppburen skolledare och integrationsdebattör, anlitad som oberoende expert av Moderaterna, gästskribent på GP:s ledarsida, medverkande i populära program som P1:s Sommar och SVT:s På Spåret.

DN kunde under torsdagen avslöja att den så hyllade ”Rektor Hamid” Zafar i åratal suttit vid skärmen och gömd bakom pseudonym vräkt ut hat mot judar och andra grupper på olika nätforum. Nu står han med den skenheliga masken avsliten och vrider sig ynkligt med befängda ursäkter för det oacceptabla. En simpel skrymtare. Vågar vi tänka på hur många andra det finns där ute?

Rädda Ringhals från statliga Vattenfall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/10:

Lita på en gammal hallänning och häng med till västkusten, så ska ni få se på grejer. Hoppa in i bilen och ta vägarna ner mot Borås, byt där till 41:an mot Varberg, vik av i Veddinge och kör genom Väröbacka. Och kolla, på en udde vid Kattegatt ligger det: Ringhals.

Här är det bokstavligen spänning i luften. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar spyr ut rök. Inget öronbedövande dån. Ändå producerar denna elfabrik gigantiska mängder ström som bidrar till att hålla Sverige igång.

Det är en imponerade anläggning, även med internationella mått, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen. Dessutom, vilket kan tyckas otippat, härbärgerar Ringhals ett av landets främsta samlingar av modern svensk 80-talskonst.

Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta under överinseende av Statens konstråd 1984-90, som pryder kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer. Normalt brukar vi vara välkomna på guidade konstvandringar innanför grindarna. Tyvärr har pandemin, och den nu oroväckande ökade smittspridningen, gjort att det inte är normalt längre.

Tills vidare är därför är konstvandringarna stoppade. Synd. Men det är givetvis förståeligt, då riskerna med det otäcka viruset covid-19 enträget och uthålligt måste ta på allvar.

Mindre förståeligt är att Vattenfall, Ringhals statliga huvudägare, inte tycks ta ödesfrågan med klimathotet på riktigt samma allvar. Fossilfri energiproduktion är A och O i den nödvändiga omställningen. Kärnkraft har därtill fördelen att svara för leveranstrygg elförsörjning oberoende av årstid och väderlek (i motsats till sol- och vindkraft).

Likväl stoppade Vattenfall driften av Ringhals 2 i december förra året. Permanent. Snart sprakar det ännu mindre i kraftledningarna. Ty inom kort stoppas också Ringhals 1 för alltid (återstår de bägge reaktorerna 3 och 4). Orsaken sägs vara bristande lönsamhetsskäl. Trots att vi upplevt elbrist och industrin varnar för ett obalanserat elsystem och våldsamt fluktuerande priser som slår mot produktion och investeringar i Sverige.

Symptomatiskt är att ett privat konsortium (West Atomic Alliance) nyligen bildats i syfte att köpa loss och driva Ringhals 1 vidare. Så nog verkar det vara hygglig affär kvar i reaktorn ändå. Senaste beskedet från Vattenfall är emellertid att någon räddande försäljning inte är aktuell. Energijätten slår vakt om sin ställning som oligopolaktör på marknaden och gör större vinst om klimatsmarta reaktorer försvinner med högre eltaxor som följd.

Skåda Ringhals och skåda vad staten är i färd att göra det till. Ett iögonfallande haveri för svensk miljö- och energipolitik.

Hur ser planen ut, Ulf Kristersson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:

Moderniseringen av LAS har artat sig till en himla politisk röra. Nyligen kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter och på måndagen gavs beskedet att Svenskt Näringsliv, LO och PTK inte är villiga att befria partierna från den bittra kalken genom att försöka igen.

Alltså ska det enligt januariavtalet istället bli lagstiftning, ett färdigutrett förslag remissas, som riksdagen sedan bara har att klubba. Tycker C och L.

Men när sanningens minut om LAS-reformen närmat sig har S börjat knorra och åla sig, så det klubbslaget verkar inte självklart.

Stefan Löfven lär få räkna med det onda ögat från sina borgerliga samarbetspartier om han kryper bort från den liberaliserade arbetsrätt som utlovats. Efter att offrat Alliansen och släppt fram Löfven till statsministerposten kan nog C och L svårligen tolerera att lämnas med brallorna nere i den prestigetunga LAS-frågan.

