Månadsarkiv: januari 2019

Mycket i vågskålen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:

Det svenska politiska systemet har inte klarat av att leverera några betydande strukturreformer sedan 2010, när Alliansregeringen berövades sin majoritet i valet och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen sprängde den traditionella blockpolitiken.

Två förlorade mandatperioder har passerat – det gäller i synnerhet Löfvens rödgröna minoritetsstyre 2014-18, olyckligt välsignat av Alliansen genom Decemberöverenskommelsen vars konsekvenser bland annat blev kraftiga skattehöjningar och klappjakt på en hel sektor av privata företagare i välfärden.

Mot denna dystra bakgrund är lösningen direkt remarkabel som framskymtar efter drygt fyra månaders politisk rekordförlamning i den riksdag som svenska folket valde i början av september.

Det aldrig Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade viljan och modet att göra i regeringsställning, visar sig plötsligt Socialdemokraterna benägna att sätta i verket.

Nedmontering av den för bostadsmarknaden förödande hyresregleringen som hängt med sedan 1942. Modernisering av den problematiska arbetsrättslagstiftningen anno 1974. Avskaffande av den skadliga värnskatten som Göran Persson införde 1995.

Därutöver är Socialdemokraterna villiga att bejaka vinstdrivande välfärdsaktörer istället för att kväva dem. Bara detta i uppgörelsen med Centern och Liberalerna är ytterst viktiga segrar, vilka lovar en veritabel islossning på den länge nedfrysta reformagendans område.

Just att Socialdemokraterna accepterat att driva en rad långtgående liberaliseringar är extra värdefullt. Huvudmotståndaren, den väldiga bromsklossen, har från borgerligt perspektiv ömsat skinn till att i praktiken bli en politisk vapendragare.

Det gör möjligheterna att befria Sverige från gamla låsningar och surdegar som hämmat utvecklingen desto mycket större och lättare. Om priset är att låta Löfven fortsätta som statsminister, borde det nyktert sett vara väl värt att betala det.

Vad är alternativet? En M/KD-ministär som tvingas leva på nåder av Sverigedemokraternas aktiva bistånd i varenda votering? Förklara gärna vilka vinster som då vore möjliga med ett auktoritärt, vulgärnationalistiskt, liberalismhatande, främlingsfientligt och notoriskt oberäkneligt populistparti som stödhjul.

En sådan SD-beroende regering hade sannolikt kapsejsat ganska fort och alla dess förslag mött förbittrad opposition från en förmodligen återradikaliserad socialdemokrati som inte längre haft anledning att visa ett uns av tillmötesgående. Det politiska klimatet hade blivit än värre polariserat och upphetsat.

Nu finns en historisk chans till ett rejält liberalt genombrott som inte bör försittas. Talmannen Andreas Norlén, med rätta irriterad, gav under måndagseftermiddagen partierna 48 timmar på sig att reda ut regeringshärvan.

Stötestenen är Vänsterpartiet som inte kan släppa fram en förborgerligad Löfven till statsministerposten utan eftergifter. Okej, givet att S/MP/C/L-överenskommelsen sakpolitiskt inte rubbas, borde väl något mindre köttben kunna offras på Jonas Sjöstedts altare.

Med tanke på vad som ligger i vågskålen, icke minst väljarnas hårt prövade förtroende för parlamentarismen, försök göra en försvarlig kompromiss så att Sverige får en reformregering igen!

Den nya Allian(S)en

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/1:

Herregud, kan det äntligen vara möjligt?! Värnskatten ryker, arbetsrätten moderniseras, vägen öppnas för marknadshyror. Det är sånt som inte ens Reinfeldts Alliansregering vågade göra. Man får nästan nypa sig i armen.

Omfattande skattesänkningar på arbete och företagande, tredubblade och utvidgade RUT-avdrag, slopad flyttskatt, slut på förslagen om vinstförbud för privata aktörer i välfärden, uppluckrat strandskydd, stärkt äganderätt för skogsbrukare, en i grunden omstöpt arbetsförmedling…

Och allt detta ska en ny S/MP-regering genomföra? Otroligt. Uppgörelsen som C och L rott i land innehåller även vissa anmärkningsvärda uselheter, som bevarad flygskatt och stopp för religiösa friskolor. Men som helhet är det svårt att klaga.

