Månadsarkiv: juni 2020

En statsminister kan aldrig gömma sig bakom andra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Igår rapporterade Folkhälsomyndigheten att ytterligare 20 personer avlidit som följd av coronapandemin. ”Det är färre än vi brukar ha på torsdagar”, sa statsepidemiologen Anders Tegnell som ställde i utsikt att den nedåtgående trenden skulle fortsätta för Sveriges del.

Låt oss innerligt hoppas att han har rätt och att detta makabra dagliga räknade av förlorade liv i covid-19 snart får ett slut. Med nu över 4500 döda människor totalt har vårt land betalat ett tillräckligt högt pris. Har det varit nödvändigt?

Det är en obehagligt gnagande fråga. Sannolikt hade dödstalen varit lägre om den nationella krissamordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner fungerat smidigt. Om det inte varit brist på skyddsutrustning och viktiga mediciner. Om de äldre värnats bättre mot smittan. Om masstestning, spårning och isolering av virusdrabbade kommit igång beslutsamt och snabbt. Om, om, om…

På det hela taget är det inte omöjligt att Sverige, när det framtida sista kapitlet äntligen skrivs, i internationell jämförelse visat sig klara pandemin tämligen hyfsat ändå. Vem vet hur balansräkningen ser ut i världen efter en befarad andra våg av coronan, exempelvis?

Men för tillfället måste vi nog konstatera att Sveriges beredskap inför krisen, och hanteringen av den, inte varit helt optimal (försiktigt uttryckt). Det är självfallet inte regeringens fel mol allena. Ska anklagande fingrar pekas och skuld fördelas kan säkert åtskilliga syndare hittas både här och där i systemet. Det är dock ofrånkomligt att regeringen bär det tyngsta och yttersta ansvaret vid en nationell prövning av detta slag.

Kommer Sverige till korta är det inte Anders Tegnell som ska bindas vid skampålen, androm till varnagel. När Harry Truman var USA:s president (1945-53) hade han en berömd skylt på sitt skrivbord med texten: ”The buck stops here!”.

Truman gjort därmed klart att den politiska ansvarskedjan slutade hos honom, det fanns ingen kvarvarande länk som kunde skickas vidare bortom hans kontor i Vita huset.

Det är samma sak med coronakrisen och Stefan Löfven, även om statsministern tycks föredra att hålla en något blygsam profil och hänvisa till expertmyndigheternas bedömningar om hur Sverige ska agera. Att lyssna till kvalificerade tjänstemäns rekommendationer bör naturligtvis en statsminister göra.

Men en regeringschef kan aldrig gömma sig bakom dem, eller automatiskt utesluta alla andra handlingsvägar än vad den förmenta rådgivarkretsen av ”the best and the brightest” förordat. Annars är det ingen politisk ledare värd namnet och ingen statsminister som Sverige ska ha – särskilt i utsatta lägen.

Skäggen som skakade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!”

Stadsbudet på Stockholms Central hade precis upptäckt SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist på perrongen och skrek vredgat åt honom med händerna viftande i luften.

Det var en novembermåndag 1963. Föregående kväll hade Åke Söderqvist medverkat i det första av fem TV-program som kommer att skaka nationen: Fasad, Segment, Modul, Relief och Fundament.

Avsnittens titlar var en parodiskt gliring åt namnen på SVT:s pretentiösa kulturproduktioner, men serien gick omedelbart i folkmun till historien som ”Skäggen”. De sex herrarna som figurerade i programmen hade nämligen samtliga profilerad ansiktsbehåring. Förutom Åke Söderqvist bestod skäggetgänget av Edvard Matz, Jan-Öjvind Swahn, Beppe Wolgers, Yngve Gamlin och Lasse O´Månsson.

Upplägget i serien var att de satt vällustigt rökandes, drickandes och ätandes kring ett sammanträdesbord och dryftade varandras idéer till kommande TV-inslag (som gärna spolades). Det drevs friskt, satiriskt och respektlöst med det mesta i vårt knarrigt lutherska fosterland.

Sånt hade aldrig setts i statstelevisionens städade och myndigt folkuppfostrande monopolkanal tidigare. Humorn påminde starkt om vad brittiska Monty Python några år senare i BBC skulle revolutionera TV-underhållningen med. Men här i det tidiga 60-talets Sverige fanns ingen beredskap.

Det blev moralpanik och tittarstorm av orkanstyrka. TV-växeln ringades ner av förgrymmade licensbetalare. Det skrevs såväl insändare som ledarartiklar i tidningarna. Aftonbladet hade en löpsedel som krävde: ”Stoppa skäggens diktatur”.

