Konsten tillhör alla och ingen. Konsten tillhör varje tid och ingen. Konsten tillhör dem som skapar den och dem som njuter av den. Konsten tillhör lika lite Folket och Partiet som den en gång tillhörde aristokratin och mecenaten. Konsten är historiens viskning, som hörs genom tidens larm. Konsten är inte till för konstens skull: den är till för människornas skull. Men vilka människor, och vem avgör det?

Han betraktade sin egen konst som antiaristokratisk. Komponerade han, som hans belackare hävdade, för en borgerlig, kosmopolitisk elit? Nej. Komponerade han, som hans belackare ville att han skulle, för gruvarbetaren i Donetsbäckenet vilken uttröttad efter sitt skift behövde något som lindrade och piggade upp? Nej.

Han skrev musik för alla och ingen. Han skrev musik för dem som verkligen förstod att uppskatta den musik han skrev, oavsett deras sociala bakgrund. Han skrev musik för de öron som kunde höra. Och han visste att varje riktig definition av begreppet konst är cirkulär, och att varje oriktig definition av konst tillskriver den en speciell funktion.

– Julian Barnes, Tidens larm, 2016.