Månadsarkiv: oktober 2018

Stöd din lokalpolitiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Extremismen vinner mark, det är ett sorgligt faktum. Fråga partiernas förtroendevalda. De drabbas i tilltagande utsträckning av hat, hot och även av rena våldshandlingar.

Framför allt i sociala medier har de hatiska kommentarerna ökat kraftigt, visar en ny rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Den gångna mandatperioden har åtskilliga lokalpolitiker i landet slutat eftersom de inte orkar med hagelskurarna av spott och spe längre. Var tredje förtroendevald som utsatts för hatstormarna har börjat idka självcensur.

”Detta kan innebära att avstå från att delta i ett möte, att man inte skriver den där debattartikeln eller man på annat sätt inte står upp för sin åsikt”, säger Lena Langlet som är SKL:s samordningsansvarige på demokratiområdet (DN 16/10). Mänskligt är det förståeligt.

Men när medborgarnas valda representanter viker ner sig för mobben, då vittrar demokratin och friheten beskärs. Ingen som axlar politiskt ansvar i våra offentliga beslutande församlingar ska behöva acceptera pöbelaktiga attacker och förintande smutskastning.

Man kan avsky en uppfattning. Man får dock icke avsky människan bakom den. I annat fall öppnas porten till barbariet.

Det är lika märkligt som oroande: hur kan politik i en mogen demokrati som vår väcka sådana rasande, hatiska känslor att gränsen överskrids till det avhumaniserande? Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks har torgfört en tes som är värd att påminna om.

Han menar att många människor idag förlorat fotfästet när deras traditionella anknytningar inom den civila sfären – som religionen, gemenskapen i lokalsamhället, släkten och familjen – tunnats ut och bleknat.

I tomrummet blir den politiska tillhörigheten en allomfattande identitet som inte lämnar utrymme för hälsosam distans. Blicken grumlas och förmörkas. Åsiktskampen får en direkt existentiell betydelse där meningsmotståndare ter sig som fiender vilka inte kan tolereras – de måste krossas.

Det är både tragiskt och förfärligt, men jag tror tyvärr att det ligger mycket i vad Brooks hävdar. Vad kan göras för att bekämpa denna hatets sekterism? Förstärkt straffrättsligt skydd för förtroendevalda är på gång och det är bra. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och folkets valda ombud måste få veta att det kostar.

Fast det räcker inte att enbart låta staten göra jobbet med polis och batong. Minst lika viktigt är vad vi själva som enskilda medborgare gör på gräsrotsplanet. Därför: stöd din lokalpolitiker. Och då inte bara favoriten som du röstat på.

Visa i synnerhet ditt stöd för politikerna vars åsikter du inte sympatiserar med. Vägra finna dig i att deras personer hånas, kölhalas och hatas i sociala medier, säg ifrån! Kräv civiliserad debatt i sak, den kan gärna vara hård. Men i övrigt gäller anständighet, hyfs och mellanmänsklig respekt.

Genom det goda exemplets makt kan vi komma långt. Och även om politik sannerligen inte är allt här i världen, så blir livet ruttet om demokratin förfaller och extremisterna tillåts förgifta tillvaron.

Skärpning, föräldrar!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

Skapa bättre ordning i klassrummen. Så löd för några år sedan rekommendationen från Andreas Schleicher, chef för OECD:s jämförande Pisa-mätningar, hur studieresultaten i den svenska skolan skulle ryckas upp. Principiellt är det svårt att invända.

En grundläggande förutsättning för en fungerande undervisning är ett lugnt klassrumsklimat. Ändå har debatten om disciplinproblemen varit en ihållande följetong som inte tycks ta slut.

Från politiskt håll krävs ofta tuffare tag. Det är säkert motiverat, men är fler detaljstyrande regler lösningen? Skollagen är trots allt mycket distinkt som den är.

Paragraferna i lagens kapitel fem, läs dem gärna, ger rektorer och lärare vittgående utrymme att vidta adekvata och omedelbara åtgärder mot ordningsstörningar. Är då skolpersonalen inte tillräcklig medveten om lagens skrivningar, eller för slapphänt gällande disciplinära straff som kvarsittning och omplaceringar?

En färsk undersökning som Skolverket företagit ger en annorlunda, mer nyanserad bild. En överväldigande majoritet av skolledarna är säkra på sina befogenheter. Det finns dock en utbredd skepsis mot att köra den hårda stilen, annat än i akuta situationer.

