Månadsarkiv: april 2019

Posten som oss fattas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/4:

1965 var året då Cornelis Vreeswijk fick hela folkhemmet att sjunga med i raderna: ”Hejsan morsan, hejsan stabben! / Här är brev från älsklingsgrabben / Vi har kul på kolonien, / Vi bor 28 gangstergrabbar i en / stor barack med massa sängar / Kan ni skicka mera pengar?”.

Den skojiga låten Brev från kolonien gick in på Svensktoppen, stannade i 10 veckor och blev en av Mäster Cees mest älskade klassiker (men – om man ska vara petig – den var inget original utan en tolkning av den amerikanske underhållaren Alan Shermans Hello Muddah, Hello Faddah som stormat uppför Billboardlistan i USA 1963).

Sången kan idag ses som ett nostalgiskt dokument från en epok när till och med en ”gangstergrabb” fann det naturligt att skriva brev och meddela sig via det ärevördiga Postverket, vars respektingivande uniformerade anställda i ur och skur ombesörjde att försändelserna tryggt nådde adressaten.

”Kommer som ett brev på posten”, brukade svenskarna säga till varandra på den tiden och mena det som en pålitlig försäkran.

Idag existerar väl knappast några sommarkolonier längre och få människor skriver brev, särskilt inte busiga barn till sina föräldrar. Sms, mejl och sociala mediekanaler som Facebook och Instagram dominerar den vardagligt kommunikativa biten i vår nya sköna digitaliserade värld.

Den ståtliga bastionen Postverket med sin kungliga krona i emblemet blev bolagiserat på 90-talet och decenniet senare förvandlat till svensk-danska Postnord AB.

Men även om det skrivs och skickas betydligt färre brev jämfört med förr, så spelar fortfarande den traditionella fysiska postgången en viktig roll. Tag bara e-handeln som står och faller med den.

I Postnords händer är det dock en äventyrlig chansning att anförtro paket och andra leveranser. De har ju en märklig tendens att gärna försvinna, försenas, hamna i fel låda eller komma fram i trasigt skick.

Förtroendet bland kunderna är snart lägre än en sjunken båt. Hos Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden ökade anmälningarna mot företaget drastiskt ifjol (TT 15/4).

Och nyligen tvingades valet i Falun göras om, eftersom Postnord släpat efter med en säck röstsedlar till räkningen i höstas. Ridå!

Är det möjligen den oförbätterlige unge värstingkillen i Cornelis Vreeswijks 60-talsvisa som vuxit upp och tagit över ruljangsen?

Fartblinda EU-liberaler

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/4:

Liberalerna är den svenska EU-politikens Yngwie Malmsteen: more is more!

”Lagom finns inte i min vokabulär”, har supergitarristen Malmsteen deklarerat. Samma sak gäller uppenbarligen det tidigare Folkpartiet, som går till val på att vara kompmusiker i den franske presidenten Emmanuel Macrons och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers superstatsorkester.

I Storbritannien bidrog Brysselbyråkratins federala maktambitioner till att – med ett bevingat malmsteenskt uttryck – ”unleash the fucking fury” och följden blev Brexithuvudvärkens lika trassliga som tröttande följetong.

Britterna har fått mycket välförtjänt dålig press för hur illa och ogenomtänkt utträdesprocessen hanterats. Men det är samtidigt svårt att klandra dem för att ha satt klackarna i backen, när alltmer av den nationellt demokratiska bestämmanderätten över en lång rad politiska beslutsområden tenderar att förskjutas till ett fjärrstyrande elitvälde i Bryssel.

Den läxan av Brexit ignorerar dock Liberalerna oförskräckt. ”Vi vill ju kroka arm med Macron och andra som vill gå vidare och fördjupa samarbetet”, säger partiets toppkandidat Karin Karlsbro bekymmerslöst (DN 12/4). Medan den övriga svenska borgerligheten – tydligast hos KD och M – annonserar en strävan att minska EU:s klåfingrighet, visar Liberalerna en brinnande entusiasm för motsatsen.

Euron ska självklart bli svensk valuta. EU:s budget ska ökas, inte bantas. En gemensam europeisk socialpolitik bejakas, liksom idén om ett militärt EU-försvar.

Liberalerna vill även i sin Macronvurmande vallöfteskatalog införa en överstatlig koldioxidskatt, vilket av miljöskäl kan tyckas bra. Men som öppnar dörren för Brysselbyråkraternas våtaste dröm: att unionen får egen beskattningsrätt, kronan på verket i det hägrande federalistbygget.

Låt vara att Liberalerna just nu brottas med interna problem och inte har sin populäraste stund i opinionen. Partiets more is more-politik gällande EU har ändå förtjänsten av att för svenska väljare ge en tydligt konsumentupplysande, signifikativt varnande illustration av det europeiska samarbetsprojektets urartning.