Håller däremot Löfven ord och bär LAS-utredningens lagförslag till riksdagens bord som den sista droppe vatten, då hotar V att utlösa misstroendevotumets hela havet stormar.

Men det vore blott att ta som munväder, trots att SD och KD deklarerat sig redo att ställa upp på V-barrikaden. Det krävs ju även att M slår yttervänstern följe för att välta Löfven ur sadeln.

Och det kan V glömma, slog Ulf Kristersson fast i Aftonbladet den 1/10: ”Vi kommer inte använda ett hot mot den här regeringen för att stoppa reformer som vi tycker är absolut nödvändiga, nej”.

Den vuxne i rummet hade talat. Sakpolitiken var viktigare. Tills den plötsligt inte var det längre. Troligen pressad mer militanta gräsrötter i partiet och rädd för ytterligare väljarläckage till SD, bytte Kristersson ogenerat fot.

Under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda försökte han rent av i kör med Jimmie Åkesson hetsa Jonas Sjöstedt till att trycka på misstroendeknappen á la skolgårdsbusens klassiska manér: ”haha, du vågar ändå inte, du vågar inte!”.

Okej, tänk om det blir skarpt läge och Sjöstedt faktiskt vågar. Då ska således M också trycka på knappen, fälla Löfven med anledning av en ”absolut nödvändig” LAS-reform som hela borgerligheten annars hett åstundar och bli delansvariga för att Sverige kastas in i regeringskris som bonus till pandemieländet och den värsta ekonomiska nedgången landet drabbats av i mannaminne.

Är det planen, Kristersson? Hur ser din idé ut för att själv bilda regering? Med KD och SD? Mandaten är otillräckliga. Orkar du inte vänta till det ordinarie valet 2022 utan siktar på ett uppslitande nyval nu mitt i all övrig bedrövelse? Tror du att det blir en jackpott i väljarkåren eller vad är kalkylen?

Vi som brukar betrakta M som ett seriöst och ansvarstagande parti har lite svårt att hänga med i svängarna, Ulf.

Nadal gjorde det igen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/10:

Kung av Paris reagerar. Rafael Nadal krossade Novak Djokovic i drömfinalen på Roland Garros under söndagen och tog segertiteln för 13:e gången. Av de 102 matcher Nadal totalt spelat i denna Grand Slam-turnering genom åren var det vinst nummer 100.

Ett osannolikt facit. De enda spelare som förmått besegra världens odiskutabelt störste gruschampion i Franska öppna är nämnde Djokovic 2015 och Robin Söderling 2009.

Jag glömmer aldrig Söderlings skrällvinst över Nadal i åttondelsfinalen det året. Det svenska tennisintresset flammade upp som i nästan fornstora dagar på 70- och 80-talen då Borg, Wilander och Edberg skördade sina enastående framgångar.

Söderling gick vidare till finalen, där han föll mot Roger Federer. Året därpå fick dock Federer stryk i kvarten av Söderling som på nytt nådde finalen, men tvingades kapitulera inför en överlägset revanschsugen Nadal.

Hittills är det sista gången en svensk utmanade om titeln på Roland Garros sedan Magnus Norrman var i final 2000 (mycket olyckligt drabbades Söderling av körtelfeber 2011 och försvann från touren). Höjt segerpokalen i Paris har ingen svensk gjort sedan Mats Wilander spöade Henri Leconte i tre raka set och det var 1988. Ett otroligt blågult tennisår.

Förutom att vinna Franska öppna, tog Wilander hem US Open och Australian Open. Wimbledon vann Stefan Edberg och därmed var det svenska segerfärger i säsongens samtliga fyra Grand Slam-turneringar!

Naturligtvis är det trist att vi inte har toppspelare som kan konkurrera om de tunga titlarna längre. Utan egna stjärnor falnar den bredare allmänhetens engagemang och det blir svårare att fresta yngre att satsa på tennisen istället för annan idrott. Är det någon racketsport som lockar utövare idag, är det snarare den för mig obegripligt populära padeln som lämnar tennisbanorna påtagligt ödsligare i jämförelse.