Istället föredrar rektorerna att fokusera på ”att bygga relationer, på samtal, stöd, anpassningar och insatser från elevhälsan”. Det ger störst effekt på längre sikt, enligt deras mening. Och vad professionen ute i verksamheten säger bör vi väl lita på.

Men till bilden hör även ett delikat problem, konstaterar Skolverket: ”En annan aspekt som rektorerna beskriver är stöd i hur de kan bemöta vårdnadshavare, och vad personalen får göra utan att behöva vara oroliga för att bli anmälda. En rektor skriver att de önskar ett utbildningsmaterial att använda vid föräldramöten, eftersom de upplever att det blir vanligare att vårdnadshavare hotar med att anmäla skolan”.

Med andra ord tenderar föräldrarna att undergräva skolans auktoritet i missriktad omsorg om sina barn. Det är allvarligt och föranleder misstanken att skolpersonalen därmed blir mjukare i sina disciplinåtgärder än vad den borde vara.

Unga människor behöver fasta normer i sin fostran och efterlyser det också själva i Skolverkets undersökning: ”Intervjuerna med elever ger ett tydligt budskap. De sätter mycket stort värde vid att ha en skola som är präglad av trygghet och studiero… De vill ha vuxna som säger ifrån, som agerar snabbt och konsekvent och vuxna som tar ansvar för att fånga deras erfarenheter”.

Förmodligen var det ett fatalt misstag att avskaffa betyget i ordning och uppförande som skedde i samband med sjösättandet av 1969 års läroplan. Ett alternativ kunde åtminstone vara S-förslaget att införa ett ordningskontrakt på varje skola, som klargör att god disciplin i klassrummet är ett ansvar som lärare, föräldrar och elever bär gemensamt.

Den politiska signalen är viktig. Bråk, stök, systematiska sena ankomster, våld och mobbing, är oacceptabla företeelser och får aldrig ursäktas.

I första hand är det emellertid föräldrarnas och skolpersonalens sak att få eleverna att inse det. Ska vi väga in rönen från Skolverkets undersökning borde den vettiga linjen vara mer stränghet – men med förnuft.

Huvudet i kaklet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/10:

Pang, boom, krasch! Där gick Ulf Kristersson ända in i sitt omtalade kakel. De tappra försöken att sy ihop en regering sprack. Under söndagen gav moderatledaren upp. Oddsen var heller inte hans favör.

Att Stefan Löfven skulle ta ansvar för landet genom att stödja en Alliansregering fanns förstås aldrig på kartan. Även om det hade inneburit att SD tryggt hållits borta från inflytande och Löfven lovats självaste Shangri-La i utbyte, kan ingenting i världen kompensera Socialdemokraterna för det värsta som detta gamla maktparti kan tänka sig: att tvingas sitta på händerna i oppositionsbänken.

”Det kändes som en statskupp”, har S-veteranen Marita Ulvskog öppenhjärtigt sagt om den borgerliga valsegern 1976. Orden är avslöjande för den egenupplevda majestätiska identiteten. Sedan Per Albin grundade Sverige 1932 finns bara en riktigt legitim regeringsbildare medan övriga är mer eller mindre suspekta usurpatorer.

Klart att Löfven reptilsnabbt svarade ”glöm det!” på frågan om han kunde räcka Kristersson en hjälpande hand. Herregud, att göra en moderat till statsminister! Vi talar om ett parti som fortfarande mår illa av minnet från när Palme släppte fram folkpartisten Ola Ullsten som regeringschef 1979. Hellre att himlen föll ner.

Att den moderatledda Alliansen gav Löfven frikort att vara statsminister förra mandatperioden var däremot fullt naturligt och i nationens objektiva intresse…

När Centern och Liberalerna avvisade Kristerssons plan B att bilda en äventyrligt tuvhoppande M/KD-ministär, som ändå inte haft någon vidare livskraftig chans, var det bara att packa ihop.

Med denna första rond över i matchen är det väl dags för talmannen Andreas Norlén att låta Löfven pröva lyckan till comeback. I den riksdag som nyligen avsatt honom lär uppgiften inte vara avundsvärd. Sannolikt får även Löfven stånga huvudet blodigt i kaklet innan det kan börja bli intressant på allvar i rond tre.

Givet att partierna då inte kollektivt smiter ut bakvägen från dödläget och utlyser extra val, kommer den parlamentariska matematiken kräva en klassiskt hederlig grå kompromiss av ömsesidigt givande och tagande för att kunna lösas.