Kombinerat med att V och SD utestängs från frihetsfientligt inflytande är det inget mindre än ett liberalt jordskred som skett i det politiska landskapet, en tydlig förskjutning av dagordningen högerut.

Moderaternas och Kristdemokraternas bottenlösa besvikelse måste rimligen avskrivas som teater, spel för galleriet. Alliansen oåterkalleligt begraven, C och L förrädare mot det gemensamma borgerliga reformprojektet? I realiteten ser det sakpolitiskt snarare ut som Annie Lööf lyckats få S och MP att ansluta sig till Alliansagendan.

Det är sannerligen ingen dålig bedrift, vilket även gäller Stefan Löfven vars ideologiska omsvängning är förbluffande djärv. Tänk bara om Ulf Kristersson i spetsen för en M/KD-regering presenterat samma slags politiska paket som ovan. I enlighet med den tidigare S-retoriken skulle det hojtats och larmats om att Sverige stod på randen till en nyliberal apokalyps.

Dock bör vi hålla champagnen kvar på kylning ett tag till. Ty om något låter för bra för att vara sant, brukar det också vanligen vara det. Kan V verkligen lägga sig platt i veckans statsministeromröstning och släppa fram en S/MP-regering i Allianskläder? Det är högst oklart i skrivande stund.

Och hur pass säkra kan vi egentligen vara på att Löfven de kommande åren är villig att agera likt en borgerlig surrogat-statsminister och helhjärtat driva igenom reformer, som S accepterat enbart för partiets omvittnade fixering vid att sitta i regeringskansliet?

Garantierna för att inte C och L ska bli blåsta på konfekten verkar knappast vattentäta. Sedan är det frågan om utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ska Margot Wallströms Palme-nostalgiska 70-talslinje fortsätta att gälla på UD och Natomedlemskap förbli ett anatema, medan Putins militaristiska gangsterregim härjar vidare?

Det vore mycket illa för Sverige.

Naivitetens tid är över

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/1:

”Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige har varit naiva”. Så föll orden när statsminister Stefan Löfven i november 2015 kommenterade Säpos larm om att terrorhotsnivån höjts.

Det stod klart, eller borde stått klart, att vi inom våra gränser hyste ett drivhus för den värsta sorters extremistiska pest sedan nazisterna härjade i Europa. Att det mitt ibland oss fanns en växande skara människor som kunde svära trohet till den islamistiska mördarideologin må ha varit svårt att ta in.

Men det fredliga Sverige fann sig plötsligt att ha blivit en framträdande exportör av jihadistrekryter till Islamiska statens barbariska regemente i Mellanöstern. Mängden var per capita störst i EU näst Belgien. Våra bägge länder betraktades internationellt som ”sovande”, lätta ducka under radarskärmen i och undvika myndigheternas kontroll.

Säpo konstaterar numera på sin hemsida: ”Antalet individer som finns inom de våldsbejakande extremistiska miljöerna i Sverige har ökat väsentligt under senare år. Vi har gått från att tala i termer av hundratals till tusentals”. Dit hör både politiska höger- och vänsterextremister, men flest är gruppen radikala islamister.

”Det största hotet är idag en ensamagerande gärningsperson med våldsbejakande islamistisk bevekelsegrund. Med ensamagerande menar vi personer som agerar på egen hand eller tillsammans med någon annan”, skriver Säpo.

Redan i december 2010 gick en sådan person från ord till handling. I centrala Stockholm, nära Drottninggatan, exploderade två bomber i ett självmordsattentat, vars enda offer som genom ett mirakel bara blev terroristen själv – Taimour Abdulwahab, född i Bagdad och uppvuxen i Tranås. Ohyggligt värre blev det i april 2017, då IS-sympatisören Rakhmat Akilov från Uzbekistan stal en lastbil och körde in på Drottninggatan.

I somras dömdes han till livstids fängelse och utvisning för terroristbrott med fem mord och 119 mordförsök på sitt samvete. Akilov var dock rena amatören jämfört med de misstänkta IS-terroristerna från Uzbekistan och Kirgizistan som denna vecka ställts inför skranket i Stockholms tingsrätt.

Ska man tro Säpo och åklagaren planerade de att tillverka en gigantisk bomb att detonera på ett välbefolkat ställe i vår huvudstad. Hur många döda och skadade hade vi då tvingats räkna? Bara tanken ger isande kalla kårar. Aldrig att en statsminister eller någon annan ska kunna kalla Sverige för naivt igen.