Internationellt har tennisen annars nått fantastiska höjer med superkonstnärer som Nadal, Djokovic och Federer. En trio av den kalibern har varit en ynnest att följa. Har det någonsin spelats bättre, häftigare, mer gudabenådad tennis än vad dessa racketfantomer bjudit oss på?

Så kom det förbannade covid-19 och rubbade cirklarna. US Open fick spelas utan sin karaktäristiskt entusiastiska läktarpublik på Flushing Meadows (i fjol slogs biljettrekord med 740 000 åskådare under turneringen). Att se Nadal triumfera på Roland Garros var förvisso glädjande, även om det kändes märkligt med en grusfinal som på grund av pandemin försköts till oktober.

Men vad är en säsong när juvelen i kronan bland turneringarna fattas? Är det ett år då självaste Wimbledon ställs in, då vet man säkert: världen är illa ute. Ta hand om er! Coronan är inte att leka med och pandemifaran är inte på långa vägar över än.

Redan 1924 var det bättre förr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Hur många ropar ”äntligen”? Louise Glück får årets Nobelpris i litteratur. Det är inget publikfriande val av Akademien, precis. Nej, jag har inte heller läst henne. Men blir väldigt nyfiken!

Och det tycker jag är en av litteraturprisets viktigaste poänger – att väcka intresse för att stifta bekantskap med kvalificerade namn som vi vanliga dödliga hobbybokmalar annars kanske försummat på vitterhetens vida fält.

I kommentarerna noterar jag dock att DN:s kulturchef Björn Wiman uttrycker blandande känslor över att en poet lyfts fram i rampljuset. Han anser det synd att ”inte Akademien tog chansen att premiera en bredare berättare i en tid då litteraturens röst behövs bättre än någonsin”.

Med det resonemanget skulle väl Stephen King varit ett lämpligare val (faktiskt vore han inte en direkt skogstokig kandidat alls egentligen, rent litterärt är King en ofta briljant författare med stilistisk spets och betydande psykologisk insikt).

Men är det inte måhända så, att just den i samhället oförtjänt undanträngda lyriken är exakt vad vår tid behöver mer av? ”Poesi är den största litteraturen, och njutning av poesi är den största litterära njutningen”, förkunnade sir Edward Grey. Han underströk poesins karaktärsdanande roll för människan och betonade vikten av att läsa mycket lyrik i tidig ålder.

Det är den poesi vi lär oss älska då som följer oss genom livet, menade Grey, den blir ”en intim del av vårt eget väsen, och kommer att vara en säker källa till styrka, tröst och glädje”.

Fast sir Edward Grey är nog inte det förträffligaste exemplet på poesins välsignelser och fostrande inflytande. Han var förutom stor diktkonnässör även brittisk utrikesminister åren 1905-16, och bar den främsta skulden till att ha dragit in Storbritannien i första världskrigets skyttegravshelvete. Ta det varligt framför poesihyllan, ungdomar!

För övrigt var debatten om litteraturens hotade ställning inte särskilt annorlunda på Greys tid. 1924 deklarerade han att det var bättre förr, när folk i gemen satt hemma under långa perioder. Det lade grunden till goda läsvanor eftersom det sällan fanns mycket annat att roa sig med.

Men den moderna kommunikations- och informationsutvecklingen på 1920-talet har distraherat människor från läsning. De lockas av flyktigt bilåkande hit och dit, ägnar sig åt trivial masskorrespondens i brev, är upptagna av sina telefoner, lyssnar på radio, går på biografer, slukar populära bildtidningar som vädjar till känslor snarare än att stimulera kritiskt reflekterande tankeverksamhet, etc.

Världen förändras. Men tycks sig ändå märkvärdigt lik. Jag gissar att gamle Grey skulle blivit förvånad över att det ens existerar böcker idag. Och att det aldrig sålts så många som nu.

Sir Edward Grey, 1862-1933, poesifantast och ödesdiger utrikesminister.

En vandrande hälsofara in chief

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:

Att presidenter i USA bluffat om sina hälsoproblem är inget nytt under solen. Allmänheten fick inte veta att Woodrow Wilson drabbades av en svår stroke 1919 och att hans fru Edith agerade stand in.

