Månadsarkiv: maj 2019

Nog nu av smitnotor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/5:

Denna tisdag ska försvarsberedningens slutrapport presenteras. Produkten bär titeln ”Värnkraft”, tänkt att utgöra grunden för nästa års riksdagsbeslut om försvarets utveckling 2021-25.

Färdigställandet av rapporten uppges ha skett under stor partipolitisk enighet. Men det var ett samförstånd som plötsligt sprack i fredags, när representanterna för de fyra borgerliga partierna ilsket marscherade ut.

Det skulle betyda att slutrapporten nu får läggas fram bara uppbackad av kvartetten S, V, MP, SD och iögonfallande avsaknad av någon enda godkännande borgerlig signatur. En i dessa sammanhang sensationell uppvisning i parlamentarisk splittring som måste ge en märklig signal till omvärlden.

Traditionellt brukar försvarsberedningens ledamöter vara måna om bredast möjliga blocköverskridande lösningar gällande statens kärnuppgift, att skydda landet och dess medborgare.

Men i ett tryckande läge med tilltagande osäkerhet kring våra gränser och efter åratal av lättsinnig svensk nedrustningsenighet bakom sig, just då väljer politikerna att krigiskt mobilisera mot varandra i den interna sandlådan framför att ta gemensamt ansvar.

Det tycktes annars som en hygglig överenskommelse var på gång. Försvarsanslagen skulle höjas till 84 miljarder kronor år 2025, motsvarande 1,5 procent av BNP (idag är nivån 1 procent). Inte tillräckligt för att reparera alla gamla brister och försyndelser, men ändå en substantiell bit på väg mot Natos anslagsrekommendation om 2 procent av BNP.

I sista stund kom emellertid beskedet att Socialdemokraterna svävade på målet om pengarna och inte ville binda sig för beloppet som försvarsberedningen utformat sina förslag efter.

Det verkar faktiskt som såväl försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow som försvarsminister Peter Hultqvist (kompetenta herrar båda två) blivit nesligt desavouerade av finansminister Magdalena Andersson som haft andra prioriteringar – inte olikt försvarsminister Mikael Odenbergs kontrovers med Anders Borgs fögderi under Alliansens första mandatperiod.

Knappast konstigt att de borgerliga ledamöterna flög i taket över ännu en regerings budgetjonglerande. Risken av en ny smitnota som lämnar försvaret underfinansierat? Nej tack!

Kanske borde Hultqvist följa Odenbergs exempel och avgå om han är karl för sin hatt.

Det jäser i folkdjupet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/5:

Av den urusla värdeutvecklingen för kronan märks inte mycket i EU-valrörelsen. Partierna föredrar att tala om annat.

Men häromdagen tog den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt (M) till orda med en skarp kommentar på Twitter: ”Det är pinsamt och smärtsamt att se hur den svenska kronan fortsätter att försvagas mot euron. Det här är inte bra för vårt land!”.

I samma veva beräknade finansmannen Christer Gardell i en TT-intervju att kronförsvagningen gjort svenska folket cirka 20 procent fattigare, mätt i internationell köpkraft, och drog slutsatsen: ”Vi betalar ett rätt högt pris för att ha en egen valuta, så jag tror att man nog måste fundera ett varv till kring om det är värt att betala det här höga priset för att ha en valuta eller om man ska in i euroland”.

Den debatten är dock ännu så länge stendöd. Men kronfallet har ändå bidragit till att utlösa en växande gräsrotsbrand i opinionen. All import blir ju dyrare, inte minst oljan som på världsmarknaden handlas i dollar.

Det betyder att drivmedelspriserna slår ännu hårdare mot vanliga svenskar som behöver bilen för att vardagslivet ska fungera. Särskilt drabbade av kostnadsökningen är alla dem som bor utanför storstäderna, där kollektivtrafiken är gles.

Under stridsropet ”Nu har vi fått nog!” har en Facebookgrupp kallad ”Bensinupproret 2.0” bildats, som rasande snabbt samlat över 400 000 medlemmar (!). Det är långt fler än riksdagspartiernas stadigt krympande medlemsantal och politikerna borde göra klokt i att ta proteststormen på allvar.