Kampen för att kväsa den våldsbesatta ideologiska extremismen måste tas på blodigaste allvar.

Att flyga är framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/1:

2018 var året då ”flygskam” blev ett etablerat begrepp. Detta enligt Språkrådets nyordslista som presenterades häromveckan. Känslan att det ur miljösynpunkt är en förkastlig handling att flyga, lyder definitionen om ni undrar.

Hur utbredd flygskammen egentligen är i folkdjupet torde vara en öppen fråga. Främst är väl ruelsen över att transportera sig genom lufthavet ett uttryck för den priviligierade, urbana medelklassens klimatångest.

Svensken i gemen gillar annars att flyga. Antalet flygresor har det senaste decenniet ökat med drygt tre procent varje år, huvudsakligen är det till utlandets soligare breddgrader vi flyger allt oftare.

Men faktum är att en viss nedgång i trafiken skett under slutet av 2018, så flygskammen har måhända börjat fått fäste? Möjligen kan avmattningen också vara konsekvensen av den beramade flygskatten som S/MP-regeringen införde ifjol våras.

Denna pålaga försvinner dock till sommaren, tack vare M/KD-budgeten som riksdagen nyligen beslutade om (såvida inte en ny regering bildas som låter flygskatten vara kvar).

Flygskam lär i vilket fall snart vara ett bortglömt modeord i debatten. Teknikutvecklingen håller nämligen på att ta ett nytt revolutionerande språng. Runt hörnet väntar inte enbart elektrifiering av fordonen på våra vägar, utan även flyget på himlavalvet.

Den svenska flygbranschen har som mål att vara helt fossilfri år 2045, redan 2030 ska allt inrikesflyg vara det.  Företrädesvis är det också på sträckorna inom Sverige som de första, mindre elektriska passagerarplanen har sin marknad.

Som SVT Nyheter rapporterade i tisdags är bland andra Saab involverade i ett spännande spjutspetsprojekt för att bygga en svensktillverkad eldriven åttasitsig prototyp, som man hoppas kunna vara i luften om tre år.

Det gäller att hänga med, ty internationellt är forskningen kring elflyg på snabb frammarsch. I USA har exempelvis flygplanstillverkaren Zunum Aero tagit in beställningar på elplan, vilka utlovats vara leveransklara för reguljär passagerartrafik under tidigt 2020-tal. Det dröjer alltså inte länge förrän flyget blir tystare, klimatsmartare och smidigare.

Eldrivna flygplan i ett nät av nya direktlinjer mellan städerna i vårt avlånga land kommer att ge såväl bilen som tåget en konkurrenskraftigare match och göra våra liv bekvämare. Nog är det något att se fram emot!

Prioritera försvaret!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:

Vilka rationella, förnuftsbaserade skäl Socialdemokraterna egentligen har till varför Sverige måste stå utanför Nato är tämligen oklara. Partiets motstånd till ett fullvärdigt medlemskap gör att vi saknar allierade som ger oss bindande försvarsgarantier vid ett krisläge. Det är en rejäl brist.

Tyvärr är det inte längre osannolikt – om det någonsin varit det – att Sverige riskerar att bli inblandat i en militär konfrontation. Ingen vaken människa har undgått att notera de senaste årens stadigt förvärrade säkerhetspolitiska situation.

I Östersjöregionen tvingas vi leva med en notoriskt oberäknelig, stridslysten och västfientlig stormaktsgranne in på knutarna. Den ryska björnen vässar inte bara aggressivt sina klor, utan är även skrämmande villig att använda dem – och därtill allt skickligare och mer sofistikerat.

Rysslands krigsförmåga, taktik och strategi, har utvecklats markant från det relativt klumpiga överfallet på Georgien 2008 till ockupationen av Krim 2014 med plötsligt uppdykande elitsoldater i omärkta uniformer och det därpå följande kriget mot Ukraina. I Syrien har ryssarna som bundsförvant till slaktaren Bashar al-Assad fortsatt att slipa på sin kapacitet.

Under den gångna mandatperioden har S/MP-regeringen försökt förbättra Sveriges utsatta position genom ett intimare samarbete med USA som ersättning för icke-medlemskapet i Nato.

Det kunde nog kännas skapligt betryggande så länge Barack Obama fanns i Vita huset. ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”, förkunnade Obamas vicepresident Joe Biden kompromisslöst när han besökte Sverige sommaren 2016.