Franklin D Roosevelt dolde mödosamt att han satt i rullstol efter en polioförlamning 1921. Inför sitt tredje återval 1944 var han i mycket bräcklig kondition som följd av stress, rökning och allvarliga hjärtbesvär. Officiellt intygades dock att Roosevelt mådde utmärkt. Han dog bara några månader efter sin sista valseger.

Väljarna fick också sväva i okunnighet om att skenbart kärnfriske John F Kennedy bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom och var beroende av amfetaminspetsade preparat när han skötte regerandet i Vita huset.

Ronald Reagan visade oroande tecken på att han börjat utveckla Alzheimers redan under sin andra ämbetsperiod på 1980-talet (enligt hans son Ron väcktes misstankar om symptom även tidigare än så).

Dessa presidenter har ändå gått till historien som hyllade storheter. Lurendrejeriet om deras personliga hälsotillstånd väger ganska lätt sett till meriterna i övrigt. Garanterat kommer Donald Trumps eftermäle bli något helt annat. Han spelar i en unik sjuk division. Med honom har USA fått en vandrande hälsofara in chief.

”Det här är dödliga grejer”, sa Trump om coronan när han i februari intervjuades för den legendariske Watergatejournalisten Bob Woodwards nya bok Rage. Men utåt bagatelliserade presidenten viruset och jämförde det med ordinär influensa.

Trots att nationellt nödläge utlystes kort därpå, förklarade Trump om pandemin till Woodward: ”Jag ville alltid spela ner det. Jag gillar fortfarande att spela ner det, för jag vill inte skapa panik”. Facit av denna krishantering är nu att covid-19 skördat 210 000 amerikaners liv hittills och antalet smittade kan räknas till många miljoner, därav presidenten själv och flera av hans medhjälpare i Vita huset.

Men det har inte fått Trump att byta spår. Han har istället iscensatt en vrickad supermanshow av sin belägenhet, insisterat på att lämna sjukhuset i förtid, deklarerat att han ”mår bättre än på 20 år”, uppmanat folket att ”inte vara rädda” för coronaviruset och blåljugit om att det är mindre dödligt än influensa.

Make till grundmurat cynisk, ogenerat ansvarslös och direkt hälsovådlig president har USA aldrig skådat. Med knappt en månad kvar till valet vädjade i veckan Michelle Obama till den amerikanska väljarkåren: ”Rösta på Joe Biden som om era liv hänger på det”. Hon har bokstavligen rätt.

Den heta LAS-potatisen tillbaka i Löfvens knä

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

Svenskt Näringsliv, LO och PTK misslyckades att komma överens. Förhandlingarna om uppdaterade spelregler på arbetsmarknaden slutade i oenighet, trots att parterna sade sig vara nära att gå i mål. Tråkigt. Särskilt som det är så illa tajmat att floppa just nu.

Coronapandemins ekonomiska konsekvenser är svidande. För att underlätta omstarten och stimulera sysselsättningen hade det betytt mycket med en flexiblare arbetsrätt. Bara den psykologiska signalen att parterna kunnat ta egenansvar för en sådan reform hade gett en välkommen positiv skjuts framåt.

Av detta blev tyvärr intet. Måhända ligger det en poetisk rättvisa i att frågan studsar tillbaka på politikernas bord igen. Det är ju den partipolitiska sfären som bär skulden till trasslet från början.

1938 var ett mörkt år på många vis. Dock en ljuspunkt för svenskt del. Det historiska Saltsjöbadsavtalet slöts, som kom att tjäna Sverige synnerligen väl. Bärande princip var att arbetsgivare och fack själva skötte ruljangsen på arbetsmarknaden, utan att staten lade sig i och stökade till det.

Principen bröts på det radikala 70-talet, när S och LO inte orkade hålla undan längre för Folkpartiets vänsterpopulistiska krav på att lagstifta om anställningsskydd.

Sedan dess sitter vi fast i en reglering som dels var objektivt onödig (det ograverade Saltsjöbadsavtalet fungerade bra som det gjorde på denna punkt), dels anpassades efter industrisamhällets idag förbisprungna förhållanden, dels rubbade maktbalansen på arbetsmarknaden i facklig favör och låste S att omhulda en lag som partiet tidigare inte ville ta i med tång.