”Jag tycker det centrala är att Sverige får en så stabil regering som möjligt”, menar talman Norlén som det östgötska förnuftets röst i röran han är. Rimligen kan det endast innebära en stor koalition vars fundament är S och M.

Svårsmält? Vinsten av att extrempartierna V och SD, helst också MP-stollarna, försvinner ur ekvationen är dock inte dålig.

Ska Sverige bli nya DDR?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/10:

En M-ledd regering som stödjer sig på SD vore väldigt illa, det är sant. Men förklara för mig varför en S-ledd regering som stödjer sig på V kunnat accepteras – bisarrt nog även av borgerligheten som förra mandatperioden krävde (!) att V skulle surras fast vid masten på Stefan Löfvens skuta.

Nu menar jag inte att SD och V är likvärdiga kålsupare. Jonas Sjöstedt basar exempelvis inte för ett parti där aktivister som kokar av främlingsfientlighet och rasism flockas. V har heller inga nazistiska rötter.

Men är å andra sidan det enda partiet i Sveriges riksdag som ställt sig bakom Molotov-Ribbentroppakten, Hitlertysklands ökända allians med Sovjetunionen 1939-41. Det är förstås många år sedan.

Vänsterpartiets långa historia som lydkommunister till hussen i Moskva och försvarare av det ryska slavstatsimperiet i Östeuropa är också förbi. Av den enkla anledningen att Sovjetunionen förlorade kalla kriget och imploderade.

När Berlinmuren föll var det inte så roligt att stå på tyranniets sida längre. En hastig omvändelse under galgen följde och beteckningen kommunisterna i partinamnet slopades. En ny tid, en ny vänster?

Åtskilliga decennier av hånglande med massmördande förtryckarregimer är förvisso svårt att bortse från. Men okej. Tanken att Jonas Sjöstedt skulle drömma om att sätta sina politiska motståndare i Gulag förefaller trots allt absurd och varje syndare som gör bättring förtjänar i kristlig, civiliserad anda en chans.

Jag har därför gjort ett ärligt menat försök att med mina mest välvilliga ögon läsa det nuvarande partiprogrammet, enligt hemsidan senast reviderat av Vänsterpartiets 41:a kongress 2016.

Någon annan slutsats än att extremismen lever och frodas kan jag dock inte dra. Sorry.

USA måste man ingalunda reservationslöst hylla. Men i Vänsterpartiet tycks detta land som tre gånger räddat demokratin i Europa fortfarande vara samma gamla avskydda ärkefiende som förr. Partiet förespråkar upplösning av Nato och att Sverige ska lämna EU. Marknadsekonomin och äganderätten kan vi också hälsa adjö.

Utan omsvep förkunnas: ”Kapitalismens grund är fåtalets ägande av och makt över produktionsmedlen, vilka styrs i eget vinstintresse. Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande”.

Det ordas vidare om såväl löntagarfonder som massiva offentliga övertaganden av vitala näringslivssektorer. Notera följande: ”Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster”. Vad betyder det i klartext? Planekonomi.

Med Vänsterpartiets ”demokratiska socialism” skulle den medborgerliga friheten obevekligen kvävas och välståndet bli ett minne blott. Sverige hade förvandlats till en outhärdlig grå, katastrofalt fattig och isolerad ruin – inte olik den forna tyska ”demokratiska” republiken DDR.

Att samarbeta med ytterkantsrörelser har alltid ett pris. Med V:s rödgardister i regeringsunderlaget radikaliserades Löfvens socialdemokrater till att hetsa mot privata välfärdsföretagare och folkets valfrihet genom att skurkförklara vinster i skattefinansierad verksamhet.

Tar Ulf Kristerssons moderater SD:s vulgärnationalister i båten kommer det garanterat också att få mindre trevliga icke-liberala konsekvenser.

I väntan på Kojak

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

”Jag anser i alla fall att vi kan säga till väljarna att vi är den regering som har satsat mer än någon annan på brottsbekämpning och polisen”, meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) i början av sommaren när han av nyhetsbyrån TT konfronterades med sitt partis vallöfte anno 2014 om att fler vardags- och sexualbrott måste klaras upp.

Verkligheten fyra år senare gav inte direkt anledning till att jubla högt.  ”Det tar ibland tid att få resultat”, menade Johansson från den i brottsbekämpning rekordsatsande regeringen. Visst, men hur länge då?

