Utmärkt hvitkål och vackra morötter var det här! Annons i Karlskrona Weckoblad, lördag 20 december 1884.
Långö som det var då (23)
Svara
Månadsarkiv: januari 2020
Mannen bakom den underbara natten
Här är man ute och tar sig ett järn en ordinär kväll i Linköping. Och vem råkar man hamna i sällskap med på stamlokuset Horse and Hound? Rolf Wirtén, finansminister i sista Fälldinregeringen, myntare av uttrycket ”den underbara natten”, tidigare landshövding i Östergötland & still going strong 88 år ung. I’m not worthy.
Arla kan få ångra flytten från Boxholm
Skrivit i Corren 22/1:
Hur man än ser på saken, så är det naturligtvis sorgligt om ostcisternen i Boxholm försvinner från kartan. Arla har erbjudit kommunen att köpa den. Men politikerna i kommunstyrelsen sa under tisdagen nej, vilket lär betyda att ett välkänt landmärke i östgötabygden skattar åt förgängelsen.
Kanske bäst, trots allt. Vad skulle en idag tom symbol tjäna Boxholm? Osttillverkningen upphörde i december. Någon äkta Boxholmsost existerar inte mer, sedan mejerijätten Arla med huvudkontor i Danmark flyttat produktionen till Östersund långt uppe i Jämtland.
Beslutet är taget för att spara kostnader och göra samordningsvinster. ”Arla måste följa utvecklingen och anpassa vår verksamhet efter det som skapar mest värde för våra ägare, mjölkbönderna”, lät koncernen förstå när det chockartade beskedet om nedläggningen i Boxholm offentliggjordes hösten 2018. De lokala protesterna blev som bekant omfattande, dock hjälpte inga vädjanden och räddningsaktioner.
Men det kan visa sig att Arlakoncernens räknestycke, måhända synbarligen rationellt på Excelarket, blir en grov kalkyleringsmiss i slutänden. Mejeriet i Boxholm har levererat premiumostar utifrån närproducerade råvaror i en gedigen hantverkstradition sedan 1890-talet. Och sådan osttillverkning är ingen verksamhet vilken som helst.
Det kan det lilla mejeriet i Burträsk som 1872 gav oss den berömda Västerbottensosten intyga. Ett försök av Norrmejerier att flytta produktionen till Luleå misslyckades. Smaken på osten ändrade karaktär. Varför Västerbottensosten som vi känner den bara kan tillverkas i Burträsk råder delade meningar om. Möjligen samverkande faktorer mellan jordmånen, växtligheten och de betande korna i Burträsktrakten kopplat till den unika husflora som sitter i varje enskilt mejeris väggar.
Som P4 Östergötland nyligen uppmärksammade (18/1) är därför risken att även karaktären på Boxholmsosten går förlorad vid flytten. Det vore i analogi med Norrmejeriers erfarenheter logiskt. Hur skulle jämtländska Östersund (inget ont om denna trevliga metropol i övrigt) kunna ersätta den inarbetade smakkänslan av östgötska Boxholm?
Dessutom är det rimligen falsk marknadsföring att alls kalla Boxholmsost för Boxholmsost när själva Boxholm opererats bort ur ekvationen. Konsumenterna får inte längre den lokala nischost som de hittills betalat för. Vill Arla skapa mest värde för sina ägare är det nog tämligen oklokt att devalvera värdet på ett anrikt varumärke. Förhoppningsvis inser man efter ett tag att såväl pengarna som smaken ändå finns där Boxholmsosten hör hemma.
Ministern som kvaddade posten
Skrivit i Corren 21/1:
Karl XII kämpade tappert, det måste man ge honom, men slutsumman av hans regim blev enorma förluster och ett stormaktsvälde i ruiner. Gustaf IV Adolf förlorade vår östra rikshalva Finland till ryssen, en massiv traumatisk smäll på sin tid. Dessa bägge regenter står i ohotad historisk särklass när det gäller kostsamma fiaskostyren av den svenska staten.
Efter kungamaktens borttynande och demokratins genombrott är frågan om inte förre centerledaren Maud Olofsson kvalar in som svårslagen rekordhållare på den moderna politiska bottenrakningen. Som vice statsminister och näringsminister i Alliansregeringen ansvarade hon för statliga Vattenfalls köp av det nederländska kraftbolaget Nuon 2009, beryktad som Sveriges sämsta affär någonsin.
Varningssignaler från tjänstemän på Näringsdepartementet om glädjekalkyler ignorerades. Vattenfall fick sangviniskt grönt ljus för att slanta upp 89 miljarder kronor i cash för Nuon. Fem år efteråt hade Vattenfall tvingats skriva ner värdet på sitt förvärv med svindlande 53 miljarder kronor, en hejdundrande förlust vars konsekvenser för statskassan och skattebetalarna inte blev nådiga.
