Månadsarkiv: december 2018

När havets gåvor sinar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

”Fiskslägtet är en bland de största af alla välgerningar, hvarmed naturen slösat till mensklighetens gagn, och som frambringas och förnyas utan odling, utan underhåll eller konstant sträfvande från vår sida”, skriver vår förträfflige Linköpingsson Charles Emil Hagdahl i sin underbara Kok-konsten som vetenskap och konst (1879).

Naturens översvallande generositet med läckerheter från fisksläktet är dock inte villkorslös, det vet vi idag – eller borde veta. Lika sorglöst som Hagdahl såg på saken kan ingen sant ansvarskännande människa längre göra.

Östersjöns rika bestånd av torsk och sill kunde nog en gång te sig outtömligt. Det var innan klimatförändringarnas, övergödningens och det moderna yrkesfiskets skadeverkningar gav oss bakläxa.

Situationen för Östersjötorsken har blivit så allvarlig att Världsnaturfonden (WWF) tidigare i år varnade för att hela populationen står inför en kollaps och att konsumenterna därför, utan undantag, bör undvika den (SVD 23/5 2018).

Dessvärre har trålfisket fortsatt med kvoter som ligger högre än vad forskningen ansett lämpliga. Sedan 1980-talet har 90 procent av all torsk i Östersjön försvunnit!

Svunna är även dagarna när oräkneliga mängder ål vandrade i våra älvar och vattendrag. Katastrofsiffrorna för det europeiska ålbeståndet ligger på samma alarmerande nivå som för Östersjötorsken – en minskning med 90 procent den senaste 30-årsperioden. Under min uppväxt brukade rökt ål vara ett självklart inslag på julbordet och många håller kvar vid traditionen som ingenting hade hänt.

För den hugade ålkonnässören finns i Charles Emil Hagdahls klassiska kokbok ett flertal spännande recept på olika tillredningsvarianter, vanliga förr i gamla svenska bondesamhället. Nu är det mest en sorglig upplevelse att läsa om dem. Ty hur kan någon älska ål och äta den med gott samvete i detta läge?

Enligt WWF är risken för utrotning överhängande. Ändå fortgår kommersen, trots rödlistning och allt snack om vikten av ökad miljömedvetenhet. Vad väntar i framtiden – att ålen gör dronten sällskap som förlorad art och att torsken blir ett minne blott i Östersjön?

Historiens dom kommer att falla hård över oss om vi inte äger förstånd att bättre förvalta naturen och dess gåvor.

Framtiden är guldets

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/12:

Cash is king, hette det förr. Nu har kungen i praktiken abdikerat. Kontanternas dagar är räknade. Inom tre till fem år kommer sedlarnas och myntens epok vara över i Sverige, spådde vice riksbankschefen Cecilia Skingsley i veckan.

Två forskare, Niklas Arvidsson och Jonas Hedman vid KTH respektive Handelshögskolan i Köpenhamn, har till och med spikat ett exakt datum när vårt land blir kontantlöst: den 24 mars 2023.

Deras prognos är baserad på kontantanvändningens brant stupande trend, i kombination med handelns stigande kostnader för att hantera fysiska pengar. Snart nås den kritiska punkt när sedlar och mynt straffat ut sig från marknaden genom att helt enkelt inte vara lönsamma längre.

Vi har oss själva att skylla. Föredrar en förkrossande majoritet smidiga elektroniska betalningsformer som kort och swish får det naturligtvis konsekvenser. Och det innebär inte enbart att kontanterna dör ut.

I utvecklingens förlängning skymtar ett nytt landskap där enskilda aktörer introducerar egna digitala valutor, tror Cecilia Skingsley: ”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant” (Dagens Industri 5/12).

Så kallade kryptovalutor finns förvisso redan, den mest kända är bitcoin, men de är inte allmänt gångbara och motarbetas av statsmakterna.

Jag skulle dock inte ha något emot att slippa riksbankens kronor och ören, vars värdebeständighet är direkt usel och inte har något annat än ett skakigt politiskt-institutionellt förtroende att bygga på (jämför gärna kronans kurs jämfört med schweizerfrancens sedan 70-talet och bered dig på en rejäl chock över all den köpkraft du berövats).