Bland annat upprördes många över att hjältekungen Gustav II Adolf framställdes som en livrädd fegis, vilken under slaget vid Lützen gick vilse i dimman och drunknade i en kokvagn. Kolla själva den förgripliga sketchen på sajten SVT Arkiv, där man kan fly samtidens deprimerande kriselände för ett slag och njuta av alla Skäggenprogrammen i sin helhet.

En personlig favorit är inslaget med Yngve Gamlins falska dokumentärfilm om att det ska dras en motorväg genom idylliska Trosa. Påstådda projekterare dyker upp i staden, pekar på ena efter det andra som måste bort för asfalten. Givetvis till invånarnas bestörtning.

”Folk blev som galna. Senare redigerade vi om filmen och visade filmer, där alla intervjuade svarade: ’Det är bra. Ta bort skiten!’ Och det blev folk kanske inte gladare av”, skrockade Gamlin långt efteråt i en minnestext.

Numera är det svårt att fatta hur människor kunde bli så kollektivt indignerade över dessa godmodiga herrars egentligen ganska harmlösa spexande. Men tydligen var Sverige då ett land där det inte behövdes särskilt mycket för att provocera. Så lättkränkta som 1963 skulle vi aldrig vara idag. Eller hur…?

De knutna nävarnas Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:

Splittring, kaos, misstroende. Det sägs att Amerikas förenta stater inte varit så bittert oförenta sedan inbördeskriget på 1800-talet.

Jag har inga skäl att betvivla det efter att ha läst boken USA -68. Våld och val, skriven av den legendariske Expressenjournalisten Ulf Nilson och utgiven samma år det hände. Ett skakande tidsdokument från ett USA på kollisionskurs med sig själv.

Protesterna flammade mot Vietnamkriget. Presidenten, demokraten Lyndon B Johnson, var knäckt och demoraliserad. Han avstod från att söka nytt förtroende. Den svarta medborgarrättsrörelsen förlorade sin ledare när Martin Luther King mördades. Kort därpå sköts även presidentkandidaten Robert Kennedy ihjäl. Hoppet och idealismen i samhällsbygget tycktes för miljoner amerikaner vara borta.

1968 kantades av demonstrationer och kravaller, eldade av rasism, ekonomiska och sociala orättvisor, politisk radikalism och polisbrutalitet. I november segrade republikanen Richard Nixon knappt och lovade som tillträdande president att föra USA samman igen.

Det gick inte så bra, som bekant. Nästföljande decennium blev en utdragen, sårig baksmälla. Det dröjde till Ronald Reagans 80-tal innan USA återfick fotfästet, självförtroendet och optimismen.

Men vad ska man säga nu? Hur länge kommer läkeprocessen ta för dagens USA som är minst lika oförsonligt polariserat 2020 som 1968, om inte mer… Inte nog med att det sitter en politisk vettvilling i Vita huset, som under fyra år gjort sitt diaboliska bästa för att kvadda USA:s demokratiska institutioner och haft som politisk affärsidé att med febrig demagogi förstärka motsättningarna i samhället.

Donald Trumps stora test, hanteringen av coronapandemin, har varit ett svidande misslyckande. Drygt 100 000 amerikaner har hittills avlidit, varav en oproportionell andel människor bland USA:s fattigare minoriteter. Dessa har svårare att skydda sig mot viruset och har därtill drabbats hårdast av den ekonomiska krisen som pandemin orsakat. Som ytterligare gift i den explosiva bägaren har den nakna rasismen stuckit upp sin fula tryne.

Det brutala polisvåldet, som nyligen krävde afroamerikanen George Floyds liv, är ett slående bevis på att diskrimineringens era inte är förbi. Berättigade massprotester har blandats med radikala bråkmakares plundringar och bränder i upplopp som påminner om det sena 60-talets. Trump, rädd att tappa kontrollen, hotar med militära insatser för att stävja oroligheterna. Hur betryggande låter det?

Kulor, eskalerande våld, hetsiga känslor och ett presidentval i limbo på grund av coronan. USA -20 är en episk tragedi, ännu utan slut, men som med säkerhet kommer att kasta långa skuggor in i framtiden.

Vem vill leva i en bunker på Mars?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/6:

Elon Musk var väldigt nöjd. Hans bolag SpaceX genomförde i lördags uppskjutningen av två Nasa-astronauter till den internationella rymdstationen ISS. Allt gick bra, i kontrast till så mycket annat i det vid bristningsgränsen hårt prövade USA detta bedrövliga år.

Händelsen betecknas som historisk, ett nytt kapitel i människans urgamla dröm om att nå stjärnorna. Ty detta var första gången en bemannad amerikansk rymdfärd skett med en privatägd farkost, Elon Musks raket Falcon 9.

Men att skicka ett par astronauter till en rymdstation som ligger i lägre omloppsbana kring jorden är egentligen småpotatis för superentreprenören Musk. Hans kommentar efter den lyckade uppskjutningen förra veckan är belysande: ”Det här är förhoppningsvis ett första steg på resan mot en civilisation på Mars”.