Det liknar en väntan på Godot i Samuel Becketts absurda skådespel. Fast nu är det väl inte Godot som väljarna önskar ska materialisera sig i detta fall, utan snarare en polis som den legendariske TV-snuten Theo Kojak.

Tuff och respektingivande, envis och omutlig, streetsmart, ständigt närvarande. Gav sig aldrig förrän skurkarna tvingades skaka galler på hans station.

Kojak personifierar idealet för det som är ordningsmaktens uppgift: åk på larm, lös brott, handklova buset.

Meningen med svenska polisens stora omorganisation 2015 var också att våra konstaplar skulle börja leverera effektivare i den stilen. Beslutet togs inte av rekord-Morgan, utan av den föregående Alliansregeringen. Landets 21 polismyndigheter slogs ihop till en enda.

Det var kronan på de borgerligas verk efter att under två mandatperioder gått ut hårt för att rycka upp brottsbekämpningen med fler satsade miljarder, fler anställda och byte av den misslyckade rikspolischefen Stefan Strömberg till Bengt Svenson.

Även då tog det tid att få resultat – så lång tid att den olycksalige Bengt Svenson fick respass vid S/MP-regeringens tillträde och ersattes av Dan Eliasson. Tiden var dock helt uppenbart inte heller på Eliassons sida, så han sparkades i januari. Istället utsågs Anders Thornberg från Säpo att försöka finna Kojak.

Men att omorganisera sig fram till en polis med kapaciteten hos Telly Savalas rollfigur verkar knappast vara vägen. I en färsk utvärdering av reformen konstaterar Statskontoret att polisen varken blivit mer synlig eller närvarande. Ingen förstärkt ingripandeverksamhet kan noteras. Förmågan att utreda brott har inte förbättrats, tvärtom har den negativa trenden fortsatt och samarbetet med åklagarmyndigheten är dysfunktionellt.

Klockan tickar, tiden går. Väljarnas väntan består. Who loves ya, baby?

Trump leker med elden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

För facket i tiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:

Socialdemokraterna är inte vad de har varit. Det gamla maktpartiet är en skugga av sitt fornstora jag, har nyss gjort det sämsta valet på 107 år och tvingats utstå nesan att den egna statsministern aktivt röstats bort av riksdagen. Föga förvånande knorras det av baksmällans besvikelse i rörelsen.

En missnöjd man heter Tobias Baudin. Han är ordförande för LO-facket Kommunal och har precis satsat 10 miljoner kronor av sina medlemmars pengar i Socialdemokraternas valkampanj.

Detta alltså utöver de vanliga miljonerna han rutinmässigt plockar ur förbundskassan varje år och lämnar vidare till partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Nu står dock Tobias Baudin där som vore han en förbannad näringslivsdirektör och undrar likt Leif Östling vad fan han egentligen får för pengarna. Att investera kapital i Socialdemokraterna lönar sig nämligen allt sämre.

Efter valet 2006 fick Kommunal 17 riksdagsplatser av partiet i utbyte. 2014 hade platserna i parlamentet krympt till 14. Och denna gång var det bara sju kommunalare som gavs sittutrymme på S-bänken. Baudins frustration över årets magra affärsskörd har gjort att han börjat tänka i andra banor.

”Personligen tycker jag det är ganska omodernt att skicka pengar till ett politiskt parti på det sätt vi gör, och därför kommer jag att lyfta upp den här diskussionen tillsammans med förbundsstyrelsen och övriga i Kommunal. Det är viktigt att hänga med den tid vi lever i och utvecklas”, säger han till Expressen (6/10).

En mycket välkommen, fast senfärdig, insikt. Mångmiljonbelopp som byter händer i köpslagan om politiskt inflytande och parlamentariska förtroendeuppdrag är en hantering vi snarast förknippar med bananrepubliker.

Men när affären på svenska etiketteras ”facklig-politisk samverkan” har den tydligen ansetts okej. Det är ett arv från arbetarrörelsens 1800-tal, som dock klockan klämtar för som nattståndet i allmänhet och demokratiskt tvivelaktigt i synnerhet.

Enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu sympatiserar en stor majoritet av LO-kollektivets medlemmar med andra partier. Blott 38 procent röstade socialdemokratiskt i höstens val, mot 51 procent 2014.

Vill LO vara fas med sin medlemsbas är det nog dags att överväga en självständighetsförklaring från partipolitiken och satsa kulorna på kärnverksamheten istället.

Ny start för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.