Om vi går mot en framtid där statens fiat-valuta (pengar som trollas fram ur intet) konkurrensutsätts av digitala privatvalutor bör den välkomnas med öppna armar. Då skulle nämligen guldmyntfoten kunna göra comeback.

Det borde vara en gyllene affärsidé för enskilda banker. Tänk dig att de börjar ge ut egna pengar, kopplade till guldet som sedan urminnes tider representerar ett universellt accepterat medel för byteshandel och värdelagring.

På 1800-talet gjorde ett trettiotal affärs- och sparbanker just detta i Sverige – tills Cecilia Skingsleys riksbank monopoliserade sedelutgivningen vid förra sekelskiftet och den klassiska guldmyntfoten dukade under med första världskrigets våldsamma statliga utgiftsexpansion i västvärlden.

Men den historiska olyckan behöver vi inte alltså fortsätta dras med. Ty vem vill ha en skvalpigt otrygg statsvaluta om det uppstår attraktiva digitala privatbanksvalutor vilka har guld som ankare?

Blickar vi bakåt på tidigare erfarenheter går det inte att få stabilare pengar. Guldmyntfoten håller värdet säkert överallt internationellt, motverkar destabiliserande marknadsspekulationer, gynnar en sund kapitalistisk tillväxtekonomi och pengarna kan inte inflateras av centralbankers och politiska partiers manipulationer.

Statens roll skulle i ett sådant system vara att fungera som övervakare av regelverket för de enskilda bankerna, men inte mycket mer.

Att kontanterna försvinner är tråkigt och medför betydande nackdelar. Men inget ont som inte har något gott med sig, får vi åtminstone hoppas.

Ohållbart biståndsregn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Nästa vecka röstar riksdagen om övergångsregeringens avskalade budget och det kan bli spännande. Moderaterna utmanar nämligen med en egen budgetvariant i samarbete med Kristdemokraterna och i förhoppningen att Sverigedemokraterna sluter upp vid voteringsknapparna.

Anar vi här början till formeringen av det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson drömmer om att bilda? En återsamling av borgerligheten inför valet 2022 vore då omöjlig och det liberala kraftfältet i svensk politik hade försvagats betänkligt. Det skulle förvåna om Ulf Kristersson lät något sådant hända.

Icke minst riskerar han annars att undergräva Moderaternas egen ställning, byggd på Gösta Bohmans frihetliga legeringsrecept av liberala och konservativa idéer som varit avgörande för partiets framgångar sedan 1970-talet.

Graviterar Moderaterna i SD:s auktoritära, uttalat anti-liberala riktning vore partiet slut som den breda kyrkan för allmänborgerliga väljare och har sannolikt en marginaliserad framtid att möta på högerkanten.

Men låt oss lämna dylika dystra spekulationer därhän tills vidare. Sakligt sett är Moderaternas aktuella budgetalternativ i stora drag ett prima aktstycke, som bland annat utlovar sänkta skatter och ökade försvarsanslag.

Dock uppstod en fnurra på tråden angående biståndet, som KD vill ha kvar i nivå med dagens enprocentsmål. Dit nådde inte Moderaternas förslag riktigt. Men för KD är det en hjärtefråga att 1 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) ograverat ska fortsätta satsas i bistånd 2019.

Det håller även övergångsregeringen, samt Liberalerna och Centern, fast vid. Moderaterna vek sig till slut för KD:s krav och föll in i ledet.

Nog kan det låta toppen och berömvärd solidariskt. I statsbudgeten för 2018 resulterade enprocentsmålet i den största svenska biståndsbudgeten någonsin: totalt 49 miljarder skattekronor, varav 43 miljarder gick till den internationella biståndsverksamheten. Ett enormt belopp.

Tyvärr är det sällan partierna kritiskt och seriöst orkar diskutera den principiella rimligheten i enprocentsmålets konstruktion, som är ett barn av 60-talets radikala vindar. Inte för att statligt bistånd nödvändigtvis måste vara fel – även om forskning visar att frihandel och privata insatser har mycket större betydelse för fattiga länders välståndsutveckling.

Problemet med vår gällande biståndspolitik är att antalet kronor ensidigt tenderar att hamna i blickpunkten. Ett imponerande spenderande i sig blir viktigare än vilken faktisk nyttoeffekt pengarna får.