Men med januariavtalet ifjol tvingades S köpa en uppmjukning av LAS av C och (ironiskt nog) det till Liberalerna omdöpta FP. Den eftergiften var sannolikt central för att Stefan Löfven skulle kunna klänga kvar vid statsministerposten.

Då arbetsmarknadens parter försuttit chansen att göra upp, blir förmodligen regeringens initierade utredning om ett reformerat LAS aktuell att sätta i verket efter pågående remissrunda.

Dock har S knorrat över utredningen, som man menar har slagsida åt arbetsgivarhållet. Risken är att det färdiga lagförslaget urvattnas och att januarisamarbetet knakar på kuppen. Som inte det vore nog viftar det LAS-kramande V med misstroendevotumets hammare och skära. KD är inte ovilliga att ansluta sig till riksdagens rödgardister, säkert inte heller SD.

M är emellertid nyktrare och Ulf Kristersson sa under torsdagen nej till att sluta upp bakom V:s hot om att fälla Löfven. Det hade ju varit sakpolitiskt märkligt och taktiskt cyniskt i överkant att avsätta honom med anledning av en borgerlig drömreform (förutsatt att den blir det, nota bene). Dessutom vore det kanske lite magstarkt med en regeringskris i coronakrisens ekonomiska kris också.

USA:s grundare förutsåg Donald Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

I ett amerikanskt presidentval röstar medborgarna inte direkt på någon av kandidaterna till Vita huset. Varje delstat har istället en uppsättning elektorer, fördelade efter folkmängd, som är utsedda att välja presidenten.

Enligt praxis förbinds elektorerna att stödja den kandidat som får flest röster av medborgarna i respektive delstat. Vinnaren av presidentmakten blir sedan kandidaten som får mer än hälften av det samlade elektorskollegiet i fållan (minst 270 av 538 elektorer).

Det verkar som ett onödigt krångel. Men USA:s grundlagsfäder på 1700-talet visste vad de gjorde. De förutsåg Donald Trump. De var klassiskt bildade, djupt förtrogna med antikens Grekland och Rom, och kände väl till problematiken som redan Platon fruktat: att demokratin riskerade bli ett tacksamt offer för cyniska demagoger, skickligt spelande på den mänskliga naturens mörkare sidor, och urarta till tyranni.

Det gällde därför att skapa ett statsskick med institutioner som klarade att stå rycken för sådana hot. Elektorskollegiet tillkom som en försäkring mot att, som Alexander Hamilton uttryckte det, ingen ”talang för tarvligt intrigerande och popularitetens små konster” skulle kunna erövra presidentposten.

Uppdraget som elektor var menat för särskilt omdömesgilla personer med hög integritet och självständighet. Om så krävdes hade dessa demokratins skyddande överrockar befogenhet att underkänna uppenbart olämpliga kandidater som folket fallit för.

Hade elektorskollegiet fungerat som ursprungligen tänkt vore aldrig Trump president idag, den saken är säker. Det är en svart ironi att Trump istället har elektorskollegiet – och nog i sin himmel en ytterst förbittrad Alexander Hamilton – att tacka för att han blev president.

Av mekanismen med elektorer blev ju i praktiken bara en formell gummistämpel, dock med bieffekten att väldigt små väljargrupper i delstaterna kan få ett dramatiskt stort inflytande över den nationella valutgången.

2016 fick Hillary Clinton summa summarum närmare 3 miljoner fler röster i USA än Donald Trump. Men Trump sopade ändå hem en avgörande elektorsmajoritet på grund av att han vann i Michigan, Wisconsin och Pennsylvania med knappa 80 000 röster totalt. Det motsvarar 0,06 procent av hela presidentvalets 137 miljoner avgivna röster. Matematiken bakom Trumps triumf ger onekligen ett bisarrt intryck.

Denna gång är frågan om det alls spelar någon roll hur resultatet av rösträkningen utfaller. Trump har vid återkommande tillfällen, senast i den förfärligt kaotiska TV-debatten mot Joe Biden, svävat obehagligt på målet om han accepterar ett nederlag i årets val och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Skrämmande, men är det förvånande med en härskare av Trumps typ?