Ty vad säger att just Sverige i en tidsanda präglad av tilltagande turbulens, populism och urholkat institutionellt förtroende skulle vara immunt mot något som liknar det urspårade franska fenomenet ”Gula västarna” om det vill sig illa?

Finansminister Magdalena Andersson (S) är tyvärr oroväckande tondöv när hon ensidigt skyller det svettigt stigande drivmedelspriset på OPEC och den svaga kronan. Det mesta – över 60 procent – av vad vi betalar vid macken för bensinen och dieseln är trots allt skatt.

Denna skatt har Magdalena Andersson och hennes kollegor obönhörligt höjt gång på gång de senaste åren, vilket fått effekten att bilberoende svenska hushåll blivit extra ekonomiskt sårbara för en störtdykande valuta.

Andersson & Co hade enkelt kunnat underlätta medborgarnas utsatta situation genom att parera det eskalerande oljeimportpriset med sänkt drivmedelsskatt. Det krävs bara ett riksdagsbeslut. Men politikernas intresse tycks – hittills – vara obefintligt.

Prilligt om prillan, EU!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/5:

Sarkasmernas mästare Frank Zappa sa en gång: ”Vissa forskare hävdar att väte, eftersom det är så rikligt, är universums grundläggande byggsten. Jag tvivlar på det. Jag menar det finns mer dumhet än väte, och att dumhet är universums grundläggande byggsten”.

I pessimistiska stunder kan man undra om inte Zappa var något på spåren. Den som söker bekräftelse på hans tes lider ju sällan brist på exempel i den mänskliga jämmerdalen att triumferande stapla upp. Som EU:s snusförbud.

Det är en riktigt rejäl dumhet som borde vara högaktuell för samtliga kandidater till Europaparlamentet att ondgöra sig över och bilda opinion emot. Bakgrunden är välkänt stupid.

När Sverige blev medlem i unionen 1995 lyckades vi få undantag för att själva behålla snuset som ivrigt konsumerats i vårt avlånga konungarike sedan Carl Michael Bellmans dagar. ”Ropa Hyrkusk, – fara burdus; / Somliga stå på en sida, / Handskarna vända och vrida; / Gubben Movitz bjuder dem snus”, som det skaldas om festdeltagarna i den sista balen på Gröna Lund (Fredmans epistlar nr 62).

Men! Att dagens ättlingar till salig Movitz skulle få utbjuda svenskt snus på den övriga EU-marknaden förbjöds strängt av Bryssel. Eurokraterna slog fast att en ny tobaksprodukt som det farligt cancerframkallande snuset var olämpligt att introducera i EU. Snus är snus och strunt är strunt om än i höga EU-kretsar.

Sverige är de facto del av den europeiska unionen och det gamla snuset kan därför knappast klassas som nytt i EU (däremot tilläts nyheten e-cigaretten när denna nikotinprodukt dök upp, logik någon?).

Snus är som njutningsmedel förvisso ingen nyttighet. Men att svenskt munsnus skulle medföra förhöjda cancerrisker i en utsträckning att larma ljudligt om saknar vetenskapligt stöd.

Snarare har vi till mycket snuset att tacka för att den bevisligen avsevärt vådligare rökningen minskat rekordartat i Sverige. Trots en total tobakskonsumtion i paritet med EU-snittet har vi lägst andel rökare, störst andel rökare som slutat och svenska män (vilka snusar mer än svenska kvinnor) löper minst risk att drabbas av sjukdomar eller förtida dödsfall relaterade till tobaken.

Dumheten att snus är olagligförklarat i andra EU-länder synes direkt flagrant. Vad hade det inte kunnat betyda för den samlade folkhälsan i EU om snuset släpptes fritt som tobaksalternativ på hela den inre marknaden?

Vänstern och judehatet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Instinkten var först att bagatellisera alltihop. ”Detta är ju som sagt en gammal ramsa som har funnits länge inom arbetarrörelsen och som framför allt handlar om förtrycket mot Palestina och ockupationsmakten där och ockupationspolitiken”, löd ursäkten från SSU:s kommunikationschef Amanda Borg.

”Leve Palestina och krossa sionismen”, var den gamla ramsan hon syfte på och hade skanderats under förstamajtåget i Malmö av regeringspartiets ungdomsförbund.