Guldregnet över biståndsorganet Sida är illustrativt. De höga anslagen gör att deras byråkrater kan dra igång massor av olika projekt. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har nyligen studerat hur många projekt som sedan överlever när Sida upphört med finansieringen. Svaret är blott 2 av 10.

”Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet”, sa EBA:s kanslichef Jan Petterson till SVT Nyheter i somras (27/8).

När det lugnat ner sig i riksdagen borde M, KD och övriga riksdagspartier ta en allvarlig funderare på biståndspolitikens reformering. Enprocentsmålet kan inte vara någon helig ko.

Ständigt denne Löfven!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:

Opinionsmätningarnas Rolls-Royce har SCB:s stora partisympatiundersökning kallats. Men den som presenterades i tisdags är nog inte ett alldeles tillförlitligt lyxåk.

Mätperioden för november slutade samma dag som den möjliga vändningen i regeringskaoset inleddes, då Centern öppnade för en uppgörelse med Socialdemokraterna och Liberalerna hakade på dygnet efter.

Hur detta påverkade partiernas aktier på väljarbörsen hann alltså SCB egentligen inte fånga upp, vilket gör att Rollsen rullade ut i offentligheten med ett punkterat däck denna gång. Tämligen klart är ändå att Socialdemokraterna framstår som vinnaren sedan valkatastrofen i september och förlusten av statsministerposten.

Partiet är som katten med nio liv, ökar mest av alla (plus 2,2 procentenheter) och kravlar sig över 30-procentsnivån igen. Man kan inte annat än ge Stefan Löfven ett generöst erkännande. Hans paradgren är att ha is i magen och utnyttja sina motståndares notoriska benägenhet till att dupontartat förgöra sig själva.

Inledningen på förra mandatperioden bar syn för sägen när Alliansen begick politisk harakri som trovärdigt alternativ genom Decemberöverenskommelsen. Bara en sån sak som att Moderaterna insisterade på att Vänsterpartiet måste ha regeringsinflytande! Löfven skrattade säkerligen gott hela vägen till Rosenbad, vars portar Fredrik Reinfeldt lämnat vidöppna likt en kapitulationens kommendant Cronstedt på Sveaborg.

Socialdemokraterna skulle aldrig frivilligt ge upp makten och härligheten på ett sånt demoraliserande sätt, vilket också med all önskvärd tydlighet visades efter höstens val. Alliansen och SD tvingades samman för att avsätta Löfven i en riksdagsomröstning.

Sedan var det enbart för S-ledaren att ta det lugnt medan Alliansen bjöd svenska folket på sin version av ”Kvartetten som sprängdes” och Ulf Kristersson fick gå på plankan i kammaren. Över de rykande spillrorna av borgerligheten kan nu Stefan Löfven åter kliva fram i rampljuset.

Enligt SCB piskar den rödgröna sidan allianspartierna med drygt 5 procentenheter. Det är en uppseendeväckande stark utökning av Löfvenlagets ledning relativt valresultatet – även om mätningen som sagt bör betraktas med viss reservation.

Får inte Centern och Liberalerna ut några riktigt rejäla liberala dundereftergifter av förhandlingarna med Socialdemokraterna kan vi troligen räkna med att borgerlighetens siffror snart ligger lägre än en sjunken båt.

Blir jorden nya Venus?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/12:

En planet som bär det sensuella namnet Venus – efter den romerska kärleksgudinnan – borde vara ganska gemytlig att vistas på. Vilket den troligen också var en gång. Blåa hav, ljumma vindar, behaglig temperatur, kanske även liv – och det bara 40 miljoner kilometer från jorden (ett stenkast bort i galaktiska termer).

Kort sagt skulle nog Venus stått sig mycket bra som semesterställe i vårt solsystem, ungefär likt rymdens motsvarighet till Thailand. Men det var för tre miljarder år sedan.

Charterresor dit är idag inte att rekommendera. Medeltemperaturen är drygt 460 plusgrader, tillräckligt hett för att smälta bly. Atmosfären är rena giftcocktailen och trycket på ytan är 90 gånger högre än hos oss. Som lök på laxen regnar det frätande svavelsyra. Dantes inferno ter sig inbjudande i jämförelse.

