Medelmåttan Linköping

Skrivit i Corren 3/10:

Small is beautiful! Det bevisar Ydre, som i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i rikets 290 kommuner parkerar sig på rykande färska plats 24. Det är bäst i Östergötland och en förbättring med 11 placeringar sedan i fjol.

”Det är extremt fördelaktigt att driva företag i en liten kommun som Ydre. Samverkan mellan politiker och näringsliv fungerar utmärkt. Mycket kan lösas över en kopp kaffe”, säger Kenneth Dietz, vd på Ydre Skåp.

”Att skapa ett gott företagsklimat är egentligen inte alls något konstigt. Det handlar om att prata med varandra och att hålla kontakten”, menar kommunstyrelsens centerpartistiske ordförande Sven-Inge Karlsson (Svenskt Näringslivs hemsida 2/10).

Ja, varför krångliga till det? Med Ydres lyhörda, chosefria inställning kan man uppenbarligen komma långt.

Grattis även till Boxholm, den vassaste östgötaklättraren på rankinglistan som gjort ett imponerande ryck med hela 64 pinnar till plats 102. Lovande, men fortfarande en bit kvar till Mjölby som avancerat starkt med 48 placeringar och når plats 51.

Tyvärr är det sämre ställt med stora Linköping där företagarna inte särskilt nöjda, om ska tro deras enkätsvar som undersökningen huvudsakligen bygger på. Bland annat kan utläsas ett rejält missnöje med både kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagandet. Även medias hållning lämnar en del övrigt att önska (hmm… det får vi och andra medieaktörer ta till oss).

Konkret ges servicen till företagen, liksom kommunens tillämpning av lagar och regler, frapperande dåligt betyg. Annat var det förr, när den borgerliga Alliansen hade makten senast i stadshuset.

Valåret 2014 rankades Linköping på 34:e plats. Det var resultatet av en nästintill kontinuerlig upphämtning sedan 2008, då Linköping återfanns på mediokra plats 86.

2015, när Koalition för Linköpings S/MP/L- styre tagit över, backade kommunen ett marginellt hack till 35:e plats. Sedan bar det raskt utför. 2016: plats 97. 2017: plats 106.

Och 2018: plats 129!

Det är i kalla siffror ett facit som gör att förra mandatperiodens Koalition för Linköping framstår som Koalition mot näringslivet, om man vill vara demagogisk. Nu ska dock inte fan målas på väggen och tas onyanserat billiga poänger.

Linköping är väsentligen ett robust prima ställe att leva, bo och verka i. Att många människor dras hit är ingalunda ett slumpartat naturfenomen. Nyligen passerade invånarantalet 160 000 personer, en glädjande utveckling som klart indikerar att Linköping håller färgen som en attraktiv tillväxtkommun med hög framtidspotential.

Men med expansion följer ofta växtvärk. Trycket ökar exempelvis på bostadsförsörjningen, att skolan och omsorgen levererar, etc. Det gäller också den allmänna handläggningen av företagsrelaterade ärenden.

Den negativa trenden för Linköping i Svenskt Näringslivs ranking tyder på att en smidigare och flexiblare byråkrati behöver prioriteras, att stadshusets makthavare måste bli mer förstående och kommunikativa gentemot den lokala närande sektorn.

Ska fler idéer bli verklighet, företagsamheten och entreprenörskapet frodas, duger inte en medelmåttig 129-plats. Linköping kan naturligtvis bättre. Åk på studiebesök till Ydre. Hämta inspiration över en kopp kaffe med Sven-Inge Karlsson och Kenneth Dietz.

Gör Akademien nobel igen

Skrivit i Corren 2/10:

Nu är tiden när världens blickar riktas mot Norden. Nobelprisen presenteras. Få andra utmärkelser har högre internationellt anseende. Även om du så vunnit en Oscarstatyett, erövrat Wimbledonbucklan eller seglat hem America’s Cup-pokalen står du dig slätt mot den som har en Nobelmedalj i byrålådan.

Under måndagen tillkännagavs att James P Allison och Tasuku Honjo får medicinpriset för sin forskning om immunsystemet. Tisdagen är vikt åt fysikpriset, nästa dag är det kemins tur. På fredag får vi från Oslo veta vem som äras med fredspriset.

Ekonomipriset, den ”oäkta” Nobelkategori som Riksbanken instiftade 1968, meddelas sist i ordningen den 8 oktober. Men kungörandet av det Nobelpris som bland allmänheten brukar röna mest uppmärksamhet uteblir. Almanackan gapar talande tom denna torsdag.

Ingen ständig sekreterare öppnar dörren i Börshuset inför ett nyfiket pressuppbåd på slaget tretton. Den rumphuggna Svenska Akademien får istället för att kora någon litteraturpristagare begrunda den fällande våldtäktsdomen mot ”kulturprofilen”.