På Maud Olofssons mindre smickrande konto finns även statsrådsansvaret för sammanslagningen mellan den svenska och danska posten till Postnord 2009, detta notoriska sorgebarn som nu larmar om nya hotande förluster och risk för regelrätt konkurs.
Riksrevisionen anhöll om att syna affären i sömmarna året innan fusionen blev verklighet. Olofsson var inte intresserad och körde med sina stilenliga Nuon-takter glatt pang på. I ett aktuellt granskande DN-reportage om härvan (19/1) säger Peter Brännström, tidigare Postnords högste operative chef: ”Postnord var den sämsta affär jag kunde tänka mig. Och jag tycker svenska staten blev grundlurad av danskarna”.
Att de förespeglade synergivinsterna aldrig materialiserade sig i sinnevärlden kan knappast anses märkligt. Peter Brännström i DN: ”När vi 2010 väl fick fram jämförbara siffror efter samgåendet visade sig att alla kostnader var högre i Danmark. Till och med transporter av brev per styck räknat. Det var helt obegripligt. Danmarks yta är bara en tiondel av Sveriges”.
Genom Postnords ägarupplägg var det emellertid Sverige som fick sitta med Svarte-Petter i boet. En gång var vi internationellt ansedda stjärnor i grenen postutdelning. Idag är förtroendet för det till Postnord förvandlade gamla Postverket inte mycket att skryta om.
En pålitlig post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur och fungerar som ett landsomfattande sammanbindande kitt. Icke minst för glesbygdens del är det viktigt att posten existerar och levererar. Karl XII och Gustaf IV Adolf drev åtminstone inte sina postiljoner över stupet, men det ser faktiskt Maud Olofsson ut att ha lyckats med.
Långö som det var då (22)
Ett fascinerande vykort från början av förra sekelskiftet, där vi bortom Elleskär ser Norra Långö utan den höghusbyggelse som tillkom på 1950-talet.
Samma vykort i kolorerad version.
Låt inte Vattenfall fimpa Ringhals
Skrivit i Corren 20/1:
Den här veckan blir politiskt rafflande, gott folk. På onsdag är votering utlovad i riksdagen som kan rädda en viktig del av den klimatsmarta svenska elproduktionen.
Det handlar om Ringhals 2, som stängdes vid årsskiftet, och Ringhals 1 som ska avvecklas under 2020. SD har emellertid krävt att den statliga huvudägaren Vattenfall ska ges nya direktiv för att driva reaktorerna vidare. Inte utan skäl har M, KD och L funnit kravet värt att stödja.
Den Ringhalsvänliga kvartetten räcker inte för majoritet. Men det hänger på håret. Det behövs bara att några få från motståndarlägret antingen somnar i kammaren, uteblir från omröstningen, trycker på fel knapp, eller vågar frondera i övertygelsen om att moderatledaren Ulf Kristersson faktiskt har sakligt rätt när han backar SD i denna specifika fråga.
Ty som han sagt med känga åt S som offrar hälften av Ringhalsverkets fyra reaktorer på MP:s atomkraftsfientliga altare: ”Att avveckla i förtid är ansvarslöst”. För övrigt har ju Ringhals vid den halländska kusten också en särskild plats i den moderata partihistorien.
Hit kom Kristerssons företrädare Gösta Bohman på besök under valrörelsen 1979 och ställdes mot reaktorväggen av radioreportern Bengt Therner om kärnkraftens faror. Bohman svarade: ”Det är mycket farligare att cykla. Det är mycket farligare att använda motorsåg. All mänsklig tillvaro är förenad med risker. En meteor kan falla ner i huvudet på oss… Vi kan få en synål i oss som har legat i en morot”.
Det blev ramaskri, förstås. På tal om ansvarslöst agerande var det bara förnamnet på hur Bohmans resonemang uppfattades, han ansågs bagatellisera hela problematiken på ett häpnadsväckande lättsinnigt sätt. Men Bohman stod pall i stormen och det med besked. Valresultatet 1979 etablerade Moderaterna som största borgerliga parti – fast det var nog snarare trots Ringhals och knappast anledningen till varför M idag ömmar för detta kärnkraftverk…
Statistiskt sett må det vara farligare att cykla i trafiken än att producera atomenergi (fullständigt ute och velocipedåkande var väl inte Bohman). Dock är beslutet att stänga Ringhals 1 och 2 motiverat utifrån bristande lönsamhet, enligt vad ägarna Vattenfall (dryga 70 procent) och Fortumkontrollerade Uniper (knappt 30 procent) påstår.