Pressad av de upprörda reaktionerna, inte minst från den judiska församlingen i Malmö, slog sedan SSU till reträtt. Förbundsordföranden Philip Botström tog avstånd och SSU:s Skånedistrikt lovade att formulera sin Israelkritik på andra sätt. Intentionen var aldrig att uttrycka antisemitism, försäkrades det. Men skadan var förstås redan skedd. Nu har SSU polisanmälts för hets mot folkgrupp.

Storm i ett vattenglas? Blott politiskt engagerade ungdomar som inte råkade veta bättre?

Per I Gedin var gäst i det senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju. Den 91-årige författaren och bokförläggarlegendaren kom till Sverige som barn, när hans judiska familj lyckades fly nazisternas välde i Berlin. I  programmet får han frågan: ”Är du förvånad över att den kommer tillbaka, antisemitismen?”. Gedin svarar luttrad: ”Nej, den har alltid funnits och har aldrig dött”.

Avskyn mot judar tenderar som så ofta att särskilt blossa upp i tider av ökad osäkerhet och samhällelig misstro. Det är ett tvåtusenårigt frätande gift i vår kultursfär med talrika skepnader och som återfinns i samtliga läger. Per I Gedin exemplifierar genom att peka på vänsterns Palestina-aktivism: ”I många fall vill jag säga att det är förklädd antisemitism och inget annat. De påstår att det inte är så, men så är det”.

Tyvärr är det inte sällan som legitim kritik mot den israeliska statens politik slår över i något annat som göder välbekant otäcka stämningar. Vad är innebörden av ett slagord som ”krossa sionismen”? Det är att uppmana till förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller utgöra en självständig politisk enhet i Israel.

Även om det ”bara” är av oförstånd som medlemmar i SSU och andra vänsteranhängare ropar ut gamla antisionistiska ramsor är det illa nog. Ja, snarare än värre eftersom det då tyder på en skrämmande omedvetenhet om vilka uråldriga hatiska krafter man blint tjänar och underblåser.

Guds tystnad

Publicerad den av
Svara

Vad Gud än är, inte förenar han sig med oss. Och är han verkligen så angelägen om att vi försöker från vårt håll? Han talar inte till oss, han sysselsätter sig inte med oss – säkert i hopp om att vi ska fatta vinken och lämna honom i fred. Han vill ha tystnad här nerifrån. Och det är en rimlig önskan hos en slarvig skapare, att få dra sig undan med sin självironi och sitt halva misslyckande.

– Carl-Henning Wijkmark, Dressinen, 1982.

Kronan är en skandal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:

Medan EU-valet närmar sig propagerar Liberalerna envist vidare för sin ståndpunkt att Sverige ska införa euron senast 2022. Det är visserligen ingen fråga som Europaparlamentet äger, men förtjänar ändå att seriöst begrundas. Själv delar jag inte Liberalernas entusiasm för euron, som främst är ett politiskt projekt på den illavarslande vägen mot ännu mer överstatlighet.

Det gemensamma valutaområdet, där vitt skilda ekonomier som Tysklands och Italiens fösts ihop, är långtifrån optimalt. Trots det är jag nu villig, nära nog desperat, att kasta mina invändningar åt sidan och ge Liberalernas linje en chans.

Euron är ett dåligt alternativ, men i jämförelse ter sig den svenska kronan som en katastrof. Vad gör egentligen staten med våra pengar? Det är för mig helt obegripligt att den dramatiska urholkningen av kronans värde inte skapat någon större politisk debatt.

Jag tittar på dagens växelkurs och försöker förstå vad som händer. 10,72 kronor för 1 euro. 9,58 kronor för 1 dollar. 12,56 kronor för 1 pund. Försvagningen bara fortsätter, huvudsakligen beroende på riksbankens olycksaliga minusräntor, och måste rimligen klassas som kronisk.

Den som överväger en utlandssemester till sommaren får bereda sig på en dyr historia. Vi får betala mer för alla importvaror, exempelvis maten vi handlar i vardagslag. Kronfallet innebär över tid en svidande förlust i köpkraft, i praktiken ett smygande rån. Reallönerna försämras, klyftorna ökar mellan det välbärgade finansiellt trixiga skikt som kan säkra sitt kapital och alla andra som inte kan det.