Bara några månader senare valdes den isolationistiske Putinbeundraren Donald Trump till ny president. Med honom har hela världsordningen som byggts upp efter andra världskriget hamnat i allvarlig gungning.

Åtminstone hade Trump en vettig försvarsminister, James Mattis, som lovade att stå fast vid Sveriges och andra demokratiers sida. Men nyligen begärande han avsked och försvann i protest mot Trumps katastrofala utrikespolitik. Vad är USA att hålla i handen nu?

För att göra ont värre liknar vårt eget försvar blott en papperstiger, oförmöget att ensamt möta och avvärja en kvalificerad, vältränad och härdad motståndare. Politiskt gick det snabbt att nedrusta efter kalla kriget, trögare går det att återta förlorad styrka och substantiellt öka försvarsbudgeten igen.

I söndags meddelade arméchefen Karl Engelbrektson symptomatiskt att målet om att Sverige ska ha två fungerande brigader till 2020 inte kan genomföras. Orsaken är den gamla vanliga: resurser saknas.

Idag har vi endast en funktionsduglig mekaniserad brigad om 4500 man. I december annonserade försvarsberedningen att en bred samsyn fanns om att armén senast 2025 skulle ha tre sådana brigader – placerade i Skaraborg, Norrland och Skåne (därutöver en kvarstående stridsgrupp på Gotland och tillförandet av en infanterienhet för att värna Stockholmsområdet).

Men utan erforderliga anslag stannar givetvis alltsammans vid en verklighetsfrånvänd dröm.

Vilken signal sänder det till omvärlden om allianslösa Sverige, inte ens i tryckande orostider, är berett att prioritera pengar till ett någorlunda respektingivande skydd av sitt territorium och sin nationella integritet?

Någon annan betalar…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:

Resultatet av den tragikomiska tävlingen om 2018 års värsta skatteslöseri är klart. Med över 17 000 inkomna röster kniper den offentliga pengarullningen till upphandlingen av flyktingboenden som aldrig används förstaplatsen vid skampålen.

Kommuner som Göteborg, Kalmar och Trelleborg har spenderat miljontals kronor som bara gått till att elda för kråkorna. Shit happens, liksom…

Göteborg skyltar även på andraplatsen med sin frikostiga massanställning av 236 kommunala kommunikatörer, så att stadens politiker och tjänstemän kan känna sig tryggare från journalisters kritiska granskning och medborgarnas jobbiga frågor.

Den lilla jämtländska kommunen Bräcke är trea på prispallen med satsningen att bygga världens längsta skidtunnel under ett berg. Då ingen privat aktör var intresserad av projektet, tog kommunen själv tag i saken med invånarnas skattepengar som riskkapital och skidtunneln blöder nu tiotals miljoner kronor i förlust.

Det är Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening som utlyst omröstningen och redovisningen finns att läsa på organisationens hemsida. Där finns flera andra stolliga exempel på misshushållningen med allmänna medel.

En självlysande, uppvärmd soffa i Uppsala för 12 miljoner kronor. En kommunal fågelbur i Landskrona för 200 000 kronor. Skattefinansierade kurser i klimatångestterapi.  Subventioner till eldrivna cyklar och båtmotorer. Lokalpolitiker som chartrar ett eget flygplan till lobbyminglet i Almedalen för att slippa trängas med populasen under resan.  Och så vidare.

Tävlingen är ett pedagogiskt underhållande sätt att dra ljuset till hur lättvindigt andras ihoparbetade pengar hanteras, men fnisset fastnar naturligtvis i halsen. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, som den gamle socialministern och folkhemsbyggaren Gustav Möller (S) bevingat uttryckte det.

Möller var en övertygad socialist och den generella välfärdspolitikens grundläggare i Sverige. Han var samtidigt djupt präglad av sin uppväxt i fattigdomens Malmö.

Möller förstod av egen bitter erfarenhet vilka människor som alltid fick ta den hårdaste smällen om den offentliga kassans begränsade resurser inte sköttes ansvarsfullt: de som är beroende av systemets stöd och omsorg för att få en dräglig tillvaro, en god utbildning, en bra sjukvård, hjälp vid arbetslöshet, et cetera.

Den insikten lämnar tydligen en del övrigt att önska bland många av Gustav Möllers efterföljare i politikerskrået numera.

