När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människor går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en ändlig och monoton addition.

Då och då gör man en partiell sammanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång.

Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt.

Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.

– Jean-Paul Sartre, Äcklet, 1938.