Sverige blir totalt sett fattigare och vi rear ur våra tillgångar på världsmarknaden. För exportindustrin är det ingen glädje i längden. Sveriges dystra förflutna med återkommande devalveringar visar vad det kostar att skaffa sig artificiella konkurrensfördelar genom att sänka valutan.

Bekväma försäljningsinkomster forsar in, företagen tenderar att luta sig nöjt tillbaka, omvandlingstrycket minskar bedrägligt, framåtsyftande investeringar och produktivitetshöjande rationaliseringar uteblir eller kommer för sent. Svenskt näringsliv halkar efter och attraktiva bolag med stadd kassa blir billiga munsbitar för utländska uppköpare på den svenska börsen.

Jag läser på nätet att brända investerare gett upp hoppet om en kronförstärkning och tänker sammanbitet att jag hellre vill ha min lön i euro än i något som börjar likna Kalle Anka-pengar.

Riksdagens bidragsmaxare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:

Svenskarna har blivit ett folk av fifflare, utbrast Gunnar Myrdal på sin ålders höst. Han var en av socialdemokratins tongivande folkhemsingenjörer och nobelpristagare i ekonomi.

Men på 80-talet såg Myrdal hur systemet han varit med om att skapa började ruttna inifrån. Folkhemsidén om att kanalisera godhet, trygghet och solidaritet genom en stark, opersonlig statsmakt visade sig i längden få oroande konsekvenser för samhällsmoralen och medborgarandan.

Människor vande sig vid att leva med händerna i varandras fickor. Politiken hade perverterats till att lova ständigt nya förmåner på andras bekostnad, medan det individuella ansvarstagandet sjönk i bakgrunden. Höga skatter och svällande byråkrati gjorde svartjobb och bidragstrixande allt attraktivare. Hur mycket har förändrats sedan dess?

Välfärdsapparaten läcker fortfarande betänkligt och har dessutom blivit en populär måltavla för organiserade kriminella. Runt 20 miljarder kronor beräknas den kvalificerade välfärdsbrottsligheten kosta oss varje år. De största förlorarna är naturligtvis de mest hjälpbehövande.

Med jämna mellanrum hör vi partierna kräva hårdare tag och skarpare kontroller för att stävja felaktiga utbetalningar, bidragsfusk, penningtvätt och skatteflykt.

Men utökad lagstiftning och fler polisbatonger har bara en begränsad effekt om tilliten går förlorad. Är de flesta människor öppna och ärliga behövs ju inget omfattande statligt kontrollregemente.

I grunden handlar alltså problemet om sprickor i samhällets värderingsbas. Men hur ska dess brister kunna repareras när den politiska eliten själva inte är främmande för att utnyttja systemet för egen vinning?

Hade Gunnar Myrdal levt idag skulle han kunna säga att Sverige tycks fått en riksdag full av snikna bidragsmaxare. Uppenbarligen anser flera förtroendevalda att deras vanliga riksdagsarvode på 66 900 kronor i månaden av skattebetalarnas pengar inte är nog.

Genom kreativa upplägg, som att skriva sig hos sina gamla föräldrar eller i sommarstugor på andra orter, har en rad riksdagsledamöter som bor med sina familjer i Stockholm avslöjats med att tillskansa sig extra bidragsinkomster.

Nu begär de att inte klandras eftersom inga regler formellt har brutits. Okej. Vi får väl nöja oss med att blott konstatera: sådant system, sådan moral.

Gunnar Myrdal, 1898-1987.

Varför inte 1969 igen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/5:

Det finns ingen anledning för Moderaterna att fegspela i oppositionsställning. Särskilt när det nu gått knackigt i opinionen en längre tid, borde partiet ta alla chanser att visa färgen ordentligt som en liberalkonservativ spjutspets för ett frihetligare Sverige.

Det gör dessutom hela den politiska debatten spänstigare och tvingar övriga partier att hålla sig i bättre trim. Därför är det utmärkt att Moderaterna annonserat en egen offensiv på skatteområdet. Enligt januariavtalet ska S/MP-regeringen med Centern och Liberalerna genomföra en omfattande skattereform under innevarande mandatperiod.

Vad resultatet blir av denna produkt är dock ännu oklart, eftersom det råder stridande viljor inom samarbetskonstellationen och att Moderaterna skulle ansluta sig till huggsexan blir nog svårt om Socialdemokraterna står fast vid sin uppfattning att det samlade skatteuttaget inte kan minskas.

