Filosofins själ lugnar lidelsernas stormar, låter sig vägledas av det resonerande förnuftet och vistas ständigt i det, den betraktar det sanna, det gudomliga och det som aldrig är föremål för blotta åsikter och den livnär sig av det; den anser att den måste leva på det sättet så länge den lever och att den efter döden måste komma till det som är besläktat och likt och därmed kommer att lösgöras från de mänskliga olyckorna.

– Sokrates, i Platons dialog Faidon.