Reformera arbetsrätten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/1:

Vågar vi hoppas på en ljusning i regeringsförhandlingarna innan tjugondag Knut? Dimman ligger i skrivande stund ännu tät som gammal Londonsmog över vad som händer bakom dörrarna i riksdagshusets korridorer.

Kan Ulf Kristersson övertyga kungamakaren Annie Lööf om att han löst cirkelns kvadratur genom att regera ”oberoende beroende” av Sverigedemokraternas stöd i varenda avgörande votering? Kan Stefan Löfven på motsvarande vis lova Lööf att Vänsterpartiet blir en ofarlig knähund i hans regeringsunderlag och att Socialdemokraterna är villiga till att börja driva liberal reformpolitik på centrala områden?

På dessa kniviga frågor hänger sannolikt svaret – eller om alltsammans kollapsar i extra val. Ett sådant säger sig LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson stridslystet föredra hellre än att Löfven går Centern till mötes och mjukar upp arbetsrätten, vilket S-ledaren faktiskt ställt i utsikt. Detta är onekligen intressant.

Är den tidigare Metallordföranden Löfven byxad att bryta med LO och skjuta kompisen Thorwaldsson åt sidan, som dessutom ruvar på en tung post i Socialdemokraternas partiledning? Man anar nästan något historiskt i görningen.

Lagen om anställningsskydd (Las) anno 1974 har fått karaktären av en kronjuvel för tvillingparet S och LO, men egentligen var bägge länge svurna motståndare till dess införande. ”Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa” (min skuld, min skuld, min mycket stora skuld), borde Liberalerna utropa.

Det var nämligen det forna Folkpartiet som i decennier högljutt ivrade för att lagstifta om arbetsrätten, vilket S och LO naturligtvis vägrade. Det var ju ett flagrant brott mot en grundpelare i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter skötte ruljangsen utan statlig inblandning enligt riktlinjerna i 1938 års Saltsjöbadsavtal. Och det fungerade utmärkt.

Arbetsgivare och fack var överens om varsel och samråd vid uppsägningar, allvarligare tvister förekom sällan och löstes i den gemensamma Arbetsmarknadsnämnden. Det dög inte för Folkpartiet som ville profilera sig progressivt och locka arbetarväljare.

I början av det radikala 70-talet pressade både FP och VPK på och regeringen Palme föll till föga för tidsandans röda vindar. Facket fick statlig uppbackning på ett sätt som förgiftade relationerna mellan parterna och hämmande arbetsmarknadens dynamik. Arkitekten bakom Las var fackföreningsmannen och S-politikern Valter Åman (1905-98), lagstiftningen byggde på hans utredning från 1970 med förhållandena i 60-talets svenska industrisamhälle som premiss.

Milt uttryckt har åtskilligt förändrats sedan dessa svunna dagar.

På 2000-talets moderna arbetsmarknad försvårar de stelbenta turordningsreglerna företagens möjligheter till omställning och kompetensförsörjning. Felrekryteringar kan bli en dyr affär, vilket gör arbetsgivarna mindre benägna att chansa på särskilt ung och oerfaren personal, i värsta fall inte anställa någon alls och därmed avstå från att expandera.

Las skapar även inlåsningseffekter med anställda som varken trivs eller mår bra och helst önskar byta jobb, men inte förmår sig att ta riskerna det innebär. En politisk uppgörelse som kan förena kraven på ökad rörlighet och flexibilitet med ett rimligt mått av trygghet skulle vara högst välkommen.

Men som sagt, är Löfven då beredd att drabbas av LO:s vrede?

Den svenske Sisyfos

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:

Sisyfos var kung av Korinth. Han råkade olyckligtvis hamna i konflikt med överguden Zeus. Som straff för sin hybris tvingades Sisyfos rulla upp en väldig sten på toppen av ett berg. Stenen rullade sedan omedelbart ner. Fiasko. Vad göra? Sisyfos fick början om igen. Och igen, och igen, och igen…

Från denna välbekanta berättelse ur den grekiska mytologin har vi fått begreppet Sisyfosarbete, en fruktlös ansträngning utan slut. Det är också en illustration av svensk bostadspolitik.