Skandalen som utlösts av denne slemmige figur och hans härjningar i Akademiens närhet har sänkt legitimiteten för Gustaf III:s gamla fina institution från 1786 till nollpunkten.

Ledamöternas jävsintriger, perfida inbördeskrigande och offentliga träckskyffling har både dragit Akademien i smutsen och fläckat Nobelstiftelsen. Ja, även själva adjektivet ”nobel” – ädel, distingerad, värdig – är väl det sista som de adertons decimerade krets längre borde kunna förknippas med. Associationerna går snarare till motsatt betydelse av ordet: tarvlig, lumpen, vulgär.

Haveriet skadar inte bara Sveriges rykte utåt. Det är till allvarligt men för vårt inhemska kulturliv. Nobelpriset i litteratur kan exempelvis Kungliga Vitterhetsakademien ta över. Men var finns någon god ersättare för Svenska Akademien när det gäller dess ursprungliga centrala syften; att arbeta med det svenska språket och gynna den svenska litteraturen?

Som stark, självförsörjande, från marknaden och politiken oberoende kulturinstitution är Akademien unikt värdefull. Ska den överleva med återupprättat förtroende kan svårligen resterande ledamöter bita sig kvar. En helt ny besättning behövs.

Kung Carl XVI Gustaf, den ende som Akademien svarar inför, har alla skäl att till Horace Engdahl & Co säga vad Leopold Amery sa till Neville Chamberlain i brittiska underhuset 1940: ”You have sat too long here for any good you have been doing. In the name of God, go!”

Medier under attack

Skrivit i Corren 1/10:

Demokrati utan fri media? Det är en oxymoron, något lika tankevidrigt som en fyrkantig cirkel eller ett trähjul av järn. Oberoende nyhetsförmedling, granskande journalistik och självständig opinionsbildning, oavhängig från statsapparat, partier och organiserade särintressen, är fundamentalt för det öppna samhällets existens.

Människor som berövas tillgången av allsidig information och pluralistisk debatt är inte längre medborgare. De blir istället maktens undersåtar. Att den auktoritära högerpopulismen avskyr fri media är logiskt. Den är omöjlig att förena med deras projekt som bygger på antiliberalism, känsloberusning, kulturell konformitet, vulgärnationalism, rasistiska och konspiratoriska förvillelser.

Lögner, halvsanningar och myter satta i system för att övertyga, uppvigla eller passivisera har alltid varit de ideologiska råttfångarnas främsta vapen. Därför måste professionella, kritiskt rapporterande journalister misstänkliggöras, smutskastas, delegitimeras och – i slutänden – kvävas.

”Folkets fiender” har USA:s president Donald Trump symptomatiskt nog kallat dem i sitt ständiga korståg mot amerikansk media, som enligt honom bara producerar ”fake news”.

Riktigt illa är det i EU-länderna Ungern och Polen, styrda av högernationalistiska regeringar som stiftar mediefientliga lagar och kapar public service-kanalerna till att bli regimvänliga propagandaorgan.

I ett annat EU-land, Österrike, har inrikesministern Herbert Kickl krävt av polisen att inte lämna någon information till ”obekväma” medieföretag.

”Kommunikationen med dessa medier föreslår jag ska inskränkas i största möjliga mån. Ge dem inte godbitar som exklusiv tillgång, såvida ni inte ser något tydligt mervärde, exempelvis möjlighet till en neutral eller till och med positiv rapportering”, har han skrivit i ett mejl som kommit till pressens kännedom.

Kickl representerar FPÖ, ett parti med nazistiska rötter precis som SD i Sverige och som sedan förra året regerar i koalition med konservativa ÖVP.

I Danmark har den borgerliga minoritetsregeringen skurit ner kraftigt på public service, i princip ett sunt beslut – om det inte samtidigt innefattade politiska order om att de bantade statskanalerna måste sända mer dansk musik och betona det kristet nationella kulturarvet. Detta som en eftergift till regeringens främlingsfientliga stödhjul Dansk Folkeparti.

Medlemmar inom KD och M som tycker SD-samarbete är en bra idé bör fundera en gång till. Krafter som strävar efter att lägga media under sin stövelklack gör det av en anledning. De vill strypa demokratins syretillförsel.

Oktober

För mig har aldrig hösten varit någon dyster årstid. De vissna löven och de allt kortare dagarna har aldrig fått mig att känna att någonting tar slut utan snarare att gripas av förväntningar inför framtiden. Det finns något elektriskt i luften i Paris på kvällen i oktober, när natten faller. Även när det regnar. Jag känner mig inte deppig vid den tiden. Jag har heller inte känslan av tidens flykt. Jag känner att allt är möjligt. Året börjar i oktober.

– Patrick Modiano, På den förlorade ungdomens café, 2007.