Mitten av 50-talet och backen ner för Östra Strandgatan. Norra Långö är nybebyggt.

Här är tornar flerfamiljshuset på Byggmästaregatan 6 majestätiskt upp sig, med en liten lekplats utanför som numera sedan länge är borta. Bilden är tagen den 9 mars 1961 av fotografen Lennart Bergqvist, som samma datum även förevigade motiven nedan.

Baksidan av Byggmästaregatan med parkeringsskjulen är sig lik.

Två glada gossar i vardagsrummet på Byggmästaregatan 6. Sannolikt har fotografen tagit den andra bilden ovan från denna lägenhet. Vilka de unga killarna är, har jag dock ingen aning om. Vet ni?

Vy över Långö badplats. Huset tillhör kajakklubben Eskimo, bildad 1942. Några masonitstugor för fritidsboende under sommarsäsongen skymtar också bland träden. Minns jag rätt, finns två av dessa små enkla småstugor kvar. På angränsande Kålö är desto fler bevarade.

Sugen på ett dopp? Inte riktigt än, va?

Det är 1950-tal och det nya höghusområdet på Norra Långö stoltserar som en lokal manifestering av efterkrigstidens folkhemsmodernitet.

Men ännu hade inte massbilismen fått sitt genombrott. Som synes är Långöborna lyckligt ovetande om vilken parkeringsträngsel det sedermera skulle bli längs Lagmansgatan (märk körriktningen som de båda bilarna är parkerade i – Sverige har fortfarande vänstertrafik).

”Den häpnadsväckande vanvårdnad, det rena svineri, för att tillåta mig ett betecknande ord, som så allmänt gör sig gällande på Långö.”

Var det bättre förr? Tveksamt av Långö vid förra sekelskiftet att döma. I sin årsberättelse 1905 redogjorde Carl Lorentz Dahlberg, förste provinsialläkare i Blekinge län, för en inspektionstur på ön. Han var inte oreserverat imponerad:

Såsom snarare regel än undantag tror jag mig våga mig det påståendet, att bostäderna å Långö måste betecknas såsom långt ifrån gediget uppförda, och gäller detta omdöme icke blott de, hvad jag skulle vilja kalla hyreskanserner, som kanta öns östra strandlinjer, utan nästan alla lägenheterna.

Samma totalintryck lämna ock inredningen i de skilda bostäderna, och framför allt måste innerväggarna i många lägenheter betecknas såsom föga massiva. Från närliggande, ja äfven mera aflägset belägna rum tillhörande olika innehafvare, var jag ofta i tillfälle kunna afhöra långa resonemang, och de dörrar som skolat skilja lägenheterna åt, tjänstgjorde här och hvar knappast till annat än förhindrandet af den personliga beröringen.

Liknande fall måste ju från hygienisk synpunkt anses mycket beklagliga, ty härigenom öppnas möjlighet för mångfaldig infektion från rum och familj till omgifvande hushåll; och då jag faktiskt kunnat konstatera såväl tuberkulos som ohyra i flere former, säger det sig sjelft, att vägen till smitta ligger öppen.

(…)

Att dylika förhållanden till den utsträckning som här är fallet kunnat uppstå, förklaras af den byggnadsprincip, som å Långö allt mer börjat utvecklas sig och nu antagit former, hvilka snarast möjligt måste stäfjas. Här gäller nemligen icke längre att få den ursprungliga byggnadsprincipen omsatt i bostäder, utan när dessa väl kommit till stånd och lägenheterna upptagna, sedan skola alla skrubbar, vindskontor m.m. inredas och befolkas.

Hvilka faror dylika lägenheter med sin torftiga ytterbeklädnad, sina lifsfarliga trappor, rum utan eldstäder och kök med några kubikmeters luftkub skola medföra för sina innevånare, tror jag mig icke behöfva expliera.

(…)

Innan jag lämnar bostäderna med dertill hörande lokaler kan jag icke underlåta att kraftigt framhålla den häpnadsväckande vanvårdnad, det rena svineri, för att tillåta mig ett betecknande ord, som så allmänt gör sig gällande på Långö. Mycket har jag naturligen som läkare i den vägen erfarit i fattiga hem på landsbygden, men till den grad och utsträckning, som dessa missförhållanden härstädes florera, har jag aldrig trott ens vara möjligt i vårt land.

Och detta omdöme gälle icke några enstaka fall, utan äro beklagligen regel i flere af bostäderna, och kan väl svårligen förklaras på annat sätt än att, der kontroll och eftersyn saknas, och arbetets fördelning ej fastställas, der förvinner så småningom den enskildes känsla af ansvar först mot sina hyresgäster och sedan allt mer och mer mot hemmet och dess innevånare. En annan familj träffas givetvis icke af denna stränga dom.

Om man tager hänsyn till att flere af afträderna å ön ännu icke fått sin sista afputsning, och hvilket jag oafsedt allt tror vara meningen, må erkännas, att en del hithörande förhållanden visar en afspegling af de i Carlskrona för närvarande rådande, och få väl som sådana ej utan vidare utdömas, men jämte de brister, som å senare platsen äro rådande, komma här i samband med saknaden på kontroll såväl vid inredningen som i skötseln en massa förenklingar och personliga hugskott, som medföra nya olägenheter.

(…)

Om jag säger att stora delar af ön utgöras af väldiga sophögar, här och hvar kantade eller strödda med svinmat, att öfvriga delar bestå af risupplag, på ett ställe en urinpöl i samband med ett allmänt af träde af 3 X 7 qvadratmeters yta med mera med mera i samma stil, så kanske jag kortast tecknat det intryck ön qvarlämnat i mitt minne. Och huru kunna förhållandena vara annorlunda, då icke skymten av ordning eller kontroll finnas, utan allt kastas der det lämpar sig för lättjan eller brådskan?

(…)

Detta är i korta drag bilden af Långös sanitära förhållanden, sådana dessa tett sig för mig under ett 11 dagars inspektions besök å ön. Taflan är icke vidare tilltalande, och svårligen kan det väl tåla mer än en mening om behofvet att få dylika missförhållanden fortast möjligt afhjälpta. Ty med den byggnadsverksamhet som här är rådande, lämnar varje dag en ny fara för det allmänna samt ökade svårigheter att en gång vinna rättelse.

Och nu börja tomterna blifva allt mer begärliga, priset å desamma allt högre och i samband härmed en sträfvan att i allt mindre lotter stycka sönder, hvad som ursprungligen långt ifrån varit för stort tilltaget. Och icke annat jag kan förstå, måste det för Carlskrona stad vara ett lifsvillkor att i tid ingripa och hindra eller åtminstone hejda elen pesthärd, som alldeles utför dess dörrar redan antagit dimensioner, som inom kort kunna för staden blifva högeligen ödesdigra.

1906 flyttade dock J A Henricsson till Långö och utvecklingen tog en annan vändning.

Detta är Långös första fasta förbindelse med landbacken, en körbro i trä från Östra Strandgatan till Pantarholmskajen på andra sidan (ungefär vid Västra Kvarngatan ur fotografens perspektiv). Bron byggdes 1905 och revs 1940.

Ett vykort, sannolikt är det 50-tal, med skymt av Södra Långöbron från Lilla Pantarholmen till Borgmästarekajen. Efter många års påtryckningar av Långö municipalkommun blev denna bro verklighet 1929, och möjliggjorde bland annat att en busslinje mellan Långö och Karlskrona kunde komma till stånd två år senare, 1931. Det ni!