I läget vore det välgörande med ett alternativt förslag som visar på motsatsen, vilket Moderaterna också har ambitionen att leverera framöver. I det arbetet skulle det knappast skada med en viss utmanande politisk djärvhet, i stil med de gamla ideologiska takterna hos Gösta Bohman som ju Moderaterna tagit till heders igen.

Det svenska skattetrycket är idag 43,8 procent av BNP, det fjärde tyngsta i världen (Frankrike är för närvarande i ledningen, om någon undrar). Pålagornas bördor drabbar allt och alla, hämmar produktiviteten och företagandet, försvagar civilsamhället, och vanligt folk blir mest utsatt när fogden rutinmässigt berövar dem saftiga delar av deras arbetsinkomster.

Tänk vilka krafter som skulle frigöra sig om skattetrycket bara kunde normaliseras till OECD:s genomsnitt på 34,2 procent av BNP!

När Olof Palme blev socialdemokratisk partiordförande och statsminister 1969 var det på krönet av det klassiska folkhemsbygget. Finansminister Gunnar Sträng menade att välfärdsstaten i allt väsentligt nått sin fullbordan. Det som kvarstod att göra politiskt var egentligen endast administration (synd att Sträng inte fick gehör). Skattetrycket låg då på 36,3 procent av BNP.

Varför skulle det 2019 vara omöjligt att återgå till den nivån, i synnerhet om man tar hänsyn till den femtioåriga välståndsutveckling som ligger emellan och som gjort vårt land mycket rikare än vad som var fallet 1969?

Må Moderaterna med gott mod ta fajten!

Olof Palme tar över som statsminister efter Tage Erlander 1969. Skattetrycket var då drygt 36 procent av BNP.

Pekpinnarnas Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:

Bland EU:s 28 medlemsländer ligger Sverige på topp tio-listan över de mest förmyndarivriga. Detta enligt den brittiska tankesmedjan IEA:s ”State Nanny Index”, som nu för tredje gången sedan 2016 rankat hur hårt politikerna runt om i unionen utnyttjar sin kontroll av samhällets våldsmonopol till att reglera medborgarnas konsumtion av tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter.

Finland är fortfarande ohotad vinnare på att behandla vuxna som barn med livsstilsinskränkande statliga förbud och pekpinnar. Näst värst i glädjedödarligan 2016 var Sverige. 2017 hamnade vi på femte plats. Idag, 2019, placerar sig vårt land som nummer åtta.

Skämmigt det också, men tendensen för Sverige tycks ändå sakta gå i liberalare och mer avspänd riktning. Eller? Tyvärr tvingas vi vänta med att förhoppningsfullt tända Havannacigarren på groggverandan (särskilt som det lagom till sommarens semestersäsong blir förbjudet att ta sig ett bloss utomhus och det gäller även e-cigarretter!).

Att Sverige dalat något på den paternalistiska rankingen beror snarare på att andra länder – som de baltiska staterna och Ungern – blivit ännu nitiskare. Friast från folkuppfostrande ingrepp är Tyskland, följt av Tjeckien, Slovakien och Österrike.

Men som IEA dystert konstaterar har det blivit allt populärare bland Europas politiker att försöka styra människors privata konsumtionsvanor, exempelvis genom straffskatter på socker och moraliserande alkoholregleringar (på den senare punkten utmärker sig Sverige föga överraskande med skyhöga pålagor och statligt butiksmonopol).

Det är svårt att i närtid kunna se en hejd på den växande förmynderivågen i EU, menar IEA. Till och med i de traditionellt toleranta Nederländerna märks en ökad politisk entusiasm för att lagstiftningsvägen kommendera fram en sundare befolkning som inte syndar med allehanda okynnesnöjen och onyttigheter.

I detta ligger faktiskt något totalitärt på lur. Det är som medborgarnas egna kroppar är statens egendom att förvalta och gränsen till den civila sfären helt börjat upplösas.

Om makthavarna så till den grad misstror enskilda människors ansvarsförmåga att det anses nödvändigt att klåfingriga inskränka vardagliga njutningar och politiskt diktera vad hederligt folk bör stoppa i munnen, kan man fråga sig hur demokratin egentligen är tänkt att fungera.