Då ska man ha i minnet att dessa energijättar i praktiken bildar ett oligopol på den svenska elmarknaden. Som bland annat påpekats i SvD (16/1) har Vattenfall därför större vinst att göra på en stängning av de bägge Ringhalsreaktorerna, än att investera i dem för fortsatt drift. Samhället förlorar i elförsörjning, konsumenterna tvingas betala högre elpriser och Vattenfall tjänar mer kulor åt staten. Tycker ni det låter som en rimlig affär?
Långö som det var då (21)
På den tiden när man verkligen inte ville ha oväntat besök. Annons införd i Karlskrona Weckoblad, torsdag 7 augusti 1890.
Att hålla allmänheten borta från Långö var tydligen angeläget. Här är en tidigare annons i Karlskrona Weckoblad, lördag 8 juni 1889.
Tidigare än så dök denna annons upp i Karlskrona Weckoblad, torsdag 23 juni 1887.
Och en ännu tidigare annonserad varning i Karlskrona Weckoblad, tisdag 14 juni 1881. Samma annons publicerades flera gånger i tidningen samma år.
Bland de nummer av Karlskrona Weckoblad som finns digitaliserade i Kungliga Bibliotekets arkiv, är denna annons från lördag 6 juli 1895 den sista jag hittat i serien. Den något folkilskne arrendatorn på Långö hette Jonas Nilsson, för övrigt.
Vart tog den vuxne i rummet vägen?
Skrivit i Corren 16/1:
Upprördhet bland regeringspartierna och inte undra på. Oppositionen gaddade sig samman i en ohelig majoritetskonstellation, med Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson på respektive ytterflanker, för att sabotera den budgetpraxis som gällt i riksdagen sedan 90-talets sanering av Sveriges statsfinansiella moras.
Det var ett politiskt fulspel som även fick talmanskansliets jurister att gå i taket. Men frestelsen att tackla till regeringen kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson inte motstå. Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S fan ombord i den rödgröna båten och rev hösten 2013 upp Alliansministärens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.
I sak handlade det om felräkningspengar, motsvarande blott 0,2 procent av skatteintäkterna. Inte mycket att göra stormande affär av, egentligen.
Ändå tyckte tydligen Löfven & Co att frågan var värd ett attentat mot budgetordningen och ryckte skadeglatt på axlarna åt varningar från borgerligt håll: oppositionens beteende riskerade att ge ett prejudicerande klartecken för partier att leka plockepinn med kommande minoritetsregeringars budgetar och få Sverige att bli ett än mer svårstyrt pastorat.
Svinhugg tenderar att gå igen. Nu är det M som tillsammans med sin juniorpartner KD rekryterat de ärrade budgetpiraterna SD och V för att låta Socialdemokraterna betala dyrt för gammal ost. Finansminister Magdalena Andersson kan sitta på sitt departement och jämka, räkna och knåpa som hon vill. Har principen frångåtts om att budgeten måste antas som en helhet, så har den. M tänker i armkrok med den övriga oppositionen driva igenom egna saftiga mångmiljardanslag till kommuner och rättsväsende.
Det kan i och för sig förefalla motiverat. Kommunerna är generellt ekonomiskt pressade av kostnadskrävande välfärdsåtaganden. Men att hälla extra statsbidrag över dem motverkar samtidigt incitamenten till effektiviseringar och ett disciplinerat fokus på kärnuppdraget – något kommunsektorn överlag brister tämligen påfallande i (regionerna ska vi bara inte tala om). När det gäller rättsväsendet – mer specifikt polisen – är det stora problemet i grunden inte pengar. Utan en organisationskultur som varit dysfunktionell i åratal.
Vore det bättre ruter i Moderaterna borde partiet eldat på regeringen om detta istället för att hämndlystet reprisera Socialdemokraternas ansvarslösa hantering av budgetprocessen. Som grädde på moset är Ulf Kristersson även sugen på att tvinga fram ett nyval. Är det verkligen fullt kaos han, den ”vuxne i rummet”, vill ha?
Om kriget kommer hjälper inte ens Churchill
Skrivit i Corren 15/1:
”Vi ska försvara Sverige på land, i luften och på havet”, förkunnade försvarsminister Peter Hultqvist i talarstolen på årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen.
Och han fortsatte: ”Vi ska strida på stränderna, vi ska strida på landstigningsplatserna, vi ska strida på fälten och på gatorna, vi ska strida i bergen – vi ska aldrig kapitulera!”.
Nej, vänta. Nu råkade jag visst blanda ihop det och slinta över tangenterna. Så fortsatte Peter Hultqvist inte alls, fel av mig. Det där sista var ju från Winston Churchills berömda tal i juni 1940 när Storbritannien kämpade för sin överlevnad mot det anfallande Hitlertyskland.
Men, antag att vi dessa januaridagar 2020 befunnit oss i en liknande situation som britterna då och Peter Hultqvist faktiskt tvingats återbruka churchillska tongångar fullt ut under det att Sverige stred på liv och död mot, låt säga, ett anfallande Putinryssland.