En gång, närmare bestämt 1942, beslöt de styrande i vårt land att införa statlig hyreskontroll i strid mot grundläggande prisbildningsmekanismer som skapade jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Denna hybris av att tro sig kunna reglera fram bättre villkor än vad marknaden var förmögen till, straffade sig snart i form av omfattande bostadsbrist. Lösningen blev ett planekonomiskt batteri av subventioner, offentliga insatser som det famösa miljonprogrammet och ännu fler regleringar. Men trots all politisk möda kvarstod problemen och gör så ännu i denna dag.

Bostadsmarknadens haveri är ett av Sveriges värsta strukturella plågoris. Roten till mycket av det onda är den olycksaliga hyreskontrollen, numera i skepnad av bruksvärdessystemet, vars konsekvenser är förödande obalanser över hela fältet. Skuldboomen som uppstått till följd av prisrallyt på bostadsrätter är ett utslag av bristsituationen.

En annan huvudvärk är att nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Ett trist aktuellt exempel är Linköping, där byggföretagarna får vänta upp till fyra år för att ens komma igång med planeringen (Corren 2/1).

Nog förefaller det gåtfullt att regering efter regering passerat revy med löften om att åtgärda problemkomplexet, men ideligen stupar på uppgiften.

Enligt Albert Camus, den franske författaren och existentialistiske filosofen, måste vi tänka oss Sisyfos lycklig. Arbetet med stenrullandet åstadkom förvisso ingenting, var helt oproduktivt. Men genom att föreställa sig att det ändå hade ett subjektivt värde som njutningsfullt kunde Sisyfos besegra känslan av att vara fången i det ständiga fiaskots tröstlöshet.

Måste vi på ett liknande sätt tänka oss politikerna lyckliga över att aldrig kunna baxa bort bostadsmarknadens stötestenar? Om inte, får gärna den kommande regeringen motbevisa oss.

Fokus på företagandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:

Välkommen till 2019, ett nytt år som Sverige äntrar på ett unikt vis: i regeringslöst tillstånd. Under flera månader har landet fått nöja sig med en passivt administrerande övergångsministär vid rodret sedan riksdagspartierna misslyckats att hantera valresultatet. Går det någon nöd på oss för det?

Den offentliga förvaltningen fungerar, parlamentet har inte upphört att fatta beslut i sakfrågor. Livet i vardagstillvaron lunkar omärkligt på med sin vanliga blandning av bekymmer och glädjeämnen precis som förr.

Sverige kan uppenbarligen klara skivan ganska skapligt ändå, trots avsaknaden av en ny besättning i Rosenbad som ivrigt vill styra och ställa, bestämma och kommendera. Vad är visar detta, om inte att samhället är större än staten, demokratin är större än partierna och regeringsmakten? En nyttig, positiv frihetlig läxa att begrunda.

Dock är så mycket i vårt land är insnärjt i politik och mindre lyckade regleringar att allvarliga problem hopar sig om vacuumet på regeringsfronten består. I längden blir det därför tämligen kärvt utan en samlad, handlingsduglig ledning som kan driva igenom liberaliserande reformer.

Egentligen, om man ska vara krass, har Sverige gått på tomgång i det avseendet sedan Fredrik Reinfeldts Alliansregering tappade både sin majoritet och sin energi efter valet 2010. Löfvenperioden 2014-18 ska vi bara inte tala om, den var snarast regressiv. Det är nästan ett decennium av strukturell träda.

Effekten av gamla reformmeriter, högkonjunktur och minusräntor, har bedrägligt maskerat den politiska impotensen. Men nu tyder tecknen på att ekonomin börjar bromsa in och att sötebrödsdagarna snart är slut för den här gången. Alltså brådskar det med åtgärder för att kunna parera smällen och fokusera på att bättre vårda de välståndsbildande krafterna.

Tyvärr, vilket väl måste ses som ett symptom på nonchalansen mot vår försörjningsbas, var debatten om villkoren för det skapande och kreativa Sverige i stort sett frånvarande under förra årets valrörelse. Låt oss hoppas att det blir annat ljud i skällan när den nya regeringen kommer på plats, oavsett om statsministern lystrar till namnet Kristersson eller Löfven.

Bojor som hindrar företagsamheten och sinkar innovationsförmågan måste röjas undan. Äganderätten behöver stärkas, den byråkratiska regelbördan minskas, inkomstskatter sänkas, kapitalskatter hållas låga och arbetsrätten ges en modernare utformning.

Detta borde inte vara några orimligheter för de partier som tycker att det är en god idé att värna entreprenörskap, tillväxt och sysselsättning.