Vad gick så katastrofalt snett på jordens tvillingplanet? Det gör vi väldigt klokt i att vetenskapligt studera närmare, ty Venus drabbades av en skenande växthuseffekt som stekte hela klotet till döds.

I klimatdebatten har bland andra den berömde kosmologen Stephen W Hawking, som avled i våras, pekat på Venus som ett varnande exempel. Förmår vi inte hejda koldioxidutsläppen kan dess mardrömsöde även bli vårt, heter det. Onekligen något att tänka på för alla delegater som nu samlats på FN:s klimattoppmöte COP24 i polska Katowice.

Kan den globala uppvärmningen begränsas och världen räddas? Utan tvekan står vi inför ett oerhört allvarligt problem. Samtidigt bör vi akta oss för att hamna i en föga konstruktiv stämning av överdriven alarmism och ångestfylld panik. Venus är ett hopplöst skräckfall, men det är inte vi.

Mängden koldioxid i vår stackars grannplanets atmosfär är mer än 100 000 gånger större än i jordens atmosfär. Inte ens om vi medvetet ansträngde oss för att pumpa ut all koldioxid vi själva bara kunde, skulle det vara möjligt att komma i närheten av dessa enorma nivåer.

Däremot ligger det i mänsklig makt och förmåga att med en kombination av förnuftig politik, marknadsmässighet och tekniska utvecklingsåtgärder få nuvarande utsläpp av växthusgaser under kontroll. Slaget är ingalunda förlorat.

Men ska jorden bevaras som en fortsatt trevlig hemmaplanet är det hög tid att vi gemensamt kavlar upp skjortärmarna och river tag i uppgiften.

Venus. Inte längre så mysig.

Ett historiskt svek

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/11:

Skulle Putin vågat angripa Ukraina om landet varit bestyckat till tänderna med kärnvapen? Det är väldigt svårt att tro.

Ett tag satt Ukraina faktiskt på den tredje största nukleära arsenalen i världen. Detta avskräckande förråd av domedagsmissiler var ett arv från den olyckliga epoken som delrepublik i det konkursade sovjetiska kommunistimperiet.

Men med Budapest-memorandumet, undertecknat den 5 december 1994, gav Ukraina upp kärnvapnen och skickade dem till… Ryssland!

I utbyte lovade Kreml – där Boris Jeltsin då styrde – att respektera Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Avtalet signerades även av USA och Storbritannien, som nervöst hotat Ukraina med internationell isolering om inte missilerna försvann och kom under bättre kontroll.

Ett oroande problem som kalla krigets rustningsfrenesi efterlämnat var således löst. Ukraina kunde å sin sida känna sig tryggt genom att dess gränser garanterades av tre samarbetande stormakter i öst och väst, tillika permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Ukraina kom lojalt att delta i FN:s fredsbevarande operationer jorden runt och inlemmades i Natos partnerskap för fred.

Vad skulle rimligen kunna gå fel?

Idag har Ukraina utelämnats åt ett revanschistiskt Ryssland i Vladimir Putins våld. Krimhalvön är ockuperad. I de östra delarna av landet bedriver ryssarna ett blodigt proxykrig. Och nu har konfliktnivån trappats upp ytterligare i Kertjsundet mellan Svarta havet och Azovska sjön.

Det tycks som nästa steg i Putins styckningsprogram är att blockera sundet, stänga två av Ukrainas viktigaste exporthamnar (Bardiansk och Mariupol) och i realiteten göra Azovska sjön till ett ryskt mare nostrum.

I Kiev har president Petro Porosjenko utlyst militärt undantagstillstånd och vädjar till väst om stöd. Kan inte Nato skicka örlogsfartyg till Svarta havet? Kan inte EU skärpa sina sanktioner mot Ryssland?

Svaren är svala och svävande. Någon mer hjälp utöver ord i senfärdiga, fördömande deklarationer synes inte vid horisonten från det ryggradslösa och splittrade västlägret.

Värdet av de kollektiva säkerhetsstrukturer som Ukraina hade att lita på har prövats och resultatet: en europeisk nation är kastad åt vargarna. Vanära och skam över alla demokratiska ledare som i vår tid låtit det ske.