Skrivit i Corren 7/2:

Senatorerna i den amerikanska kongressen är ingen jury som i vanliga domstolar. Deras roll under en riksrättsprocess går utöver att blott fastställa om presidenten gjort sig skyldig till anklagelserna eller ej. Ansvaret är tyngre än så. Senatorerna måste i sin bedömning väga in hela nationens behov och om presidenten under sin återstående ämbetsperiod kommer att göra landet mer ont än gott.

Detta påpekade nyligen presidenthistorikern Jeffrey A Engel i Washington Post. Det är ett symptomatiskt tecken på Republikanernas förfall att endast en (1) av partiets 53 företrädare i senaten kunde leva upp till det Engel talade om och försvara konstitutionen.

Mitt Romney, senator från Utah sedan 2019, var den hedervärda mannen som mol allena bland sina republikanska kollegor gick mot strömmen och röstade ja till att fälla Donald Trump på åtalspunkten maktmissbruk.

Ingen tvekan kan råda om att Trump gjort vad han, som den tredje presidenten i USA:s historia, fått schavottera i en riksrättsprocess för. Han har själv närmast stoltserat med det. Republikanska senatorer som veteranen Lamar Alexander har villigt vidgått det.

Trump har försökt förmå Ukrainas president Zelenskyj att starta en korruptionsutredning för att skada den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, och i detta syfte pressat Ukraina genom att hålla inne med militärt bistånd som förtvivlat behövts i kampen mot Putinregimens överfallande Ryssland.

Det är en skandal värre än Watergate. Man förstår att det var droppen för Demokraterna när det gällde Trumps politiska gangsterbeteende och att all anständighet krävde riksrätt, trots att utsikterna till en fällning i den republikanskt dominerande senaten var försvinnande små.

Mitt Romney synes där som en jätte bland ryggradslösa dvärgar i sin vägran att följa partilinjens lika förnedrande som absurda ursäkter för att – som väntat – låta den gränslöse maktmissbrukaren Trump gå fri till att fortsätta skymfandet av nationens ledande ämbetspost och dess ideal.

Romney är heller ingen senator vilken som helst. Han var Republikanernas nominerade utmanare till Barack Obama 2012, tillhör den traditionella moderata partiadeln som son till George Romney, guvernör i Michigan på 60-talet och bostadsminister i Nixons kabinett 1969-73. Idag betyder sånt noll.

Trumps grepp om partiets kärnväljare är solitt. Höga republikaner, som borde veta bättre, vågar därför inte annat än att krypa i smutsen för den värste president USA någonsin haft. Romney är det modiga undantaget, så har han också lönats med en kanonad av ärekränkande attacker från Trumpgänget.

Lincolns, Coolidges och Reagans grand old party har upphört. Det är vad resultatet av riksrättsförfarandet visat med deprimerande tydlighet.

Skrivit i Corren 5/2:

Den lilla delstaten Iowa har sedan 1972 varit först ut i den amerikanska primärvalssäsongens batalj inför den avgörande kampen om Vita huset. Den hugade kandidat som går segrande ur Iowas många små lokala nomineringsmöten, kan därför räkna med väldig nationell uppmärksamhet och en flygande kampanjstart på vägen mot att koras till sitt partis presidentaspirant.

Särskilt för Demokraterna har utgången i Iowa blivit en viktig indikator på vem som slutligen kniper kröningen vid sommarens partikonvent. Historien talar sitt tydliga språk. I de tolv amerikanska presidentval som hållits mellan 1972 och 2016 har alla utom tre (1972, 1988, 1992) haft en Iowavinnare i toppen av Demokraternas nationella röstsedel när det gäller i november.

Den mest anmärkningsvärde var Jimmy Carter 1976, en då för USA:s breda allmänhet okänd tidigare guvernör från sydstaten Georgia, som sensationellt fick sitt genombrott i Iowa efter mycket ambitiöst kampanjarbete och gick vidare hela sträckan till att slå den sittande republikanske presidenten Gerald Ford.

Carter låg också helt rätt i tiden. I kölvattnet av Watergateskandalen rådde kraftig misstro mot Washingtoneliten och den politiska polariseringen var hård (känns stämningsläget igen, månne?). Carter seglade upp som den perfekte outsidern med folkligt gehör, en frisk fläkt utan bindningar till det befläckade etablissemanget. Han var ekonomiskt konservativ och socialt progressiv med en seriös, principfast, ärlig och humanistisk framtoning.

Idag skulle Jimmy Carter modell 1976 varit rena drömkandidaten till att utmana katastrofen Donald Trump. Dessvärre finns ingen av Carters kaliber bland årets månghövdade uppställning. Överhuvudtaget saknas klart lysande stjärnor med vinnande potential att samla och mobilisera partiets väljargrupper likt Bill Clinton 1992 eller Barack Obama 2008.

Det är onekligen ett fattigdomsbevis, som knappast blir bättre av att partiet är ideologiskt splittrat och frågan om inriktningen ovanligt svårtippad. Ska Demokraterna parkera sig i mittfåran med gamle Joe Biden eller kanske med det yngre hoppet Pete Buttigieg? Alternativ dra vänsterut med Elizabeth Warren eller låta sig radikaliseras bortåt i tok med socialisten Bernie Sanders?

Resultatet av nomineringsprocessen i Iowa 2020 har således blivit extra spännande, ty där finns en möjlig fingervisning om svaret. Och vad händer? Med USA:s och övriga världens ögon på sig lyckas Demokraterna göra rösträkningen till ett maximalt otajmat förtroendesänkande organisatoriskt kaos.

I skrivande stund på tisdagskvällen kan fortfarande inget sägas om den segrande kandidatens namn. Men vem det än blir, har chanserna till den flygande starten vingklippts och Demokraterna bjudit Republikanerna på ett häpnadsväckande självmål. Trump är tyvärr bara att gratulera.