Han menar faktiskt allvar. Det är inte tomt snack. Han är direkt besatt av det grandiosa målet att kolonisera vår röda grannplanet. SpaceX är på gång att utveckla en ännu kraftfullare raket – BRF, Big Falcon Rocket – som ska testflygas till Mars inom de närmaste åren. Där ska sedan runt decennieskiftet en bemannad rymdbas etableras. Och det är bara början.

Enligt vad Elon Musk annonserade på Twitter i januari siktar han på att bygga en armada av rymdfärjor som ska transportera en miljon människor till Mars under 2030-talet! Fullständig galenskap? Mot bakgrund av coronavirusets härjningar är kanske inte grundidén till denna massemigration ut i kosmos helt skogstokig.

Mänsklighetens tillvaro på jordklotet är bräcklig med hot om förödande katastrofer: pandemier, okontrollerad global uppvärmning, nedfallande asteroider, mordiskt politiskt vansinne, kärnvapenkrig.

Tanken är att en civilisation på Mars skulle fungera som en överlevandsförsäkring. Men det är knappast ett festligt ställe att försöka överleva på. Det finns ingen luft att andas, atmosfären är lövtunn, gravitationen bara 40 procent av jordens, planeten saknar magnetfält och därmed skydd mot rymdens dödliga strålning som har steriliserat hela Marsytan till en iskall helvetesöken.

Sitter du i trist coronakarantän på jorden just nu, är det absolut ingenting mot att tvingas bo i en distanserad Elon Musk-bunker på Mars. Ett simpelt tält på Antarktis ödsliga vidder vore rena himmelska paradiset i jämförelse, ur alla aspekter.

Att sända människor till Mars är extremt livsfarligt, extremt komplicerat, extremt dyrt. Vid närmare eftertanke är det nog en vettigare lösning att ta bättre hand om vår hemmaplanet och varandra i fortsättningen.

Ingen sommar utan Marc Bolan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

”Summer’s not a bummer / This is summer / And it’s now”, sjunger salig Marc Bolan på Celebrate summer anno 1977 som kom att bli den sista singeln från hans glamrockande T-Rex. Vinylen med sitt nostalgiknaster har jag tyvärr inte kvar. Låten funkar dock tillräckligt bra i digitalt format. Vanligtvis.

Jag brukar spela den varje år på detta datum, den 1 juni, för att fira att sommaren nu – just nu! – äntligen är här. Men till skillnad från Bolans sprudlande löfte när det begav sig – ”Summer is heaven in ´77” – är förutsättningarna för en lika himmelsrik sommar 2020 ganska stekta.

Inte för att det nödvändigtvis var bättre förr. Men 1977 fanns åtminstone inget djävulskt covid-19 som förmörkande tillvaron.

Kanske börjar viruset sakta släppa sitt grepp och kurvorna vända åt rätt håll. Folkhälsomyndigheten uppgav igår att inga nya svenska dödsfall hade inrapporterats sedan i lördags, vilket ger visst hopp. Liemannens svenska pandemiskörd har dock hittills varit förskräckande, närmare 4400 människor har avlidit som följd av smittspridningen.

De svenska dödstalen är brutalt högre än våra grannländers, något som statsepidemiologen Anders Tegnell i Expressen (31/5) säger delvis beror på Sveriges misslyckande att skydda den utsatta riskgruppen på äldreboendena. Försök ta in vad Tegnells medgivande betyder.

I judendomens Talmud heter det att den som räddar ett människoliv, räddar en hel värld. Misslyckandet i den svenska krisberedskapen innebär således att massor av världar förlorats, då varje mänsklig individ är ett unikt, oersättligt universum. Hur många hade vi kunnat rädda om det varit annorlunda?

Den frågan borde vara skäl nog för regeringen att hörsamma de borgerliga partiernas krav på att omedelbart tillsätta en granskningskommission som i realtid, inte långt efteråt, granskar hanteringen av coronavirusets hemsökelse. All värdefull information måste tas tillvara så att vi kan stå bättre rustade mot kriser nästa gång.

Glöm heller inte att det personliga ansvaret för att hålla smittspridningen nere fortfarande gäller. Efter flera månader med påbjudna restriktioner om social distans, noggrant tvättade händer och begränsat resande är det frestande att slå sig lös och ledig med sommarens antågande.

Jag erkänner villigt min egen instinktiva lust att slita karantänens bojor och hälsa sommaren välkommen som det vore 1977. Men förnuftet vinner. Faran är inte över och uthållighet krävs. Jag tänker på Talmud. Jag stannar på balkongen. Men traditionen att spela T-Rex denna dag ger jag aldrig upp. Vem kan väl leva utan glamrock och Marc Bolan? Hoppas grannarna inte misstycker.