Ett otänkbart scenario? Ingalunda. ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan heller inte uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Det var Försvarsberedningens analys av det säkerhetspolitiska läget 2017.
Inte har det ljusnat sedan dess. Instabiliteten i det internationella systemet har blivit än mer påtaglig, vilket den nyss uppflammande krigshotande konflikten mellan USA och Iran är ett brutalt tydligt exempel på.
2020-talet pekar knappast mot att arta sig till decenniet då Immanuel Kants dröm om den eviga fredens tillstånd realiseras. Snarare gör vi nog nyktert klokast i att begrunda den vanärade akademiledamoten Horace Engdahls hårdkokta tes: ”Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid”.
Men även om det värsta redan vore över oss, skulle inte ens en i Peter Hultqvist inkarnerad Winston Churchill vara till mycket hjälp. Storbritannien 1940 låg väldigt illa till. Dock var det en nation som kunde sätta stridskraft bakom orden, undvika kapitulation och segt kämpa sig vidare till seger. Sverige 2020 står värnlöst i jämförelse.
”Dagens krigsorganisation är i grunden inte utformad för att möta ett väpnat angrepp med krigshandlingar på svenskt territorium”. Så löd Försvarsberedningens kalla konstaterande 2019. Vi har alltså ett militärt försvar som är odugligt för militärt försvar.
Rejäla resurstillskott är förvisso politiskt aviserade. Det är naturligtvis bra. Men upprustningen sker från en starkt problematisk låg nivå. Fortfarande, och troligen in i 2030-talet, råder en skriande diskrepans mellan vad Sverige skulle behöva och vad politikernas budgetanslag tillåter. Regering och riksdag måste kunna prioritera bättre och skyndsammare.
En lovsång till läsningen och fantasin
Skrivit i Corren 14/1:
”Inne i dessa böcker som vänder ryggarna utåt pågår något vi måste ta reda på: ljudlösa bisvärmar, svalor som dyker i snabba diagonaler, människor instängda i en gränslös frihet”. Visst låter det kittlande? Få kan sätta så njutningsfullt lockande ord på litteraturens mysterium som författaren och akademiledamoten Per Wästberg.
De inledande raderna ovan är hämtade från hans rykande färskt utgivna Läsebok (Svenska Akademien/Norstedts). Det är en till formatet blygsam volym i 28 innehållsrikt korta kapitel, fyllda med reflekterande stycken kring skrivandets och läsandets äventyr att glatt botanisera bland och inspireras av. En bättre start på det nya året – ja, decenniet noga räknat – får ni leta efter. Jag lovar.
”Att läsa en bok är en erfarenhet som inte är mindre än att resa eller bli förälskad”, citerar Wästberg kongenialt Jorge Luis Borges som liknat universum vid ett oändligt, svindlande magnifikt bibliotek där hela existensen ryms, från tidens början till dess slut.
Det är ingen dålig bild av böckernas värld. Vilka upplevelser, lärdomar, överraskningar och hemligheter går inte människor miste om som, av olika anledningar och föregivna ursäkter, sällan eller aldrig finner sina vägar dit? Det gäller i synnerhet skönlitteraturen, prosan som poesin.
”Romanens historia är en historia om människans frigörelse. Romanen får oss att bli hemmastadda inte bara i vår egen tillvaro utan i delar av verkligheten som vi ännu inte besökt, bemästrat eller definierat”, menar Wästberg pricksäkert och i en underbar formulering skriver han: ”Dikten är elementens skimmer längs vår farled från mörker till mörker. Den fångar upp och fogar samman livets skingrade pusselbitar och tolkar dess kryptomeddelanden.”
Dessvärre tycks dagens uppväxande släkte bli en generation med skralare navigations- och tolkningsmöjligheter. Svenska ungdomars läsning är i stadigt minskande, enligt dystra undersökningsrapporter. Många 18-åringar uppger sig – åtminstone till Statens medieråd – överhuvudtaget inte läsa böcker (ej heller tidningar). Borges myllrande bibliotekskosmos håller på att utkonkurreras av de narkotiskt beroendeframkallande mobiltelefonernas sekundsnabba digitala flöden.
Går vi därmed mot ett fantasifattigare samhälle med snävare och färre utsiktspunkter, mindre öppet för det oväntade, mer fast i inskränkt självbekräftelse? Det vågar jag inte ta gift på.
Skulle allt samlat medelålderslarmande över ungdomens vanor och ovanor visat sig stämma, hade civilisationens apokalyptiska upplösning varit ett faktum för länge sedan. Framtiden reder sig nog, som vanligt. Men jag envisas ändå tro att den blir skojigare och färgrikare i händerna på litteraturälskare.
Christian Dahlgrens Blogg 