Man kan uppleva ensamheten på två sätt: känna sig ensam i världen eller uppleva världens ensamhet. Den som känner sig ensam upplever ett drama som är helt och hållet individuellt: känslan av övergivenhet kan dyka upp i den mest natursköna omgivning.

Att vara utkastad i världen, ur stånd att anpassa sig till den, förstörd av sin egen otillräcklighet eller hänförelse, likgiltig för yttre förutsättningar – vare sig dessa nu är dystra eller strålande – för att istället vara fastnitad vid dramat i sitt inre; detta är vad den individuella ensamheten innebär.

Känslan av kosmisk ensamhet, å andra sidan, stammar inte så mycket från en människas subjektiva själskval som från en medvetenhet om världens isolering, om en objektiv intighet. Som om världen plötsligt förlorat all glans för att istället erinra om den karaktäristiska monotonin hos en kyrkogård.

Många plågas av visionen av ett övergivet universum, räddningslöst utlämnat åt en iskall ensamhet, som inte ens de svaga reflexerna av ett gryningsljus kan nå.

Vilka är då mest olyckliga: de som känner ensamheten i sig själva, eller de som känner den därute? Omöjligt att svara. Och för övrigt, varför skulle jag besvära mig med att upprätta en ensamhetens hierarki? Räcker det inte med att man är ensam?

– E M Cioran, På förtvivlans krön, 1934.