Den dynamiska mångfald som historiskt varit Europas styrka riskerar gå förlorad, liksom EU:s folkliga legitimitet, om den svällande Brysselapparaten tillåts gasa vidare längs den konformistiska imperievägen.

Frihandel, fri rörlighet, demokrati och mänskliga rättigheter – det är kärnvärdena som EU borde hitta tillbaka till och melodin att fokusera på.

Om social rättvisa

Publicerad den av
Svara

Om jag skall vara riktigt uppriktig har jag aldrig känt mig särskilt besvärad eller hotad av det faktum att ett fåtal människor har sommarslott och swimmingpooler och privatchaufförer, det enda som kan väcka något som liknar avundsjuka hos mig är vackra kvinnor och betydande boksamlingar: problemet med sociala orättvisor har egentligen mindre med himmelsskriande olikheter i levnadsstandard att göra och mer med det faktum att de flesta människor aldrig får tillgång till sitt liv.

Jag har så att säga hellre tillgång till mitt liv utan swimmingpool än jag förlorar det med swimmingpool. Börjar man mäta social rättvisa i konsumtion har man redan antagit fiendens premisser. 

– Lars Gustafsson, ur Den onödiga samtiden (med Jan Myrdal), 1974.

Om Tomas Tranströmer

Publicerad den av
Svara

Tranströmer är märklig. Läser man hans dikter noga upptäcker man att de har förblivit sig märkvärdigt lika ända från femtiotalet och till nu. Man tycker sig se hur de med kolossal intensitet försöker uträtta samma sak.

De vill återupprätta tillståndet före syndafallet.

Jag menar, man bevittnar ständigt i dem hur poeten, ofta med hjälp av ett snillrikt bruk av metaforer, försöker hitta ner till en ursprungligare sensibilitet, en som egentligen hör barndomen till. Ett tillstånd där färgarna var skarpare, där förnimmelserna tedde sig mera meningsfulla än nu…

Tomas Tranströmers lyrik handlar om de smala springorna emellan murarna i en av främmande makter ockuperad vardag.

De uttrycker, ville jag säga, känsla av att någonting har ockuperat våra liv och de uttrycker det innestängda frihetsbehov som i brist på hopp och i brist på handling måste söka sig inåt, till de undermedvetna skikt där ännu färger finns, där barndomen finns. 

Han avbildar en tomhet så att säga negativt genom att istället avbilda sina flykter bort från den. 

– Lars Gustafsson, ur Den onödiga samtiden (med Jan Myrdal), 1974.

Utarma inte Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Till glädjen av att bo i Linköping hör att vi är en av de lyckligt lottade svenska städerna som har en riktig skivaffär. Tyvärr ganska sällsynta kulturinstitutioner och samlingspunkter annars numera.

För inbitna vurmare av musik på fysiska format (som jag själv) är det en sann njutning att handfast botanisera bland plattor, möta andra freaks, byta några ord om sina favoritartister och senaste fynd. Ett utmärkt tillfälle till det ges på lördag – Record Store Day – så besök gärna Bengans på Nygatan.

Den vanliga handeln pressas förvisso hårt av den ökande nätshoppingen, men som Bengans Edvard Nissen säger: ”Det är en speciell känsla att handla i en butik. Du får inte samma uppslag online och man träffar likasinnade människor när man handlar i butiker” (Corren 10/4).

Han understryker att innerstäder är beroende av sina affärer för att hållas levande. Så är det förstås.

Men ska dessa butiker få en rimlig chans att klara konkurrensen från e-handeln är god tillgänglighet för bilburna konsumenter en avgörande faktor. Där har Linköping definitivt ett problem.

Länge har rådande politik gått ut på att mer eller mindre straffa bort bilismen ur staden. Folk ska åka kollektivt, helst cykla och promenera. Makthavarna i många andra svenska kommuner är besjälade av identiska idéer. Toppen om man vill driva på butiksdöden i city och ytterligare uppmuntra strömmen av traditionellt shoppande kunder till att föredra externa, bilvänliga köpcentrum som Tornby.

Men då får man också räkna med att konsekvensen blir en väldigt ödslig stadskärna framöver, vilket väl knappast någon tycker är eftersträvansvärt.

”Att säga att vi ska ha en bilfri stad är samma sak som att lägga ner staden”, menar arkitekten Jerker Söderlind (SVT 8/4). Han tar bland annat upp det politiska feltänket i utvecklingen av vår egen kommun som exempel: ”Linköping säger att man ska bygga mer i innerstan, men vad Linköping gör är att planera för dubbelt så mycket handel utanför innerstan”.

Externhandeln med sina stora gratisparkeringar gynnas, medan centrumbutikerna får svårare att locka kunder som inte vill släpa kassar på bussen eller cykla året runt i ur och skur.

Dock lovade Linköpingsalliansen efter valet i höstas en smidigare tillgänglighet i tätorten och att parkeringssituationen ska förbättras. Det torde ändå ge hopp om att Bengans med fler butiker kan fortsätta skänka liv och rörelse åt innerstaden.